Livet imiterar konsten sägs det. Jag tror med jämna mellanrum att det stämmer mer än väl. Ibland kan jag skönja en osynlig dramaturgi i verklighetens alla skeenden. Vändpunkter, konfliktfördjupningar, dilemman och aktiva val. Jag är övertygad om att det just nu blåser upp till en grand finale. Att den här terminen närmar sig sitt klimax. För det går inte att säga annat än att de senaste månaderna, den första halvan av mitt andra år på Molkoms Folkhögskola, har varit en dramatisk tid. Det finns några få tillfällen i mitt liv då jag har haft samma känsla, men den är omisskännlig. Nåt säger mig att många lösa trådar kommer snart att knytas ihop och många frågor kommer få sitt svar. Jag läste några rader av Robert McKee, som jag sedan kopplar ihop och förväxlar med andra manusteoretikers ord, att när en historia får sin lösning så framstår den så självklar och naturlig, att trots att den må vara hur oväntad som helst, så är den så naturlig den bara kan bli. Organic. Vi må vara brickor i ett spel, men under pressade situationer kommer våra verkliga "Jag" att visa sig genom våra val. Det kommer få konsekvenser. Det kommer leda till nya konflikter och problem. Men det kommer lösa de gamla, och det kommer leda oss till nästa kapitel. För gud, är det någonting jag behöver, så är det att vända blad. Givetvis vore det absolut schysstast med ett Happy Ending.
I övrigt, om vi ska återvända till verkligheten och glömma alla pretentiösa metaforer, så är det julavslutningsfest ikväll på Molkom. Det lär bli ett jävla liv. Jag lyfter på hatten för den kommande natten.
Rakt ut i mörkret
Har jag ett hem
Söder om midnatt
C/O Himmelen
No comments:
Post a Comment