Baby, baby, baby

En kall Budweiser och Creedence "Bayou Country" i Lp-spelaren. Det är ju en torsdagskväll det med.

Egentligen, alltså faktiskt ganska så väldigt mycket, borde jag sitta och skriva på ett manus nu. Jag har typ passerat deadline lite sådär överdrivet för länge sedan. Men plötsligt blev klockan tio, så jag skriver något annat istället. Stiger upp tidigt imorgon och försöker jobba. Jag är dömd att misslyckas. Men jag har kanske, som vanligt, något som kan bli en idé som kan bli ett manus som kan bli en film. Det brukar bara vara så att man ska presentera det där manuset, eller idéen för den delen, och inte kommer med tillräckligt bra grejer för att få ett "okej".

Det har varit en lång vecka. En veckas äventyr utanför Molkomsvären. En dag, när jag lämnat det här stället och inte längre behöver oroa mig över den klaustrofobiska folkhögskolevärlden, ska jag berätta dessa historier fritt och brett. Trots att jag har såna svårigheter att få ner mina tankar till manusform, så har i alla fall mitt liv inga problem med att ta manusformen till verkligheten. Jag lever stundtals i ett taskigt skrivet avsnitt av "Skilda Världar". Konflikterna är illa strukturerade, dialogen är under all kritik och en comic relief kan man ju leta sig blind efter. Molkom är en ketchupflaska. Först kommer det ingenting, sen ingenting, och rätt som det är så har man halva innehållet över hela köksbordet.

Men det har varit en överhängande bra vecka. Den tog vid på onsdagen den 22/10, med att undertecknad stiger upp 03.10 för att sätta sig i en bil med sina klasskamrater för att åka till Uppsala. Jag hade planerat in några timmars sömn i bilen. Tji fick jag. Regikollegan B-, som körde bilen, ville inte vara den enda som var vaken, så han spelade Iron Maiden på högsta nivå för oss hela resan. Har ni nånsin headbangat till "666 -The number of the beast" på en europaväg klockan fem på morgonen?

Från och med den stunden sattes tonen för den kommande veckan. I Uppsala drack jag och mina klasskamrater och annat löst filmfolk på en pub och hade fruktansvärt roligt. När jag sedan gick och la mig på vandrarhemmet (efter att ha varit uppe i 24 timmar) så fick jag endast fyra timmars sömn innan jag fortsatte till Uppsala. Där har vi sedan fem dagar som var bland de bästa på väldigt länge. Det fanns några svackor också, men de kan vi tala tyst om. Jag och M- levde dessa dagar på dansk öl, chips, falafel och livsglädje. Vi la pengar som vi inte hade på LP-skivor. Grabbens lägenhet gick inte av för hackor, även om han inte haft tid att införskaffa möbler ännu. En trea, takvåning, med små mysiga fönsterkulvertar. En dag åkte jag in till Malmö för att gå på stan och äta med S-. Det var väldigt kul.

M-s kylskåp efter ett besök i Helsingör

Och nu. Vad ska man säga? Jag är tillbaka i Molkom. Verkligheten, tristessen, problemen och manusångesten. Det är inte så illa som det låter. Imorgon blir det Håkan Hellström, vilket kommer bli otroligt roligt. Men lovveckan är dock officiellt över. En paus från nuet, som i sin tur har pauser så att det räcker och blir över. Det får vara vad det är. Min kalla budweiser är sedan länge ljum och uppdrucken. Creedence har byts ut mot en tidig Rod Stewart. "Baby, baby, baby/ I'd rather go blind/ then see you walk away from me" sjunger han raspigt till ett stilla soulkomp. (Se här)

På återhörande.