Långa Vägar, del I: Tyskland

Regnet faller tungt utanför fönstret. Augusti är snart halvvägs och jag är hemma hos min far i Kalix. Det är onsdag, det är grått och trist. Under tågresan fick jag med jämna mellanrum visa folk var på kartan jag egentligen kom ifrån. Urskuldande fick jag peka på det lilla landet uppe i norden och säga att jag faktiskt bott härikring (jag pekar på Norrköping och Karlstad) de senaste åren, men att det var där uppe nära finska gränsen jag faktiskt spenderat större delen av mitt liv. Den återkommande frågan var ”blir det inte väldigt kallt däruppe?”. Och jo, det blir det ju, med jämna mellanrum. Sen jag kom hem har jag tänkt mycket på resan och vad jag var med om. Det är många ögonblicksbilder som återkommer. Igår, när jag vandrade uppför Morjärvsvägen mot centrum –vilket jag gjort ett hundratals gånger under kalixåren- så kom jag tågluffens första dagar i Tyskland:

”Are you trying to get my couchsurfer drunk?”, frågade Christoph sin tyske kamrat när denna bjöd lagret runt på ännu en jägermaister. Hela gänget var nog lagomt berusade vid det här laget, och bättre skulle det bli.

Vi satt på en dekig bar I Hamburgs alternative kvarter, som de visst kallades I folkmun. För några timmar sedan hade jag och Christoph hookat upp på en Burger King vid centralstationen, och nu var det bestämt att jag skulle få slagga på hans soffa över natten. Christoph hade en grym lägenhet med rötter från sekelskiftet som faktiskt överlevt andra världskrigets bombningar, men smolket i bägaren var att byggnaden i sin tur var omringad av sexbutiker och turkiska matbutiker, vilket tog udden lite av den historiska känslan i byggnaden. Värden i fråga var en helskön kille, som försörjde sig med att jobba med animering till pre-produktionen till reklamfilmer. Efter en guidad tur runt Hamburg hade vi tagit oss till den här baren där vi mött några vänner till honom. För att fira min tågluffs första dag så tog vi oss några kalla öl typiska för staden, ”Astraal”, och några shots uppe på det. De tyska grabbarna flörtade rejält med tjejen bakom baren, och de tiggde friskt om att få veta hennes namn.

Jag lutade mig tillbaka och insöp stämningen i lokalen. Väggarna var slitna och det var ömkom tegel, ömkom gammal tapet som prydde dem. Vita pelare klöv rummet och ett smutsigt gult ljus flödade ur trattar som gick längst dem. På golvet stod soffor i olika modeller, färger och årsmodeller. Folk halvlåg i dem och ställde ifrån sina sejdlar av öl på de låga vita borden. Själv satt jag och mitt sällskap vid bardisken och jag flinade när någon sa något ofantligt roligt på tyska, som jag givetvis inte förstod ett ord av. Jag insåg plötsligt att jag verkligen hade kommit iväg. Shit! Det hade jag aldrig trott!

För ett dygn sedan hade jag legat och kramats med S- i en bäddsoffa. Vi hade dragit våra täcken över våra huvuden och kysstes. Vi hade haft en fantastisk helg med midsommarfirande och sol. Det hade varit mitt första besök i Skåne och jag hade faktiskt uppskattat det låga landskapet. Min första äkta svenska sommarupplevelse, på något sätt. Nu låg vi där och på något sätt bävade för morgonen. Vi skulle vara tvungna att stiga upp i gryningen. S- jobbade på snusfabrik under sommaren, och väckarklockan stod därför på 04.30. Jag själv behövde stiga upp så pass för att hinna ta alla tåg jag behövde ta för att ta mig dit jag ville: hyfsat långt bort från Sverige. Men just då låg vi bara och höll och varandra och laddade för att inte se varandra på ytterligare några veckor. Jag hade resfeber och oroade mig för hur det skulle gå med allt. (En oro som försvann så fort jag steg på tåget).

Efter några druckna timmar på baren styrde vi stegen tillbaka upp från tunnelbanan mot Christophs lägenhet. Natten var klar och luften kittlade i näsborrarna. Jag var trött, det var nästan tjugofyra timmar sedan jag fick någon sömn. Jag visste inte att det skulle bli ganska många sådana här liknande kvällar under de kommande veckorna, men jag hade det väl ändå ganska bra på känn.”Man, that’s a skanky whore!”, muttrade Christoph och pekade mot en rätt skabbig prostituerad som stod vid ett gathörn och pratade med en presumtiv kund. Jorå, svarade jag. Det kan man lugnt säga.
”All the pretty ones are from Cezch Republic”, berättade han och fortsatte på sin proffsiga engelska:
”Det finns ju inte så mycket man kan göra mot att det är lagligt här. Man tänker liksom inte på det, och låter det vara. Så jag kan förstå varför du tycker att det är så sjukt. För det är ju, indeed.”

Jag satt på tåget och lade ner min bok. ”Okänd Soldat”, som hade blivit mitt bästa sällskap på tågresorna rätt fort. Tåget var på väg till Berlin där jag skulle möta Weng, en konstnär boende i Berlin som jag och S- mött när vi delat rum på vandrarhem under Göteborgs filmfestival. Jag tog upp mitt skrivblock och skrev några rader. Dessa anteckningar har sedan blivt underlaget för… denna text. Jag skrev om de första intrycken. Om att jag inom några minuter skulle ta en tupplur för att plussa på de där få timmar av sömn som blev av under natten.

I efterhand tycker jag nästan att det är lite löjligt hur laddad jag kände mig, hur fräckt det kändes att ha den där ryggsäcken på sätet bredvid mig (som vägde under 10 kilo! Det ni!) och den slitna regnjackan över axlarna. Jag kände mig som en äkta backpacker, och det kan jag väl i dag erkänna att jag varken var då eller nu. Bara för att jag på min första resa ”utomlands” köper ett interrail kort och ägnar en sommarmånad till att dra runt i Europa så är jag inte Jack Kerouac. Men jag kände mig som en resenär, och det var viktigt. Jag kände mig som om jag gjorde någonting av den här sommaren. Att jag uppfyllde drömmar. Att mitt första dygn varit en fantastisk upplevelse, och att de kommande skulle vara minst lika bra. Och jo, en viss sanning fanns det i de tankarna. Jag la ifrån mig blocket och bytte till MP3-spelare och placerade blicken ut genom fönstret. Håkan Hellström började sjunga ”Långa Vägar”. Lysande boogierock i västkusttappning.

Weng möter mig på stationen. När jag och S- mötte henne i Göteborg var hon där för att visa upp nåt abstrakt konstverk på nåt museum. Vid det tillfället drog hon till med den gamla frasen ”Om ni någonsin passerar Berlin är ni välkommna!”, och när jag väl insåg att jag planerade besöka den staden på min resa så mejlade jag för att kolla om erbjudandet stod fast. Det gjorde det. Så nu skulle jag stanna där för en natt, var planen, för att sedan dra vidare till Prag.
”No no”, sa hon med tysk engelska, ”du måste ju stanna här åtminstone imorgon och se matchen!”Christoph och hans vänner hade talat sig varma om Matchen med stort M och väckt mitt intresse redan den föregående kvällen. Det här utspelade ju sig under fotbolls VM och de glada tyskarna skulle möta de inte lika glada turkarna i en kvartsfinal som engagerade varje kotte i landet. En stor del av befolkningen i de tyska storstäderna var nämligen av turkiskt ursprung, och därför var det otroligt laddad stämning. Jag hade blivit varnad för att ”vad som helst kunde hända” och att helvetet kunde bryta loss på gatorna ifall det förlorande laget inte kunde tåla sitt nederlag.
”Well, det kan jag väl göra. Nu när Sverige inte är med i leken längre kan man väl få vara med om lite fotbollsfeber åtminstone..”, sa jag medan vi klev på tunnelbanan.

Berlin rullade förbi utanför fönstret medan vi rörde oss mot Wengs kvarter, en illaberyktat stadsdel med det lustiga namnet Wedding. Under de första timmarna i Hamburg så hade någon med så lite erfarenhet av Europa som jag tappat hakan för vartenda gatljus, men de här staden kände jag direkt var desto mer rock and roll. De olika stadsdelarna vi passerade var en bra metafor för hur jag skulle uppleva staden: Kontrastrik. Berlin är skabbigt och modernt, poetiskt och buissnes. Köpcentrum och råbilliga PLUS-butiker. Vissa byggnader tornade upp sig som skyskrapor med glasfönster, medan andra var kyffen med graffade tegelväggar. Jag såg män i kostymer jaga grönljusen. Berlin var –som jag några dagar senare upptäckte när jag satt med hörlurarna i en park- precis som Kent sjunger i ”Berlin” mellan raderna.

Jag stod även på tunnelbanan nästa dag när jag är på väg mot Schönhausser Allée. Jag ska möta Weng och några vänner till henne vid den stationen. Matchen visas på storskärm på något inhägnat område, och det är lagom bråttom dit för att hinna få några bra platser. Värmen är intensiv och jag svettas. Jag håller hårt i en stång och hoppas för guds skull att jag tagit rätt linje. Jag ser hur det kliver på en kille med jamaicanskt utseende, armékeps, dreads och en gitarr. Det tar inte många sekunder innan han börjar spela något som låter bekant… någon sorts reggae? Han svänger upp och ner på huvudet. Han börjar sjunga och dansa mellan de olika stenansiktena som låtsas som ingenting där de står i tunnelbanevagnen. Jag hör då att han spelar den gamla pojkbandsballaden ”Want you back for good” i en urskön baktakt. Det går inte att låta bli att dra på munnen. Ju längre han kommer i låten desto livligare blir han. Desto mer dansar han och svänger runt i vagnen. Hans dialekt är så jamaicanskt det kan bli –fejkad eller inte fejkad. Jag kliver av innan han spelat färdigt och förmodligen börjat vifta runt med kepsen i hopp om några kronor.

Matchen är jämn rakt igenom. Som klyschan heter: En fotbollsrysare. Inhägnaden är fylld med glada, fulla tyskar. Hockeyfrillor och begynnande flintskallar. Unga killar med tjocka bågar på glasögonen, jag föreställer mig att de spelar synth i nihilistiska postrockband i konstnärskollektiv. Tyskor -kvinnorna i det här landet är överlag inte så vackra- som ropar tyska svordomar mot lakanet som någon riktat en projektor mot. På detta lakanet utspelade sig en duell som kunde gått lite hur som haver. Själv sitter jag och mitt sällskap på ölbackar bland folkmassan och dricker iskalla Berliner.

Tyskarna gör ett mål. Turkarna kvitterar, och så vidare. Varje rörelse på planen får publiken att reagera med antingen burop eller motsatsen. Hade jag haft kniv och gaffel hade jag skurit i luften, så tjock som stämningen var. Tyskarna lyckas, några turer senare där mitt minne sviker mig över det exakta händelseförloppet, ta tillbaka ledningen. Det är inte många minuter kvar. Så får turkarna straff. Speltiden tar slut, men de får sparka bollen innan det blåses av. Ajdå. Plötsligt är det nästan knäpptyst på området. Den turkiska spelaren missar sin målchans. Luften exploderar. Jag har aldrig varit något större sportfan, men den här kvällen var förmodligen den häftigaste idrottsupplevelse jag upplevt. Lyckokänslorna är ofantliga bland publiken, jag blir givetvis smittad jag med. Det tar inte länge innan folk börjar köra ”Fiiinalee!”. Maxi, en av Wengs vänner, har en lustig hatt på sig med tysklands färger och är helt överkörd av glädje. Han försöker förmedla vad han känner för mig, trots sina bristande kunskaper i engelska. Vi övergår till att prata skit om svenska landslaget (”Theii ar soo oold!”) och då blir plötsligt hans spårkunskaper bättre.

Rätt som det är så dyker en kille som upp som hört mig säga ”skål” (eller kanske så hörde han min svenska redan tidigare när jag under ett tillfälle skrek ut det svenska ordet för det kvinnliga könsorganet under en kritisk period i matchen). Han visar sig vara svenskättling och har hyfsade kunskaper i språket.
”Miin mama er svänsk”, berättar han, ”mit namn er Staffan Hellstrand”.”Skojar du?”, säger jag och berättar att en hyfsad känd artist hemma i Sverige heter samma sak. Det visste han inte. Jag berättar kort om hans stora hit ”Lilla fågel blå”.

Klockan är över midnatt och vi dricker öl i köket. Vägen hem från matchen var spännande. Den ofantliga feststämningen mötte motstånd när den turkiska befolkningen kände sig besvikna över resultatet. Lyckligtvis behövde inte jag bevittna några större bråk, men att säga att det var taskig stämning när vi i nattmörkret gick igenom de invandrartäta kvarteren som vi var tvungna att passera för att ta oss till Wengs lägenhet, var ingen underdrift. Arga blickar följde mig, för jag var ju trots allt den som såg ”tysk” ut. Vi stannade på en mack och köpte mer öl. Det är sånt man inte riktigt kan göra i Sverige en onsdagsnatt, speciellt inte för tio kronor halvlitern. Nu sitter vi som sagt i köket och äter nylagat fyllekäk och dricker mer Berliner. Wengs lägenhet är en etta som jag blir lite avundsjuk på. Den är måhända lite sliten och rör, spisar och hoar är väl inte av högsta kvalitet. Men överallt hänger tavlor och underliga konstverk, allting går i vitt och visdomsord har stämplats på väggarna. På toaletten är temat ”Star Wars”. Eller rättare sagt ”Der Krieg der Stars”, stavfelen undanböjes.

”You know”, börjar jag, ”den här kvällen har varit en urtysk upplevelse. Jag har inte sett något av världen. Men nu känns det som jag har sett lite mer i alla fall.”
”Man måste börja någonstans. Ingen har varit någonstans innan de börjar”, säger Weng, ”Jag är faktiskt avundsjuk på dig som just fått börja. Som har alla de där veckorna på dig utan en aning vad som väntar eller var du ska. Jag minns när jag vandrade genom Spanien en sommar. Jag hade en väska med typ två ombyten och en kniv. Inte så mycket mer. Ett par rejäla kängor på fötterna. Jag vaknade bara varje morgon och började gå. Kändes det bra sov jag ute under bar himmel. Hittade jag ett vandrarhem tog jag in där. Det var frihet, det var vad det var.”

Hon berättade vidare om sitt nästa projekt, att nästa månad flytta till Reykjavik och plugga. Det tyckte åtminstone jag var hyfsat modigt, att utan att kunna ett ord isländska vid 28 års ålder flytta till ett land ute i tjotaheiti, bara för att det kändes som en kul grej. Korkat, skulle kanske någon annan säga. Jag åt upp det sista på min tallrik, pasta i tomatsås.

Jag står vid kön på väg in till biljettkassan för att reservera en sittplats på ett tåg mot Prag, det krävs nog på en så trafikerad linje, speciellt på en fredag. Det tog ett tag att hitta hit, den här centralstationen måste vara den största jag sett. Otroligt många våningar och rulltrappor. Det kändes som ett dataspel att hitta rätt, och att ta sig upp en ”level”. Jag upptäcker att jag bara efter ett par dagar av stadigt engelskt konverserande till och med börjat tänka på engelska från och till. Jag känner att mina rätt ostadiga kunskaper i språket har blivit bättre redan nu. När jag står där i kön ser jag tre snubbar bakom mig, ryggsäckarna skvallrar om att de också är ute och luffar. Tre killar i min ålder. En storväxt kille, en mellanlång med begynnande flint och en tredje småväxt, kanske asiatiskt ursprung. En av dem drar upp en InterRail-karta och börjar titta, så det visade väl sig att jag hade rätt.

”You guys also travelling with Interrail?”, frågar jag lite sällskapssjukt.
”Yeah”, svarar en av dem glatt.
”Where you from?”, kontrar jag.
”We´re from Sweden!”, säger de i korus.
”Åh fan. Jag med.”

Vi sitter i en tågkupé på väg mot Prag, jag, Markus, Peter och Martin. De visade sig att de tre svenskarna också skulle dit, och jag slog följe med dem. Efter att vi mellanlandat i Dresden i några timmar hoppade vi på det här tåget som ska ta oss till Tjeckiens huvudstad och nu sitter vi och bekantar oss. De tre grabbarna är gamla vänner som växt upp i Falkenberg, men som nu tar igen tid de missat under de senaste årens universitetsstudier på olika håll. Mer om dem i senare memoarer. Jag berättar om mina erfarenheter under de senaste dagarna, och de berättar om deras. Vi spelar ”Familjegeni” (!) och jag får briljera med mina kunskaper om den f.d finska presidenten Urho Kekkonen, fosterlandshjälten från öst. Eftersom det här är universitetsstudenter så är det också nästan den enda kunskap jag kan briljera med. De verkar också har gjort rätt tung research om ställena de ska åka till. Det enda jag har tagit reda på i förhand är vilka länder i Östeuropa där det inte är skottpengar på norrlänningar. ”Jag vill bara notera”, säger Peter med ett finger i luften när diskussionen börjar spåra ut, ”att vi en dag bör komma ihåg att vi suttit i en tågkupé på väg mot Prag och blivit upplysta om att alla söta horor i Tyskland är importerade från Tjeckien.”

Några veckor senare passerar jag Hamburg Hbf under några hektiska minuter. Jag springer till Burger King, beställer något att ta med mig och äta på tåget, och rusar fortfarande ursvulten mot plattform 8A. Jag är sliten, trött och längtar på att få komma hem. Plötsligt slår det mig att det bara var lite mer än tre veckor sedan jag här sist. Att det då kändes som världens häftigaste ställe, Tyskland liksom. Nu bleknar denna enorma tågstation vid minnet av de i Ungern, Slovenien eller Österrike. Jag minns de där orden ”Alla måste börja någonstans”. Det känns som en evighet sedan. Jag tänker också på när Christoph sa ”Man ska inte ta allt så seriöst här i livet.” Det är ord som kommer väl till användning när jag sitter i ett regnhärjat Kalix i augusti. Det finns så mycket mer jag skulle vilja berätta om, så många tankar och upplevelser bara de här första dagarna i Hamburg och Berlin. Men som jag redan upptäckt skulle det ta alldeles för lång tid, och den här berättelsen har redan blivit alldeles för lång. Men å andra sidan. Skitsamma. Ingen idé att ta allt så seriöst.