Toni sammanfattar 2008

Jag har sedan länge haft en ambivalent inställning till Tid. Det sägs att den egentligen inte existerar, att det bara är en uppfinning som ska underlätta vår vardag. Men vad Tid nu än är, så är det en kraft som ständigt rör sig framåt. Det går inte att sakta in, att öka farten, att på något sätt kontrollera den. Vi måste hela tiden acceptera att vi existerar i nuet, och att vi aldrig kan vända tillbaka och hämta något vi tappat på vägen. Ibland är detta något positivt. Ibland faller dagarna undan som dominobrickor och vi upplever att vi är mitt i ett flow, en tidsperiod då alla pusselbitar tycks falla på plats. Men ibland blir tiden lika grötig som meningslös. Trots att livet rör sig från punkt A till punkt B, känns vardagen som en nedåtgående spiral då man är så upptagen med att gå i cirklar att man inte upptäcker att livet passerar undanför fönstret. Dessa dagar kommer aldrig att återvända, de är bortslösade för evigt. Jag tänker ofta på detta med tid. Kanske lite för mycket. Det kanske hörs.

Jag vet inte hur många år i rad som jag gjort en sån här årskrönika/sammanfattning. Det måste vara femte eller sjätte året nu. Det känns som om det var i går jag präntade ner en kort redogörelse för 2007, året då jag for från Norrköping till Molkom. Den deppiga våren som övergick till en succéartad höst. När det är dags för pennan att dra ett streck över 2008, så är det ungefär tvärtom.

Till skillnad från de två föregående åren så har jag varken bytt bostadsadress eller gjort några större geografiska förflyttningar. När det här året började bodde jag i Molkom. Det gjorde jag även när jag slutade. Där i mellan har det gått upp och ner.

Våren 2008 var, vad jag minns, en bra tid. Idag tycks jag bara minnas dagar och månader då jag filmade, älskade och där dominobrickorna föll med jämna mellanrum mot rätt håll. Från skolstarten i januari till de sista veckorna minns jag att jag i första hand jobbade med en kortfilm som fick namnet "Karlstad/Casablanca". Idag är jag långtifrån nöjd med filmen, men jag lärde mig åtminstone mycket under processen.

Sen kom sommaren. Stundtals en av de bästa i mitt liv. De två veckorna i början och de tre veckorna i slutet av sommaren spenderade jag i Kalix, och var kanske inte så mycket att hänga i julgranen. För varje besök jag gör i min hemstad blir den mindre och mindre hem. Vänner och bekanta faller ifrån och flyttar, dagarna blir mer och mer tragiska repetitioner av det förgångna. Men under en månad, från mitten av juni till mitten av juli, gjorde jag mitt livs resa.

I hur många år som helst har jag tjatat om att ge mig ut på en tågluff i Europa. Jag har fegat ur gång på gång. Men sommaren 2008 hade jag bestämt mig. Jag hade skrapat ihop de kronor och ören jag behövde, men ingen reskamrat. Skitsamma tänkte jag, och sen åkte jag ut ensam i östra och centrala Europa. Inte på något sätt är jag unik som tågluffat, det är ju snarare en klyscha att göra det nångång under sin livstid. Men det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på någon av de människor jag mötte eller någon av alla de platser jag såg. Jag minns ett konstnärsboende och en fotbollsmatch i Berlin, jag minns en kunglig trädgård i Wien, jag minns en utspårad gaypride och nitiska tunnelbanekontrollanter i Budapest och jag minns den stekande hettan en fredagskväll i Ljubljana då jag utmattad letade efter ett vandrarhem.

Så kom jag hem och tiden hade varit med mig. Den hade galopperat aningen för fort, men det gjorde inte så mycket. När man väl har det bra gör det inte om tiden rusar förbi. Man är upptagen med att tänka på annat.

Jag började andra året på filmlinjen på Molkoms Folkhögskola. Min inriktning var regi, något jag var mycket glad och stolt över. Terminen började bra men halvvägs in kom det grus i maskineriet. Alla detaljer och svängar är det fortfarande för tidigt att raljera om, och jag är ändå inte så pigg på att offentligöra hela mitt privatliv. Men det essentiella är att jag hamnade i en period då jag deppade ihop och tappade konceptet. Jag vet inte vad annat jag kunde ha gjort. Men nu har jag i alla fall kommit till den punkten då eländet ska få ett slut. Det är min målsättning att påbörja nästa år med nya batterier. Att säga "take it or leave it". Att göra de rätta valen. Att inte låta omständigheter kedja mig. En gång i tiden lovade jag mig själv att inte låta någon köra över mig. Nu är det upp till mig och se till så att det löftet infrias.

Nyårslöften? Sådana brukar ju sällan fungera. Ett paradexempel är 2007 då jag skulle sluta dricka läsk, men när jag började ersätta colan med folköl framför teven i lägenheten i Norrköping, så insåg jag att det var lika bra att gå tillbaka till ursprungsläget.

Den situation som väntar inför det kommande året har jag inte tidigare stått inför. Jag vet de facto inte vad jag gör och befinner mig nästa nyårskifte. Min folkhögskoletid har tagit slut. Kommer jag jobba? Studera igen? Vara arbetslös? Och den stora frågan: Var kommer jag bo? Det ska bli otroligt spännande att hur det slutar.

Men det som jag ska lova mig själv och försöka lyckas med under det kommande halvåret, den sista terminen på Molkom Folkhögskola, är följande: Jag ska fokusera på skolan på ett bättre sätt. Jobba hårdare. Jobba mer! Jag ska leva fullt ut och ta alla chanser. Jag ska fixa så att jag har någonstans att ta vägen i början av juni månad när skolan tar slut. Jag ska dessutom försöka få tid till att ta en bärs eller två med jämna mellanrum.

Slutligen vill jag också ge cred till de som förtjänar det. Mina vänner från norr till söder. Till grabbarna i Kalix och (numer) Helsingborg, mina bundsförvanter och vapendragare. Till de gamla arbetshästarna från Norrköpingstiden, visa människor med hjärtan av guld. Till A- som varit ett stort stöd under tuffa tider. Till G- som jag haft för dålig kontakt med. Till samtiga bokstäver i alfabetet som gömmer er i Sverige eller kanske utanför. Till de på Molkom som verkligen betytt nånting. Det är ni som fått mig att orka. Som gett mig inspiration. Tack för att ni hjälpt mig leva mitt liv.

Tiden. Den kommer att röra sig i samma rasande fart 2009 som den gjorde 2008. Men jag ska utnyttja den. Jag ska försöka tänja den till sitt yttersta. Jag ska ta den tid det tar. Jag ska inte sitta still och se den knalla förbi och lämna mig efterkälken. Den tiden är över. Länge leve tiden.

Gott nytt.


(Vanan trogen måste jag också sammanfatta årets bästa skivor och filmer och så vidare. Nördigt som vanligt. Men ni får ta det för vad det är)


Årets bästa filmer (detta år utan inbördes ordning):

No Country For Old Men (En av Cohen-brödernas bästa. Hårdkokt, stramt berättad och stundtals skrämmande spännande)
Into the wild (Sean Penn gör ett Kerouac-aktigt epos med ett av årets bästa soundtrack)
There Will Be Blood (Första till sista filmrutan doftar av 70-talets filmkonst, vilket också gäller...)
Maria Larssons Eviga Ögonblick (Jan Troell trollbinder med sina bilder och sina berättelser. Svensk film när den är som bäst)
I'm Not There (Jag skrev om den redan förra året, men det fick ju faktiskt sin officiella release först i år. Underbar film)
The Class (Vem kunde tro att en estlänsk film om mobbing med förödande konsekvenser var årets starkaste film?)

Årets bästa filmupplevelse: Att se knivkastarscenen med Marianne Faithfulls musik i bakgrunden, från "Flickan på bron" på YouTube om och om och om igen.


Årets bästa skivor:

1. Bob Dylan "Tell Tale Signs"
(Jag trodde länge att det skulle vara totalförbjudet att ha denna skiva på toppen av en årsbästalista. Det är ju trots allt en samling med gamla outgivna låtar från 1989-2005. Men nu vågar jag när så många andra redan låtit denna fantastiska samling sånger prydda toppen på deras årsbästalistor. Den gastkramande första versionen av "Can't Wait" har grävt sig djupare i mitt hjärta än någon annan sång det senaste året)

2. Håkan Hellström "För Sent för Edelweiss"
(Det känns nästan som om jag radar upp favoritartister snarare än årets bästa skivor. Men Håkan utgjorde mitt soundtrack för våren och sommaren 2008, och "Tro och Tvivel". Den fanns i lurarna när jag stod upp i ett överfyllt tåg mellan Hamburg och Köpenhamn. Den fanns i högtalarna när jag låg på mitt golv med min dåvarande kvinna. Det var givetvis den som Håkan öppnade sin konsert med på Nöjesfabriken. Det kanske är en bra titel för 2008 i sig: "Tro och Tvivel")

3. Drive-by Truckers "Brighter than creations dark"
En lång skiva som vibrerar av den amerikanska södern. Hade John Steinbeck levat idag och spelat gitarr hade han skrivit sånger som dessa. Skivan spretar i positiv bemärkelse. Ibland är det våldsamma gitarrmattor som hänsynslöst river sönder mina öron som gäller. Ibland är det ömma countryballader som behövs. Här hittar man både och.)

4. Eldkvarn "Hunger Hotell"
(Jag har egentligen inte hunnit lyssna på den tillräckligt för att veta hur bra den faktiskt är. Men så här mycket vet jag: Det här är inte en av Eldkvarns bästa skivor. Men om Bruce Springsteen hade släppt den hade den blivit hyllad som en comeback. Nu när Bossens kommande album verkar bli skittråkigt, så är jag glad över att Plura gjort denna åt oss istället. Vissa spår må vara ojämna, men det finns refränger här som kommer räcka långt in i april. Idag, den 28 december 2008, kan jag också finns mening i glada ord som: "Vägen till paradiset/ Hela mitt liv har jag fått betala priset/ Vägen till paradiset/ Vi dricker en flaska till/ För paradiset!")


Årets konsert:
Jag skäms. I år har jag bara gått på två riktiga konserter: En med The Soulshake Express och en med tidigare nämnda Håkan. Båda var inte fy skam, men jag önskar jag kunde krydda listan med andra namn. Men jag minns dock en äldre man med gitarr som sjöng på sitt hemspråk på en liten scen i centrala Budapest. DET var en upplevelse.


Årets bok:
Bland det som blivit utgivet i år har jag knappt läst något. Så där kan jag nog inte säga något. Men under sommarens resa så hade jag med mig Väinö Linnas "Okänd Soldat". En bra reskamrat. En av de bästa böcker jag läst, med.


Årets beståndsdelar:
Spendrups 33cl. "Rough Boy". Tuppjuck. Kärlek. Folk som spiller öl på mitt golv under eviga fester på rum 53. Lögner. Molkoms Folkhögskola. Det blå skåpet. Mysterious Girl. "Born in time". Flickor. Bastu. Gömma sig i min garderob.

Jag minns några ord som jag slängde mig med hösten 2007 för att bortförklara en knepig situation: "Det som händer händer, och det som inte händer, händer inte". Jag blev otroligt förtjust i de orden och har använt dem med jämna mellanrum sedan dess. Det säger mycket, men egentligen ingenting. Så jag avslutar 2008 med att säga att det som hände, och det som inte hände, gjorde just det.