Toni Sammanfattar 2012, del 2

Den obligatoriska andra delen av det jag ödmjukt kallar för årskrönika. För tionde året i rad -och kanske sista.

I den första sammanfattar jag mitt personliga 2012, och i denna andra del sammanfattar jag det som hänt på ett ”kulturellt” basis. Om den första delen (Läs här) avslöjar min egocentrerade världsåskådning så berättar denna om min illa dolda nördighet.

Årets bästa låtar väljer jag att sammanfatta i denna spotifylista: Best of 2012

Se det som ett soundtrack för kommande text.

Årets bästa skivor:

Jag skäms nästan över att sätta två gubbar i toppen. Bägge fyllda över 70. Men kan jag göra något annat än kapitulera när legender bevisar varför de är just sådana.

1. Leonard Cohen – Old Ideas

Jag trodde Leonard Cohen var slut som skivartist. Den föregående ”Dear Heather” (2004) gjorde ingen glad. Att han vid 77 års ålder skulle släppa ett sånt mästerverk som ”Old Ideas” trodde jag aldrig. Sångerna pendlar från mörk blues till hymner. Tempot är lågt och rösten mörkare än någonsin. Men från detta osar det av livskunskap, poesi, kärlek, ångest, kåthet och humor. Albumets ”Amen” slår alla gånger sångarens mest kända sång - ”Hallelujah”.

2. Bob Dylan – Tempest

Bob Dylan Tack för att du fortsätter leverera. Blodet stänker på albumet, men även berättarglädjen. Ingen sång påminner om den andra, ändå känns den som en självklar helhet. Bortsett från träiga ”Tin Angel” så älskar jag skivans galenskap. Den toksvängiga rabiata ”Pay in blood” är lika urspårad som eposet till titellåt, vars 13 minuter återberättar klart mer än Titanics undergång. Jag skulle kunna skriva en avhandling om dett album. Låt mig göra det en annan gång.

3.First aid kit – The Lions Roar

Deras genombrott är välförtjänt...

4. Anna von Hausswolff – Ceremony

...medan denna nattsvarta pärla förstås inte är lika lättköpt för publiken. Ett album bestående av en kyrkorgel, handklapp och ångestvrål? Fantastiskt.

5. Thåström – Beväpna dig med vingar
Ojämnt. Men stundtals strålande.

6. Mando Diao – Infruset

7. ZZ Top – Texicali (EP)

8. Neil Young & Crazy Horse – Pyskadelic Pill

9. Bill Fay - Life is people

10. Tomas Andersson Wij – Romantiken

Bubblare: Bruce Springsteen – Wrecking Ball, Dr John ”Locked down”, Lee Fields & the expression – Faithfull man, Frida Hyvönen ”To the soul”, Michael Kiwanuka ”Home again”, The tallest man on the earth ”There's no leaving now”.

Årets bästa filmer:

Få filmer kändes självklara när jag skulle påta ihop denna lista. Jag kom att tänka på många bra filmer, men så bra att de var bland de bästa? Det som är tydligt är i alla fall vilket starkt år det varit för svensk film. Förutom de två jag listar nedan så är även ”Äta, sova, dö” , ”För dig naken” och ”Call girl” väl värda att nämnas. Resultatet blev i alla fall:

1. Palme

(Dokumentär av Kristina Lindström & Maud Nycander)
Som svensk medborgare är den här filmen oumbärlig. Kanske den viktigaste svenska filmen som gjorts på många, många år. Vår nutid belyses lika mycket som det förflutna i den här dokumentären om den mest tongivande svenska politikern under 1900-talet. Som film så är ”Palme” ständigt intressant, rolig, smart och sorglig. Den röda tråd som drabbar mig mest i filmen är hur de som står upp emot orättvisor och rasism ständigt möter ett hat som i många fall blir deras död. Men deras kamp är den viktigaste striden som kan kämpas.

2.Guilty

(Frankrike, regi Vincent Gareng)

Årets starkaste bioupplevelse. Tyvärr vet jag inte hur man gör för att se den igen här i Sverige. På Göteborgs filmfestival fick jag se denna oerhört drabbande film. Den helt sanna historien om en man som blir oskyldigt anklagad för det värsta av brott -våldtäkt på sina egna barn- och hans resa genom rättssystem och fängelse. Historien är så nattsvart, så otrolig och ämnet så skakande, att en svensk biodistribution i Sverige förmodligen är omöjlig. Jag gick som i en dimma när jag kom ut ur biografen.

3.Moonrise Kingdom.

(USA, regi Wes Andersson)

Årets charmigaste film. Wes Andersson kanske inte förvånar särskilt många längre, men det finns några scener i den här filmen som gör den förtjänt av en så hög listplacering. Bland annat scenen då filmens unga kärlekspar träffar varandra som rymlingar på ett fält, eller den då Bruce Willis och filmens huvudperson diskuterar kärlek i en husvagn.

4. Dom över död man.
(Sverige, regi Jan Troell)
Det finns all anledning att anklaga mig för att vara partisk. Jag arbetade på den här filmen och fick vara med om en fantastisk inspelning. Men jag är övertygad om att detta snarare gör att jag räds för att ge den en ännu högre placering. En fantastiskt vacker film om ett fascinerande livsöde. I skrivande stund har filmen precis gått upp på bio, och jag hoppas att alla som läser detta går och ser den. För mig är det här en ”Film”-film, den sortens film som gjorde mig förälskad i mediet, den sortens film som gör livet större.

5. Shame

(USA, regi Steve McQueen)

Michael Fassbender gör en enastående rollprestation i den här filmen om en sexmissbrukare. En film som varken dömer eller förmildrar.

Årets konserter:

Det finns ingen anledning att göra en lista. Det finns egentligen bara en konsert i år, en spelning, värd att nämna i år. Jag har sett en massa bra annat i år också, Leonard Cohen på gamla Ullevi var fantastiskt. Jonathan Richman på way out west var riktigt bra. Men allt detta tycks blekna i jämförelse med...

Bruce Springsteen. Ullevi. 28/7 2012.

Det finns inga ord för att beskriva för de tre timmar och fyrtiofem minuter jag upplevde den kvällen. Spelningen har kallats en av de bästa i Bruces karriär. Jag fick uppleva den absolut bästa konserten jag förmodligen någonsin kommer få ta del av. Jag använder så pass starka ord utan att tveka. Det var en masspsykos, en explosion. Det var intimt och vackert. Tårar rann i hyllningen till Clarence Clemmons. Knytnävar viftades i luften, jag skrek så att lungorna tog slut i ”Thunder Road”. Och den lycka jag kände när ”Backstreets” rev genom Göteborgsnatten var ofattbar.

Andra saker jag älskat i år:

Podcast: ”Värvet”.

Där Kristoffer Triumf levererar ständigt högintressanta intervjuer.

Bok: Hannes Råstam ”Fallet Thomas Quick”.

Ett otroligt reportage om en av Sveriges största rättskandaler. Mer spännande och drabbande än vilken deckare som helst.

Föreställning:

Det var roligt att se Ricky Gervais på scandinavium, men att han levererade till största del gammalt material tog ner upplevelsen lite. Därför vill jag gärna lyfta fram Filip och Fredriks ”Den försvunna staden” som jag fick tillfälle att se två gånger i år. Roligt, smart och lärorikt.

Toni Sammanfattar 2012, del 1

Året var bara timmar gammalt när jag stod på en pall i kollektivets vardagsrum och sjöng duett med Tom Waits. Nyårsfesten hade övergått till efterfest, och jag gjorde några desperata försök att hålla feststämningen vid liv. Tom Waits var inte närvarande på annat sätt än genom stereons högtalare, men det räckte nog för mig. Min vän Anton utbrast: ”Kom ner från pallen, vad gör du!”
”Nej, festen är inte slut än!”, påstod jag och trampade snett så att jag föll handlöst ner på golvet.

Tom sjöng:
”Should auld acquaintance be forgot and never brought to mind
Should auld acquaintance be forgot for the sake of auld lang syne ”

***

2002 skrev jag för första gången en sån här sammanfattning . Sedan har jag fortsatt med det. I slutet på varje decembermånad har jag skrivit inlägg under epitet ”Toni Sammanfattar...”, och nu gör jag det alltså för tionde året i rad. Det här är den mer personliga sammanfattningen. I del 2 listar jag istället, skivor, filmer, osv.

2012 nu. Året då jag fick rota ner mig i Göteborg. Året då jag fortsatte arbeta med film. Året då det blev dyrare för mig att åka tåg. Året då jag blev äldre än min bror någonsin fick bli. Låt mig berätta om några minnesbilder från detta år.

***

”Vilket jävla sätt att börja året på”, gnydde jag i min sjukbädd. Jag ägnade halva janueri i sängen. Först på grund av ett ryggskott efter träningsfadäs. Sedan på grund av en efterföljande, tung, feber. Nu låg jag här igen och pendlade mellan självömkan och tristess. Tryckte i mig värktabletter och upprepande mantrat: ”Vilket jävla sätt att börja året på”.

Jag fick anledning att fortsätta min ramsa. Det skulle dröja till sena våren innan filmproduktionerna började sätta igång i Göteborg, och fram tills dess var det arbetslöshet som gällde. Jag var egentligen inte sysslolös. Filmfestivalen var som vanligt ett ljus i vintermörkret med sina filmer och sina fester. Jag deltog i arbetet med en mindre kortfilm, umgicks med vänner och tränade regelbundet. Tisdagsquizet på Sejdeln blev ett måste. Men jag behövde ett jobb, och oron över att gå utan var svår att skaka av sig. I samma veva var jag tvungen att börja söka efter en ny lägenhet. Vintermörkret tycktes aldrig ge vika.

En kväll på krogen satt jag och beklagade mig för min vän Judith. Jag sa:

”Jag har ingen aning om vad som händer med mitt liv! Var jag är på väg, var jag ska bo, vad jag ska göra. Jag trodde alltid att tjugofem skulle vara en dans på rosor. Att livet skulle vara som absolut bäst nu. Men vet du vad...”, drack en klunk öl som konstpaus, ”...att fylla tjugofem har varit en fet besvikelse.”

***

Det var skymning och jag korsade en fotbollsplan. Detta var en genväg som ledde mig till mina vänners lägenhet. Plötsligt såg jag ett rådjur ett tiotal meter framför mig. Det stod mitt i mellan två målstolpar. Rådjuret lyfte sitt huvud och tittade mot mig. Vi stod och tittade på varandra i ett par sekunder innan hen vände sig om och sprang sin väg.

***

Jag såg ut mot det Göteborg som låg utanför fönstret. Våren hade kommit till staden och jag njöt av utsikten. Jag satt uppe på ett produktionskontor och arbetade med castingen på en reklamfilm. Tja, saker verkade väl lösa sig till slut. Efter den här reklamfilmens slut skulle jag börja arbeta på en norsk fantasy. I takt med att blommorna på järntorget slog ut löste sig knutarna i min vardag. Livet var inte så tokigt. Jag väcktes ur mina funderingar av musik som strömmade från kontoret bredvid. Rösten som sjöng lät bekant, men jag kunde inte placera den. Men det lät bra. Riktigt bra.

Jag smög över till killarna som satt där, de som anställt mig för det här uppdraget. Det visade sig att de satt och gjorde de sista justeringarna till videon för Kents nya singel, ”999”. Då och där golvades jag över det jag fick höra och se. Jag tänkte på en kompis som är ett stort fan av Kent och som hade älskar att se detta. Det kändes som att sången kom vid exakt rätt tillfälle.

Jocke Berg sjöng:

”Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort”

***

Vi stod framför Cornelis Vreeswijks grav. Det låg en varm sommarbris i luften.

”Coolt”, sa min vän Erik, ”kolla på alla tomma glas folk lämnat kvar efter att de tagit ett järn med Cornelis.”

På morgonen när jag hoppat på tåget mot Stockholm hade jag inte haft en aning om var jag skulle sova den kommande natten, men efter några sms så hade det löst sig. Jag hade haft en tågbiljett och tyckt att det varit dumt att låta den gå till spillo.

Sommaren gick så fort. Plötsligt var jag mitt uppe i den. Jag fick jobb på en långfilm som hette ”Hotell”, projektet skulle vara hela sommaren och den tidiga hösten. I samma veva fick jag ett förstahandskontrakt på en fin lägenhet där jag skulle flytta in i början av oktober.

Vi sa hejdå till Cornelis, och rörde oss från mariakyrkan och promenerade ut genom söder. Plötsligt var det rätt gött att vara tjugofem.

***

Det finns egentligen ett minne som slår ut alla andra den sommaren. Eller kanske till och med det året. Det är det av mig, Amra, Gustav, Anna och Bruce Springsteen.

De där pianoackorden. Det tog några sekunder innan jag reagerade, men när de väl kom så vände jag mig mot de andra som för att förstå att det var sant. Vi stod i folkhavet på Ullevi. Gustav skrek, ”Det är den! Det är Backstreets!”. Efter de här timmarna av konsert var jag redan i upplösningstillstånd, och det var långt kvar tills det var slut. När vi suttit och köat i regnet utanför Ullevi och klunkat tetrapaksvin så hade jag sagt det: ”Får jag höra Backstreets så är min lycka total.”

Och det var den nu. Total. Den här andra kvällen av Bruce Springsteens segervrål på Ullevi skulle gå till historien som en av hans bästa. Den eurofori, de tårar och den dans vi fick uppleva dessa tre timmar och fyrtiofem minuter var makalös. Runt omkring mig hade jag de här älskvärda människorna till vänner. När vi tidigt på morgonen ramlade hem var vi fulla av liv, av natten och vad vi upplevt. När de andra fortsatte efterfesta slocknade jag på en madrass på mitt vardagsrumsgolv, utmattad och slutkörd.

***

Det blev höst. Jag fyllde tjugosex år och det blev dyrare att åka tåg. Det där nämnde jag ju i inledningen. Jag flyttade in i den där nya lägenheten. Jag började ett nytt jobb på ”Fjällbackamorden” och fick börja veckopendla till Tanumshede. Tidiga mornar och sena kvällar. Hade härliga arbetskamrater. Det var kallt och tyst på hotellrummet om nätterna. På helgerna sov jag, joggade eller gick på krogen. Det regnade ofta.

***

Det var en fredag i början av december och spårvagnstrafiken stod still i centrala Göteborg. Att ta sig över från fastlandet till Hisingen var en pärs, men jag lyckades klämma in mig på en överfull buss som gick till Hjalmar branting. Min plan var att ta mig till Rambergsvallen för att ta en simtur på vägen hem. Jag valde att promenera dit. Det var smällkallt, så man fick gå raskt för att hålla värmen uppe.

På vägen dit passerade jag en välbekant sidogata. Jag hade åkt förbi här dagligen med spårvagnen men aldrig passerat så här nära. Min bror hade bott här en period. Jag stannade upp och såg åt fönstret där hans forna lägenhet låg.

Plötsligt kunde jag framför mitt inre öga se oss komma ut genom porten bredvid. Det var sommar då, för kanske tio år sen. Om inte längre bak i tiden än så. Jag såg oss lunka förbi mig i korsningen i riktning mot en pizzeria som låg ett kvarter härifrån.

Kylan gjorde sig påmind och jag väcktes från mina dagdrömmar. Jag började gå igen, i motsatt riktning från det håll jag sett oss gå i mina minnesbilder. Det gjorde ingenting. Var jag än går så är han alltid med mig. Kort därpå nådde jag simhallen, bytte om och hoppade i bassängen. Jag simmade tills det kändes som att lungorna skulle spricka.

***

Nu.

Jag sitter i en vänthall på Arlanda och tittar på folk. Utanför fönstret faller snön. Jag är på väg hem till Göteborg efter att ha firat jul i Kalix. I min famn ligger anteckningsblocket där jag skriver den här texten. Jag ser på folkmassan i vänthallen: Stressade vuxna, skrikande barn, uttråkade pensionärer. Mitt anteckningsblock är nedkluddat av oläsliga kråkor som jag inte kan få fason på. Jag försöker hitta ett sätt att avsluta texten på. Bill Fay sjunger i mina hörlurar: ”Life is people...Life is people.”

Då slår det mig plötsligt. När jag skriver ser jag scenerna framför mig. Jag hör musiken och jag hör dofterna. Jag försöker hitta stycken med en röd tråd. Fram tills nu, när jag sitter i den här rastlösa och stimmiga vänthallen, så trodde jag att jag skrev om och kring låtarna i texten, att jag valde dessa ögonblick på grund av deras soundtrack. Men det är fel: jag har skrivit om människorna!

Vännerna, de tillfälliga bekanta eller de långvariga. Levande eller döda går de en match i mitt minne, de påverkar allt jag gjort eller gör. Bilderna kommer till mig...

...Första maj när jag, Isabell, Sandra och Jonas grillade på en balkong i solskenet...

...Andra långdagen då jag stod med Mackan i folkhavet och skrattade...

...En lunch på Solrosen med Björn, Dannie, Emil och Anna...

...Midsommar i Ash & Tuvas lilla stuga när vi kastade yxor...

...En kväll i Kalix med Ricke, Chrille och John då vi skålade för gamla och nya tiders skull...

...för att bara nämnda några. Jag önskar att jag kunde skriva om dem alla. Varenda en av dem förtjänar en roman. Tyvärr har jag inte möjlighet för det, tiden här i väntrummet håller på att ta slut i samma takt som sidorna i mitt anteckningsblock. Det får bli en annan gång. Ett annat år. Nu ropar de nämligen ut avgången och jag ska stiga ombord planet. Jag ska åka hem, fortsätta med mitt liv och göra 2013 till ett fantastiskt år. I mitt huvud ringer de där orden jag utbrast stående på den där pallen när året bara var timmar gammalt:

Festen är inte över än.

Gott nytt år.

Sexans spårvagn: "Tycker du det är rättvist?"

Jag har funderat på att byta namn på den här bloggen till "Sagor från sexans spårvagn". För det senaste året, de få gånger jag överhuvudtaget skriver något i den här bloggen, så är det för det mesta spårvagnsrelaterade historier. Så är blir det även denna gång. Jag är passiv i den här historien, eller rättare sagt i den här monologen. Huvudpersonen är i stället en för mig okänd kvinna.

En kvinna, vid första anblick 30 och välvårdad. Vid en andra anblick 35, välklädd men med ett hårt liv bakom sig. Jag vet inte hur länge hon hade suttit på sätet på andra sidan mittgången, men plötsligt hörde jag hennes röst och hennes livshistoria vecklas ut framför mig. Jag vred på huvudet, en snabb blick mot hennes håll. Hon talade i en hands-free, hon bar på en dialekt från Göteborg. Jag hade mitt anteckningsblock med mig och kunde inte hålla mig från att tecka ner hennes ord i hemlighet. Från början förstod jag inte vem hon talade med, deras relation eller om vad. Men det var nåt med hennes ordmelodi, hennes sätt att upprepa fraser, som fångade mitt öra. Jag tror att jag lyckades fånga ett litet, men viktigt ögonblick i två människors liv.

"Tycker du det är rättvist?", frågar hon någon och tystnar en sekund.
"Tycker du det är rättvist", upprepar hon..
"Du lovade ju att du skulle göra det. Nu har du lämnat mig i skiten. 
...
Det här sker ju upprepade gånger. Nej, lägg inte på nu. Det här sker ju upprepade gånger men du tycks inte vilja se det. Lyssna på mig nu. Du kan åka hem om du vill, men jag tycker att vi ska diskutera om vi verkligen ska bo ihop.
...
Tråkig attityd du har asså.
Vadå tråkig, det fattar du väl själv. Du beter dig som om du inte har problem med det här.  Du har en attityd som om det inte vore nåt problem.
...
Ja, jag är förbannad. Det jag blir förbannad över är din nonchalanta stil. Du satte dig på den där puben utan att tänka på mig.
....
Han kanske inte har samma problem som du. Har du tänkt på det? Du har ett problem. Det har inte han. Så tänk lite. Tänk. Du får ju fan tacka nej till Henrik om han frågar dig om nåt sånt. Tänk. Du kan inte gå på puben sådär.
...
Då kanske du borde skaffa dig en annan kärr-ing om du ska vara så.
....
Men du sätter MIN nykterhet på spel också. Fattar du inte det. Så sluta upp med det där. Jag hör det på din röst. Det där nonchalanta, jag hör det i din röst. Du klarar ju inte av det här. Förstår du inte det, är det inte uppenbart för dig. Att vara så där nonchalant, det är inte att klara av det här. Fattar du inte det. Du riskerar min nykterhet också.
...
Efter allt vi har kämpat för. Och så den där nonchalansen.
...
Vad jag tycker du ska göra? Du har ett val, fattar du inte det. Sitter du kvar där så sitter du kvar där. Men då blir du fan sittandes där. Om du tycker att det här vi har, det här vi har kämpat för är värt nåt. Ja, då kommer du fan i mig hem. Jag kliver av vagnen nu och lägger på. Är du hemma när jag kommer fram då vet jag vad du tycker. Hör du det?
....
Ja är du inte hemma när jag kommer fram så...ja, då är det så. Jag lägger på nu. Jag lägger på nu. Hej."

Hon kliver av vagnen. Hållplatsen vid domkyrkan. Jag får en sista glimt av henne då hon står kvar på hållplatsen. Hennes ansikte är villrådigt. Det ser ut som om hon inte vet var hon ska. Men när vagnen börjar röra på sig drar hon sin kappa upp över öronen och börjar gå.

Så vände vinden

Svårt att tro att Helen Sjöholm eller Kleerup kommer överträffa sig själva efter detta musikalstycke.

Om idag.

Det är här jag borde gå och lägga  mig.

Men det är så klart just då jag inte kan motstå att sätta mig ner för att skriva detta. Några minuter innan midnatt sitter jag med trötta -alternativt allergiska- ögon som en förvuxen Alfons Åberg och viskar för mig själv ”jag ska bara -jag ska bara”.

Scenen är mitt vardagsrum, där en dämpat gult ljus kastar sig över mig där jag sitter vid laptopen och lyssnar på The National. Den dova sångrösten och de reverb-dränkta trummorna fyller mitt bröst med melankoli: Åh, jag gör mitt bästa för att leva upp till klyschan av den halvfinska man jag önskar att jag var.

”You said, I think I'm like Tennessee Williams
I wait for the click
I wait, but it doesn't kick in ”

Jag borde gå och lägga mig. Borsta tänderna så att jag orkar stiga upp i morgon och göra mig redo för att fira midsommar i Skövde. Mina vänner bor där, i ett torp i skogen. Det kommer bli en väldigt trevlig dag. Om jag lägger mig nu kanske jag hinner ta en joggingtur efter frukosten. Nu låter det som en bra idé, men jag känner mig själv väl. Det kommer inte att hända. Nu sitter jag här och nyser -uppenbarligen allergi- i halvdunklet och reciterar obegripliga The National-texter.

Den inlägg som jag här påbörjat har inte blivit som jag hade föreställt mig då jag satte mig ner vid datorn för fem minuter sedan. Jag hade tänkt skriva om den tjej jag såg -och förälskade mig i- från spårvagnsfönstret i dag....

Innan jag går vidare vill jag be om ursäkt för att jag inte kan skriva ett blogginlägg utan att berätta om hur jag åkt spårvagn.

...eller rättare sagt den känsla hon framkallade i mig. Jag berättade detta för mina vänner E- och A- när vi en timme senare satt nere vid kanalen inne i stan och njöt av solen och ljummen öl.

”Jag såg en tjej idag...”, började jag.

”Det är något primalt hos killar som bara måste kolla på tjejer som går förbi.”, sa E- ”Jag upptäckte det i dag då en tjej gick förbi. Alla blickar hos männen runtom liksom vreds mot henne i synk. Så jävla töntigt.” Han imiterade hur deras blickar gick nedifrån och upp och avslutades med en gillande nickning.

”Jag fattar vad du menar”, sa jag, ”men det här var inte så. Jag satt på vagnen och såg henne på andra sidan fönstret och bara... Det var nåt svalt över henne. Hennes hållning, hennes attityd.. Hon var vacker, men inte snygg, och hade kanske inte räknats som en klassisk skönhet. Men hon hade DET. Hon utstrålade att hon visste något, nåt som jag förmodligen inte hade en SUSNING över. Det var inte bara för att hon såg bra ut. Jag ser ju tjejer varje dag i sitt liv, det är ju inte som att man reagerar som en löpande hanhund för det, det är inte så. Hade hon klivit på spårvagnen och frågat mig om vi skulle gifta oss hade jag bara, 'Okej'. Jag hade inte varit kapabel till kritiskt tänkande i den stunden. Jag hade bara instinktivt varit helt övertygad om ...”

”Du hade tagit ur hörlurarna när hon kom fram och bara 'ursäkta vad sa du? Gifta mig med... Eh ja. Öh.'. Stammat och stirrat ner i backen”, flinade E-.

”Hon hade ju lika gärna kunna varit värsta svinet”, inflikade A-.

”Ja, det har du förmodligen rätt i”, var jag tvungen att hålla med om, ”det var inte som att jag trodde att det skulle hända. Men kan ni förstå vad jag menar? Borde jag söka hjälp?”

”Ja men kanske på grund av helt andra orsaker... Ska vi börja röra på oss? Bion börjar snart.”

Den svala typen. Det kanske bara var det som det handlade om, tänkte jag senare. Det är ju en klassisk, uttjatad och tröttsam klyscha. Att man dras till personer som verkar ointresserade. Jag var på en dejt för ett tag sen med ett väldigt trevlig tjej. Jättetrevlig. Jag kan inte säga något fel med henne överhuvudtaget. Men det fanns ingen spänning där, och kanske just därför. Efter alla dessa år då jag, precis som alla andra, växt upp med tanken om att vara unik, att inte falla i samma fällor som alla andra gör, så är det en smått irriterande insikt att inse att just så är fallet. När jag snubblar på härvan av mänskliga relationer så faller jag huvudstupa in i samma dåliga ursäkter som generationer av självupptagna män och kvinnor gjort innan mig. Jag såg nåt jag inte kunde få, och i samma sekund ville jag ha det. Det är inte bara Savela som gillar Den svala typen, är min slutsats. (Savela. Svala. Det låter snarlikt i alla fall.)

Se där. Några stycken och en snar timme senare sitter jag kvar vid lap-topen i detta halvdunkel. Det enda jag lyckats åstadkomma under denna tid är en cementerad insikt om att den där joggingturen imorgon bitti inte kommer bli av. (Det är inte hela sanningen, jag lyckades borsta mina tänder också.)

I alla fall. Jag får önska vem det nu är som läser detta, beroende på när ni läser detta, en god natt, en god morgon, en god midsommar eller bara en gott liv. Det är här jag går och lägger mig.

Återigen har jag tagit en lång paus från skrivandet. Men det finns ju för mycket att göra där ute. Håll er till godo med Bob tills vidare.

Installatören

Måndag.

Det ringer på dörren till vår lägenhet. Jag sitter vid datorn och äter frukost. Jag ställer undan min gröt och går till dörren för att öppna.

Där står en man i 40-års åldern, med en liten väska med verktyg hängande över axeln. Han är för prydligt klädd för att vara vaktmästare, är min första tanke.
”Ja hej, jag är från hyresvärden. Jag skulle installera den här i dag.” säger han och håller upp en liten låda med display.
”Ja visst ja, vi fick nåt brev om det... Det hade jag glömt bort...”, säger jag medan han kliver förbi mig in i hallen. Tänker en tanke att han kunde väntat till dess att jag bjöd in honom.

Han ställer sig vid ett hörn och börjar mäta upp avståndet till närmaste eluttag.
”Vad är det egentligen du ska installera?”, frågar jag.
”Det är den här som sagt”, säger han med ett tonfall av självklarhet.
”Okej. Men vad gör den?”
”Den mäter inomhustemperaturen”, mumlar han medan han börjar skruva fast den.
”Jaha. Varför då?”, säger jag och känner mig som en nyfiken 5-åring.
”För att... vi ska kunna kolla så att ni har rätt temperatur. Det är en... tjänst till våra hyresgäster.”
”Hm. Så den sänder information till er?”
”Sådär, nu var jag färdig”, säger han och sätter i el-sladden i uttaget. Han skyndar att samla ihop sina grejer och skyndar ut som om han hade bråttom. Lustigt, tänker jag.

***

Jag sticker ut huvudet i hallen när jag hör att ytterdörren öppnas. Det är min kollektivkompis A- som kommer hem. Vi snackar lite skit ett tag, jag berättar bland annat om snubben som kommit och installerat temperaturmätaren tidigare under dagen.
”Visst fan, det hade jag glömt”, säger A-.
Jag är på väg in till köket igen för att fortsätta med att laga min lunch när jag stannar till vid hallspegeln. Jag granskar min skäggväxt och mumlar för mig själv:
”Fan jag borde raka mig snart, jag börjar se ut som en terrorist.”

Över min axel ser jag i spegelbilden hur mätaren blinkar till i ett gult ljus.
”Vad konstigt, den blinkade.”
”Ja, jag såg det också”, säger A-. Vi tittar på mätaren. På displayen står det bara att det är 20 grader plus. Inget konstigt.
”Undrar varför den gjorde det.”, säger A-.
”Den kanske reagerade på när jag sa att jag såg ut som en terrorist” skämtar jag. I samma sekund blinkar den till igen. Jag och A- tar ett steg tillbaka och tittar på varandra.
”Terrorist.”, säger jag igen.
Blink.
Nu hoppar både jag och A- till.
”Terrorist”, säger A- för att pröva.
Blink.
”Shit, reagerar den verkligen på... terrorist?”, säger jag.
Inget blink den här gången. Jag säger ordet en gång till. Ingen reaktion nu heller.
”Hehe, ett tag var jag orolig”, säger A-.

***

Tisdag.

Om jag skyndar mig med dammsugningen så hinner jag sticka och simma innan quizet på Sejdeln, tänker jag. Jag vill ju inte bli sen till quizet, liksom. När jag är färdig med vardagsrummet rör jag mig in i hallen. Trots att det är den minsta ytan i lägenheten är det alltid den smutsigaste, speciellt nu på vårkanten då allt grus och all sand ofrånkomligen dras in. Jag behöver ett eluttag så jag kopplar ur temperaturmätaren och sticker i dammsugaren istället. Fortsätter städningen.

En halvtimme senare är jag färdig. Jag kastar ner mina simshorts och min handduk i ryggsäcken och ger mig ut genom dörren. När jag kommer ut i trapphuset möter jag mannen från igår, installatören, som är på väg upp för trapporna. Han nickar en hälsning.
”Hej hej-”
”Hur fungerar mätaren?”, frågar han abrupt.
”Jooo bara bra”, säger jag och kommer på att jag inte kopplade in den i väggen igen efter dammsugningen. Det behöver inte han veta, tänker jag och skyndar mig mot spårvagnen.

***

När jag kommer hem på kvällen är jag upprymd efter att jag och min kompis vunnit quizet. Segerölet gör att jag känner mig lite salongsberusad. När jag tar av mig skorna upptäcker jag att temperaturmätaren återigen är kopplad i väggen. Konstigt, tänker jag, jag trodde inte att nån av mina kollektivkompisar skulle hunnit hem före mig. Jag står i köket och gör en kvällsmacka när de båda kommer hem från att ha varit på bio.
”Tjena. Har ni varit hemma i eftermiddag?”
De båda skakar på huvudet.

***

Torsdag.

Så fort jag är ensam hemma och lyssnar på musik så släpper jag loss. Jag sjunger med i låtarna och spelar luftgitarr när tillfället bjuds. Det både ser ut och låter löjligt. Det gör så att matlagning och diskning tar dubbelt så lång tid som det borde göra. Men det är vad jag kallar livskvalité. För tillfället lyssnar jag på Kjell Höglund, en artist vars röstomfång passar mitt. Det går lätt att sjunga med i låtarna utan att mitt begränsade register ska få en utmaning. Jag lyssnar på en sång där han sjunger, smått ironiskt, om revolution och brustna politiska ideal. När jag passerar hallen tystnar jag och blir tittande på mätaren. Den blinkar som en discolampa. Medan de långa textsjoken i Höglunds sång nämner ord som ”militär” eller ”vänstersnubbe” så får det att displayen att avge ett gult ljus. Jag vet inte vad jag ska göra, så jag rycker ut dess sladd ur väggen. Displayen släcks. Då, när musiken fortfarande rullar i bakgrunden, sjunger sångaren ”profeter och gudar”.

Den blinkar igen.

***

Lördag.

Jag tittar på listan jag håller i min hand. De senaste dagarna har jag testat olika ord på måfå för att se vilka som får mätaren att reagera. Jag har skrivit ner dem på en lista som omfattar ett tjugotal ord. Här är några av dem:

Krig.
Religion.
IPRED
Karl Marx.
Ekologisk mjölk
Josef Stalin.
Rondellhund.
Folkpartiet.
Barack Obama.
Glenn Hysén.

Jag tittar upp mot mätaren. Displayen är mörk. Jag testar några ord och namn. Den blinkar till och jag skriver ner ”rastaflätor”.

***

Måndag:

Jag stänger dörren till mitt rum och slår in ett telefonnummer på mobilen. Det går till hyresbolaget. Jag har vankat av och an i en timme för att lista ut hur jag ska lägga upp samtalet på bästa sätt. I samma sekund de svarar har jag glömt bort min strategi.

”Öh, hej”, säger jag och presenterar mig och min adress.
”Vad gäller saken”, säger tanten på andra sidan linjen.
”Jo, det här kommer låta lite konstigt. Men det är angående den här temperaturmätaren ni var och installerade för en vecka sedan. Det är nåt som inte riktigt, ehm, den beter sig lite-”
Tanten avbryter mig: ”Temperaturvadå?”
”Mätare. Mätaren, det var en kille här förra veckan från er och installerade en i vår hall. Den skulle skicka information till er om temperaturen i lägenheten.”
Det är tyst en sekund i luren: ”Nu förstår jag inte vad du pratar om. Vänta lite ska jag kolla lite med mina kollegor”
Tanten lämnar telefonen ett ögonblick. Jag tittar ut genom fönstret och känner förvirringen komma över mig. Det rasslar till i luren.
”Tyvärr”, säger hon, ”ingen här har hört talas om nån sån installation. Är du säker på att du har ringt rätt?”

Jag muttrar något och lägger på luren. Sedan tar jag en skruvmejsel, går ut i hallen och skruvar ner mätaren. Den sitter åt ordentligt, men efter en viss kamp får jag ner den. Sedan sätter jag manicken i en låda som jag gömmer långt in i garderoben.

***

Jag surfar runt på nätet och försöker hitta liknande historier som den jag upplevt de senaste dagarna. Inga träffar. Som vanligt slutar det med att jag istället skriver skit på facebook med vänner. Däremot börjar jag läsa en artikel på DN av ren nyfikenhet. Den heter ”Nätjättarna vill veta allt om dig”.

Den handlar bland annat om hur de stora nätföretagen – facebook, google, amazon och apple- har system som riktar direktreklam mot sina användare. Skriver någon till sin kompis att hen ska ha en fest, så kan det plötsligt dyka upp reklam om passande rödviner. Det står om hur exempelvis Twitter sålt vidare information om sina användare. ”Nätgiganterna utvecklar allt fler sätt att ta sig in i människornas hjärnor via deras sociala relationer. Vad tänker folk på? Vad vill de betala för? Vad kommer folk att vilja ha om en timme?”.

Det är en intressant artikel, men jag tycker det verkar lite överdrivet. Nästan som om artikelförfattaren är paranoid. Allt det där pratet om övervakning på nätet blir lätt så konspiratoriskt ibland. Jag klickar bort artikeln och börjar snart tänka på nåt annat.

***

Tisdag

Fan! Jag kommer bli försenad till quizet, tänker jag, och slänger i mig det sista av middagen. Jag tittar på klockan igen, om jag skyndar mig kanske jag hinner. Då hör jag ljudet av dörrklockan. Jag dumpar tallriken i diskhon och skyndar för att öppna dörren. Där står mannen från förra veckan. Installatören.

Vi står båda tysta en stund och ser varandra i ögonen. Han flyttar blicken och ser över axeln på mig mot hörnet där mätaren satt tidigare.
”Jag ser att du tagit ner mätaren.”, säger han.
”Ehm. Ja. Vi... hade lite problem med den”.
”Jag förstår.”, säger han och rycker på axlarna. Han hostar till och sedan fortsätter han:
”Jo, vi har märkt att vi haft lite svårt med sändningen från våra mätare här i området så jag samlar ihop dem för kalibrering och så återvänder jag med den när vi fixat den. Men det kan dröja ett tag.”
”Okej...”

Jag stänger ytterdörren och går in på mitt rum där jag gräver fram lådan den ligger i ur garderoben. Återvänder till hallen och öppnar dörren. Han står kvar där i trapphuset. Jag sträcker över lådan långsamt och han tar emot den, men jag släpper inte taget. Vi står i några sekunder och håller i varsin ände av lådan. Han hostar till och jag lyfter min blick och ser in i hans spända ansikte. På ren automatik släpper jag taget.
”Tack så mycket, ha en bra dag”, säger han och vänder på klacken. När han hunnit några trappor ner hör jag hur han börjar vissla. Jag stänger dörren bakom mig.

Barnvagnen

Februrari, 2012:

Snön hade försvunnit, men det var fortfarande kyligt i luften. Jag gick med raska steg för att få upp värmen, svängde med armarna för att mjuka upp musklerna inför joggingturen. Jag vek upp min huva över huvudet och drog åt snörena i resåren så att den slöt sig tätt runt mitt ansikte. Det värmde något. De veckor då de legat snö på backen hade jag inte varit ute och sprungit i skogen så jag såg fram emot att få komma ut där igen. Plusgraderna må ha varit få, och himlen må ha gott i windows 98-grått, men backen var bar.

Jag gick upp för den lilla asfalterade stigen som ledde upp mot den parkeringsplats där motionsspåret tar vid. På min vänstra sida skymtade jag någonting som rörde sig i ögonvrån och jag vred blicken dit. Där står det en byggnad i tegel, jag tror att det är nåt sorts föreningshus till den närliggande idrottsklubben. Då såg jag vad det var som kom rullande. En barnvagn.

I en halv sekund stod jag still och bara registrerade det. Hade jag haft ett ögonblick extra att reflektera över detta hade mina tankar förmodligen gått till den berömda scenen i pansarkryssaren Potemkin: Det var en barnvagn som kom åkandes ner från huset och mot den slänt som tog vid och mynnade ut i ett dike. På något instinktivt sätt gjorde jag en spurt och kutade mot den rullande vagnen. Jag befann mig bara ett tiotal meter från vagnen, men risken var stor att jag inte skulle hinna fram i tid.

Det är lustigt hur sällan man i dagens samhälle aldrig utnyttjar sin kropps kapacitet, såvida det inte är i idrottssammanhang. Det skulle i så fall vara att springa efter en spårvagn på sin höjd. Det här var inget jag reflekterade över de korta sekunder det tog för att nå fram till barnvagnen, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sprang som jag brann. I sista sekund innan vagnen skulle nå diket och ofrånkomligen tippa över kom jag fram och fick tag i handtaget.

Då, när jag plötsligt stannat upp, blev jag stående och tittade in i själva vagnen. Den var givetvis tom. Jag såg mig om. Ingen hade sett mig, och jag tittade upp mot huset. Det stod en till barnvagn uppe vid husväggen, och min slutledningsförmåga sa att den stått parkerad bredvid och på nåt sätt kommit i rullning. Barnet och dess förälder var förmodligen inne i värmen. Plötsligt kände jag mig otroligt töntig. Mitt adrenalin pumpade efter den korta stund då jag inbillat mig att jag kastat mig huvudstupa in i en heroisk bedrift. Men om någon plötsligt skulle titta ut genom ett fönster eller gå förbi skulle de bara se en suspekt lirare i hoodie som stod och höll i en barnvagn.

Jag puttade barnvagnen upp för slänten och in mot huset. En kort sekund funderade jag på att ringa på dörren och säga att...ja, vad skulle jag säga? ”Hej, parkera din barnvagn bättre nästa gång.” Vem som än skulle ha öppnat skulle bara tagit mig för en väldigt konstig person. Vilket å andra sidan inte är långt ifrån sanningen... I alla fall, jag ställde barnvagnen mot väggen och smög därifrån. Min stora skräck var att någon inne i huset skulle kika ut genom fönstret vid det tillfället, se mig vid barnvagnen och hur jag sprang därifrån. Folk har ringt polisen för mindre. Av någon anledning kände jag mig väldigt bortgjord. Så fort jag hunnit en bit bort började jag öka farten igen och gav mig ut på själva joggingturen. Jag satte i mina hörlurar i öronen, tryckte igång lite musik och drog huvan ännu tätare runt mitt ansikte.

Reprisdags

Om ni tidigare besökt den här bloggen upptäcker ni kanske att jag har bytt design. Jag vet inte riktigt hur det gick till, två knapptryck och sen blev plötsligt texten lite mer lättläslig. Designmässigt alltså. Stilistiskt finns det nog inte mycket att göra åt.

Den nya designen bar i alla fall med sig att det blev enklare att bläddra i gamla tiders inlägg. Vilket för mig blev lite nostalgiskt, då jag plötsligt kunde läsa gamla dagboksanteckningar och minnas tider som flytt. Det jag också blev smärtsam medveten om var hur otroligt mycket tid jag lagt ner på att skriva saker som i princip ingen har läst. Visst, jag skriver -som det heter- mest för mig själv som en sorts litterär gympa för att hålla huvudet igång. Men istället för att skriva en ny mastig text så leker jag Minnenas Television och kör några repriser från händelserika perioder. Det kan det ändå vara värt.

***

Från Augusti 2007:
Om hur jag flyttade från Norrköping till Molkom. Det kom efter en lång period då jag skrivit lite för personliga krönikor om min vardag och det blev den sista texten i den stilen på ett väldigt bra tag. Därav den dramatiska titeln "Det sista kapitlet". I dag skäms jag lite över mina lite väl yviga gester, men kan väl åtminstone känna att jag blivit klokare med åren.
http://kamratsavela.blogspot.com/2007/08/det-sista-kapitlet.html


Från Juli 2009:
Två år senare slutade jag Molkom och visste inte var jag skulle ta vägen, så jag åkte till Skåne. Den här texten skildrar en sommar som jag ofta återvänder till i tanken. Den var fördjävlig och förvirrande. Men också helt fantastisk.
"A-changing times: En avhandling om dåtid, framtid och sommaren 2009"
http://kamratsavela.blogspot.com/2009/07/changing-times-en-avhandlinghttp://www.blogger.com/img/blank.gif-om.html


Från sommaren 2010:
Min tid i Trollhättan var inte särskilt rockig, men den här texten satte fingret på en av mina största neuroser, min beslutsångest:
"Mixed Up Confusion: En avhandling om min beslutsångest"
http://kamratsavela.blogspot.com/2010/06/mixed-up-confusion-en-avhandling-om-min_09.html

Senare den sommaren återvände jag till Skåne, för en långfilmsinspelning. Det är om inte annat en röd tråd från tidigare texter:
"Scener från K-: Den tredje sommaren"
http://kamratsavela.blogspot.com/2010/09/scener-fran-k-den-tredje-sommaren-i.html


Från April 2011:
För snart ett år sedan skrev jag det som jag trodde skulle bli bloggens sista inlägg. Jag hade fel som så många gånger förr. Det blev en mastig text om Bob Dylan och mitt liv. Kanske det mest personligt utelämnade jag skrivit. Många scener och teman från länkade inlägg ovan återvänder, men även saker jag aldrig berättat förr. Jag vet inte vad jag tycker om det, men det var nåt inom mig som kände att jag behövde skriva det.
"Tangled up in blue: Ett telegram på födelsedagen"
http://kamratsavela.blogspot.com/2011/05/tangled-up-in-blue-ett-telegram-pa.html


Från November 2011:
En historia där jag själv bara är en biroll. För att avsluta det här med en lite komisk touch. Ni får själv bedöma sanningshalten i den:
"Erik och Jörgen"
http://kamratsavela.blogspot.com/2011/11/5-erik-jorgen.html

Vänner,

Ni förstår, det är så här. Jag föddes i fel årtionde. Med fel hudfärg. När jag ser detta finns det inte ett tvivel i min kropp att jag hellre skulle varit del av det här än vad jag upplever nu i denna digitala tidsålder.

14 februari

Jag satt på spårvagnen med en kompis. Det var början av februari och vädret utanför fönstret var ovanligt kallt och bistert. Vi såg en reklamaffisch passera som annonserade om den perfekta gåvan inför Alla hjärtans dag. Vilken den gåvan nu var har jag fullständigt glömt, och det är inte heller viktigt för den här berättelsen.
”Alla hjärtans dag... Vilket datum är det?”, frågar jag.
”Eh... Fjortonde februari. Det är det varje år.”, säger min polare.
”Shit. Man vet att man varit singel länge när man glömt bort det.”

***

Själva dagen Alla Hjärtans Dag är givetvis totalt ointressant att skriva om. Ur många aspekter:

A) Det är uttjatat att snacka om hur det är ett kommersiellt jippo för att sälja choklad, eftersom varenda facebookstatus på den här sidan polcirkeln redan avhandlat detta.

B) Människor i parförhållanden reagerar antingen genom att 1) låtsas som om de inte bryr sig ”eftersom vi firar alla hjärtans dag varje dag” eller 2) firar dagen med att käka en köttbit på O'Learys så att de sen kan gå hem, dofta bearnaisesås och ligga till Melissa Horn.

C) Människor som är singlar bryr sig inte. De som väl bryr sig är antingen 1) nydumpade eller 2) dumma i huvudet.

Den här lilla texten handlar således inte om Alla Hjärtans Dag, men däremot om den fjortonde februari.

***

Jag vaknar tio på förmiddagen. Somnar om och vaknar igen vid elva av en explosion. De håller på med ett byggarbete i grannkåken och har den senaste veckan hållit på att spränga upp utrymme för en källare. Så med jämna mellanrum kan man på morgonsidan höra varningssignaler följt av smällar som får huset att skaka. Jag kollar på aftonblandets hemsida vad som hunnit hända i världen över natten, och en av de mer triviala sakerna är att Way out west avslöjat att The Black Keys ska spela hos dem i sommar. Jag har ingen om vilka de är. Men folk verkar väldigt glada över detta.

När festivalen Way out west släppte sina biljetter i år så köpte jag en direkt. De tog ju slut ganska fort förra året, så jag passade på även om jag inte var så intresserad av någon av de artister de hunnit släppa tills dess. De senaste åren har de varje år lyckats boka några riktigt intressanta artister, så jag antog att fallet skulle bli likadant i år.

Tydligen inte. Det har nu gått drygt en månad. Varje vecka släpper de nya namn som jag inte hört talas om tidigare. De jag väl hört har inte fallit mig i smaken. Alla artister och band tycks följa samma mönster. De heter obegripliga, orockiga saker som Feist, Florence eller Fuckface. Artisterna är spinkiga vita medelklasskids som ser ut som de bor i majjorna. All musik tycks vara inspelad på deras iPhones så att soundet ska vara så tunt som möjligt. Skivomslagen fotade med Hipstamatic. Texterna handlar om hur det känns att ha en för liten mössa inomhus. Viktigast av allt: Musiken får under inga omständigheter svänga.

Jag känner mig som världens yngsta medelålders man när jag drömmer om att få höra ett ordentligt, hederligt och demokratiskt gitarrsolo på sommarens festival. ”Äh, va fan”, tänker jag och stiger upp ur min säng när klockan slår tolv, ”i värsta fall får jag sälja biljetten. Eller utveckla en normal musiksmak.”

***

Jag behöver röra på mig, så jag tar en promenad i skogen. Det har fallit ännu mera snö i natt, så det ligger ett tjockt vitt täcke över allt. Jag lyssnat på en podcast där två amerikanska stand up-komiker käbblar med varandra, men när jag gått en halvtimme in bland träden så stänger jag av. Då slår den enorma tystnaden emot mig. När snön dämpar alla ekon så att det inte går att höra någon mullrande trafik i fjärran blir effekten mäktig. Jag stannar upp och ser omkring mig. Det kan låta pretentiöst, men det finns en intensitet i att vara omgiven av de kala björkarna, de snötyngda granarna och de enstaka tallarna. Allting är så stilla och dovt. Jag har nästan alltid haft skogen nära mig. Bakom huset jag växte upp fanns en stor granskog som jag som barn sprang omkring i och försökte upptäcka varje stig.

När jag går där i vinterskogen med ljudlösa fotsteg slås jag av ett minne. Det är en scen från sommaren som jag brukar kalla min exil i Skåne. Jag hade avslutat en utbildning och var rådlös, och åkte till Helsingborg i några månader för att lista ut vad jag skulle göra av mitt liv. Jag träffade en tjej från Malmö, en söt och kedjerökande hippie. Otroligt intelligent med stort miljöintresse.

En dag promenerade vi långsamt genom en park som låg nära hennes lägenhet. Solen stod högt på himmelen, jag hade hatten djupt nedtryckt i pannan och lyssnade på när hon mellan cigarett blossen berättade om ett barndomsminne. Jag återkallar hennes ord ur minnet:
”Jag minns att jag var... kanske åtta år gammal. Det låg en skog vid ett hus hos några vi kände. Jag sprang in där, mina föräldrar hade bråkat eller nåt, och gömde mig. Jag blev helt uppslukad av det gröna. Löven och grenarna och mossan. Jag försökte bara krama om allt och dansade runt och blundade. Försökte liksom bli uppslukad av den där skogen. Jag minns tydligt hur jag tänkte att här, just här vill jag stanna kvar för evigt.”

Hon slutade berätta och vi var tysta ett tag i den ljumma sommarvinden. Det blev plötsligt en alldeles för allvarlig stämning -något jag är värdelös på att hantera- så jag bytte samtalsämne till något skämtsamt och punkterade den ballongen skoningslöst. När jag några år senare går genom den där snötyngda skogen på Hisingen den fjortonde februari tjugohundratolv, önskar jag att jag hade hållit käften.

***

Även om jag lovade att hålla mig borta från allt prat om Alla Hjärtans Dag har jag inte under dagens gång kunnat hålla mig från att lyssna på Steve Earles ”Valentines Day” upprepade gånger. Det är den jag bifogat högst upp i inlägget. Fantastisk låt, med en allt annat än sockersöt text ("I know that I swore that I wouldn't forget/ I wrote it all down: I lost it I guess"). Sofia Karlsson spelade in en bra översättning. Hon må vara trevligare att titta på och ha en skönare stämma, men frågan är om inte Earles grusiga stämma passar sångens tema bättre. Kärlekssånger blir lätt så poänglösa om de inte har en liten bit mörker i sig.

***

Klockan börjar närma sig midnatt, och jag vet att det kommer ta ett tag innan jag kan somna. Jag borde lägga mig snart så att jag kan stiga upp i normal tid i morgon, men det känns dödsdömt. Under de där timmarna som gått sedan skogspromenaden tidigare under dagen så har jag hunnit in till filmstudion för ett möte inför en kortfilm som ska filmas i helgen. Därefter skulle jag egentligen åkt och ätit middag med en kompis, men det blev inställt på grund av förkylning. Istället fick jag åka hem och se om Henrik Schyfferts fantastiska show ”90's -ett försvarstal” för tredje gången. ”Jahapp”, tänker jag när jag sitter och slösurfar de sista minuterna innan datumet blir den femtonde. ”Det var den dagen”.

Jag kommer att tänka på ett citat från The Wire: ”A life is the shit that happens while you're waiting for moments that never come.” Jag har lyckligtvis inte en så bitter syn på livet, men kan ändå se en viss komiskt korn av sanning i den sägningen. Precis som varje enskilt träd tillsammans bildar den där skogen jag tjatat så förbannat om, så bildar alla de här timmarna av morgnar i sängen, promenader på Hisingen, musiklyssnande, jobbmöten, grubblande och stand up-shower på Youtube tillsammans de dagar som kommer utgöra mitt liv. Det går lätt att bli stressad av den tanken, men jag låter bli. Den fjortonde februari var ingen dålig dag, och förhoppningsvis kommer den femtonde inte bli det heller. Det får jag helt upptäcka när jag vaknar i morgon.

Tills vidare får jag väl önska alla där ute en trevlig Alla Hjärtans Dag. Trots allt.

Sammanfattning av filmer jag såg under Göteborgs filmfestival 2012.

I kronologisk ordning:

Free Hands:
Franskt drama som baseras på regissörens egen kärlekshistoria. Handlar om en kvinnlig filmregissör som gör ett filmprojekt med fångar på ett fängelse i Paris. Hon blir förälskad i en av fångarna och de inleder ett förhållande. En film som uppenbarligen lider av att regissören berättar historien om sig själv. Filmen verkar varit gjord utan den minsta uns av självdistans. Övertygande spel och fångarnas egna historier från filmen-i-filmen räddar ”Free hands”.
3/5

Guilty:
Även detta ett franskt drama. Baserat på verkliga händelser, men en helt annan upplevelse. I mina ögon den bästa filmen jag såg under festivalen.

Den handlar om ett uppmärksammat rättsfall i Frankrike för några år sedan. Nästan 50 män och kvinnor blev oskyldigt anklagade för att ingå i ett nätverk för pedofiler. Filmen följer Alain Marécau, vars dagboksanteckningar filmen bygger på. Alain förlorar allt, sina barn och sin fru, och får sitta i flera år i fängelse i väntan på rättegång. Det är en helvetesresa han genomgår, utan ljusglimtar. Filmen berättar sin historia rakt, rått och engagerande. Skådespelaren i huvudrollen gör en fantastisk rollprestation och tappar under filmens gång vad som måste ha varit ett trettiotal kilo. En av de starkaste filmer jag sett på mycket länge.
5/5


Carnage:
Roman Polanskis nya film är baserad på en pjäs. Det märks.

Fyra fantastiska skådespelare (Christoph Waltz, Jodie Foster, Kate Winslet och John C. Reily) briljerar i filmen. Dialogen är smart och väldigt rolig. Maktspelet de fyra emellan byter ständigt fokus och är underhållande att följa. Däremot kan jag inte skaka av mig insikten av att jag tittar på en filmad pjäs. Det teatrala anslaget blir tillslut för mycket för filmen.
3/5


Without
Kanadensisk dramathriller gjort på förmodligen en väldigt liten budget. En film som borde haft prefixet novell- istället för lång-. Storyn räcker nämligen inte till dess 90 minuter.
2/5

The Student
Argentinsk drama om politiskt engagerade i Bueno Aires . Filmen börjar med medryckande energi och högt tempo. Det kan ha berott på att jag fattar nada av det argentinska politiska systemet, men en timme in i filmen tappade jag totalt intresset.
2/5

Revolt
Jag vill varna för att jag kan vara lite partisk. Sommaren 2010 jobbade jag två veckor i olika assistentfunktioner på den här norska dramakomedin. Å andra sidan höll min kompis som såg filmen med opartiska ögon med om mitt omdöme: En otroligt välskriven, välspelad, rolig, sorglig och medryckande film. Utspelar sig på 80-talet då den 12-åriga Nikolaj upptäcker punken och relationen till hans minst sagt underliga far Magnus. Den här filmen kommer nå biograferna i Sverige. Jag kan rekommendera alla att se den.
4/5


Margin Call
Svettigt amerikanskt drama om bankkrisen. Den utspelar sig under det sista dygnet i en investmentbank innan hela systemet brakar ihop. Filmskaparna gör genidraget att skildra cynismen hos de pengahungriga kapitalisterna genom de mänskliga relationerna inom företaget, istället för att gräva ner sig i ekonomiska termer. I slutet är det fortfarande de rika som blivit rikare, och de fattiga som blivit fattigare. Tyvärr tappar filmen fokus mot slutet då jag saknar uppföljningen hos vissa rollfigurer vi lärt känna tidigare i filmen.
4/5


Avalon:
Festivalens invigningsfilm. Det har varit mycket snack om Johannes Brost huvudrollsprestation. Jo, det är inget fel på den. Tyvärr är jag inte så imponerad av resten av filmen. Den börjar väldigt bra, som en artsy thriller. Mot den andra hälften blir den bara artsy. Dock bjuder filmen på två fantastiska scener, bägge till sånger rotade i 80-talet: Eldkvarns ”Kärleks tunga” och Bryan Ferrys ”Avalon”.
2/5


Alper:
Grekisk film av samma Giorgos Lanthamos som gjorde den omtalade ”Doogtooth”. Regissörens personliga avtryck finns även här, med tydliga maktstrukturer, ett speciellt bildspråk och vrickade karaktärer. Men där ”Doogtooth” gav en anledning till varför filmens karaktärer var så skruvade, så är personerna i Alper bara...konstiga. Filmen är otroligt fascinerande och intressant, tro inget annat. Men jag har väldigt svårt att veta vad jag ska tycka om den. En del av mig vill mest spöa regissören.
Kan inte sätta ett betyg. Men... 4/5? Eller 2/5?

The Artist:
Mycket omtalad och oscarsnominerad film. En stumfilm, gjord på klassiskt stumfilmsmanér, men med både en och annan twist. Jag brukar ha svårt för den sortens genreexpriment, och har aldrig varit särskilt intresserad av stumfilm i sig. Men The Artist lyckas ändå leva upp till hypen. Den är rolig och har en fin kärlekshistoria. Jag känner mig som världens äldsta 25-åring när jag säger detta: Men det var en jävligt trevlig film.
4/5

The Great Line

"jag är trött nu och orden flyr mig
de kommer inte lika lätt som förr
jag kan se livet som det blev framför mig
när jag går ut genom dörr'n"
Eldkvarn

***

Hon bor i en stor fyra. Sparsamt möblerat. En nedgången lägenhet i en hipp stadsdel i en europeisk storstad. Ett kollektiv tydligen, även om jag inte sett röken av några andra inneboende. Det ljus som faller in genom fönstret kastar skuggor i vardagsrummet. Det luktar cigarettrök och kaffe. Som svensk har jag en lätt föraktfull inställning till folk som röker inomhus. Jag säger inget om det och smuttar på ljummet thé. Hon ligger bakåtlutad i soffan med en tänd cigarett hängande mellan fingrarna.

”I've been planning to go to Sweden someday”, säger hon. Jag betraktar skuggorna i hennes ansikte. Hon fortsätter: ”Som en del i min doktorsavhandling kanske. Men jag vet inte, det kan dröja ett bra tag.”
”Sannolikheten att vi ses igen är väl rätt...låg. Visst, det finns ju internet och så om man vill hålla kontakten men... jag vet inte... jag är inte så mycket för det.”, säger jag.
”Jag är likadan. Det blir så halvhjärtat.”
Jag fingrar på en bok skrivet på ett språk jag inte förstår.
”Det finns dessutom en viss laddning och mystik som går förlorat i det där. Facebook har fullkomligt pajjat dramatiken.”
”Haha, tell me more?”, säger hon och fimpar sin cigarett. Tänder en ny.
Jag utvecklar: ”Romaner och filmer förr i tiden -innan internet- var så mycket bättre. De kunde avslutas med att killen och tjejen sa adjö vid en tågstation med nån fantastisk slutreplik, och sen såg de aldrig varandra igen. Idag skulle samma historia sluta med att han kom hem, gick in på facebook och såg att hon ätit en hamburgare. Du fattar, tekniken dödar det storslagna.”
Hon skrattade.
”We'll have to avoid facebook then. And you need to have a great line in store when you say good bye to me.”

Vi säger inte adjö vid ett tåg, men i trappuppgången. Jag tvekar en stund innan jag ska kliva ut genom dörren.
”What's the problem?”
”I can't think of any great line for you to remember me by”
”Då är det väl inte sista gången vi ses då. Du får tänka ut nåt till nästa gång. När det nu blir. ”
Jag rycker på axlarna. Innan jag stänger dörren bakom mig säger jag:
”Man kan inte få allt här i världen, antar jag”
Jag kliver ut på gatan, känner den milda brisen från medelhavet. När jag med lätta steg korsar den sandfärgade gatan undrar jag vad jag egentligen menade med det där sista.


***

J- bor i en liten stuga på sina föräldrars gård. Det är mer som ett gästrum, utan toalett eller kokvrå. Där har han klämt in en säng, en soffa, ett skrivbord och ett bord med dator. Inte mycket golvyta är kvar efter det. Jag sitter nerhasad i soffan och ser ut genom fönstret. Där ute regerar minusgraderna och det halvmeter tjocka snölagret. Snart måste jag ut dit igen. Det finns de som säger att kylan i Kalix är av den behagliga sorten. Det är lögn. J- spelar ett tv-spel. Jag snyter mig.

”Fan, jag har varit förkyld ända sedan jag kom hem från Barcelona”, säger jag.
”Man blir alltid sjuk där”, svarar J-, ”Jag vet inte varför, men de har nån sorts baciller där borta som våra kroppar inte kan hantera. Jag var förkyld typ hela tiden när jag bodde där... Typ tre månader”
”Jaså?”, säger jag och snyter mig igen. Det är tyst en stund. J- fortsätter:
”Jag har sökt ett jobb där nere igen. Ska sälja grejer på telefon. Men det verkar inte lika mycket skit som det förra jobbet jag hade där. Så jag blir nog kvar längre där den här gången. Måste bara få svar från den killen först som jag pratat med. Sen kommer jag fan inte tillbaka till Kalix igen”, säger han och dödar några zombies på tv-skärmen.
”Då bara packar jag väskan och drar härifrån.”

Nuförtiden besöker jag bara Kalix på julen, varav en stor del av tiden går åt att sitta i den här stugan och snacka skit. Det har gått ett par år sedan vi i grabbgänget brukade hänga här hos J-. På den tiden bodde han i källaren till sina föräldrars hus. Under gymnasiet brukade vi sitta där, lyssna på ZZ Top och dricka folköl. Vi brukade sitta och utmana varandra med ”Om du var tvungen att välja...”-frågor. En klassiker i sammanhanget var den om man skulle äta en tesked avföring för att få ligga med Catherine Zeta-Jones. Pubertalt, visst, men vad förväntar ni er? En tidsmarkering om något: För åtta år sedan, då vi gick första året på gymnasiet, så kunde man faktiskt överväga den där teskeden. Idag är nog alla vi rörande överens om att det inte skulle vara värt det. Om det betyder att det är vi som har blivit äldre eller om Zeta-Jones har blivit det, lämnar jag osagt.

Jag snör på mig mina skor och tar på mig ytterkläderna.
”Nå, jag ska väl börja dra hem då. Vi ses väl här igen om ett år då”
”Det hoppas jag inte”, säger J-. Det tar en sekund innan jag fattar vad han syftar på. Han hoppas på att vara i Spanien då.
”Vi hörs.”
”Jupp.”
Jag promenerar på den knastrande snön mot bilen. Tänker: Här säger jag adjö till en vän jag inte kommer träffa på... jag vet inte hur länge, och ett ”Vi hörs” är allt jag får ur mig?

***

Jag bor i en trea med två vänner. I ett illa beryktat område i utkanten av Göteborg. Ryktet är värre än området i sig. På våran innergård är det barn som gör oväsen, inte gangsters. Vår lägenhet är smakfullt inredd, för det mesta välstädad och har en air av hemtrevnad. Allt detta i bjärt konstrast till mitt rum: Ett stökigt och övermöblerat kaos. Dammråttorna visar sig kaxigt i hörnen, viktiga papper samsas med vinylskivor om att ligga i osorterade drivor och jag ska inte tala om all smutsig disk.

Den största orosfaktorn i rummet är däremot av en annan natur. Där, med täcket draget över huvudet, ligger en febrig lirare som är ansvarig för de bohemiska galenskaperna som försiggår innanför dessa fyra väggar. Ja, det är inte en vacker syn där jag ligger och tycker synd om mig själv. För andra helgen i rad är jag sängliggande, och nu har mitt självömkande nått rekordhöga höjder.

Ända sedan 2012 blev verklighet har jag spenderat alldeles för mycket tid i detta rum. Större delen av tiden som sjukling. Den där Barcelonaförkylningen dog kort innan nyåret. Den första veckan av året spenderades måhända till viss del med vänner, men i nån sorts bakfyllelättja låg jag ändå mycket av tiden på rummet och tittade på Sopranos. Alla mina planer på att bryta detta mönster gick dock i stöpet. Efter en träningsfadäs blev jag sängliggande ett par dagar, på grund av en rygg som fuckat upp sig. Jag hade precis återhämtat mig från detta då jag, sugen på att återupptäcka Göteborgs gator, blev offer för en svettig feber. Så nu låg jag här, i en obäddad säng, och försökte tänka klara tankar.

Jag sticker upp huvudet ur täcket och tar fram mitt anteckningsblock. Försöker teckna ner ord och bilder till den där novellen som jag försökt färdigställa de senaste månaderna, men det går inte. Jag är trött nu. Orden flyr mig, de kommer inte lika lätt som förr. Jag letar efter bilder och scener i mitt huvud, men det ända som poppar upp är fragment från de senaste veckorna. Jag ser dem genom ett febrigt filter. Ett mentalt Instagram. Från semesterresor, från en snöig hemstad, från vänner jag besökt i Stockholm och vänner som besökt mig här i Göteborg. Jag begraver åter huvudet under täcket. Somnar.

Vaknar några timmar senare. Det är ljust ute avslöjar solen som strilar in genom persiennerna. Jag kliver upp, trycker i mig några värktabletter och klär på mig. Jag måste ut. Kliver ut genom ytterdörren, ner för trapporna och ut på gården. Barn väsnas, det är kyligt i luften. Jag börjar promenera. Då slår det mig vilket som hade varit den perfekta avskedsrepliken. The Great Line. Den som jag skulle använt där i trapphuset för några veckor sedan. Jag muttrar den ljudlöst för mig själv några gånger innan jag lagrar den i bakhuvudet.

”Varför kom jag inte på den tidigare?”, tänker jag.
”Nåja. Man kan inte få allt här i världen.”