Originalet

Alla dessa idoldeltagare som kört denna låt till förbannelse, alla dessa slätstrukna versioner till trots, det så här låtjäveln ska låta: Med lidelse och blod. Originalet helt enkelt. Tyvärr är början och slutet avhugget, men den passion som Cohen har när han mässar refrängen kompenserar det mesta.

Konversationer #2: En natt i Göteborg

Vi ramlar ut ur spårvagnen. Luften är sval, runt tio grader. Den här lördagskvällen tycks det inte vara alltför många Göteborgare ute på Kungsportsplatsen. Men vi fyra är här i alla fall.

"Var ligger det här stället", frågar B-.
Eftersom vi alla är filmarbetare så drar vi alla simultant upp våra iPhones. Det ser rätt töntigt ut.
"Ditåt", säger J-, hon tar täten.
Jag säger:
"Inse vad Sagan om Ringen hade varit kortare om de haft iPhone? De hade typ hittat direkt istället för att dras med den där gröna saken. Det hade tagit typ tre timmar och sen hade det stått på Frodos facebook att han taggat sig själv på domedagsberget."
"Alltså", säger A-, "jag fattar inte hur de kunde ha svårt att hitta i vilket fall som helst. Det var ju typ som att hitta Malmö i Skåne. Typ stora öppna fält och sen en brinnande stad i horisonten. Hur fan kunde de INTE hitta?"
"Nu kan inte jag så mycket om Sagan om Ringen, men jag tror varken de hade E6'an eller Pågatåg i Mordor."

Vi filosoferar vidare och rör oss uppåt Magasingatan. Efter några minuter inser vi att vi gått åt fel håll, trots våra leksaker från apple.

***

Runt långbordet sitter ett tjog människor, jag känner hälften. Vi har tillslut hittat lokalen, det är trångt men trevligt. Jag tuggar på en bit chevré från en övergiven ostbricka. Jag älskar ost, så är det bara. Mitt emot mig sitter en forne klasskamrat, det var länge sedan jag träffade honom. Förvirras inte av att han också kallas J- i den här texten. Det är inte samma J- som i det tidigare stycket.
"Jag hörde att ni var och filmade utanför mig tidigare i veckan", säger J-.
"Jaha, var då?", frågar jag.
"På R-gatan."
"Ja, du bor där ja! Visst ja. Då bor du sjukt nära götaplatsen!", säger jag.
"Sååå nära är det väl inte. Tar väl 10 minuter att gå."
A- bryter in i diskussionen: "Du får tänka på att Toni är norrlänning. För honom är 10 minuter ingenting."

Jag spelar förnärmad:
"Det här har ingenting med min etnicitet att göra!", frustar jag, "Tio minuter är ingenting. Jag menar: Du kan vakna kissnödig mitt i natten, stiga upp och gå ner till Götaplatsen. Kissa i Poisedonfontänen och sedan hinna gå hem innan ett avsnitt Magnum P.I på tv är slut."
J- svarar omedelbart:
"Jag skulle aldrig gå och kissa mitt i ett avsnitt Magnum P.I".

Diskussionen fortsätter.

***

Jag går uppför trapporna till övervåningen och ser de andra. De var sugna på ett uteställe så jag hakade på. Jag ställer mig bredvid dem och sipprar lite på ölen. Musiken pulserar högljutt. En bekant kommer fram till mig och säger nåt:
"Va?", frågar jag.
Han lutar sig närmare och säger något som jag tror är: "FAN, DET ÄR MYCKET FOLK HÄR IKVÄLL".
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara och ropar tillbaka: "JA; DET ÄR SCHYSST"
"VA?"
"DET ÄR SCHYSST!"
"VA?"
"SCHYSST!"
"JAHA... JAVISST".
Han försöker säga nåt. Jag nickar som om jag förstod vad han sa

Vi dricker lite på våra öl och kollar på folksamlingen som dansar. Jag inser plötsligt att den bästa delen av kvällen redan är över.

Sista kvällen på fel sida älven

"Den här, grabbar, måste vi lyssna på innan vi går."
Jag klickade igång låten på Spotify och satte mig i soffan. Öppnade en öl. P- satt bredvid mig och J- i sin säng. Det här var uppenbarligen sista gången som jag satt här i J-s lägenhet och drack öl, eller sista gången överhuvudtaget som jag satt här. Efter idag skulle vi tre inte vara klasskamrater längre, och mina anledningar till att återvända till det här studenthuset i Trollhättan skulle upphöra. Jag hade själv bott här, på "Elefanten", bara för några månader sedan. Men nu var det slut. Tiden på filmarbetarutbildningen var över. Det var den elfte mars.

Peter LeMarc började sjunga: "Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet". P- skakade som vanligt på huvudet när jag och J- satte igång: Han skrattade gott åt hur nördiga vi var. Jag var tvungen att förklara för honom varför den här extremt gubbrockiga låten passade så väl ikväll:

"Första kvällen vi i klassen gick ut, dagen innan utbildningen startade, så gick vi ner till Strandgatan. Drack några öl. Ja, det vet du ju. I alla fall, under kvällen minns jag att J- pekade mot andra sidan vattnet och frågade oss, 'är det den där sidan som är fel sida?'. Han förklarade att i en Peter LeMarc låt som ingen annan av oss hört så sjöng just denna trollhättebo om en tjej som bodde på fel sida älven. Sen har den där låten dykt upp några gånger och på sistone har jag själv fastnat rejält för den. Och här sitter vi nu! Avslutar en perfekt cirkel. Vi ska snart gå ner till drottningtorget för att träffas på samma ställe där vi träffades första gången. Men första ska vi bara höra klart den här låten. "

Låten fortsatte, och det är en lång låt, och vi föll in i andra diskussioner. Men nånstans där vid gitarrsolot satt vi alla tysta och bara såg ut genom fönsterna. Här på åttonde våningen ser man hela stan. Stor, tyst och låg sol. Typisk småstad.

"Hade det här varit en film hade man sett helikopterbilder över Trollhättan nu", sa jag lite onödigt. I mitt huvud spelades redan den filmen upp. Stora vyer över stan. Vi avslutade våra öl, gick ner på stan och låten tog slut.