Maria Larssons eviga ögonblick

När jag besökte filmmässan Drömfabriken på Filmhuset i Stockholm så besökte jag ett semenarium där Jan Troell höll i trådarna. Han berättade och visade klipp ur sin nya film "Maria Larssons Eviga Ögonblick". Jag blev måttligt imponerad. Det var coolt att höra en legend som Troell berätta om sitt skapande, men det där arbetarklasshistorien med Micke Persbrandt i rollen som buffel och Maria Heiskanen som förtryckt kvinna med fotoambitioner verkade inte så jävla het. Tji fick jag.

I måndags var jag och ett gäng klasskamrater på SF i Karlstad och såg filmen i fråga. Vi var de enda i publiken som var under sextio, jag tror åtminstone hälften av dem höll hårt i handväskan nu när ungdomar smygit sig in i lokalen.

Det visade sig givetvis vara en magnifik film. Kanske den bästa svenska filmen sedan "Sånger från andra våningen". Troells bilder tog stundtals luften av mig, och filmen andades av välgjordhet och konstnärlighet på ett sätt som filmer ofta gjorde på 70-talet. Karaktärerna levde, miljöerna existerade på riktigt och skeendena var verklighet. En fantastisk filmupplevelse. Vissa kanske skulle tycka att bildspråket var mer övertydligt än poetiskt, och vissa säger säkert att den är en trööökig soppa om en kärring med en kamera. Själv skulle jag vilja kalla "Maria Larssons Eviga Ögonblick" för en film lika vacker som sin titel.

Sug på den du.