Klockan är ett. Det här kommer nog bli ännu en hyfsat sömnlös natt. Igår blev klockan halv fem innan jag lyckades somna. Hade suttit uppe till tresnåret med min klasskompis B- och vävt på manusidéer. Så att ta sig upp till frukost var hyfsat svårt. Förhoppningsvis somnar jag tidigare än så i natt, men vi ska inte ta ut en seger i förskott.
Det sitter uppe en hel del folk på skolan ikväll och följer valvakan. Jag hade liknande planer, men ger upp. Jag hade en dröm i förra veckan av att jag vaknade upp och såg på tvn på nattduksbordet att McCain vunnit valet. Det är nog inte omöjligt att han gör det i verkligheten också, men det mest lutar nog åt Obama. Hyfsat coolt. Den politiska experten från Norrland har talat.
Mitt enda misstag var att stanna en dag för länge i Mississippi, som Dylan sa. Jag har hängt mig fast i det här för länge. Men jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Inga tåg eller flyg verkar gå inom en överskådlig framtid. Jag vet inte vad som är sanning eller lögn längre. Antingen så har jag tappat förmågan att lita på människor, eller så är jag godtrogen som inte ser hur jag blir blåst mitt framför näsan. Det lutar mot det sistnämnda. Är det bekvämlighet, feghet eller ren illvilja (kanske för att få sig ett gott skratt?) som gör att jag blir matad med dessa förhoppningar hela tiden?
Pratade med en gammal bekant tidigare i dag som mist en mycket närstående person i en sjukdom. Han tog det väldigt hårt. Tja, för att återigen citera Bob:
When you think that you lost everything
You find out you can always lose a little more
Nu går jag och lägger mig. Världen är kanske en bättre plats när jag vaknar. Det beror kanske på vem som vinner valet. (Och jag pratar inte om amerikanska presidentvalet. Nej, jag syftar på kommunalrådsvalet i Karesuando. En trettioårig snubbe från Dorotea utmanar en Same som är 250 år gammal. Det är helt sant.)
No comments:
Post a Comment