Ett gäng historier från ett stycke tyg

”Tweed”, hade hon sagt, ”du måste ha en kavaj av tweed.”
”Vad fan, okej då, så blir hon nöjd”, hade jag tänkt där på myrorna. Kavajen kostade ju bara tio kronor så jag slog till. Den hade ett mönster i grått och svart och var väl sisådär en halv storlek för stor, men den var mjuk och luktade gott. Kommer väl inte ha på den så mycket ändå… Den här andra kavajen som också kostade en tia kommer nog bli en ny favorit, den är svart och sitter bra.

Något år senare är den mest välanvända av min sparsamma samling kavajer just denna tweed. Den luktar fortfarande gott och är mjuk och varm. Jag har lyckats fylla fickorna fulla med allsköns skräp, och jag granskar dem nu ikväll. Det är en vana jag har, att sätta grejer i fickorna och sen glömma bort dem. Vanligtvis handlar det om papper och kvitton, men jag minns en gång när jag hittade en obeskrivligt ful nyckelring och en kastanj i en ficka som jag lagt dit nån gång i berusat tillstånd. En gammal arbetskompis hade sen fått dem av mig. Som en vänskaplig gest.

Det där med jobbet påminns jag om när jag ser kavajuppslaget. Jag har två pins där: både med Greenpeace-motiv. Det är nu ett gäng månader sedan jag gick gata upp och gata ner i Linköping och jobbade för grönfred. Jag saknar det litegrann. Såg några foton som en gammal arbetskompis tagit häromdan. Det var taget under decembermånad när det gick absolut bäst för oss. Hela gänget värvade fantastiska siffror och jag hade världens lättaste uppgift som arbetsledare. Ibland var det askallt, och vi brukade kura ihop oss uppe på ”Ryssens” café på fikarasten. Själva arbetet saknar jag inte nämnvärt, men visst känns det inte som om man gör något lika ”viktigt” nu när man pluggar film istället för att dra in pengar till välgörenhet. Det uppstår nästan en abstinens av tanken på att man faktiskt tillför något till samhället.

I fickan som ligger innanför västen så hittar jag ett annat minne. Anna Books setlist från när hon spelade på Hotellet i Kalix under en festkväll. Jag och C- hade suttit på uteserveringen på ett bord bredvid denna celebritet och givetvis beklagat oss över faktumet att fröken Book skulle uppträdda under kvällen. Hotellet är som nöjesställe redan tillräckligt dåligt även utan denna kvinnliga sångerskas kväkande. Vi hade också skämtat om att försöka ragga upp henne, båda två samtidigt, hon skulle väl knappast tacka nej till två stycken mört lammkött. Vi gjorde inte allvar av de planerna… Däremot roffade jag åt mig en A4 med anteckningar hon gjort från det bord som hon och henne sällskap tidigare suttit kring.
”Får väl sälja det på Tradera”, hade jag väl tänkt. Men än så länge har det aldrig nånsin lämnat fodret.

Den är inte särskilt snygg, kavajen. Jag inser det när jag tummar såhär lite lätt på den. Men jag är inte särskilt brydd om att klä mig snyggt, känner inte att jag har nåt att bevisa på nån. Tja, jag vill ju givetvis vara ren och hel nog för att fortfarande ha chanser på personer av det motsatta könet, och än så länge har det ju gått hyfsat. Jag har aldrig varit någon Don Juan, och kommer aldrig att bli det, inte så länge glasögon och undervikt inte blir på flugan. Men jag antar att jag inte är helt hopplös… Jag älskar verkligen kvinnor dock. De är biologiska underverk, de är överlägsna oss män på så många sätt. Jag såg en film i dag på en filmfestival med en underskön varelse med rött läppstift och svart lockligt hår. Jag höll på att dö där i biosätet. Det är en svaghet jag har, en av många. Fuckin’ Aye, det är ju orsaken till att jag köpte den här kavajen från första början. För att göra en tjej nöjd!

I ena sidofickan hittar jag en lapp från gårdagen. Ett telefonnummer. Jag kommer förmodligen inte ringa det. Jag märker att det luktar lite öl från ena ärmen, en fläck som jag får blöta och torka bort. Det är också från gårdagen, jag tror det kom från den där idioten vars öl jag fick torka upp från mitt golv. Han var en före detta elev som var här på besök, och av någon anledning när det senare samlades en massa folk i mitt rum försökte han bräcka mig.
”Du kommer aldrig komma någonstans”, öppnade han med att säga, ”du är för osäker och kan inte stå för det du tror på.”
Julafton, tänkte jag, nu får jag äntligen leka! Några minuter senare fick killen spel när jag iklädde mig rollen som ett Top Gun och Julia Roberts-älskande fan som tyckte att alla hans favoritfilmer som ”Garden State” och ”Amelie från Montmartre” var ”pretentiös skit”. Givetvis är det den raka motsatsen mot mina åsikter, men det gjorde det hela så mycket mer underhållande. Han stormade ut från mitt rum nån gång senare när jag började pussas med den tjej som han försökt stöta på hela kvällen. Aggressivitet och jag har aldrig riktigt gått hand i hand eller stött på varandra särskilt ofta. Om någon provocerar mig brukar jag ha sinnesro nog att genomskåda detta och backa. Bråk är totalt ointressant för mig. En av mina få ödmjuka sidor är att jag inte har behovet att jämföra snoppstorlek med arga tupphanar.

Den kostade mig tio kronor. Lite luffaraktigt, men kanske just därför jag gillar den lite extra mycket. Allt som har en historia betyder något för mig. Jag gillar historier, jag älskar att berätta dem och höra dem. Om jag hade tid och utrymme skulle jag lika gärna kunna berätta hela mitt liv utifrån de där öronpropparna som ligger i den andra sidofickan. Antar bara att ingen skulle vara särskilt sugen på det eposet. Just nu känner jag mig bara trött, på ensamvargshumör och hungrig. Det kan bero på att jag bara sov fyra timmar i natt, att jag suttit på filmfestival hela dagen och inte käkat nåt ordentligt sen den där fallafeln vid lunch/middag. Inga fler historier nu. Nu blir det bara jag, några mackor och en kavaj som jag hänger in i garderoben.

Party like it's my birthday

Det är den tjugofjärde september idag och jag fyller tjuguett år. Så är det. Jag kommer att tänka på en sång av Frank Sinatra där han sjöng nåt sorgligt om hur det var att vara så här gammal och jaga flickorna med parfymerat hår… Jag vet inte, men det låter ju inte som en alltför tråkig syssla. Det är inte så att jag börjat känna mig särskilt gammal eller så, jag är i det stora samma människa som jag var i går. Bara en dag närmare premiepension och döden antar jag.

Det har varit en lång och fantastisk helg, och nu påbörjas en hård och lång vecka. Vi börjar med att avhandla helgen.

Min vän A- var på besök som jag nämnt tidigare. Ett härligt återseende… Jag och min vän hade umgåtts ganska frekvent den där sista tiden i Norrköping, gud vet hur många filmkvällar det blev som vi avhandlade. Nu fick vi alltså göra detta igen, och hon ger en ganska bra sammanfattning av helgen i sin blogg. Kulmen av denna helg nåddes dock under födelsedagsfesten på lördagen där livsglädjen stod i topp. Nån gång kommer ni säkert få höra mig återberätta någon scen från den här festen, men i dagens dato låter jag nog inget mer vara sagt. A- blev i alla fall varmt välkommen till folkhögskolegemenskapen och kommer nog förmodligen göra åtminstone ett återbesök innan min tid här är över. Det är få gången man hittar verkligen helgjutna kompisar, och de får man hålla fast i. Här på internatet tar livet ibland Big Brother-liknande proportioner, intrigerna regnar rätt friskt och jag är väl inte bättre än att jag fått en och annan droppe på mig. Därför kan det vara lugnt och skönt med någon som kommer utifrån och friskar upp ens verklighetsuppfattning.

Den hårda veckan som jag annonserade om handlar helt enkelt om filminspelning. Äntligen. Imorgon börjar jag spela in filmen jag pratade om tidigare. Jag har kommit fram till att det jag vill skriva om här i bloggen är de lite mer tillspetsade tillfällena i livet, vilket brukar oftast vara olika anteckningar från luddiga fester. Men en filminspelning, med för- och efterarbete, är minst lika skruvad verklighet. Det är diskussioner och fusk, fulspel och finlir, stress och njutning. Ta exempelvis morgondagens inspelning. Jag är inte i närheten av så förberedd som jag borde vara, men jag tror ändå att jag har tänkt på det mesta. Eftersom Jesus figurerar i filmen så har det tagit en hel del arbete att leta fram kläder som passar. Min lösning har blivit följande: Kombinera ett lucialinne med ett annat linne som jag köpt på öppet köp på Indiska, och som jag därefter lämnar in nästa vecka när jag är färdig med den. Har man ingen budget får man vara uppfinningsrik. Jag får berätta mer framöver hur inspelningen av denna film, och mina klasskompisars filmer, flyter på. Jag hoppas på det bästa. Som vanligt alltså.

Min förvirring är stundtals ett av mina mest irriterande kännetecken. Förmågan att inte kunna veta riktigt vad jag vill och hur jag vill ha det ställer med jämnan till det för mig, men jag antar att det är en charmigare egenskap än, låt oss säga, min narcissism.

På fredag kommer min goda vän A- på besök över helgen. Det ska bli roligt. Det var nu några månader sen jag senast såg henne, och efter den intensiva perioden i sommras då vi klämde både en och annan film och öl så ska det bli ett kärt återseende. Att bara möta samma människor om och om igen här på internatet tenderar att bli lite tjatigt, så "nya" ansikten förgyller tillvaron.

På tisdag kommer jag påbörja inspelningen av min kortfilm "Gud vad kul". Det handlar om en s.k 1-minutare, alltså inget långfilmsprojekt precis. Men det ska bli väldigt kul att börja filma igen, det var ett tag sen nu.

Dagens absoluta höjdpunkt, hur man nu väljer att se på det, var följande scen:

På väg till frukosten hälsar jag på en okänd tjej på väg nerför trapporna till huvudbyggnaden. Hon stannar plötsligt upp och säger:
"Vet du om att du ser ut som Jocke Berg i Kent?"
"Ska jag bli arg eller glad?", frågar jag.
"Jag tycker du ska bli glad. Jag tycker han är skitsnyg."

Det är helt klart det underligaste jag hört före klockan åtta på morgonen nångång. Senast nån jämförde mig med en kändis var det dock Bingo Rimér. Så jag jobbar mig i alla fall uppåt.

Vi grillade honom

I måndags hade vi i en övning i eget skrivande. En inspirerande gästföreläsare gav oss en uppgift. På en halvtimme skulle vi skriva en historia/novell/händelse tagen från mellanstadiet, fiktiv eller icke fiktiv. På något sätt lyckades jag under den här korta tiden få ner en historia på papper där detaljer från barndomen blandades med rent påhitt och blev en historia jag kallade "Vi grillade honom". Här kan ni läsa den i princip oredigerad, hoppas ni gillar den. Kommentera gärna.

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var. Inte särskilt gammal i alla fall. Tillräckligt till åren i alla fall för att jag skulle ha fått mina första vibbar om vad som är rätt och vad som är fel här i världen. Det vill säga, jag hade ganska bra koll på vad De Vuxna blev glada över och vad de blev mindre glada över. En teckning gjorde dem nöjda. Till exempel.

Jag befann mig en eftermiddag på fritids. Jag vet inte om själva uttrycket Fritids är etablerat utanför Norrbotten, men det innebar i alla fall att det är en sorts hållplats efter det att skolan tagit slut och föräldrarna inte hunnit komma hem från sina jobb. Ett dagis för barn som var för gamla för dagis, kan man säga. Där fanns det andra barn och vi brukade spela spel eller leka.
Den lokal som kommunen hyrt för detta ändamål var en vanlig lägenhet i ett lägenhetskomplex. No more or less. Den här specifika dagen skulle vi grilla.


Jag var på väg in till fritidslägenheten för att hämta en grillpinne. Sånt behövde man nämligen för att grilla. Innan jag klev in genom dörren till lägenheten så drabbades jag av en plötslig impuls. Jag plingade på hos den personen som bodde i lägenheten bredvid. Jag tror hon hette Rut.

Något senare var jag på väg ut på gården igen. Impulsen gjorde en repris. Mitt finger hamnade på ringklockan och jag plingade på. Sprang ut på gården igen. Nu minns jag inte riktigt vad jag tänkte –kanske var det nåt i stil med att tredje gången gillt- men när jag återigen var på väg in i lägenheten så kunde jag inte hålla mig för att plinga på igen och sen snabbt springa in till Fritids. Det var tryggt där inne.

Jag måste kanske passa på att berätta om Ronald. Ja, han hette faktiskt så, Ronald. För att den här historien ska fungera måste ni känna till några kännetecknande drag hos denna kille som var ett år äldre än mig. För det första var han jättebra på bilar. Det fanns inte en bilmodell som Ronald inte kände igen. För det andra hade han allvarlig aspergers. Har man aspbergers och heter Ronald så har man inte världens bästa utsikter att bli poppis i en sån byaskola som jag växte upp i. Bara så ni vet.

Just innan vi skulle börja grilla så kom en kvinna från personalen och samlade ihop oss elever. Johanna hette hon.
”Vi får vänta lite med att grilla”, sa hon, ”jag pratade just med Rut som bor granne med oss här. Rut var väldigt ledsen förstår ni. Nån har hållit på och ringt på hennes dörr flera gånger idag, och vi tror att det är nån här inne. Rättare sagt, vi vet.”
Johanna var, som ni hör, väldigt pedagogisk, men sträng. Hon fortsatte:
”Eftersom Rut är väldigt gammal så har hon inte lätt att röra på sig. Så när hon går till dörren så tycker hon att det är väldigt jobbigt. Det jag vill alltså veta är: Vem har ringt på hos Rut? Jag kommer inte bli sur, vi här i personalen vill bara att den som gjort det går och ber om ursäkt till henne.”

En tystnad gick genom rummet. Ingen sa nåt. Jag höll tyst och tittade ut genom fönstret. Det blåste ute.
”Jaha”, sa Johanna, ”ingen vill erkänna. Men bara så ni vet så blir det inget att grilla innan någon erkänner.”
Tystnaden bröts nu av gnäll från det dussin av barn som laddat för denna högtidsstund de senaste timmarna. Vi ville ju grilla! Men ingen ville erkänna. Jag förstod själv att erkänna inte var ett alternativ. Det var lite av motsatsen mot att rita en teckning.

Det tog en timme. Ingen sa nåt. Det märktes att Johanna började bli än mer upprörd för varje tyst minut som gick. Vi barn var hungriga, vi ville äta.
”Nu gör vi såhär”, sa Johanna, ”jag kommer ta in en efter en på mitt kontor så får ni erkänna i enrum ifall ni inte vågar göra det framför alla andra.”

Jag blev nervös. Oj, tänkte jag, tänk om dem förstår att det är jag. Det kommer de säkert göra. En efter en av mina kamrater fick gå in och prata med Johanna. En efter en kom ut och såg lättad ut. Sen gick Ronald in. Det tog längre tid för honom än det hade tagit för oss andra. Säkert fem minuter. Plötsligt hörde vi gråt. Dörren öppnades och Ronald kom ut. Det var han som grät.
”Nu går du och säger förlåt till Rut”, hörde vi att Johanna sa till honom.

Jag förstod aldrig varför Ronald erkände det där. Det var ju inte han som hade gjort det. Efteråt minns jag att vi alla var sura på Ronald, även jag, för att han hade sett till så att vi inte hade hunnit grilla. Det hade nämligen tagit så lång tid att många av våra föräldrar hade hunnit sluta jobbet och hämta sina barn. Så det där med att grilla fick vi skjuta upp. Mattias Rehn, den bråkiga killen från Torneå, spöade Ronald dagen efter på skolgården som straff. Jag minns att jag lärde mig nåt den dagen. Vad det var jag lärde mig, det minns jag inte riktigt.

Håkan - Avenyn - Sopranos

Helgen är över. Här följer en summering.


Håkan Hellström. Liseberg, fredagen den sjunde. Setlisten såg ut som följande:

Precis som Romeo
Ramlar
Dom kommer kliva på dig igen
Så länge du är med mig
Brännö Serenad
Gårdakvarnar och Skit
Uppsnärjd i det blå
Känn ingen sorg för mig, Göteborg
Hurricane Gilbert
Cover: Almedal ”På alla platserna”
Mitt Gulbergs kaj paradis
En midsommarnattsdröm
Det är så jag säger det / Kärlekens Tunga

Extranummer:
Förhoppningar och regnbågar / Klubbland
Kom igen, Lena
Vi två, 17 år

Är det bara jag som inser att en spelning inte kan misslyckas om man river igenom den bunten av sånger på en och samma konsert? Håkan gjorde mig inte besviken. Spelningen var fantastisk rakt igenom. I de avslutande numrena så höll jag på att gå upp i upplösningstillstånd. De tidiga mästerverken –Uppsnärjd för fan!- blandades friskt med covers på Eldkvarn och de senare guldkornen om Gårdakvarnar och klubbländer. Jag dansade djävul, kan jag säga. I skrivande stund lyssnar jag på en liveupptagning från Hultsfred 2001, och Håkan håller ett fantastiskt tal inför ”Vi två, 17 år”, om att ramla nerför gator i sin bästa kostym i jakt efter flickor och dylikt. ”Vi kan aldrig mer gå hem… Vi kan aldrig mer gå hem”, sjunger han senare.

Ramlade gjorde jag på lördagen. Längst självaste avenyn. Min syssling hade tagit ut mig på fest i Sveriges egentliga huvudstad så att jag skulle få spendera min första festkväll i min födelsestad. Jag var berusad och glad. Vi hade varit på en förfest i en trång tvåa där det fanns både bartender och bar. En mycket njutbar upplevelse. Det där med flickor gick inte lika bra den här kvällen. På festen hade det fåtalet tjejer mest varit av den mer bimboartade sorten, och jag går inte riktigt hem i de kretsarna. En otroligt snygg blondin visade sig vara lika intressant som händelseutvecklingen inom spannmålsbranchen i Ukraina, så jag hade inte mycket att sweettalka mig in på där. För någon vecka sedan hade jag pratat med B-, en lirare från Linköping med ett ordförråd och uttryckssätt som skulle få Horace Engdahl att pissa på sig. Både han och jag visade sig ha otäckt stora likheter med Woody Allens sätt att prata med kvinnor: charmigt med en pervers underton. Det brukar faktiskt gå hem hos en viss sorts kvinnor, även om den målgruppen är ytterst begränsad. (Jag hoppas att folk förstår självdistansen i mitt något överdrivna resonemang här…). I alla fall: Avenyn var ett underbart ställe. Jag såg mer människor på en gata än jag gjort de senaste tre veckorna i Värmland.

Sopranos har alltså börjat gå igen. Världens bästa tv-serie, som jag tjatat om så många tidigare. Sista säsongen och allt, även om det hittills inte antytt nåt som kan bli en final i de inledande tre avsnitten. Men det har varit bra. Det har varit helt otroligt bra. Jag uppskattar när en historieberättare vågar koncentrera sig mer på att bygga upp stämningar än lättköpt dramatik. Serien är inte lika händelserik eller tempofylld som de tre första geniala säsongerna, men de här sista avsnitten kan bli en bra avslutning. Jag väntar med spänning.

Jag ska fundera mer på en form för framtida blogginlägg. Känner att jag inte vill bli för spretig. Några tips måhända?

Anekdot

Står vid rökrutan med de andra grabbarna. Fast jag röker inte själv, det gör jag aldrig. Men det är en bra samlingsplats. Vi pratar rock and roll. Jag drar en anekdot.

"Det var på högstadiet, i åttan tror jag. Det fanns en kille som hette K- som var en schysst lirare. Vi hade en svenska lektion som gick ut på att vi alla skulle skriva en kort berättelse under tio minuter och sen, en efter en, läsa upp våra historier för resten av klassen.

Sagt och gjort gjorde vi så och när det blev K-s tur så började han läsa en historia som i princip handlade om hur han var ute på stan och slog ner pensionärer. Visst, det var en omogen grej och mycket riktigt blev vår lärare sur och han får sätta sig ner och skriva en ny historia som han sen får läsa upp för klassen.

Tio minuter senare är det hans tur igen, nu har alla andra i klassen fått läsa upp sina historier. K- börjar läsa:
'Jag var ute på stan och gick. Plötsligt fick jag syn på en pensionär och jag gick fram och...'
Han han inte berätta mer innan vår lärare skrek till och skickade ut honom i korridoren.
'Nu går du ut och skriver en ny, glad, historia, och om du inte gör det så skickar jag dig till rektorn direkt!', säger vår lärare.

K- gick ut i korridoren. Han kommer in i klassrummet igen tio minuter senare och håller ett papper i handen. K- får ställa sig inför hela klassen för att berätta sin historia... Han tvekar en sekund innan han öppnar munnen. Slänger en blick mot oss i klassen, sen mot läraren. Jag ser något glimta till i hans ögon innan han börjar läsa. Här kommer själva ögonblicket som jag anser vara så mycket rock and roll som det bara blir. K- börjar läsa:
'Jag hade just spöat två pensionärer när...'

Man kan kalla det omoget, omoraliskt eller vad fan som helst. Men när K- sedan återigen blir avbruten av en nu ursinnig lärare så gör han en segergest för att markera sin protest. Han vänder sedan självmant om och går ner till rektorexpeditionen. DET är rock and roll"

Orsaker att leva #5

In memorium Lee Hazelwood, countryns mörka röst. Den här videon är dock bara obetalbart kul.

Bruce Springsteen och the E street band

Jag trodde aldrig att det skulle bli av –och är fortfarande föreberedd på att nåt ska skita sig-, men det verkar som om jag ska få se Bruce Springsteen & E Street Band framföra några av sina låtar live.

Jepp, jag fick tag i biljetter till spelningen. Det känns som ett litet mirakel. Speciellt efter att ha läst denna artikel... Springsteen har länge varit en av mina absoluta favoriter. Hans rykte som liveartist har alltid varit en av de där myterna man vill få besannade inför sina ögon. Nu har jag alltså tagit första steget inför att uppfylla den svettiga drömmen om rock and roll i dess puraste form. Den tionde december är det meningen att jag ska befinna mig på Globens arena och bevittna denna händelse. Det kan bli riktigt stort.

Förutom undertecknad så kommer jag få sällskap av D-, min klasskamrat, och G- och dennes flickvän A-. G- och A- mötte jag första gången på Hultsfred i somras, och det ska bli ett kärt återseende. Den gången satt vi i mitt tält och sjöng ”Dancing in the dark”, ett svårförglömligt ögonblick. Mycket osäkert om Bruce sjunger denna pärla i Globen.

Bruce nya singel heter alltså ”Radio Nowhere”. Den finns att ladda ner här. Lovar den gott inför nya skivan? Tja… Det vette fan. Det är en bra låt. Men efter de två första genomlyssningarna så är det varken mer eller mindre. När det kommer till Springsteen och E Street Band så vill jag ha delikat rock som dansar i gränslandet mellan småstadstragik och förlösandet i ankomsten av lördagskväll. ”Radio Nowhere” låter mest som amerikansk radiorock (passande nog). Vill man vara elak kan man säga att den låter som en outtake till ”The Rising”. Men än ska jag inte fördöma låtmaterialet på kommande skivan ”Magic”. Precis som nyss nämnda ”The Rising” är chansen stor att låtarna växer efter ytterligare lyssningar, och ”Radio Nowhere” är absolut inte en dålig låt. I livekostym kan den säkert svänga rätt ordenligt.