Tell Tale Signs

Jag ska inte dra ut på orden allt för länge vad gäller det senaste albumsläppet från Dylan. "Tell Tale Signs" är den åttonde delen i "the Bootleg Series", en serie arkivrensningar som bjudit på en hel del godis vid det här laget. Den här utgåvan når kanske inte upp till storheten i helhetsintrycket på de fyra första delarna i serien, men den klår i alla fall soundtracket till "No Direction Home" som var den femte delen.

"Tell Tale Signs" tar vid där Bootlegseries 1-3 slutade. Den publicerar material från comebacken -89 med "Oh Mercy" till nutid. De bästa bitarna visar sig -med några undantag- komma från det som blev över vid de legendariska inspelningarna till det mörka mästerverket "Time out of mind". Den sång på skivan som jag fastnat mest för är något oväntat en tidig version av doldisen "Can't Wait". I denna tidiga version är texten helt annorlunda från albumversionen. Tempot är långsammare, musiken inte lika kvävd av filter och Dylan sång är hjärtskärande. Det låter som om han dör av varje textrad.

Skies are grey
Life is short and I think of her a lot
I can't say
If I want the pain to end or not
. . . Well the blindness overtaking me
. . . Is beating like a drum
. . . I don't know where it starts
. . . Or where it's coming from

Word....

Trion låtar med namnen "Dreamin' of you", "Marchin' to the city" och "Red River Shore" är också fantastiska låtar. Även om de skiljer sig ganska markant från det sound som "Time out of mind" vibrerade av, så är det svårt att föreställa sig att de här låtarna inte ansetts hålla måttet för albumutgivning. Det finns även en version av "Someday Baby" som låter helt annorlunda än versionen på "Modern Times" från 2006, som är så jävla cool att jag får ont i magen.

Det finns tre utgåvor av "Tell Tale Signs". Den första med bara första skivan, en andra med två stycken och en tredje limiterad utgåva som har en lika svindyr som onödig tredje skiva. Det är den andra versionen som de flesta köpt, likaväl jag, och det är den jag rekommenderar att man inhandlar. Men jag skulle lika gärna kunna säga att det duger med att bara ha den första skivan. Det är nämligen där alla de riktigt bra låtarna ligger. Den för mig efterlängtade första versionen av "Born in time" är tillsammans med de tidigare nämnda sångerna de man hittar på den första, rakt igenom lysande skivan.

Den andra skivan har kanske guldkorn som en underlig cirkusblues (Can't Escape From You") eller en akustisk Robert Johnson-klassiker (32-20 Blues). Men jag har svårt att hetsa upp mig över onödiga versioner av "Series of Dreams" och "Ain't Talkin'" som förmodligen bara är oumbärliga för de riktiga nördarna. Livespåren "Girl from the Greenbriar Shore" och "Lonesome day Blues" har dessutom en ljudkvalitet som är under all kritik. Ska man ge ut officella utgåvor från Dylans senaste livespelningar måste man väl ändå kunna hitta nåt som inte låter som om de spelats in på mobiltelefoner? Dessutom undrar jag -som hört de fullständiga inspelningarna från "The Broomberg Sessions"- varför man låter "Miss the mississippi" bli officiellt utgiven, och inte den mästerliga "Catskill Serenade"? Inte undra på att folk väljer att ladda ner bootlegs bakom ryggen på skivbolagen!

Efter denna mer än lovligt nördiga recension avslutar vi med ytterligare ett magnifikt citat från version #2 av "Mississippi":

I'm standing in the shadows with an aching heart
I'm looking at the world tear itself apart
Minutes turn to hours, hours turn to days
I'm still loving you in a million ways