Det har gått lite mer än 48 timmar sedan jag kom tillbaka till Kalix för att återigen fira jul i min "hemstad". Yeah. Jag kan inte precis påstå att det varit en omvävlande och omkullkastande upplevelse. I snart 50 timmar har jag varit något så vansinnigt rastlös och uttråkad, och det enda jag har lyckats med är att sova orosväckande mycket och läsa överväldigande mängder av John Steinbecks "Öster om Eden".
Visst, att komma ifrån Molkom har varit skönare än fotmassage (och det är tamefan skönt!), men min lappsjuka hade kanske behövt en bättre kur än Kalix! Det har nämligen visat sig att majoriteten av min bekanskapskrets antingen stuckit till Helsingborg eller åkt hem till sina föräldrars småbyar för att fira jul, så chanserna att ens kunna dricka sig full i en lägenhet i goda vänners lag i jul är mindre än man kan tro!
Att det dessutom är -eller åtminstone känns- snorkallt här är en annan sak. Idag tog jag en fyrtiofem minuters promenad fram och tillbaka och runt "stan" och blev förvånad när jag ser att termometern "bara" stod på sex minusgrader. Det kändes som sexton, minst! Plötsligt börjar jag undra vad åren i södra Sverige egentligen gjort med mig. Även om jag alltid avskytt kyla mer än något annat, har jag i alla fall utan vidare problem kunnat utstå bitande tjugo minus. Eller minns jag fel?
Näe. Det blir Helsingborg över nyår, annars lär jag bli skogstokig här ute bland snöhögarna. Ska försöka -eller rättare sagt MÅSTE- lyckas skriva en hel del manus och annat. Just nu håller jag på att försöka skrapa ihop inspiration. Hoppas på att huvudet blir någorlunda rensat efter fler dagar av händelselös vardag. Men det ska nog lösa sig. Tyvärr har mina tankar förmågan att dra sig åt ett visst håll, och det är svårt att hålla fingrarna borta från att smsa av sig. Men jag antar att jag gör klokt i att låta bli.
Nu blir det nördigt: Har däremot återupptäckt min gamla stereoanläggning. Den stora 80-tals kolossen som jag hade i min ägo under uppväxtåren har fått bli kvar i Norrland fram tills dess att jag får en passande bostad (under Norrköpingsåren var det meningen att de skulle åka fram, men blev liggandes i källaren). Nu har jag dock suttit och lyssnat på lite skivor på den gamla trotjänaren och upptäckt vilket fantastiskt jävla ljud det finns i metall- och trälådorna! Med risk att låta som Farbro Barbro i "NileCity", så är de verkligen stor skillnad om man jämför med den ljudanläggning/hemmbio jag dragits med de senaste åren. Plötsligt blir jag nästan tårögd när jag lyssnar på "Can't Wait" och "Born in time" från Dylans "Tell Tale Signs". Denna skiva har gått varm hela hösten, men nu hör jag ekon och KÄNNER musiken på ett sätt jag inte gjort förut. Plötsligt blir saknaden och den obesvarade kärleken i nämnda "Can't Wait" inte bara framstående i texten, men även i de sorgsna vibrationerna mellan ackorden.
Jag har förövrigt gått omkring i villfarelsen att ingen läser den här bloggen. Men när jag kollade upp statistiken tidigare idag visade det sig att jag har ett snitt på tio-femton unika besökare per dag. På vilket sätt kan den här smörjan vara intressant för andra människor...?
No comments:
Post a Comment