Öppet brev till Neil Young

Hej Neil Young.

Det är lördag förmiddag. Jag sitter vid datorn och tittar ut genom fönstret. Snön verkar ha kommit till Värmland, vilket jag är sådär lagom bitter över. Snö och jag har nämligen aldrig riktigt passat bra ihop. Till den handfull av ärkefiender som jag tillskansat mig under mina dagar, så räknar jag snöfall till en av dem. Vilka de andra är tar vi en annan gång.

Just nu är jag lite dagen efter-seg, som det ofta kan bli en lördag. Innan jag ska springa iväg och träna så passar jag på att lyssna på några av dina låtar, och jag kom att tänka på denna klassiska musikvideo från ditt 80-tal:



"Rockin" må vara din sämsta skiva, men den här sången är oslagbar. Videon gör halva jobbet. 50-tals estetiken krockar så skönt med faktumet attdet ser ut som om du supit i dagar. Det kanske du också hade gjort? Den här låten, "Wonderin" är i alla fall hur kul som helst. Bara så du vet.

Det har varit mycket på sistone, Neil, det kanske du har förstått. Jag hade i åtanke under hela den gångna veckan att fredagen skulle bli en urladdning, och jo, det blev det. En ganska lyckad kväll, kan du tänka dig det? Man fick lite annat att tänka på. Några diskussioner och möten var otroligt kreativa. Det fanns några orosmoment, det kan jag erkänna. Jag kan utan svårighet vara avundsjuk på din livssituation: Antingen vara ute på turné och spela med Crazy Horse, eller stanna hemma med frugan Peggi och hugga ved. Folkhögskolelivet är lite mer klaustrofobiskt. Du kan inte fly någon om du så vill. Försök stänga dörren bakom dig och de kommer bokstavligen in på ditt rum och påminner dig om varför du vill vara full och glömsk.

Förlåt Neil, nu blev jag lite kryptisk igen. Det blir lätt så. När jag bodde i Norrköping var det lättare att skriva blogg, nu så kan man inte skriva rakt ut vad som händer eftersom det lätt kan beröra människor man ser dag ut och dag in. That's life. Jag tänker ofta på raderna från titelspåret på din andra skiva: "Everybody seems to wonder/ What it's like down here/ I gotta get away from this day-to-day running around/ Everybody knows this is nowhere." Bra sagt!

Igår pratade jag förövrigt med en full dansk. Av någon anledning kom vi in på ämnet utfiske. Jag rejvade igång och började prata om marina reservat. Det är fan den coolaste tanke jag vet. Hur är det med ditt miljöintresse egentligen?

I alla fall. Jag kanske borde ge mig nu. Jag har sagt mycket och med det ingenting. "Alla bara pratar, men ingen säger ett ord". Det är faktiskt premissen till min upcoming kortfilm som jag börjar filma nästa vecka. Det är ganska mycket kvar att fixa med den, så egentligen borde jag skynda på och skriva färdigt detta, så jag hinner göra bort tränandet och sedan sätta igång med förberedelser. Livet är bra underligt ibland, men det kände du kanske redan till? Ja för i helvete, det kanske var du som lärde mig det en gång i tiden?

I alla fall. Kom snart tillbaka till Sverige så jag får chansen att se dig live. Börja göra riktigt bra skivor igen. Tills dess tycker jag att både du och jag håller ställningarna.

Peace out/
Toni

(P.S: Under de minuter det tog att skriva detta brev hann jag lyssna på din cover av "Just like tom thumbs blues", vilket är ganska passande med tanke på bloggens namn. Efter den klämde jag det arton minuter långa eposet "Ordinary People". Den är helt sjukt bra. D.S)