Monday, October 31, 2011

#4: Undertecknad går med trasiga skor

Hann med spårvagnen i sista sekunden. Dörrarna stängs bakom mig. Dimper ner i sätet, pustar ut. Vagnen är halvtom, klockan är strax efter sju en lördagkväll. Jag är på väg till slutfesten för långfilmen jag arbetat på de två senaste månaderna.

När jag sätter mig ner inser jag mitt misstag. De två skorna som jag tog på mig i all hast, ett par slitna conversekopior, har ju var sitt hål under hälen. Om det börjar regna ikväll kommer mina fötter bli våtare än Venedig. Inser att jag måste göra en tillfällig lagning och ser mig runt efter material att täta hålen med. Upptäcker det lilla häftet med tidtabellen som hänger precis framför mig.
”Perfekt”, tänker jag och river den i två. Tar var sin halva och placerar dem omsorgsfullt i sulan. Den här lagningen kommer hålla lagom för kvällen, sen kan jag slänga skorna när jag kommer hem. Jag snör på mig dojjorna igen och tittar upp. Då ser jag att killen på sätet bakom mig stirrar på mig med intensiv blick. Han ser ut att vara övertygad om att liraren framför honom är en uteliggare. Jag nickar en hälsning till honom. Han vänder bort blicken.

Där har ni en perfekt metafor för hur jag levt mitt liv de senaste månaderna. Tillfälliga lösningar som skjuter upp problemen till morgondagen. Jag har skyllt det mesta på jobbet, sagt att jag kommer fixa allting snart, ska bara bli färdig med det här projektet först. Sen när väl en produktion närmat sig sitt slut så har telefonen ringt och jag har hoppat på nästa. ”Jag ska vila ut.... jag ska städa ordentligt...jag ska fixa med de där papprena...jag ska sätta igång med träningen...jag ska bara göra färdigt det här jobbet först.”. Istället har jag gjort någon tillfälligt lösning på problemet, men de tillfälligheterna har till slut visat sig vara varaktigheter.

Men nu sitter jag här på vagnen. Med skor lappade med 6ans tidtabell. På väg till en slutfest för det troligen sista projektet det här året. Efter det här väntar en semester, mer eller mindre frivillig. Det är nu jag ska slänga de här gamla pjuxen och skaffa ett par nya, hela. Det kommer jag också att göra...

Imorgon.

Sunday, October 16, 2011

Gubben Kaauris Trädgård


Jag hittade på min hårddisk en novell jag skrev under en skrivkurs 2008. Nu använder jag ordet novell lite svepande, som för att påstå att den här texten vore fiktion. Det är den inte. Visst, jag har skarvat lite i kanterna och lagt till. Men på sätt och vis är varje ord sant. Det här är ännu en historia från en uppväxt där gränsen mellan skröna och verklighet suddats ut.

I alla fall. Istället för att låta den ligga och samla damm på min hårddisk tyckte jag att det var bättre om den fick se något sort digitalt ljus på den här väl undangömda bloggen. Om det är av intresse för någon, vill säga.

P.S: Jag vill varna er som tycker att twitter använder en lagom mängd text. Den här är fyra sidor lång...

Ni kan läsa den här: http://kamratsavela.bravehost.com/Gubben%20Kaauris%20tr%C3%A4dg%C3%A5rd.pdf

Texten börjar:
"Det finns ingenting som kan få en elvaårig pojke att ta första steget ut ur barndomen som åsynen av död kropp. Trots att det gått över tio år sedan jag för första gången stirrade in i ett par kalla och livlösa ögon, så är det som att jag kan återkalla varje sekund av den där septembernatten i mitt huvud. "

Friday, October 07, 2011

#3: Den sista av de soliga dagarna.

Det var några dagar in i september, hösten hade börjat komma krypande. Jag satt på spårvagnen och pratade med B- och D-, två fina vänner. Precis innan de hoppade av berättade jag om en film jag sett kvällen och nämnde en illa utförd produktplacering för Dunkin' Donuts. När de klivit av vände sig mannen i sätet framför mig mot mig.
"I heard you say something about dunkin' donuts."

Mannen talade med en bred amerikansk brytning. Han var rundlagd, kanske drag av latino och höll i ett fiskespö. Jag svarade honom att jag aldrig varit där.
"Oh, that's a shame dude. They are really something".
Han fortsatte berätta om hur han saknat donutkulturen i Sverige. Hur de saker som vi kallade munkar inte alls nådde upp till de nivåer som han eftersträvade. Han hade letat efter ett dunkin' donuts men fått reda på att det närmaste låg på en flygplats i Finland. Sverige saknade överhuvudtaget många av de snabbmatskedjor som gjorde livet till en ynnest att leva, enligt honom. KFC, Starbucks, Taco Bell. Det verkade inte finnas i hans värld att detta kunde vara en bra sak, att vår hälsa kanske mådde bra av att slippa fler stora amerikanska kedjor.

Jag slogs ganska fort av hans öppenhet. Att inleda diskussioner med vem som helst på vagnen är sådär självklart amerikanskt. Han hade självförtroende och värme på ett sätt som kanske inte var helt och hållet genuint, men absolut godhjärtat.
"So where are you from in the states?" frågade jag honom.
"Chicago. Ever been there?"
"No... I never been to USA at all. I'd like to."
"You should, bro."
Han berättade om hur mycket han älskade sitt hemland. Det var stort, det var fritt, det var galet. Du kunde åka till de norra staterna och uppleva en fantastisk vinter, berättade han, och en flygresa senare vara nere på en tropisk sandstrand. Han gillade Europa, och Sverige i synnerhet. Han hade bott här i fem år. Ingenting gick dock upp emot hans Amerika. Hur kom det sig att han bodde i Sverige, undrade jag.

"My wife!"
Såklart, svarade jag. Kärleken var det enda som kunde motivera en människa att välja bort något annat som betydde så mycket. Varje gång jag träffade någon som tycktes befinna sig på ett ställe där de inte hörde hemma, människor som stack ut från tapeten för att deras mönster var lodrätt när väggens ränder helt klar var vågrätta, så hade det att göra med en tjej eller en kille. Han hade träffat henne här i Sverige och blivit kvar. Det hade bara varit tänkt att han skulle bli här ett par månader, men plötsligt hade månaderna blivit år. Den cyniske skulle lätt kunna skratta åt denna välgödde amerikans förkärlek till snabbmat. Den hjärtlöse kunde fördöma hans hemland bara genom att rabbla statistik om landets ekonomi. Men man måste ha varit blind för att inse att han offrat det liv han älskat och växt upp i, för någonting mycket större.
"My wife. She's worth it."

Amerikanen lyfte sitt fiskespö. Han berättade att han var på väg till en plats under Göta älvbron där han brukade stå och dra upp fisk. Han var inte orolig för att den skulle vara förgiftad, han brukade kunna dra upp en hel del under en bra dag.
"I catch a lot... Sometimes too many"
Vi närmade stoppet där han skulle av och där jag skulle vidare. Han tittade ut genom fönstret och såg solen stå högt på himmelen.
"Autumn is coming", sa jag.
"Yeah. This is the last one of the sunny days", sa han. De orden hängde kvar i mitt huvud i flera timmar efteråt.
Innan han klev av sträckte han fram en kraftig näve:
"I'm Jeff."

Saturday, October 01, 2011

#2: Skjortan.

När jag öppnar min garderob kastar jag in en smutsig skjorta i tvätthögen och drar snabbt ut en ren från en galge, och smäller snabbt igen dörren innan allting rasar ut på golvet. Jag har på rent måfå dragit ut den nyköpta H&M-skjortan. Det är en rutig historia i röda, svarta och vita ränder. Av någon anledning kändes den bekant när jag köpte den, och det är inte förrän nu när jag står här på mitt rum som jag känner igen den. Jag hade en mycket liknande skjorta när jag var ett barn.

***

Det är mitten av 90-talet, jag stod utanför portarna till min mellanstadieskola. Det regnade i den norrbottniska byn, och majoriteten av alla byns ungar var ute på skolgården och stojade. När jag var i den åldern var jag, inte helt oväntat, en underlig unge. Jag hade en sjukt livlig fantasi, och minns att jag ibland hade svårt att skilja på verklighet och fiktion. Så just nu minns jag att jag stod och följde mönstret i en vattenpöl med blicken. Det såg ut som ett stormande hav. När jag tittade upp märkte jag att en flicka från klassen stod och tittade på mig.
"Om du hade modernare kläder så hade du kanske haft fler vänner.", sa hon tillslut.
"Va?"
"Om du hade haft modernare kläder. Så kanske du hade haft fler vänner."
"Jag har vänner!"
"Ja, men inte så många."
"Jo, det är sant, sa jag. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra en comeback efter en sådan dräpare. Så jag började ifrågasätta själva påståendet.

"Vadå omodernt", sa jag med min släpande tioåriga Kalixdialekt, "det här är en skjorta! Alla har skjortor. På tv. ".
Hon sa inget. Hade jag varit sådär tio år äldre hade jag kunnat upplysa henne om att den hyfsat nyligen avlidne Kurt Cobain varit med och gjort flanellskjortan hypermodern. Det är var trots allt 90-talet. Men det hade nog inte bitit på henne ändå.
"Jag ville bara hjälpa dig", sa hon tillslut och gick.

Jag stod kvar i regnet och förde fingrarna över skjortbiten som stack ut under min jacka. Skjortan var rutig: Svart, vit och röd. Vad var det för fel på skjortan? Den var skön och snygg, det var jag helt övertygad om. Den tioåriga Toni slog tankarna ur huvudet och fortsatte följa mönstret i vattenpölen.

***

Jag springer mot spårvagnen i regnet, på väg mot en fest. Det är lördag, och vinflaskan slår mot högerbenet där den dinglar i den mörkt lila påsen. I sista sekund slinker jag in i vagnen och sätter mig på en plats längst fram. Jag tittar ner och ser min skjorta sticka ut från jackans nederkant. Följer mönstret på skjortan med blicken.