Toni sammanfattar 2008

Jag har sedan länge haft en ambivalent inställning till Tid. Det sägs att den egentligen inte existerar, att det bara är en uppfinning som ska underlätta vår vardag. Men vad Tid nu än är, så är det en kraft som ständigt rör sig framåt. Det går inte att sakta in, att öka farten, att på något sätt kontrollera den. Vi måste hela tiden acceptera att vi existerar i nuet, och att vi aldrig kan vända tillbaka och hämta något vi tappat på vägen. Ibland är detta något positivt. Ibland faller dagarna undan som dominobrickor och vi upplever att vi är mitt i ett flow, en tidsperiod då alla pusselbitar tycks falla på plats. Men ibland blir tiden lika grötig som meningslös. Trots att livet rör sig från punkt A till punkt B, känns vardagen som en nedåtgående spiral då man är så upptagen med att gå i cirklar att man inte upptäcker att livet passerar undanför fönstret. Dessa dagar kommer aldrig att återvända, de är bortslösade för evigt. Jag tänker ofta på detta med tid. Kanske lite för mycket. Det kanske hörs.

Jag vet inte hur många år i rad som jag gjort en sån här årskrönika/sammanfattning. Det måste vara femte eller sjätte året nu. Det känns som om det var i går jag präntade ner en kort redogörelse för 2007, året då jag for från Norrköping till Molkom. Den deppiga våren som övergick till en succéartad höst. När det är dags för pennan att dra ett streck över 2008, så är det ungefär tvärtom.

Till skillnad från de två föregående åren så har jag varken bytt bostadsadress eller gjort några större geografiska förflyttningar. När det här året började bodde jag i Molkom. Det gjorde jag även när jag slutade. Där i mellan har det gått upp och ner.

Våren 2008 var, vad jag minns, en bra tid. Idag tycks jag bara minnas dagar och månader då jag filmade, älskade och där dominobrickorna föll med jämna mellanrum mot rätt håll. Från skolstarten i januari till de sista veckorna minns jag att jag i första hand jobbade med en kortfilm som fick namnet "Karlstad/Casablanca". Idag är jag långtifrån nöjd med filmen, men jag lärde mig åtminstone mycket under processen.

Sen kom sommaren. Stundtals en av de bästa i mitt liv. De två veckorna i början och de tre veckorna i slutet av sommaren spenderade jag i Kalix, och var kanske inte så mycket att hänga i julgranen. För varje besök jag gör i min hemstad blir den mindre och mindre hem. Vänner och bekanta faller ifrån och flyttar, dagarna blir mer och mer tragiska repetitioner av det förgångna. Men under en månad, från mitten av juni till mitten av juli, gjorde jag mitt livs resa.

I hur många år som helst har jag tjatat om att ge mig ut på en tågluff i Europa. Jag har fegat ur gång på gång. Men sommaren 2008 hade jag bestämt mig. Jag hade skrapat ihop de kronor och ören jag behövde, men ingen reskamrat. Skitsamma tänkte jag, och sen åkte jag ut ensam i östra och centrala Europa. Inte på något sätt är jag unik som tågluffat, det är ju snarare en klyscha att göra det nångång under sin livstid. Men det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på någon av de människor jag mötte eller någon av alla de platser jag såg. Jag minns ett konstnärsboende och en fotbollsmatch i Berlin, jag minns en kunglig trädgård i Wien, jag minns en utspårad gaypride och nitiska tunnelbanekontrollanter i Budapest och jag minns den stekande hettan en fredagskväll i Ljubljana då jag utmattad letade efter ett vandrarhem.

Så kom jag hem och tiden hade varit med mig. Den hade galopperat aningen för fort, men det gjorde inte så mycket. När man väl har det bra gör det inte om tiden rusar förbi. Man är upptagen med att tänka på annat.

Jag började andra året på filmlinjen på Molkoms Folkhögskola. Min inriktning var regi, något jag var mycket glad och stolt över. Terminen började bra men halvvägs in kom det grus i maskineriet. Alla detaljer och svängar är det fortfarande för tidigt att raljera om, och jag är ändå inte så pigg på att offentligöra hela mitt privatliv. Men det essentiella är att jag hamnade i en period då jag deppade ihop och tappade konceptet. Jag vet inte vad annat jag kunde ha gjort. Men nu har jag i alla fall kommit till den punkten då eländet ska få ett slut. Det är min målsättning att påbörja nästa år med nya batterier. Att säga "take it or leave it". Att göra de rätta valen. Att inte låta omständigheter kedja mig. En gång i tiden lovade jag mig själv att inte låta någon köra över mig. Nu är det upp till mig och se till så att det löftet infrias.

Nyårslöften? Sådana brukar ju sällan fungera. Ett paradexempel är 2007 då jag skulle sluta dricka läsk, men när jag började ersätta colan med folköl framför teven i lägenheten i Norrköping, så insåg jag att det var lika bra att gå tillbaka till ursprungsläget.

Den situation som väntar inför det kommande året har jag inte tidigare stått inför. Jag vet de facto inte vad jag gör och befinner mig nästa nyårskifte. Min folkhögskoletid har tagit slut. Kommer jag jobba? Studera igen? Vara arbetslös? Och den stora frågan: Var kommer jag bo? Det ska bli otroligt spännande att hur det slutar.

Men det som jag ska lova mig själv och försöka lyckas med under det kommande halvåret, den sista terminen på Molkom Folkhögskola, är följande: Jag ska fokusera på skolan på ett bättre sätt. Jobba hårdare. Jobba mer! Jag ska leva fullt ut och ta alla chanser. Jag ska fixa så att jag har någonstans att ta vägen i början av juni månad när skolan tar slut. Jag ska dessutom försöka få tid till att ta en bärs eller två med jämna mellanrum.

Slutligen vill jag också ge cred till de som förtjänar det. Mina vänner från norr till söder. Till grabbarna i Kalix och (numer) Helsingborg, mina bundsförvanter och vapendragare. Till de gamla arbetshästarna från Norrköpingstiden, visa människor med hjärtan av guld. Till A- som varit ett stort stöd under tuffa tider. Till G- som jag haft för dålig kontakt med. Till samtiga bokstäver i alfabetet som gömmer er i Sverige eller kanske utanför. Till de på Molkom som verkligen betytt nånting. Det är ni som fått mig att orka. Som gett mig inspiration. Tack för att ni hjälpt mig leva mitt liv.

Tiden. Den kommer att röra sig i samma rasande fart 2009 som den gjorde 2008. Men jag ska utnyttja den. Jag ska försöka tänja den till sitt yttersta. Jag ska ta den tid det tar. Jag ska inte sitta still och se den knalla förbi och lämna mig efterkälken. Den tiden är över. Länge leve tiden.

Gott nytt.


(Vanan trogen måste jag också sammanfatta årets bästa skivor och filmer och så vidare. Nördigt som vanligt. Men ni får ta det för vad det är)


Årets bästa filmer (detta år utan inbördes ordning):

No Country For Old Men (En av Cohen-brödernas bästa. Hårdkokt, stramt berättad och stundtals skrämmande spännande)
Into the wild (Sean Penn gör ett Kerouac-aktigt epos med ett av årets bästa soundtrack)
There Will Be Blood (Första till sista filmrutan doftar av 70-talets filmkonst, vilket också gäller...)
Maria Larssons Eviga Ögonblick (Jan Troell trollbinder med sina bilder och sina berättelser. Svensk film när den är som bäst)
I'm Not There (Jag skrev om den redan förra året, men det fick ju faktiskt sin officiella release först i år. Underbar film)
The Class (Vem kunde tro att en estlänsk film om mobbing med förödande konsekvenser var årets starkaste film?)

Årets bästa filmupplevelse: Att se knivkastarscenen med Marianne Faithfulls musik i bakgrunden, från "Flickan på bron" på YouTube om och om och om igen.


Årets bästa skivor:

1. Bob Dylan "Tell Tale Signs"
(Jag trodde länge att det skulle vara totalförbjudet att ha denna skiva på toppen av en årsbästalista. Det är ju trots allt en samling med gamla outgivna låtar från 1989-2005. Men nu vågar jag när så många andra redan låtit denna fantastiska samling sånger prydda toppen på deras årsbästalistor. Den gastkramande första versionen av "Can't Wait" har grävt sig djupare i mitt hjärta än någon annan sång det senaste året)

2. Håkan Hellström "För Sent för Edelweiss"
(Det känns nästan som om jag radar upp favoritartister snarare än årets bästa skivor. Men Håkan utgjorde mitt soundtrack för våren och sommaren 2008, och "Tro och Tvivel". Den fanns i lurarna när jag stod upp i ett överfyllt tåg mellan Hamburg och Köpenhamn. Den fanns i högtalarna när jag låg på mitt golv med min dåvarande kvinna. Det var givetvis den som Håkan öppnade sin konsert med på Nöjesfabriken. Det kanske är en bra titel för 2008 i sig: "Tro och Tvivel")

3. Drive-by Truckers "Brighter than creations dark"
En lång skiva som vibrerar av den amerikanska södern. Hade John Steinbeck levat idag och spelat gitarr hade han skrivit sånger som dessa. Skivan spretar i positiv bemärkelse. Ibland är det våldsamma gitarrmattor som hänsynslöst river sönder mina öron som gäller. Ibland är det ömma countryballader som behövs. Här hittar man både och.)

4. Eldkvarn "Hunger Hotell"
(Jag har egentligen inte hunnit lyssna på den tillräckligt för att veta hur bra den faktiskt är. Men så här mycket vet jag: Det här är inte en av Eldkvarns bästa skivor. Men om Bruce Springsteen hade släppt den hade den blivit hyllad som en comeback. Nu när Bossens kommande album verkar bli skittråkigt, så är jag glad över att Plura gjort denna åt oss istället. Vissa spår må vara ojämna, men det finns refränger här som kommer räcka långt in i april. Idag, den 28 december 2008, kan jag också finns mening i glada ord som: "Vägen till paradiset/ Hela mitt liv har jag fått betala priset/ Vägen till paradiset/ Vi dricker en flaska till/ För paradiset!")


Årets konsert:
Jag skäms. I år har jag bara gått på två riktiga konserter: En med The Soulshake Express och en med tidigare nämnda Håkan. Båda var inte fy skam, men jag önskar jag kunde krydda listan med andra namn. Men jag minns dock en äldre man med gitarr som sjöng på sitt hemspråk på en liten scen i centrala Budapest. DET var en upplevelse.


Årets bok:
Bland det som blivit utgivet i år har jag knappt läst något. Så där kan jag nog inte säga något. Men under sommarens resa så hade jag med mig Väinö Linnas "Okänd Soldat". En bra reskamrat. En av de bästa böcker jag läst, med.


Årets beståndsdelar:
Spendrups 33cl. "Rough Boy". Tuppjuck. Kärlek. Folk som spiller öl på mitt golv under eviga fester på rum 53. Lögner. Molkoms Folkhögskola. Det blå skåpet. Mysterious Girl. "Born in time". Flickor. Bastu. Gömma sig i min garderob.

Jag minns några ord som jag slängde mig med hösten 2007 för att bortförklara en knepig situation: "Det som händer händer, och det som inte händer, händer inte". Jag blev otroligt förtjust i de orden och har använt dem med jämna mellanrum sedan dess. Det säger mycket, men egentligen ingenting. Så jag avslutar 2008 med att säga att det som hände, och det som inte hände, gjorde just det.

Decemberscener

Det är en galen dröm. Som taget ur en scen från tv-serien "24" springer jag längst en mörklagd korridorr i ett garageplan med en dragen pistol i mina händer. Det springer en gestalt framför mig, och uppenbarligen jagar jag personen. Jag laddar min pistol och skjuter denna i axeln. Figuren blir stoppad tillfälligt, men lyckas springa vidare. Plötsligt hör jag en välbekant kvinnoröst. Den ropar mitt namn, följt av något jag inte uppfattar.

Jag vaknar med ett ryck ur min dröm. Jag är genomsvettig och skakar av skräck. En mardröm. Näe, det stämmer inte. Det var den där rösten som skrämde skiten ur mig. Ljudet lät som om det kom från andra sidan drömmen, från verkligheten. Men nu när jag är vaken är rummet tomt. Det enda jag hör är min mors snarkningar från nedervåningen. Jag sätter mig upp i sängen. Jag vet vems röst det var, jag kände igen tonfallet och dialekten. Men varför känns det då som om jag drömt en så fasanfull dröm? Jag tar upp min mobiltelefon och kollar vad klockan är. 02.30. Datumet är den 24 december. Det har varit julafton i två och en halv timme.

CUT TO:

TOLV DAGAR TIDIGARE: MOLKOM


Det hänger en mängd olika modeller av tandborstar på butikshyllan. Min blick rör sig över prislapparna. Jag tar upp två stycken och väger dem i handen. Lägger tillbaka den andra och går till kassan. Betalar. Möter T-, D- och E-.

"Toni", säger T-.
"What up?", säger jag.
"Äh -vi ska bara, äh. Du då?"
"Jag har köpt en ny tandborste. Jag blir helt vansinnig. Det finns inga vanliga längre, jag ville ha en sån där enkel vanlig som man kan -du vet- borsta tänderna med. De har bara såna här komplicerade dyra saker. Vad fan ska jag med fyra lager olika borstar, tungskrapa och , jag vet inte, mikrovågsnånting. . . På en tandborste!"
"Du kan ju köpa en sån där billig Coop-borste, för 8,90 typ", säger D-.
"Finns inga å jag vågar inte", rejvar jag, "borstarna släpper ju typ direkt med sån där Sovjetkvalitet. Man står där och borstar tänderna och så plötsligt har man ett tandbortshuvud i halsen. Så ligger man där på golvet och kvävs till döds klockan åtta på morgonen"
"Haha", skrattar E-
"Du har såna problem", säger D- och viftar med en slickepinne i luften.
"Du skulle bara veta!"

CUT TO:

Bilen kommer över bron och rullar in i centrala Kalix. Jag tittar ut genom bilfönstret på passagerarsidan. Centrum passerar där utanför. Det är näst intill folktomt på gatorna. Den vita snön och den mörka eftermiddagen är i perfekt symbios. Min far pekar på en lustig skulpturliknande sak som står precis utanför den årsfärska Gallerian. Han säger:

"Den där kostade två miljoner att bygga. En enorm bandyboll!"

Jag skakar på huvudet. Det är alltså en jättestor självlysande bandyboll som är bland det första jag ser när jag kommer tillbaka till Kalix. Strålande.

CUT TO:

Mitt internatrum i Molkom: Jag sitter i min säng och äter ur en chipspåse. Att döma av ljuden utifrån korridorren är det vild fest. Jag har lossat på slipsen runt min hals och knäppt upp en knapp på skjortan. Jag borstar bort några chipssmulor som kommit på mina byxor. Rakt framför mig på väggen hänger det en lapp som någon krafsat ihop på nån efterfest för ett bra tag sedan: "Var nöjd med allt som livet ger..." osv. Det är sångtexten från den där Djungelbokssången. Jag flinar när jag lyfter blicken och ser på den. Glöm bort alla sorger och besvär. Jag reser på mig, knycklar ihop den tomma påsen som jag slänger i min sopkorg och tvättar därefter händerna i handfatet för att få bort chipsfettet från fingrarna.

CUT TO:

Mitt gamla pojkrum: Jag sitter bakåtlutad i sängen med en laptop i knät. På nattduksbordet bredvid mig ligger Robert McKees "Story". Mina ögon stirrar på det tomma dokumentet som finns på skärmen. Klockan i nederkanten på bilden visar 01.22. Jag börjar skriva en mening: "Premiss till film: En kille som inte vet vad han ska göra med...". Mina fingrar stannar och jag börjar istället trycka på radera tills meningen försvunnit. Jag sätter händerna bakom huvudet och suckar. Jag börjar skriva en ny mening: "VARFÖR ÄR MITT HUVUD TOMT PÅ IDÈER???!!!"

CUT TO:

Bilder från ett tågfönster. Vinterlandskap. Musik från mp3-spelarens lurar: "Levande och döda/ Går en match i mitt minne/ som två boxare i ringen/ Jag rusar upp för trappan och in genom dörr'n/ Låt oss älska som vi gjorde förr/ Har du tusen frågor får du tusen svar ikväll/ På Hunger Hotell/ Hunger Hotell"

CUT TO:

"Har ni deep-talk eller kan jag slå mig ner eller?" frågar jag.
"Sätt dig, sätt dig. Vi pratar bara om. . ." säger Tjej #1
"Skolan!" säger Tjej #2
". . .just det, skolan", fyller Tjej #1 i.
"Är det inge bra fest där ute eller?", säger Kille #1.
"Det funkar. Tänkte bara kolla läget", säger jag.

Tyst i två sekunder.

"Du Toni, vad händer för dig just nu och så?" säger Tjej #1.
"Vad menar du?", säger jag.
"Näe, jag tänkte bara. Du pratar ju alltid bara om andra, alltså på ett bra sätt, men aldrig liksom om dig"
"Skojar du? Jag pratar ju bara om mig?"
"Ja men jag menar. . ."
"Jag tror jag vet vad du menar. Samma sak som alla andra brukar mena. Jag tror jag ska gå och se vad som händer nån annanstans"

CUT TO:

Jag vaknar med ett ryck ur en dröm om en jury som fattar ett beslut. Jag vaknar före domslutet avslöjas. När min hand krampaktigt sträcker efter mobilen för att stänga av alarmet, så råkas jag riva ner två tomma ölburkar på golvet. Jag sätter mig upp i sängen. Tittar på klockan, 05.50. Reser på mig ur sängen och hasar över till andra sidan rummet och klär på mig. Utanför fönstret är det fortfarande becksvart på folkhögskolans område. Jag dricker ett glas vatten och borstar därefter tänderna. Rummet luktar öl men jag är i vilket fall inte bakfull. Jag tar upp resväskan från golvet. Sätter min tandborste med tandkräm i en liten plastpåse och slänger den sedan högst upp på packningen. Stänger noggrant igen väskan och tar den i handen Klär på mig jacka, hatt och skor. Går ut genom dörren men blir stående i dörröppningen och tittar in i rummet. "Vi ses efter jul", säger jag och stänger dörren.

FADE OUT

Snö och Kyla!

Det har gått lite mer än 48 timmar sedan jag kom tillbaka till Kalix för att återigen fira jul i min "hemstad". Yeah. Jag kan inte precis påstå att det varit en omvävlande och omkullkastande upplevelse. I snart 50 timmar har jag varit något så vansinnigt rastlös och uttråkad, och det enda jag har lyckats med är att sova orosväckande mycket och läsa överväldigande mängder av John Steinbecks "Öster om Eden".

Visst, att komma ifrån Molkom har varit skönare än fotmassage (och det är tamefan skönt!), men min lappsjuka hade kanske behövt en bättre kur än Kalix! Det har nämligen visat sig att majoriteten av min bekanskapskrets antingen stuckit till Helsingborg eller åkt hem till sina föräldrars småbyar för att fira jul, så chanserna att ens kunna dricka sig full i en lägenhet i goda vänners lag i jul är mindre än man kan tro!

Att det dessutom är -eller åtminstone känns- snorkallt här är en annan sak. Idag tog jag en fyrtiofem minuters promenad fram och tillbaka och runt "stan" och blev förvånad när jag ser att termometern "bara" stod på sex minusgrader. Det kändes som sexton, minst! Plötsligt börjar jag undra vad åren i södra Sverige egentligen gjort med mig. Även om jag alltid avskytt kyla mer än något annat, har jag i alla fall utan vidare problem kunnat utstå bitande tjugo minus. Eller minns jag fel?

Näe. Det blir Helsingborg över nyår, annars lär jag bli skogstokig här ute bland snöhögarna. Ska försöka -eller rättare sagt MÅSTE- lyckas skriva en hel del manus och annat. Just nu håller jag på att försöka skrapa ihop inspiration. Hoppas på att huvudet blir någorlunda rensat efter fler dagar av händelselös vardag. Men det ska nog lösa sig. Tyvärr har mina tankar förmågan att dra sig åt ett visst håll, och det är svårt att hålla fingrarna borta från att smsa av sig. Men jag antar att jag gör klokt i att låta bli.

Nu blir det nördigt: Har däremot återupptäckt min gamla stereoanläggning. Den stora 80-tals kolossen som jag hade i min ägo under uppväxtåren har fått bli kvar i Norrland fram tills dess att jag får en passande bostad (under Norrköpingsåren var det meningen att de skulle åka fram, men blev liggandes i källaren). Nu har jag dock suttit och lyssnat på lite skivor på den gamla trotjänaren och upptäckt vilket fantastiskt jävla ljud det finns i metall- och trälådorna! Med risk att låta som Farbro Barbro i "NileCity", så är de verkligen stor skillnad om man jämför med den ljudanläggning/hemmbio jag dragits med de senaste åren. Plötsligt blir jag nästan tårögd när jag lyssnar på "Can't Wait" och "Born in time" från Dylans "Tell Tale Signs". Denna skiva har gått varm hela hösten, men nu hör jag ekon och KÄNNER musiken på ett sätt jag inte gjort förut. Plötsligt blir saknaden och den obesvarade kärleken i nämnda "Can't Wait" inte bara framstående i texten, men även i de sorgsna vibrationerna mellan ackorden.

Jag har förövrigt gått omkring i villfarelsen att ingen läser den här bloggen. Men när jag kollade upp statistiken tidigare idag visade det sig att jag har ett snitt på tio-femton unika besökare per dag. På vilket sätt kan den här smörjan vara intressant för andra människor...?

Det snurrar i min skalle

Ta det för vad det är. Ta det som en man. Jag låg uppe halva natten igår och flöt in och ut ur drömlös sömn. Det snurrade i min skalle, och tro det eller ej, det gör det fortfarande. Det känns som ett disco, förutom att folk inte dansar och det är inte en massa lampor som blinkar. Men jag känner mig lika malplacerad och disorienterad när det kränger upp och ner runt omkring mig som jag gör på ett dansgolv.

Jag hade dock en väldigt bra kväll igår. Såg en film. Hängde lite. Softade. Men sen när natten kommer... tja, det blir alltid lite värre då, som Björn Skifs sjöng.

Terminen har oundvikligen kommit till sitt slut. Jag vet att jag börjar bli tjatig, men den blev inte som jag hade trott. Det har varit ständiga överraskningar och saker jag inte vetat om mig själv eller andra har poppat upp som svampar ur marken.

Det är dags att återvända hem till Norrland igen, och det är skönt att veta att saker brukar i alla fall se ut som de brukar där hemma. Mina förhoppningar är att Regeringen Reinfelt delar med sig av de där miljonerna som ska gå till budgetpaketen som ska gå till finanskrisen till undertecknad, så att jag kan ha råd att åka till Helsingborg under Nyår och skåla in det nya året med mina vänner där. Tja, inte nödvändigtvis Helsingborg, var än någon vill ha mig kan jag ta mig. Så länge jag slipper fira årskiftet i Kalix i år igen.

För sakens skull lyssnar jag på Familjens dansdänga "Snurrar i min skalle". Skånsk dunkadunka med en underbar musikvideo som gemene man borde YouTuba snarast.

Jag vet att nyårslöften är till för att brytas. Men det finns saker som jag vill förbättra det kommande året. Jag vill bli en människa att vara stolt över igen. Till att börja med. Jag råkade sen en gammal inspelning idag från en årsgammal fest. Jag stod med armen runt en fruntimmer och drog en munter monolog. Jag såg så vansinnigt glad ut, som om jag var fit for fight. Trots att det är mycket jag lärt mig i Molkom är det mycket jag förlorat också. Jag känner mig sällan harmonisk längre. Mitt temperament har blivit sju resor värre och jag får tuppjuck över i princip vad som helst. Min humor har blivit elakare och min cynism har blivit ett kännetecken.

Jag har svårt att komma i kontakt med några av mina starkaste principer och stöttestenar: Ärlighet, omtanke, empati. De där visdomsorden som jag har på affischen på väggen ("DET GÅR ATT FÖRÄNDRA VÄRLDEN") peppar mig inte längre på samma sätt. Jag börjar till och med tvivla på att de små förändringarna skapar stora, något som jag hade som mantra under åtminstone en tvåårsperiod av mitt liv. Idealism är något som många anser fult och naivt. Men jag mådde bra av att vara en sådan. Praktikern i mig kan jag inte fly undan, men det vill jag inte heller. Jag vill komplettera honom.

Men jag vill hitta tillbaka till det där. Till kreativiteten. Till viljan. Till kärleken till mig och andra. Jag vill börja om och rycka upp mig. Jag vet egentligen var jag ska börja. Det finns en konflikt som måste lösas snarast, men det är inte så mycket jag kan göra åt det själv just nu. Skitsamma. Det är en lång historia.

Jag är så vansinnigt trött nu. Både fysiskt och psykiskt. Förra nattens förlorade timmar av sömn (och natten före den, och före den osv) börjar göra sig påminda. Så när jag återvänder till de vita vidderna i norr över julveckorna, så ska min första prioritet vara att sova. Och sova. Och sova. Och läsa fruktansvärda mängder. Och se film. Och bygga upp inför en termin som inte under några omständigheter får bli en repris på den passerade. Det kommer jag se till att den inte blir. Jag kommer att ta det för var det är. Jag kommer att ta det som en man.

Söder om midnatt

Livet imiterar konsten sägs det. Jag tror med jämna mellanrum att det stämmer mer än väl. Ibland kan jag skönja en osynlig dramaturgi i verklighetens alla skeenden. Vändpunkter, konfliktfördjupningar, dilemman och aktiva val. Jag är övertygad om att det just nu blåser upp till en grand finale. Att den här terminen närmar sig sitt klimax. För det går inte att säga annat än att de senaste månaderna, den första halvan av mitt andra år på Molkoms Folkhögskola, har varit en dramatisk tid. Det finns några få tillfällen i mitt liv då jag har haft samma känsla, men den är omisskännlig. Nåt säger mig att många lösa trådar kommer snart att knytas ihop och många frågor kommer få sitt svar. Jag läste några rader av Robert McKee, som jag sedan kopplar ihop och förväxlar med andra manusteoretikers ord, att när en historia får sin lösning så framstår den så självklar och naturlig, att trots att den må vara hur oväntad som helst, så är den så naturlig den bara kan bli. Organic. Vi må vara brickor i ett spel, men under pressade situationer kommer våra verkliga "Jag" att visa sig genom våra val. Det kommer få konsekvenser. Det kommer leda till nya konflikter och problem. Men det kommer lösa de gamla, och det kommer leda oss till nästa kapitel. För gud, är det någonting jag behöver, så är det att vända blad. Givetvis vore det absolut schysstast med ett Happy Ending.

I övrigt, om vi ska återvända till verkligheten och glömma alla pretentiösa metaforer, så är det julavslutningsfest ikväll på Molkom. Det lär bli ett jävla liv. Jag lyfter på hatten för den kommande natten.

Rakt ut i mörkret
Har jag ett hem
Söder om midnatt
C/O Himmelen

my head's in mississippi

Gitarrerna skär genom luften. Drumbeatet är lika enkelt som fast. Den gamla mannen sjunger om sitt krossade hjärta. Whiskeyångorna osar ut ur högtalarna. It's the blues.

När allt kommer till kritan är det vad allt handlar om. The Blues. Musiken som har en vadderande effekt på ett hjärta. Musiken som sätter en hand på din axel, en tyngd i dina skor och som till syvende och sist får dig att må bättre.

I jakten på filmmusik till min senaste kortfilm har jag grävt ner mitt huvud i blues. Söker igenom varje myspace-sida med 12-taktare och bluesballader som går att hitta. Vissa grejer är bra. Andra mindre bra. Är det nån som har ett tips? Jag letar igenom min egen skivsamling efter grejer som kan fungera som inspiration. Hittar en fantastisk sång av Son House, mannen från deltat, som sjunger en 16 minuter (!) lång sång som heter "How to treat a man". Den är perfekt för filmen, ljudupptagningen. Men så är det det där med upphovsrätten. I sexton minuter knäpper Son på sin gitarr. Han berättar om sitt brustna hjärta. Om hur hans kvinna har behandlat honom fel. Han grymtar och frustar. Han är den stora stygga vargen. Han är gammal och trött. Han är the blues.

ZZ Top. Underskattade. Avskydda av kreddeliten. Hittar fantastiska sånger som skulle passa i den där vardagsrumsscenen i början av filmen. Elektriska gitarrer som gråter om att "It sure got cold after the rain fell (Not from the sky. . . But from my eyes)". Eller "Blue Jeans Blues" som vi till och med lyssnade på innan inspelningen. När Gibbons smeker strängarna, när Frank Beard trummar ditt hjärta till en ny rytm och Dusty Hills skägg svävar över basen... då är du där. Då är du hemma. Då är du the blues.

Albert King. "Born under a bad sign". Om det inte vore för otur, sjunger han, skulle jag inte ha någon tur alls. Nu lyssnar jag bara för skojs skull. Gung. Sånt där som M- kunde spela när vi öppnade första ölen på Kungsviksgatan.

Är det kanske naturligt för en norrlänning att känna med den här musiken? Melankolin och bluesen går ganska bra ihop. Målet är att må bättre. Att ta sig vidare. Att kunna skratta åt eländet. Eller att inte göra det.

Jakten går vidare. Tror jag kan hitta ganska bra grejer till "Bobs Blues". Vore nice att hitta en bra inspelning av "Crossroad Blues" som inte ägs av ett skivbolag. Men snart måste jag förbereda mig inför en lång kvälls filminspelning. Min klasskamrat D- spelar in en sci-fi, och jag är ljudkille. Passande, huh?

99 Problems vs. Along The Watchtower

Det finns två låtar som får "the party started" för mig. Den ena är Jay-Z's rapbomb "99 problems", den andra är Jimi Hendrix cover på "All along the watchtower". Här har någon klurig DJ mixat ihop båda låtarna till en och samma. Visst, den blir inte lika TUNG som Jay-Z's original. Den blir inte lika svängig som Hendrix gitarrperfektion. Men det blir tamefan fruktansvärt häftig musik.

Det är fredag och jag har några öl som är på väg in från Karlstad. Jag har mörkret och snön utanför fönstret. Jag har ett certifikat för att köra steadicam från och med igår. Jag har en förhoppningsvis bra fredagkväll som väntar på mig. Jag har inga pengar. Jag har en lång vecka bakom mig och en till framför mig. Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Jag har "99 problems, but a bitch aint one".

Kan inte hålla mig från att länka till en mer blytung mash-up på 99 problems, men denna gång med The Beatles "Helter Skelter" istället för Hendrix:

Woody

Ni behöver egentligen bara se de första fyrtio sekunderna av de här klippet. Det är den första scenen i hans mästerverk "Annie Hall"

Med sin hyfsat nördiga humor lyckas Woody Allen här sätta fingret på en 22-årig norrlännings öden och äventyr. För att recitera vad som sägs i videon: "I would never want to belong to any club that would have someone like me for a member." That's the key joke of my adult life, in terms of my relationships with women.

Liknelsen brukar komma med jämna mellanrum, att jag skulle vara lik Woody Allen. Senast idag var det någon som sa nåt om att jag skulle vara en Woody-Light. Likheterna är rätt få, men kanske slående: Glasögonen, det neurotiska sättet, de sexfixerade skämten och den pessimistiska livssynen. Det finns lyckligtvis många skillnader mellan mig och Allen, jag är förhoppningvis inte lika pervers eller irriterande. Men visst är han en av mina stora förebilder som filmskapare. Tyvärr är jag långtifrån lika banbrytande och intelligent...

Men det där med kvinnorna... Jo, nog har jag precis som Woody lyckats para ihop mig med kvinnor som är "ovanför min liga", och det har jag nog mer ofta gjort tack vare min käft än mina icke-existerande biceps. Men i gengäld så har alla dessa relationer, precis som för karaktären Alvy Singer i "Annie Hall", haft en tendens att sluta kaotiskt. Mina tillkortakommanden kan alltså balanserar rätt bra med mina framgångar. Just nu befinner jag mig i en situation lika knepig som lustig, och risken att jag kommer få ännu mera manusstofft än jag redan har är överhängande.

Slutcitat:
I thought of that old joke, y'know, the, this... this guy goes to a psychiatrist and says, "Doc, uh, my brother's crazy; he thinks he's a chicken." And, uh, the doctor says, "Well, why don't you turn him in?" The guy says, "I would, but I need the eggs." Well, I guess that's pretty much now how I feel about relationships; y'know, they're totally irrational, and crazy, and absurd, and... but, uh, I guess we keep goin' through it because, uh, most of us... need the eggs.

never a dull moment

Jag tar dagen som den kommer nu. Jag lär mig att gå igen. Jag lägger varje korn av sand på vågen, nån har gett det som en gåva till mig.

Jag tar helg i alla fall. På måndag ska jag påbörja ett steadicam-certifikat, men jag har en lång helg framför mig innan dess. Jag sitter under eken -på mitt molkomrum- med en spendrups. Nyduschad. Himmelska dagar.

Jag sticker till Stockholm över lördagsnatt. Det ska bli av en reunion med gamla Greenpeace-gänget. Kan bli hur kul som helst. Återföreningen kommer som på beställning, jag kommer verkligen inte klara av att vara här i morgon. Ett värdelöst datum, 29/11, inget lass jag orkar med att dra.

Hoppas jag vinner den där tågbiljetten på Tradera, annars kan det bli dyrt att ta sig till huvudstaden. Jag får väl helt enkelt hålla tummarna.

Jag känner mig lika uppgiven som Rod Stewart på fotot till "Never a dull moment". Lika obekväm som han ser ut i den där kostymen i den där tygfåtöljen. Ett stort övermöblerat rum som bara jävlas.

Jag trodde det var ett ärligt spel. Du kan inte ens stava till ordet. Många skepp har gått under med sitt last. Jag önskar att mitt hjärta var första klass. Jag borde förstått när jag hittade mystiska sms som inte kändes helt okej. Borde inte lyssnat på konstruerade lögner. Inte sagt "Nej då, så är det inte alls", när folk kom och sa att de "sett saker". Varför detta hokus pokus och alla kort under bordet? Jag önskar att tiden gjorde diamanter, dubbelt så fort. Om mitt hjärta var första klass så skulle det inte göra så ont.

Jag kan inte skriva något med egna ord längre. Jag stjäl allt jag älskar och älskar det jag stjäl. Ännu ett kapitel i min bok körs ut från tryckeriet. Ännu ett lastbilsflak av mitt liv, jag ville bli lycklig. Det kommer ta ett tag innan jag vågar börja lita på folk igen.

M- ringde tidigare ikväll. J- var på besök hos honom. De drack öl och skulle ut i Helsingborg. Fuckin' Aye. Jag borde varit där i natt. Där på Telegraf. Vi skulle lyssnat på TSOOL's nya skiva och druckit King. En annan gång, bröder!

Två nätter i rad har jag, av någon outgrundlig anledning, drömt om Barack Obama. Att han dykt upp på Molkoms Folkhögskola. Varför?

Aldrig en tråkig stund. Ikväll kan nog bli en bra kväll. Jag siktar på att hänga med enbart bra människor. Håll ut.

Bobs Blues!

Så här ser en nöjd (aspirerande) regissör ut. Resten av hans team också, för den delen. Det här är teambilden för kortfilmen "Bobs Blues" som jag ägnat de senaste veckorna åt att skriva, och den senaste tre dagarna åt att spela in. Efter tre väldigt roliga, hårda och lyckade dagar så är det i princip bara att börja klippa eländet! Nog för att en kort drömsekvens ska spelas in i morgon, men det går fort och kräver knappast fullt team.

Klippningen börjas dock först efter jul, och blir färdig senast innan januaris slut, så det kommer bli en hyfsat lång väntan. Förhoppningsvis kommer det färdiga resultatet bli lika bra som jag tror. Isånafall, förmodligen för första gången i mitt liv, har jag gjort en riktigt bra kortfilm. Men man ska inte ta ut segern i förskott. Den kan lika gärna bli lika kass som de andra!

Nu kommer det dock bli ganska intressant när inspelningen är över och jag inte kan försvinna in i den. Mycket saker att hantera. Fuck, tillbaka till verkligheten. Den har ju trots allt hållit sig på behörigt avstånd ett par dagar nu, men det går inte att fly för evigt. Okej Toni. Deal with it.

Jag ska förövrigt med 99% säkerhet till Stockholm och möta lite människor. Reunion så att säga. Har höga förväntningar.

Öppet brev till Neil Young

Hej Neil Young.

Det är lördag förmiddag. Jag sitter vid datorn och tittar ut genom fönstret. Snön verkar ha kommit till Värmland, vilket jag är sådär lagom bitter över. Snö och jag har nämligen aldrig riktigt passat bra ihop. Till den handfull av ärkefiender som jag tillskansat mig under mina dagar, så räknar jag snöfall till en av dem. Vilka de andra är tar vi en annan gång.

Just nu är jag lite dagen efter-seg, som det ofta kan bli en lördag. Innan jag ska springa iväg och träna så passar jag på att lyssna på några av dina låtar, och jag kom att tänka på denna klassiska musikvideo från ditt 80-tal:



"Rockin" må vara din sämsta skiva, men den här sången är oslagbar. Videon gör halva jobbet. 50-tals estetiken krockar så skönt med faktumet attdet ser ut som om du supit i dagar. Det kanske du också hade gjort? Den här låten, "Wonderin" är i alla fall hur kul som helst. Bara så du vet.

Det har varit mycket på sistone, Neil, det kanske du har förstått. Jag hade i åtanke under hela den gångna veckan att fredagen skulle bli en urladdning, och jo, det blev det. En ganska lyckad kväll, kan du tänka dig det? Man fick lite annat att tänka på. Några diskussioner och möten var otroligt kreativa. Det fanns några orosmoment, det kan jag erkänna. Jag kan utan svårighet vara avundsjuk på din livssituation: Antingen vara ute på turné och spela med Crazy Horse, eller stanna hemma med frugan Peggi och hugga ved. Folkhögskolelivet är lite mer klaustrofobiskt. Du kan inte fly någon om du så vill. Försök stänga dörren bakom dig och de kommer bokstavligen in på ditt rum och påminner dig om varför du vill vara full och glömsk.

Förlåt Neil, nu blev jag lite kryptisk igen. Det blir lätt så. När jag bodde i Norrköping var det lättare att skriva blogg, nu så kan man inte skriva rakt ut vad som händer eftersom det lätt kan beröra människor man ser dag ut och dag in. That's life. Jag tänker ofta på raderna från titelspåret på din andra skiva: "Everybody seems to wonder/ What it's like down here/ I gotta get away from this day-to-day running around/ Everybody knows this is nowhere." Bra sagt!

Igår pratade jag förövrigt med en full dansk. Av någon anledning kom vi in på ämnet utfiske. Jag rejvade igång och började prata om marina reservat. Det är fan den coolaste tanke jag vet. Hur är det med ditt miljöintresse egentligen?

I alla fall. Jag kanske borde ge mig nu. Jag har sagt mycket och med det ingenting. "Alla bara pratar, men ingen säger ett ord". Det är faktiskt premissen till min upcoming kortfilm som jag börjar filma nästa vecka. Det är ganska mycket kvar att fixa med den, så egentligen borde jag skynda på och skriva färdigt detta, så jag hinner göra bort tränandet och sedan sätta igång med förberedelser. Livet är bra underligt ibland, men det kände du kanske redan till? Ja för i helvete, det kanske var du som lärde mig det en gång i tiden?

I alla fall. Kom snart tillbaka till Sverige så jag får chansen att se dig live. Börja göra riktigt bra skivor igen. Tills dess tycker jag att både du och jag håller ställningarna.

Peace out/
Toni

(P.S: Under de minuter det tog att skriva detta brev hann jag lyssna på din cover av "Just like tom thumbs blues", vilket är ganska passande med tanke på bloggens namn. Efter den klämde jag det arton minuter långa eposet "Ordinary People". Den är helt sjukt bra. D.S)

Ett hus på stranden

Jag vill aldrig se dig igen
en gång var du allt
min stjärna över Betlehem
Jag är trött på alla bakhåll
jag reser nu jag flyr

Rutten kvalitet. Bra låt. Bra framförande.

(By the way: Den här dagen, den 18/11, har officiellt varit en jävla skitdag. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket getpung den har sugit. Jag är så vansinnig trött på alla lögner, alla krav och allt som arbetar emot mig. Alltså, det är nästan komiskt.)

Livet hade varit så mycket lättare om jag spelat i Manowar

"MEN!", utbrister jag. Ett uttryck jag utan genvägar stulit från min gode klasskamrat T.T, ett utrop som kompletteras med att man tar sig för pannan och skakar på huvudet. Det ser alltid så kul ut när han gör det, och är ett ganska bra sätt att visa sin frustration på.

För tillfället är jag mätt, sliten och hyfsat trött. Såsom man blir ifall man slentrianfestat till klockan fyra på morgonen och sedan stigit upp dagen efteråt och ägnat dagen åt att städa, träna och käka pizza. Mitt vardag är så otroligt spännande och händelserik. Jag förstår om ni avundas min flashiga livstil.

På en Savelas gravsten kan det utan problem stå ingraverat "Nu kan det åtminstone inte bli värre. Eller...?" skämtade jag med min farsa när jag pratade med honom på telefon tidigare i veckan. Detta sa vi angående typ snön och kylan i Norrbotten, men det går väl att applicera på fler situationer än så. Just nu sitter jag och svettas över ett manus som snart, väldigt snart, är klart. Jag måste bara hitta den där siiista pusselbiten. Visst, det har jag sagt i några veckor nu efter varje ny version som exporterats från manusskrivarprogrammet CellTx. Problemet är att jag just nu vet vilken pusselbiten borde vara, men jag undrar om det är rätt väg att gå. (Eller om jag rättare sagt VÅGAR ta den vägen. Jag har väl sagt att jag innerst inne är en gammal hederlig fegis?)

Mycket hjälp fick jag under veckan, då vi hade regissören Marcus Olsson som gästlärare. En skärpt snubbe med bakgrund i Varanteatern, och som både regisserat tv-serien "Mäklarna" och den oscarsnominerade kortfilmen "Små och stora mirakel". Jag vet inte om jag fick några större banbrytande lärdomar om sättet att jobba med kortfilm, men det var helt klart värt.

I övrigt? Ja vad fan ska man säga. Mitt privatliv har väl haft mer framgångsrika perioder. Jag ska inte ödsla mer ångestdrypande låtcitat på er, inte den här gången i alla fall. Men det är rätt tufft just nu, om man ska prata emospråk, och det ser inte ut att ljusna särskilt snart. Jag fördriver tankarna och kvällarna med på tok för många folköl och vinylskivor. Hur kommer det sig att en så otroligt sympatisk och genomgod person som jag (host!) förvandlas till en bitter och elak jävel så fort jag måste checka in på Heartbreak Hotel? Är det för att jag kanske inser att jag borde ge upp de där illusionerna om att det lönar sig att vara trogen och uppoffrande? Det slutar ju ändå med att man bli blåst i slutändan. Allvarligt talat, fortsätter jag i den här stilen kommer Woody Allen snart framstå som en obotlig optimist i jämförelse.

Min gode vän C- skrev dessa rader till mig på MSN alldeles nyligen:

C- säger:
När Manowar skulle spela på Sweden Rock så ville de ha 10st oskulder i logen efter spelningen. Det tycker jag är skitkul.

Toni säger:
Haha, är det sant?

C- säger:
Ja det är sant. Men jag tror inte festivalledningen gick med på det

C- säger:
Men det hade varit coolt om de gjort det

Closing Time

Jag försökte bädda in följande video på bloggen: http://www.youtube.com/watch?v=hrPEM2qc-j8 . Vilket inte gick, så jag får bara nöja mig med att tråklänka. Underbar sång i alla fall. Bisarr 90-tals video. Sköna synthar. Bra text.

"And I loved you when our love was blessed
and I love you now there's nothing left
but sorrow and a sense of overtime
and I missed you since the place got wrecked
And I just don't care what happens next
looks like freedom but it feels like death
it's something in between, I guess"

Född i tid

I den ensamma natten, i det blåa och bleka ljuset, så tänkte jag på dig. Bilderna var i svartvitt. Från den där tiden då vi var byggda av drömmar.

Men jag är inte Bob Dylan. Jag har aldrig varit född i tid, på rätt plats, vid rätt tillfälle. Jag har alltid varit ett steg efter, aldrig haft den tajming som krävs för att vara tidslös. Det är därför jag måste ställa väckarklockan på morgonen, jag skulle annars försova mig och komma än mer ofas med dagen.

Jag ser dagarna glida undan från mig. Nätterna må gå i slowmotion, men de är likväl borta när jag vaknar. Det här manuset, "Bobs Blues", är på rätt väg, men det kommer krävas hög tankeverksamhet för att få det i mål. Jag vet inte hur mycket ork jag har för det just nu. Det skulle vara skönt med en bastu. En folköl eller två. Jag upplever oftast att det är där i värmen jag blir som mest avslappnad, bortanför klockor och deadlines. Det är klart enklare att vistas på den här sidan av linjen, här bland människor jag klarar av att se.

Den mest klassiska av alla bluesrader är "Once I had a pretty girl/ she done me wrong". Blues handlar om att se tillbaka på det förflutna, eller att drömma om framtiden. Det krävs inga väckarklockor där inte. Jag måste gå till middagen nu, jag vill gärna komma i tid. Efter det måste jag prata med skådespelaren som ska spela Bob i filmen. Jag vill försöka hinna träna sen, och efter det är det bastu vid nio. Det kan bli svårt att hinna med allt.

Tell Tale Signs

Jag ska inte dra ut på orden allt för länge vad gäller det senaste albumsläppet från Dylan. "Tell Tale Signs" är den åttonde delen i "the Bootleg Series", en serie arkivrensningar som bjudit på en hel del godis vid det här laget. Den här utgåvan når kanske inte upp till storheten i helhetsintrycket på de fyra första delarna i serien, men den klår i alla fall soundtracket till "No Direction Home" som var den femte delen.

"Tell Tale Signs" tar vid där Bootlegseries 1-3 slutade. Den publicerar material från comebacken -89 med "Oh Mercy" till nutid. De bästa bitarna visar sig -med några undantag- komma från det som blev över vid de legendariska inspelningarna till det mörka mästerverket "Time out of mind". Den sång på skivan som jag fastnat mest för är något oväntat en tidig version av doldisen "Can't Wait". I denna tidiga version är texten helt annorlunda från albumversionen. Tempot är långsammare, musiken inte lika kvävd av filter och Dylan sång är hjärtskärande. Det låter som om han dör av varje textrad.

Skies are grey
Life is short and I think of her a lot
I can't say
If I want the pain to end or not
. . . Well the blindness overtaking me
. . . Is beating like a drum
. . . I don't know where it starts
. . . Or where it's coming from

Word....

Trion låtar med namnen "Dreamin' of you", "Marchin' to the city" och "Red River Shore" är också fantastiska låtar. Även om de skiljer sig ganska markant från det sound som "Time out of mind" vibrerade av, så är det svårt att föreställa sig att de här låtarna inte ansetts hålla måttet för albumutgivning. Det finns även en version av "Someday Baby" som låter helt annorlunda än versionen på "Modern Times" från 2006, som är så jävla cool att jag får ont i magen.

Det finns tre utgåvor av "Tell Tale Signs". Den första med bara första skivan, en andra med två stycken och en tredje limiterad utgåva som har en lika svindyr som onödig tredje skiva. Det är den andra versionen som de flesta köpt, likaväl jag, och det är den jag rekommenderar att man inhandlar. Men jag skulle lika gärna kunna säga att det duger med att bara ha den första skivan. Det är nämligen där alla de riktigt bra låtarna ligger. Den för mig efterlängtade första versionen av "Born in time" är tillsammans med de tidigare nämnda sångerna de man hittar på den första, rakt igenom lysande skivan.

Den andra skivan har kanske guldkorn som en underlig cirkusblues (Can't Escape From You") eller en akustisk Robert Johnson-klassiker (32-20 Blues). Men jag har svårt att hetsa upp mig över onödiga versioner av "Series of Dreams" och "Ain't Talkin'" som förmodligen bara är oumbärliga för de riktiga nördarna. Livespåren "Girl from the Greenbriar Shore" och "Lonesome day Blues" har dessutom en ljudkvalitet som är under all kritik. Ska man ge ut officella utgåvor från Dylans senaste livespelningar måste man väl ändå kunna hitta nåt som inte låter som om de spelats in på mobiltelefoner? Dessutom undrar jag -som hört de fullständiga inspelningarna från "The Broomberg Sessions"- varför man låter "Miss the mississippi" bli officiellt utgiven, och inte den mästerliga "Catskill Serenade"? Inte undra på att folk väljer att ladda ner bootlegs bakom ryggen på skivbolagen!

Efter denna mer än lovligt nördiga recension avslutar vi med ytterligare ett magnifikt citat från version #2 av "Mississippi":

I'm standing in the shadows with an aching heart
I'm looking at the world tear itself apart
Minutes turn to hours, hours turn to days
I'm still loving you in a million ways

Jag har stannat för länge i Mississippi

Klockan är ett. Det här kommer nog bli ännu en hyfsat sömnlös natt. Igår blev klockan halv fem innan jag lyckades somna. Hade suttit uppe till tresnåret med min klasskompis B- och vävt på manusidéer. Så att ta sig upp till frukost var hyfsat svårt. Förhoppningsvis somnar jag tidigare än så i natt, men vi ska inte ta ut en seger i förskott.

Det sitter uppe en hel del folk på skolan ikväll och följer valvakan. Jag hade liknande planer, men ger upp. Jag hade en dröm i förra veckan av att jag vaknade upp och såg på tvn på nattduksbordet att McCain vunnit valet. Det är nog inte omöjligt att han gör det i verkligheten också, men det mest lutar nog åt Obama. Hyfsat coolt. Den politiska experten från Norrland har talat.

Mitt enda misstag var att stanna en dag för länge i Mississippi, som Dylan sa. Jag har hängt mig fast i det här för länge. Men jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Inga tåg eller flyg verkar gå inom en överskådlig framtid. Jag vet inte vad som är sanning eller lögn längre. Antingen så har jag tappat förmågan att lita på människor, eller så är jag godtrogen som inte ser hur jag blir blåst mitt framför näsan. Det lutar mot det sistnämnda. Är det bekvämlighet, feghet eller ren illvilja (kanske för att få sig ett gott skratt?) som gör att jag blir matad med dessa förhoppningar hela tiden?

Pratade med en gammal bekant tidigare i dag som mist en mycket närstående person i en sjukdom. Han tog det väldigt hårt. Tja, för att återigen citera Bob:

When you think that you lost everything
You find out you can always lose a little more

Nu går jag och lägger mig. Världen är kanske en bättre plats när jag vaknar. Det beror kanske på vem som vinner valet. (Och jag pratar inte om amerikanska presidentvalet. Nej, jag syftar på kommunalrådsvalet i Karesuando. En trettioårig snubbe från Dorotea utmanar en Same som är 250 år gammal. Det är helt sant.)

Håkan Hellström, Nöjesfabriken 31/10

Min fjärde konsert med Håkan Hellström (om man räknar in det där korta akustiska setet på Storsjöyran -05) höll som förväntningarna. Efter konserten var jag nära på euforisk och ville nästan kalla den för den bästa spelningen jag sett med honom, men det berodde nog mest på att jag denna gång var varken sextio meter från scenen eller vansinnigt sjuk av feber, som vid de två föregående tillfällena.

Men bra var det. Mycket bra. Hellström hade som vanligt en sinnessjuk energi som möttes av en lika hög publikenergi. Det tajta turnébandet gav en stabil grund att röja till, och det var lika explosivt som välspelat. Dessutom så var låtvalen helt fantastiska, och jag fick höra många sånger jag drömt om att få uppleva live. "Jag har varit i alla städer" och en magisk "Minnen av aprilhimmelen" för att nämna några. Materialet från nya skivan funkade hur bra som helst: "Tro och tvivel" och "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" kändes som lika självklara klassiker som exempelvis "Klubbland". För att inte tala om "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" (som jag citerade häromsistens) som framstod som en av de vackraste svenska soulballader 2000-talet hört. Näe, fyfan vad bra det var.

Dessutom så börjar det väl inte bli någon överraskning när "Det är så jag säger det" (denna gång spelningen sista låt och andra extranummer) får ett crescendo byggt av ett sorgset saxofonsolo som bryts ner till en underbart vacker vers + refräng ur Eldkvarns "Kärlekens Tunga". Hellström och bandet måste ha spelat denna kombination hur många gånger som helst, men det låter fortfarande lika hjärtskärande och spontant. Jag höll på att gå sönder under de där inledande raderna om att "jag hörde trummorna på stan/ de sa att du lämnat mig".

Ett betyg då? Kanske inte full pott, men åtminstone 4/5. Det kanske bara är så att jag blivit bortskämd med fantastiska konsertögonblick från denna underbara göteborgare, men det kändes kanske som om flaggskepp som "Känn ingen sorg..." och "Ramlar" kanske hastades igenom en aning. Men det är petitesser. Vissa pratade om dåligt ljud, men det vet jag inte om jag själv upplevde. Struntsamma. Det var en strålande kväll.

Hellström

Håkan Hellström har varit med mig ända sedan jag brände debutskivan av Emil Blom i sjunde klass. Jag älskade det från första början, men det tog några år innan jag började förstå. Det krävdes att jag skulle gå ut gymnasiet och ge mig ut i världen för att börja få känn på hur det faktiskt var att vara magisk men tragisk, uppsnärjd i det blå och se dessa gårdakvarnar och skit. Snart ska jag bege mig in till Kstad för att värma upp inför kvällen konsert. En förfest med bra människor väntar. Ikväll blir en bra kväll.

vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är för sent att älska dig
vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn

vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
hjärtat rakt ut

Fan Håkan. Jag ser fram emot din spelning ikväll.

Baby, baby, baby

En kall Budweiser och Creedence "Bayou Country" i Lp-spelaren. Det är ju en torsdagskväll det med.

Egentligen, alltså faktiskt ganska så väldigt mycket, borde jag sitta och skriva på ett manus nu. Jag har typ passerat deadline lite sådär överdrivet för länge sedan. Men plötsligt blev klockan tio, så jag skriver något annat istället. Stiger upp tidigt imorgon och försöker jobba. Jag är dömd att misslyckas. Men jag har kanske, som vanligt, något som kan bli en idé som kan bli ett manus som kan bli en film. Det brukar bara vara så att man ska presentera det där manuset, eller idéen för den delen, och inte kommer med tillräckligt bra grejer för att få ett "okej".

Det har varit en lång vecka. En veckas äventyr utanför Molkomsvären. En dag, när jag lämnat det här stället och inte längre behöver oroa mig över den klaustrofobiska folkhögskolevärlden, ska jag berätta dessa historier fritt och brett. Trots att jag har såna svårigheter att få ner mina tankar till manusform, så har i alla fall mitt liv inga problem med att ta manusformen till verkligheten. Jag lever stundtals i ett taskigt skrivet avsnitt av "Skilda Världar". Konflikterna är illa strukturerade, dialogen är under all kritik och en comic relief kan man ju leta sig blind efter. Molkom är en ketchupflaska. Först kommer det ingenting, sen ingenting, och rätt som det är så har man halva innehållet över hela köksbordet.

Men det har varit en överhängande bra vecka. Den tog vid på onsdagen den 22/10, med att undertecknad stiger upp 03.10 för att sätta sig i en bil med sina klasskamrater för att åka till Uppsala. Jag hade planerat in några timmars sömn i bilen. Tji fick jag. Regikollegan B-, som körde bilen, ville inte vara den enda som var vaken, så han spelade Iron Maiden på högsta nivå för oss hela resan. Har ni nånsin headbangat till "666 -The number of the beast" på en europaväg klockan fem på morgonen?

Från och med den stunden sattes tonen för den kommande veckan. I Uppsala drack jag och mina klasskamrater och annat löst filmfolk på en pub och hade fruktansvärt roligt. När jag sedan gick och la mig på vandrarhemmet (efter att ha varit uppe i 24 timmar) så fick jag endast fyra timmars sömn innan jag fortsatte till Uppsala. Där har vi sedan fem dagar som var bland de bästa på väldigt länge. Det fanns några svackor också, men de kan vi tala tyst om. Jag och M- levde dessa dagar på dansk öl, chips, falafel och livsglädje. Vi la pengar som vi inte hade på LP-skivor. Grabbens lägenhet gick inte av för hackor, även om han inte haft tid att införskaffa möbler ännu. En trea, takvåning, med små mysiga fönsterkulvertar. En dag åkte jag in till Malmö för att gå på stan och äta med S-. Det var väldigt kul.

M-s kylskåp efter ett besök i Helsingör

Och nu. Vad ska man säga? Jag är tillbaka i Molkom. Verkligheten, tristessen, problemen och manusångesten. Det är inte så illa som det låter. Imorgon blir det Håkan Hellström, vilket kommer bli otroligt roligt. Men lovveckan är dock officiellt över. En paus från nuet, som i sin tur har pauser så att det räcker och blir över. Det får vara vad det är. Min kalla budweiser är sedan länge ljum och uppdrucken. Creedence har byts ut mot en tidig Rod Stewart. "Baby, baby, baby/ I'd rather go blind/ then see you walk away from me" sjunger han raspigt till ett stilla soulkomp. (Se här)

På återhörande.

Dåliga ursäkter

Det har blivit mycket blogginlägg på sistone. Har väl bara haft en lust mer intensiv än vanligt att bara få skriva av mig, även om ämnena sällan varit särskilt högintressanta. Mina tankar om Yngwie Malmsteen var kanske inte av högsta litterära kvalitet.

Men nu tar mitt norrländska hjärta och slår sina slag i en annan värld än Molkom för ett par dagar. Imorgon, svinigt tidigt, tar undertecknad och stiger upp långt innan gryning och sätter sig i en bil mot Uppsala. Jag ska till studentstaden för att springa på en kortfilmsfestival, innan jag tar ett tåg till Helsingborg. Ja, det där skrev jag om nyligen. Jag har väl inte borta från värmland sen skolstarten i augusti, så det ska bli välbehövligt att få fly fältet. Jag kommer behöva mitt lov.

Vi får se hur min värld ser ut när jag återvänder. Just nu är jag inte säker på särskilt mycket, allra minst mig själv. Jag har nog gått på tårna lite för länge. Det enda jag kan göra är att vara mig själv, men tydligen är inte det alltid tillräckligt. Äh. Jag vet inte ens själv vad jag snackar om. Det blir nog bättre så fort jag får lite distans.

Imorgon verkar bli en bra dag att bli full, åt kvällstimmarna. De följande dagarna på det också. Jag minns några dagar under sommarens resa då det utan problem blev ett gäng öl varje kväll, och det hela tiden fanns människor som ville festa och se var natten kunde ta en. Jag tänker väldigt ofta på resan, jag vet inte varför. Kanske för att det var en så fruktansvärt kravlös vardag, med så otroligt många intryck. Jag minns en bar med några svenskar i ett katakombssystem i Prag, där röken var så tjock att det gick att skära i den med en kniv. Jag minns ett samtal med en berusad ryss i Bratislava. Jag minns en brasilianska som försökte ligga med mig i Budapest. Jag minns ett fyllespel i Wien med hammare och spik som kunde slutat illa. Jag minns att jag diskuterade livsfilosofi och såg soluppgången tillsammans med en amerikanska som hette Dylan. Det finns mycket att jag minns, från Molkom, från Kalix, från Norrköping, från Östersund och Göteborg och gud vet var. Jag minns för mycket ibland, mitt minne för detaljer är stundtals imponerande. Det är inte alltid av godo.

Lyssnar på "Can't Wait", den version som finns på "Tell Tale Signs". Gubbjäveln är en poet. Fyfan vilka rader:

"I've been drinkin'
Drinkin' forbidden juices
I've been livin'
Livin' for lame excuses"

Vi hörs snart igen mina vänner. Nu ska jag ta mig en välförtjänt bastu i goda vänners lag. Hell yeah...

Världens bästa skivomslag?

Jag har inte lyssnat på den aktuella skivan, eller artisten för den delen, men legendaren Malmsteen har i alla fall gjort det manligaste skivomslaget någonsin.

Who will take my dreams away

Under den gångna veckan har jag suttit och sett om ett och samma youtube-klipp säkert hundra gånger. Det är en scen ur en film jag minns att jag tyckte mycket om, "Flickan på bron" med Vanessa Paradise i huvudrollen. Jag ska snart se om filmen och upptäcka om den är lika bra som de här tre minuterna som jag loopat till förbannelse under de senaste dagarna. En knivkastare och hans älskade. Människor värdelösa utan varandra, men farliga för varandra när de är tillsammans. Scenen står som en kortfilm för sig. Jag önskar att jag hade förmågan att skapa något så här vackert.

Det är för det första det undersköna fotot i kombination med de sexuella övertonerna som fångat mitt intresse. Men även också för Marianne Faithfulls underbart sorgliga sång som ljuder i bakgrunden. (Låten kan höras som enbart ljudklipp här). Hennes stämma har bokstavligen fått mig att darra på underläppen och vilja böla. Textrader som dessa kan krossa ett hjärta, eller lindra ett som redan är det:

Who will take your dreams away
Takes your soul another day.
What can never be lost is gone,
It's stolen in a way.

Can't Escape From You

"Jag älskar dig/ mer än du nånsin kommer få veta/ lycka till med allt/ men du kommer att få leta"

Ikväll spelar Eldkvarn på Koriander i Karlstad. Jag borde vara där, men jag har inte råd, möjlighet och ork nog att ta mig dit. Men jag skulle kunna få stå där i publiken och få höra "Kärlekens Tunga". Ovan citerade brygga kunde gärna få passera mina hörselgångar. Men det får bli en annan gång jag får återuppleva det nöjet.

Nästa vecka fredag åker jag till Helsingborg och återser min själsiga bror M-, en working class hero, en av de få som vet vad innebär att frysa öronen av sig på väg från den ena lumpna förfesten till den andra i den norrbottniska vinternatten. Shit, alla timmar i bastun vi diskuterat våra problem, alla drömmar vi drömt. De har inte tagit slut än, varken drömmarna eller problemen.

Det är fredag och det verkar inte hända något i Molkom ikväll. Det kanske blir en eller två öl, det kanske inte blir så alls. Jag vet inte alls vad som är och inte är. Jag har ett manus jag måste skriva, jag har försökt få stånd i saken hela dagen, men det har varit lönlöst.

Jag återkommer inom en snar framtid ang. Dylans nya. Kommer nog bli ett par rader om både "Red River Shore" och "Can't Escape from you"

Men det får bli någon annan gång då jag inte har lappsjuka, och där kvällen kan få ett antiklimax byggt av chips och "Idol" på tv. En annan gång som inte är den här gången. Jag vet inte riktigt var jag är på väg med det här. Jag borde ha varit på Koriander.

/Er vän, Mr. Bojangles.

Maria Larssons eviga ögonblick

När jag besökte filmmässan Drömfabriken på Filmhuset i Stockholm så besökte jag ett semenarium där Jan Troell höll i trådarna. Han berättade och visade klipp ur sin nya film "Maria Larssons Eviga Ögonblick". Jag blev måttligt imponerad. Det var coolt att höra en legend som Troell berätta om sitt skapande, men det där arbetarklasshistorien med Micke Persbrandt i rollen som buffel och Maria Heiskanen som förtryckt kvinna med fotoambitioner verkade inte så jävla het. Tji fick jag.

I måndags var jag och ett gäng klasskamrater på SF i Karlstad och såg filmen i fråga. Vi var de enda i publiken som var under sextio, jag tror åtminstone hälften av dem höll hårt i handväskan nu när ungdomar smygit sig in i lokalen.

Det visade sig givetvis vara en magnifik film. Kanske den bästa svenska filmen sedan "Sånger från andra våningen". Troells bilder tog stundtals luften av mig, och filmen andades av välgjordhet och konstnärlighet på ett sätt som filmer ofta gjorde på 70-talet. Karaktärerna levde, miljöerna existerade på riktigt och skeendena var verklighet. En fantastisk filmupplevelse. Vissa kanske skulle tycka att bildspråket var mer övertydligt än poetiskt, och vissa säger säkert att den är en trööökig soppa om en kärring med en kamera. Själv skulle jag vilja kalla "Maria Larssons Eviga Ögonblick" för en film lika vacker som sin titel.

Sug på den du.

Hunger Hotell!

Jag vet, det finns så mycket just nu som jag borde prioritera att skriva om: Att Jörg Haider dött i en bilolycka (hur ska man ställa sig till det egentligen?) eller att Ahtisaari får nobels fredpris till exempel. Dessutom vet jag att är det något jag tjatat om till förbannelse på den här bloggen så är det Eldkvarn och Bob Dylan. Jag lyssnar på en massa andra artister också, jag lovar!

Men ändå så kan jag ändå inte hålla mig från att kasta in mig på blogger för att publicera nyheten att Plura, Carla & resten av gubbarna i Eldkvarn släpper ny skiva i november! Skivan får det spännande namnet "Hunger Hotell" och verkar sjuuukt lovande. Lyssna på detta:

Gästartister på skivan kommer bland annat vara Mauro Scocco, Sophie Zelmani, Markus Krunegård, Peter LeMarc, Ebba Forsberg och Nicolai Dunger.

Jag vet, det låter lite för bra för att vara sant. Scocco och LeMarc är jag kanske inte särskilt upphetsad över att få höra croona med i en duett, men Markus Krunegård och Sophie Zelmani! Det kan ju inte bli dåligt... Jag lyckades se ett smakprov från skivan, där bröderna Jonsson spelar en akustisk version av en låt vid namnet "Kommer hem". Det lät lovande!

Den sistnämnda sångerskan, den ljuvliga Sophie, släppte förövrigt själv nytt material för några veckor sedan; Den mycket vackra "The Ocean and Me". Kolla upp den, om ni är ute i nedladdartagen.

Rockrullen - Intro 1981

Ja, det här utspelade sig fem år innan jag föddes. Men hur underhållande är det inte ändå med Arne Waise som hallåa, med världens längsta och enformigaste intro för ett tv-program och Jerry Williams i en blå mjukiströja som pratar om "tunga grejer som Buddy Holly". När kommer säsong 1 på dvd?

Filmörnen vinjett

Här kommer en kort (30 sek!) vinjett som vi på Videolinjen åk 2 på Molkom gjorde för ett par veckor sedan, till den regionala filmfestivalen "Filmörnen". YouTubes komprimering förstör givetvis helhetsintrycket, men det är nog sebart ändå.

Vad tycks?

Scarlett stadgar sig

Jag läste på text-tv (just det, jag använder fortfarande text-tv. Dagligen) att Scarlett Johansson gift sig i helgen. Äsch då.

Nu är det ju ingen större fara att så skett, jag har ju fortfarande kvar Sophie Zelmani som andrahandsval angående framtida alternativ för giftermål, så jag tar ju inte precis och deppar ihop. Jag förstår ju dessutom att Scarlett blivit osäker på mina intentioner nu när jag för tillfället är ihop med en minst lika attraktiv blondin, som till och med är något yngre än henne, och därför gett upp hoppet och beslutat sig för att slå sina påsar ihop med någon tvättbräda från Kalifornien. Det är sånt som händer. Det unnar jag henne, att hon ska ha någon att vända sig till, fram tills det att det passar min sociala situation bättre att inleda ett längre förhållande med en förmögen Hollywoodstjärna.

Nog om detta. Nu ska jag gå tillbaka till allrummet här på internatet. Det sitter en kille där och äter ostbågar, och jag siktar på att stjäla lite av dem.

Tjöflöjt.

Konsertsugen

Beställde just biljetter till Håkan Hellströms spelning på Nöjesfabriken i Karlstad den 31/10. Då har man någonting att se fram emot! Jag tänkte också köpa biljett till Eldkvarn på Koriander den 17e, men tji fick jag, biljetterna var slutsålda. Å andra sidan skulle jag kanske faktiskt dra och se Leonard Cohen, vilket inte skulle bli billigt, men... Cohen är ju Cohen. Liksom.

Jag har inte varit på en ordentlig spelning sen Bruce Springsteen i Globen i december (!), så det börjar kännas som ett tag sen. Visst, jag såg The Soulshake Express, med min f.d klasskamrat R- på bas, när de hade releaseparty för sin skiva på vinyl i augusti. Men det giget var 30 minuter långt, så det räknas kanske inte.

Och när jag tänker efter minns jag två nätter i Budapest med varsin magisk musikupplevelse, även om det vore att ta i att kalla de för regelrätta konserter. På en nattlig promenad stannade jag vid en scen som låg vid en restaurang Den var nersjuken i marken med stentrappor som omringade scenen som vid en grekisk teater. Runt omkring låg en stor gräsmatta där folk satt på filtar och lyssnade och drack öl. Precis bakom scenen och restaurangen tornade en stor vacker kyrka upp, belyst av spotlights.

Första natten stod ett band med en blond, vacker och underskön ungersk sångerska på scenen. Hon sjöng en mysig blandning av jazz, blues och gnutta singer/songwriter. Som om Sophie Zelmani och Norah Jones hade haft en gemensam syster uppväxt i östeuropa. Jag minns att jag satt där med andan i halsen och var melankolisk.

Andra natten hookade jag upp med en finsk snubbe som såg ut som 30, men som visade sig vara 16, och drog tillbaka sin samma ställe. Den här kvällen satt en härjad och sliten ungrare på en stol med sin gitarr under hakan och ett gravallvarligt band bakom axeln och spelade Leonard Cohen-aktiga ballader på sitt hemlands språk. Stämningen låg som ett täcke över scenen och luften vibrerade tillsammans med hans mörka stämma. Jag minns inte för mitt liv vad gubben hette, och eller hur någon av låtarna gick, men i efterhand framstår det som en lika emotionell som musikalisk högtidsstund. Luften var varm och ölen var kall. Jag var ett sorgset gitarrsolo från himmelen.

Titta vad mycket jag plötsligt mindes när jag började fundera över det här med konserter... Det bästa sett jag kan tänka mig att spendera en kväll på. Jag fick ett samtal från mig gamla vapenbroder M- i fredagskväll. Som nyinflyttad Helsingborgsbo var han på väg till Danmark för att bli full och glad. Då började vi plötsligt smida planer om att återförenas i Karlstad när Soundtrack of our lives kommer till värmland. Plötsligt blev framtiden mycket ljusare. Man får vara glad för det lilla...

Borgerlig moralpanik

Jag läste alldeles nyss att en fruktansvärd massaker i Finland ägt rum -igen. En ung kille i Kauhajoki har gått in på sin skola med en Walter P22 och skjutit ihjäl tio personer, innan han tagit sitt eget liv. En ohygglig händelse.

Men det tar inte länge innan jag hittar en artikel i Dagens Nyheter som visar på den borgerliga moralpanik som tidningen med jämna mellanrum visar upp. En artikel så verklighetsfrånvänd och slätstruken att jag får huvudvärk. Läs här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=831822

I artikeln skriver en Clas Svahn med illa dold förtjusning över de uppenbara varningssignalerna till att den här killen var en renodlad psykopat. Citat:

"På sin My space-sajt skrev 22-åringen under rubriken "Här för" att han ville skapa nätverk och skaffa vänner. På frågan om han vill ha barn svarade han "nej"."

"Journalisten" skriver också:

I sin profil beskrev han sina intressen som "datorer, vapen, sex och öl". Men han var också intresserad av skräckfilm och nämner "Saw 1-3", "The Grudge" och "The Shining" som sina favoriter.

och som tredje avslutande citat:

På sajten hade Matti Saari, under signaturen Wumpscut86, lagt upp länkar till flera av sina favoritvideoklipp (...) . Först på listan finns en länk till Marilyn Mansons "The Nobodies" där en textrad lyder: "Vi är nollorna, vi vill bli någon"

Speciellt i detta stycke framstår moralpaniken skrattretande. Skulle denna kille ha begått massmord, eller blivit eggad, av att lyssna på Marilyn Manson? Har Stanley Kubticks mästerverk "The Shining" resulterat i tio oskyldiga människors död? Är man per automatik en samhällsfarlig människa om man inte vill ha barn? Är inte det en retorik som känns som hämtad ur den amerikanska kristna högern?

Jag hade i en svag stund trott att morgontidningarnas svar på Expressen -det vill säga Dagens Nyheter- hade en högre journalistisk agenda än att komma med insinuationer om videovåld. Har egentligen någonting förändrats sedan Studio S's dagar?

Ta istället och syna de andra detaljerna kring tragedin. Vad är det för ett samhälle som kan producera två skolskjutningar inom en väldigt kort tidsram? Kan det finska skolsystemet, känt för sin hårda och regelförda image á la Jan Björklund, ha slagit bakut? Kan det vara så -och nu ponerar jag för fullt- att detta är ett resultat av att Finland faktiskt har bland Europas mest liberala lagar för vapenlicens? Finns det inte ganska många beröringspunkter mellan de finska skolskjutningarna och de amerikanska?

Jag tycker personligen att ett samhälle ska akta sig från att ge artonåringar vapenlicens. Jag är också rädd för att den borgerliga knytnävspolitiken och liberalismen ligger bakom denna samhällsutveckling i Finland. En nation som bara rår om sina lyckade och förmögna innevånare manar till utanförskap. Utanförskap leder till våld. Detta våld, ironiskt nog, möts av en lika borgerlig moralpanik.

"Vi är nollorna. Vi vill bli någon." Fundera på varför Marilyn Mansons fans faktiskt känner så...

Lyckligvis skulle något som detta inte kunna hända i Sverige. Vårat samhälle är ju mycket stabilare och mer medmänskligt. Eller?

Som vanligt kommer denna text att avslutas med jag fördömmer den som ointressant och lovar att skriva något vettigare nästa gång

Jag är rätt trött och sliten just nu!

Har precis kommit upp till rummet från bastun. Vi var ett par stycken som gick ner dit och firade dagens inspelning med varsin ljummen folköl och en timmas sittning i bastun. Hur skönt och avkopplande som helst. Jag tror ärligt talat att jag skulle blivit ett nervvrak för länge sedan om inte jag hade tillgång till en bastu att få lite i rekreation i. Någonstans inom mig finns fortfarande den där urfinnen som vet att han en dag kommer sluta sina dagar med en knippe björkris i vänster hand, och en vattenskopa i högra.

Inspelning som sagt. Jag går ju nu andra året på den här värmländska filmlinjen, och att säga att vi hoppat upp ett pinnhål i år är nog ingen överdrift. Det har varit klart mycket tuffare och krävande än förra året, men det verkar å andra sidan ge bättre resultat. Idag påbörjades en inspelning som kommer att fortgå till fredag. Jag hade inga större förhoppningar inför projektet, och då är jag trots allt utsedd till producent till eländet, men under dagens inspelning så har mina förhoppningar höjts. Vi har för första gången fått använda s.k HD-teknik, pantherdolly och annat smått och gott som helt klart höjer kvalitén. Visst, jag namedroppar nu.

Men även om inspelningen gått bra så känner jag mig givetvis som en urkramad disktrasa som bara väntar på att få och gå och lägga sig. Jag har dessutom något så manligt som träningsverk i bicepsen från ett gympass i förrgår. Det gör ont. Trots att jag är själva antitesen till biff.

Herregud. Är jag blondinbella eller? Vilken total brist på innehåll i detta inlägg. Jag skäms nästan. Jag ber att få återkomma när jag har något intressant att berätta.

Spettekakan

Jag är på fortsatt humör på att ladda upp bilder och videor på bloggen. Den här gången kan jag inte göra något annat än att dela med mig av denna bild. Nej, min flickvän -som bilden består av- går vanligtvis inte omkring i kläder, smycken och smink som får henne att se ut som Cyndi Lauper. Den här bilden togs när min klass filmade ett mindre projekt i fredags, och S- fick alltså ställa upp som skådespelerska (det är ju trots allt det hon pluggar till...).

Jag är väl bara som vilken förälskad dåre som helst, men hon är så vacker så att det nästan gör ont i mig. Hon är givetvis mycket mer än bara råsnygg också; Omtänksam, kärleksfull, intelligent, rolig och sprudlande av liv. "Du ser så besvärad ut ibland", brukar hon säga och dra i mina mungipor så att de ska bilda ett leende. Det är exakt vad någon som jag behöver höra. Vad ska jag säga? Det kunde ha varit värre.

Lastbilschaufförer

Det finns inget band jag kan rekommendera så mycket just nu som Drive By Truckers. De är minst lika bra som sitt namn, lika förankrade i södra amerikas mylla. De har en lite spretig stil, som det lätt blir med tre olika sångare/låtskrivare. Ibland är de melankoliska och tillbakablickande. Ibland är de gitarrdrivna Lynyrd Skynyrd-arvingar. Ibland sitter de på furstutrappen och spelar country. Men nästan alltid är deras texter litterära och erbjuder ett djup som sällan andra band i samma genre kan erbjuda. Senaste skivan "Brighter than creations dark" är nästan lika bra som deras "The Dirty South".

Gillar man Dylan, Neil Young, Townes Van Zandt och rock producerat kring Alabama, då är det är ett het tips. Om man inte gör det, tror jag man kommer gilla det här ändå.

Good ol' Shoes

Nu är det dags för mig att slänga dem. Det bär emot, men efter den sista skogspromenaden och några vattenpölar senare så blev tillochmed lukten fördjävlig. Jag har köpt ett par nya, femhundra spänn kostade de, och även om det inte finns något skönare än ett par nya joggingskor så frågar jag mig återigen "Behövde jag verkligen ett par nya?"

Jo, det gör jag. De där skorna ni ser på bilden är både trasiga och söndertrampade. Jag köpte dem i början på förra sommaren i Norrköping och sedan dess har de fått leva med allt från en sommar med gatuvärvning till en tågluff som blev nådastöten.

Lördags förmiddag, något bakfull och med några för få timmar sömn under bältet, spenderade jag med Spettekakan och två av våra skolkamrater på shoppingrunda i Karlstad. Det finns inget ord jag tycker låter så fult: "Shopping". Det är nåt med överkonsumeringen, med köpstressen och med alla människor som rör sig som myror mellan alla butiker som får mig att uppleva ett shoppingcentrum så hotfullt. Visst tycker jag om att ha nya kläder lika mycket som nån annan, men jag kan inte låta bli att tänka på hur det känns som om man ibland inte köper saker för att man vill, utan för att man måste. För att det är rätt. För att det är fult att inte konsumera. Konsumera mera. Handla. Köpa. Nytt, Nya Saker, Gammalt är fult och dåligt. Tankarna snurrar i mitt huvud.

Jag slänger mina skor. Jag har köpt ett par nya. Eller har de köpt mig?

Spridda tankar

Jag känner hur det byggs upp inom mig. En historia.

Ännu är det oklart vad den kommer att handla om, hur den kommer se ut eller vad jag vill säga med den. Men de senaste dagarna har jag kännt det där. Hur någonting håller på att forma sig inom mig: Lusten att berätta en historia. Jag tror att det kommer bli ett manus på cirka tre sidor, en treminutare. Något som går utanför den ram för det jag vågat berätta än så länge på film. Något som kanske handlar om sex eller kärlek på riktigt, och inte några slätstrukna banaliteter som de tidigare försöken har varit. Än så länge har jag ingen aning. Men någonstans inom mig finns en lust som blir starkare och starkare och det kommer inte krävas mycket för att jag ska veta vad det är som är på väg att hända.

Min dator fungerar igen, jag har bytt grafikkort. Det första jag gjorde var att lyssna på Knutna Nävar och Östen Warnebring. Nu är det Drive By-Truckers senaste skiva, "Brighter Than Creation's Dark", som strömmar ur högtalarna. Americana på hög nivå.

Den närmaste tiden kommer bli intensiv. Jag ska snart börja producera ett större projekt här på skolan som kommer bli en rent utav svettig uppgift. Mest längtar jag efter att få börja bearbeta manuset och regissera den 1-minutare som jag "arbetat på" i någon månad nu. Arbetsnamnet är "Till Liv" och är en historia om att börja leva, trots att man existerat i århundranden. Gud vad flummigt det låter. Jag som påstår mig vara pragmatiskt lagd. Den bubblan spricker lätt.

Något som jag bör fortsätta skriva på snart, även om intresset förmodligen är noll, är den Långa Vägar del II. Om mina äventyr i Prag och Wien.

Jag blev förövrigt vald till ordförande i skolrådet i dag. Bror Duktig-komplexet får jag väl leva med ett tag till alltså. Antar att jag får fortsätta överkompensera min skötsamma, tråkiga sida med fler dåliga sexskämt och smått överdrivna historier från min uppväxt i norrland.

Världens kortaste skämt enligt DN, by the way:
"Pretantiös? Moi?"

Långa Vägar, del I: Tyskland

Regnet faller tungt utanför fönstret. Augusti är snart halvvägs och jag är hemma hos min far i Kalix. Det är onsdag, det är grått och trist. Under tågresan fick jag med jämna mellanrum visa folk var på kartan jag egentligen kom ifrån. Urskuldande fick jag peka på det lilla landet uppe i norden och säga att jag faktiskt bott härikring (jag pekar på Norrköping och Karlstad) de senaste åren, men att det var där uppe nära finska gränsen jag faktiskt spenderat större delen av mitt liv. Den återkommande frågan var ”blir det inte väldigt kallt däruppe?”. Och jo, det blir det ju, med jämna mellanrum. Sen jag kom hem har jag tänkt mycket på resan och vad jag var med om. Det är många ögonblicksbilder som återkommer. Igår, när jag vandrade uppför Morjärvsvägen mot centrum –vilket jag gjort ett hundratals gånger under kalixåren- så kom jag tågluffens första dagar i Tyskland:

”Are you trying to get my couchsurfer drunk?”, frågade Christoph sin tyske kamrat när denna bjöd lagret runt på ännu en jägermaister. Hela gänget var nog lagomt berusade vid det här laget, och bättre skulle det bli.

Vi satt på en dekig bar I Hamburgs alternative kvarter, som de visst kallades I folkmun. För några timmar sedan hade jag och Christoph hookat upp på en Burger King vid centralstationen, och nu var det bestämt att jag skulle få slagga på hans soffa över natten. Christoph hade en grym lägenhet med rötter från sekelskiftet som faktiskt överlevt andra världskrigets bombningar, men smolket i bägaren var att byggnaden i sin tur var omringad av sexbutiker och turkiska matbutiker, vilket tog udden lite av den historiska känslan i byggnaden. Värden i fråga var en helskön kille, som försörjde sig med att jobba med animering till pre-produktionen till reklamfilmer. Efter en guidad tur runt Hamburg hade vi tagit oss till den här baren där vi mött några vänner till honom. För att fira min tågluffs första dag så tog vi oss några kalla öl typiska för staden, ”Astraal”, och några shots uppe på det. De tyska grabbarna flörtade rejält med tjejen bakom baren, och de tiggde friskt om att få veta hennes namn.

Jag lutade mig tillbaka och insöp stämningen i lokalen. Väggarna var slitna och det var ömkom tegel, ömkom gammal tapet som prydde dem. Vita pelare klöv rummet och ett smutsigt gult ljus flödade ur trattar som gick längst dem. På golvet stod soffor i olika modeller, färger och årsmodeller. Folk halvlåg i dem och ställde ifrån sina sejdlar av öl på de låga vita borden. Själv satt jag och mitt sällskap vid bardisken och jag flinade när någon sa något ofantligt roligt på tyska, som jag givetvis inte förstod ett ord av. Jag insåg plötsligt att jag verkligen hade kommit iväg. Shit! Det hade jag aldrig trott!

För ett dygn sedan hade jag legat och kramats med S- i en bäddsoffa. Vi hade dragit våra täcken över våra huvuden och kysstes. Vi hade haft en fantastisk helg med midsommarfirande och sol. Det hade varit mitt första besök i Skåne och jag hade faktiskt uppskattat det låga landskapet. Min första äkta svenska sommarupplevelse, på något sätt. Nu låg vi där och på något sätt bävade för morgonen. Vi skulle vara tvungna att stiga upp i gryningen. S- jobbade på snusfabrik under sommaren, och väckarklockan stod därför på 04.30. Jag själv behövde stiga upp så pass för att hinna ta alla tåg jag behövde ta för att ta mig dit jag ville: hyfsat långt bort från Sverige. Men just då låg vi bara och höll och varandra och laddade för att inte se varandra på ytterligare några veckor. Jag hade resfeber och oroade mig för hur det skulle gå med allt. (En oro som försvann så fort jag steg på tåget).

Efter några druckna timmar på baren styrde vi stegen tillbaka upp från tunnelbanan mot Christophs lägenhet. Natten var klar och luften kittlade i näsborrarna. Jag var trött, det var nästan tjugofyra timmar sedan jag fick någon sömn. Jag visste inte att det skulle bli ganska många sådana här liknande kvällar under de kommande veckorna, men jag hade det väl ändå ganska bra på känn.”Man, that’s a skanky whore!”, muttrade Christoph och pekade mot en rätt skabbig prostituerad som stod vid ett gathörn och pratade med en presumtiv kund. Jorå, svarade jag. Det kan man lugnt säga.
”All the pretty ones are from Cezch Republic”, berättade han och fortsatte på sin proffsiga engelska:
”Det finns ju inte så mycket man kan göra mot att det är lagligt här. Man tänker liksom inte på det, och låter det vara. Så jag kan förstå varför du tycker att det är så sjukt. För det är ju, indeed.”

Jag satt på tåget och lade ner min bok. ”Okänd Soldat”, som hade blivit mitt bästa sällskap på tågresorna rätt fort. Tåget var på väg till Berlin där jag skulle möta Weng, en konstnär boende i Berlin som jag och S- mött när vi delat rum på vandrarhem under Göteborgs filmfestival. Jag tog upp mitt skrivblock och skrev några rader. Dessa anteckningar har sedan blivt underlaget för… denna text. Jag skrev om de första intrycken. Om att jag inom några minuter skulle ta en tupplur för att plussa på de där få timmar av sömn som blev av under natten.

I efterhand tycker jag nästan att det är lite löjligt hur laddad jag kände mig, hur fräckt det kändes att ha den där ryggsäcken på sätet bredvid mig (som vägde under 10 kilo! Det ni!) och den slitna regnjackan över axlarna. Jag kände mig som en äkta backpacker, och det kan jag väl i dag erkänna att jag varken var då eller nu. Bara för att jag på min första resa ”utomlands” köper ett interrail kort och ägnar en sommarmånad till att dra runt i Europa så är jag inte Jack Kerouac. Men jag kände mig som en resenär, och det var viktigt. Jag kände mig som om jag gjorde någonting av den här sommaren. Att jag uppfyllde drömmar. Att mitt första dygn varit en fantastisk upplevelse, och att de kommande skulle vara minst lika bra. Och jo, en viss sanning fanns det i de tankarna. Jag la ifrån mig blocket och bytte till MP3-spelare och placerade blicken ut genom fönstret. Håkan Hellström började sjunga ”Långa Vägar”. Lysande boogierock i västkusttappning.

Weng möter mig på stationen. När jag och S- mötte henne i Göteborg var hon där för att visa upp nåt abstrakt konstverk på nåt museum. Vid det tillfället drog hon till med den gamla frasen ”Om ni någonsin passerar Berlin är ni välkommna!”, och när jag väl insåg att jag planerade besöka den staden på min resa så mejlade jag för att kolla om erbjudandet stod fast. Det gjorde det. Så nu skulle jag stanna där för en natt, var planen, för att sedan dra vidare till Prag.
”No no”, sa hon med tysk engelska, ”du måste ju stanna här åtminstone imorgon och se matchen!”Christoph och hans vänner hade talat sig varma om Matchen med stort M och väckt mitt intresse redan den föregående kvällen. Det här utspelade ju sig under fotbolls VM och de glada tyskarna skulle möta de inte lika glada turkarna i en kvartsfinal som engagerade varje kotte i landet. En stor del av befolkningen i de tyska storstäderna var nämligen av turkiskt ursprung, och därför var det otroligt laddad stämning. Jag hade blivit varnad för att ”vad som helst kunde hända” och att helvetet kunde bryta loss på gatorna ifall det förlorande laget inte kunde tåla sitt nederlag.
”Well, det kan jag väl göra. Nu när Sverige inte är med i leken längre kan man väl få vara med om lite fotbollsfeber åtminstone..”, sa jag medan vi klev på tunnelbanan.

Berlin rullade förbi utanför fönstret medan vi rörde oss mot Wengs kvarter, en illaberyktat stadsdel med det lustiga namnet Wedding. Under de första timmarna i Hamburg så hade någon med så lite erfarenhet av Europa som jag tappat hakan för vartenda gatljus, men de här staden kände jag direkt var desto mer rock and roll. De olika stadsdelarna vi passerade var en bra metafor för hur jag skulle uppleva staden: Kontrastrik. Berlin är skabbigt och modernt, poetiskt och buissnes. Köpcentrum och råbilliga PLUS-butiker. Vissa byggnader tornade upp sig som skyskrapor med glasfönster, medan andra var kyffen med graffade tegelväggar. Jag såg män i kostymer jaga grönljusen. Berlin var –som jag några dagar senare upptäckte när jag satt med hörlurarna i en park- precis som Kent sjunger i ”Berlin” mellan raderna.

Jag stod även på tunnelbanan nästa dag när jag är på väg mot Schönhausser Allée. Jag ska möta Weng och några vänner till henne vid den stationen. Matchen visas på storskärm på något inhägnat område, och det är lagom bråttom dit för att hinna få några bra platser. Värmen är intensiv och jag svettas. Jag håller hårt i en stång och hoppas för guds skull att jag tagit rätt linje. Jag ser hur det kliver på en kille med jamaicanskt utseende, armékeps, dreads och en gitarr. Det tar inte många sekunder innan han börjar spela något som låter bekant… någon sorts reggae? Han svänger upp och ner på huvudet. Han börjar sjunga och dansa mellan de olika stenansiktena som låtsas som ingenting där de står i tunnelbanevagnen. Jag hör då att han spelar den gamla pojkbandsballaden ”Want you back for good” i en urskön baktakt. Det går inte att låta bli att dra på munnen. Ju längre han kommer i låten desto livligare blir han. Desto mer dansar han och svänger runt i vagnen. Hans dialekt är så jamaicanskt det kan bli –fejkad eller inte fejkad. Jag kliver av innan han spelat färdigt och förmodligen börjat vifta runt med kepsen i hopp om några kronor.

Matchen är jämn rakt igenom. Som klyschan heter: En fotbollsrysare. Inhägnaden är fylld med glada, fulla tyskar. Hockeyfrillor och begynnande flintskallar. Unga killar med tjocka bågar på glasögonen, jag föreställer mig att de spelar synth i nihilistiska postrockband i konstnärskollektiv. Tyskor -kvinnorna i det här landet är överlag inte så vackra- som ropar tyska svordomar mot lakanet som någon riktat en projektor mot. På detta lakanet utspelade sig en duell som kunde gått lite hur som haver. Själv sitter jag och mitt sällskap på ölbackar bland folkmassan och dricker iskalla Berliner.

Tyskarna gör ett mål. Turkarna kvitterar, och så vidare. Varje rörelse på planen får publiken att reagera med antingen burop eller motsatsen. Hade jag haft kniv och gaffel hade jag skurit i luften, så tjock som stämningen var. Tyskarna lyckas, några turer senare där mitt minne sviker mig över det exakta händelseförloppet, ta tillbaka ledningen. Det är inte många minuter kvar. Så får turkarna straff. Speltiden tar slut, men de får sparka bollen innan det blåses av. Ajdå. Plötsligt är det nästan knäpptyst på området. Den turkiska spelaren missar sin målchans. Luften exploderar. Jag har aldrig varit något större sportfan, men den här kvällen var förmodligen den häftigaste idrottsupplevelse jag upplevt. Lyckokänslorna är ofantliga bland publiken, jag blir givetvis smittad jag med. Det tar inte länge innan folk börjar köra ”Fiiinalee!”. Maxi, en av Wengs vänner, har en lustig hatt på sig med tysklands färger och är helt överkörd av glädje. Han försöker förmedla vad han känner för mig, trots sina bristande kunskaper i engelska. Vi övergår till att prata skit om svenska landslaget (”Theii ar soo oold!”) och då blir plötsligt hans spårkunskaper bättre.

Rätt som det är så dyker en kille som upp som hört mig säga ”skål” (eller kanske så hörde han min svenska redan tidigare när jag under ett tillfälle skrek ut det svenska ordet för det kvinnliga könsorganet under en kritisk period i matchen). Han visar sig vara svenskättling och har hyfsade kunskaper i språket.
”Miin mama er svänsk”, berättar han, ”mit namn er Staffan Hellstrand”.”Skojar du?”, säger jag och berättar att en hyfsad känd artist hemma i Sverige heter samma sak. Det visste han inte. Jag berättar kort om hans stora hit ”Lilla fågel blå”.

Klockan är över midnatt och vi dricker öl i köket. Vägen hem från matchen var spännande. Den ofantliga feststämningen mötte motstånd när den turkiska befolkningen kände sig besvikna över resultatet. Lyckligtvis behövde inte jag bevittna några större bråk, men att säga att det var taskig stämning när vi i nattmörkret gick igenom de invandrartäta kvarteren som vi var tvungna att passera för att ta oss till Wengs lägenhet, var ingen underdrift. Arga blickar följde mig, för jag var ju trots allt den som såg ”tysk” ut. Vi stannade på en mack och köpte mer öl. Det är sånt man inte riktigt kan göra i Sverige en onsdagsnatt, speciellt inte för tio kronor halvlitern. Nu sitter vi som sagt i köket och äter nylagat fyllekäk och dricker mer Berliner. Wengs lägenhet är en etta som jag blir lite avundsjuk på. Den är måhända lite sliten och rör, spisar och hoar är väl inte av högsta kvalitet. Men överallt hänger tavlor och underliga konstverk, allting går i vitt och visdomsord har stämplats på väggarna. På toaletten är temat ”Star Wars”. Eller rättare sagt ”Der Krieg der Stars”, stavfelen undanböjes.

”You know”, börjar jag, ”den här kvällen har varit en urtysk upplevelse. Jag har inte sett något av världen. Men nu känns det som jag har sett lite mer i alla fall.”
”Man måste börja någonstans. Ingen har varit någonstans innan de börjar”, säger Weng, ”Jag är faktiskt avundsjuk på dig som just fått börja. Som har alla de där veckorna på dig utan en aning vad som väntar eller var du ska. Jag minns när jag vandrade genom Spanien en sommar. Jag hade en väska med typ två ombyten och en kniv. Inte så mycket mer. Ett par rejäla kängor på fötterna. Jag vaknade bara varje morgon och började gå. Kändes det bra sov jag ute under bar himmel. Hittade jag ett vandrarhem tog jag in där. Det var frihet, det var vad det var.”

Hon berättade vidare om sitt nästa projekt, att nästa månad flytta till Reykjavik och plugga. Det tyckte åtminstone jag var hyfsat modigt, att utan att kunna ett ord isländska vid 28 års ålder flytta till ett land ute i tjotaheiti, bara för att det kändes som en kul grej. Korkat, skulle kanske någon annan säga. Jag åt upp det sista på min tallrik, pasta i tomatsås.

Jag står vid kön på väg in till biljettkassan för att reservera en sittplats på ett tåg mot Prag, det krävs nog på en så trafikerad linje, speciellt på en fredag. Det tog ett tag att hitta hit, den här centralstationen måste vara den största jag sett. Otroligt många våningar och rulltrappor. Det kändes som ett dataspel att hitta rätt, och att ta sig upp en ”level”. Jag upptäcker att jag bara efter ett par dagar av stadigt engelskt konverserande till och med börjat tänka på engelska från och till. Jag känner att mina rätt ostadiga kunskaper i språket har blivit bättre redan nu. När jag står där i kön ser jag tre snubbar bakom mig, ryggsäckarna skvallrar om att de också är ute och luffar. Tre killar i min ålder. En storväxt kille, en mellanlång med begynnande flint och en tredje småväxt, kanske asiatiskt ursprung. En av dem drar upp en InterRail-karta och börjar titta, så det visade väl sig att jag hade rätt.

”You guys also travelling with Interrail?”, frågar jag lite sällskapssjukt.
”Yeah”, svarar en av dem glatt.
”Where you from?”, kontrar jag.
”We´re from Sweden!”, säger de i korus.
”Åh fan. Jag med.”

Vi sitter i en tågkupé på väg mot Prag, jag, Markus, Peter och Martin. De visade sig att de tre svenskarna också skulle dit, och jag slog följe med dem. Efter att vi mellanlandat i Dresden i några timmar hoppade vi på det här tåget som ska ta oss till Tjeckiens huvudstad och nu sitter vi och bekantar oss. De tre grabbarna är gamla vänner som växt upp i Falkenberg, men som nu tar igen tid de missat under de senaste årens universitetsstudier på olika håll. Mer om dem i senare memoarer. Jag berättar om mina erfarenheter under de senaste dagarna, och de berättar om deras. Vi spelar ”Familjegeni” (!) och jag får briljera med mina kunskaper om den f.d finska presidenten Urho Kekkonen, fosterlandshjälten från öst. Eftersom det här är universitetsstudenter så är det också nästan den enda kunskap jag kan briljera med. De verkar också har gjort rätt tung research om ställena de ska åka till. Det enda jag har tagit reda på i förhand är vilka länder i Östeuropa där det inte är skottpengar på norrlänningar. ”Jag vill bara notera”, säger Peter med ett finger i luften när diskussionen börjar spåra ut, ”att vi en dag bör komma ihåg att vi suttit i en tågkupé på väg mot Prag och blivit upplysta om att alla söta horor i Tyskland är importerade från Tjeckien.”

Några veckor senare passerar jag Hamburg Hbf under några hektiska minuter. Jag springer till Burger King, beställer något att ta med mig och äta på tåget, och rusar fortfarande ursvulten mot plattform 8A. Jag är sliten, trött och längtar på att få komma hem. Plötsligt slår det mig att det bara var lite mer än tre veckor sedan jag här sist. Att det då kändes som världens häftigaste ställe, Tyskland liksom. Nu bleknar denna enorma tågstation vid minnet av de i Ungern, Slovenien eller Österrike. Jag minns de där orden ”Alla måste börja någonstans”. Det känns som en evighet sedan. Jag tänker också på när Christoph sa ”Man ska inte ta allt så seriöst här i livet.” Det är ord som kommer väl till användning när jag sitter i ett regnhärjat Kalix i augusti. Det finns så mycket mer jag skulle vilja berätta om, så många tankar och upplevelser bara de här första dagarna i Hamburg och Berlin. Men som jag redan upptäckt skulle det ta alldeles för lång tid, och den här berättelsen har redan blivit alldeles för lång. Men å andra sidan. Skitsamma. Ingen idé att ta allt så seriöst.