never a dull moment

Jag tar dagen som den kommer nu. Jag lär mig att gå igen. Jag lägger varje korn av sand på vågen, nån har gett det som en gåva till mig.

Jag tar helg i alla fall. På måndag ska jag påbörja ett steadicam-certifikat, men jag har en lång helg framför mig innan dess. Jag sitter under eken -på mitt molkomrum- med en spendrups. Nyduschad. Himmelska dagar.

Jag sticker till Stockholm över lördagsnatt. Det ska bli av en reunion med gamla Greenpeace-gänget. Kan bli hur kul som helst. Återföreningen kommer som på beställning, jag kommer verkligen inte klara av att vara här i morgon. Ett värdelöst datum, 29/11, inget lass jag orkar med att dra.

Hoppas jag vinner den där tågbiljetten på Tradera, annars kan det bli dyrt att ta sig till huvudstaden. Jag får väl helt enkelt hålla tummarna.

Jag känner mig lika uppgiven som Rod Stewart på fotot till "Never a dull moment". Lika obekväm som han ser ut i den där kostymen i den där tygfåtöljen. Ett stort övermöblerat rum som bara jävlas.

Jag trodde det var ett ärligt spel. Du kan inte ens stava till ordet. Många skepp har gått under med sitt last. Jag önskar att mitt hjärta var första klass. Jag borde förstått när jag hittade mystiska sms som inte kändes helt okej. Borde inte lyssnat på konstruerade lögner. Inte sagt "Nej då, så är det inte alls", när folk kom och sa att de "sett saker". Varför detta hokus pokus och alla kort under bordet? Jag önskar att tiden gjorde diamanter, dubbelt så fort. Om mitt hjärta var första klass så skulle det inte göra så ont.

Jag kan inte skriva något med egna ord längre. Jag stjäl allt jag älskar och älskar det jag stjäl. Ännu ett kapitel i min bok körs ut från tryckeriet. Ännu ett lastbilsflak av mitt liv, jag ville bli lycklig. Det kommer ta ett tag innan jag vågar börja lita på folk igen.

M- ringde tidigare ikväll. J- var på besök hos honom. De drack öl och skulle ut i Helsingborg. Fuckin' Aye. Jag borde varit där i natt. Där på Telegraf. Vi skulle lyssnat på TSOOL's nya skiva och druckit King. En annan gång, bröder!

Två nätter i rad har jag, av någon outgrundlig anledning, drömt om Barack Obama. Att han dykt upp på Molkoms Folkhögskola. Varför?

Aldrig en tråkig stund. Ikväll kan nog bli en bra kväll. Jag siktar på att hänga med enbart bra människor. Håll ut.

Bobs Blues!

Så här ser en nöjd (aspirerande) regissör ut. Resten av hans team också, för den delen. Det här är teambilden för kortfilmen "Bobs Blues" som jag ägnat de senaste veckorna åt att skriva, och den senaste tre dagarna åt att spela in. Efter tre väldigt roliga, hårda och lyckade dagar så är det i princip bara att börja klippa eländet! Nog för att en kort drömsekvens ska spelas in i morgon, men det går fort och kräver knappast fullt team.

Klippningen börjas dock först efter jul, och blir färdig senast innan januaris slut, så det kommer bli en hyfsat lång väntan. Förhoppningsvis kommer det färdiga resultatet bli lika bra som jag tror. Isånafall, förmodligen för första gången i mitt liv, har jag gjort en riktigt bra kortfilm. Men man ska inte ta ut segern i förskott. Den kan lika gärna bli lika kass som de andra!

Nu kommer det dock bli ganska intressant när inspelningen är över och jag inte kan försvinna in i den. Mycket saker att hantera. Fuck, tillbaka till verkligheten. Den har ju trots allt hållit sig på behörigt avstånd ett par dagar nu, men det går inte att fly för evigt. Okej Toni. Deal with it.

Jag ska förövrigt med 99% säkerhet till Stockholm och möta lite människor. Reunion så att säga. Har höga förväntningar.

Öppet brev till Neil Young

Hej Neil Young.

Det är lördag förmiddag. Jag sitter vid datorn och tittar ut genom fönstret. Snön verkar ha kommit till Värmland, vilket jag är sådär lagom bitter över. Snö och jag har nämligen aldrig riktigt passat bra ihop. Till den handfull av ärkefiender som jag tillskansat mig under mina dagar, så räknar jag snöfall till en av dem. Vilka de andra är tar vi en annan gång.

Just nu är jag lite dagen efter-seg, som det ofta kan bli en lördag. Innan jag ska springa iväg och träna så passar jag på att lyssna på några av dina låtar, och jag kom att tänka på denna klassiska musikvideo från ditt 80-tal:



"Rockin" må vara din sämsta skiva, men den här sången är oslagbar. Videon gör halva jobbet. 50-tals estetiken krockar så skönt med faktumet attdet ser ut som om du supit i dagar. Det kanske du också hade gjort? Den här låten, "Wonderin" är i alla fall hur kul som helst. Bara så du vet.

Det har varit mycket på sistone, Neil, det kanske du har förstått. Jag hade i åtanke under hela den gångna veckan att fredagen skulle bli en urladdning, och jo, det blev det. En ganska lyckad kväll, kan du tänka dig det? Man fick lite annat att tänka på. Några diskussioner och möten var otroligt kreativa. Det fanns några orosmoment, det kan jag erkänna. Jag kan utan svårighet vara avundsjuk på din livssituation: Antingen vara ute på turné och spela med Crazy Horse, eller stanna hemma med frugan Peggi och hugga ved. Folkhögskolelivet är lite mer klaustrofobiskt. Du kan inte fly någon om du så vill. Försök stänga dörren bakom dig och de kommer bokstavligen in på ditt rum och påminner dig om varför du vill vara full och glömsk.

Förlåt Neil, nu blev jag lite kryptisk igen. Det blir lätt så. När jag bodde i Norrköping var det lättare att skriva blogg, nu så kan man inte skriva rakt ut vad som händer eftersom det lätt kan beröra människor man ser dag ut och dag in. That's life. Jag tänker ofta på raderna från titelspåret på din andra skiva: "Everybody seems to wonder/ What it's like down here/ I gotta get away from this day-to-day running around/ Everybody knows this is nowhere." Bra sagt!

Igår pratade jag förövrigt med en full dansk. Av någon anledning kom vi in på ämnet utfiske. Jag rejvade igång och började prata om marina reservat. Det är fan den coolaste tanke jag vet. Hur är det med ditt miljöintresse egentligen?

I alla fall. Jag kanske borde ge mig nu. Jag har sagt mycket och med det ingenting. "Alla bara pratar, men ingen säger ett ord". Det är faktiskt premissen till min upcoming kortfilm som jag börjar filma nästa vecka. Det är ganska mycket kvar att fixa med den, så egentligen borde jag skynda på och skriva färdigt detta, så jag hinner göra bort tränandet och sedan sätta igång med förberedelser. Livet är bra underligt ibland, men det kände du kanske redan till? Ja för i helvete, det kanske var du som lärde mig det en gång i tiden?

I alla fall. Kom snart tillbaka till Sverige så jag får chansen att se dig live. Börja göra riktigt bra skivor igen. Tills dess tycker jag att både du och jag håller ställningarna.

Peace out/
Toni

(P.S: Under de minuter det tog att skriva detta brev hann jag lyssna på din cover av "Just like tom thumbs blues", vilket är ganska passande med tanke på bloggens namn. Efter den klämde jag det arton minuter långa eposet "Ordinary People". Den är helt sjukt bra. D.S)

Ett hus på stranden

Jag vill aldrig se dig igen
en gång var du allt
min stjärna över Betlehem
Jag är trött på alla bakhåll
jag reser nu jag flyr

Rutten kvalitet. Bra låt. Bra framförande.

(By the way: Den här dagen, den 18/11, har officiellt varit en jävla skitdag. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket getpung den har sugit. Jag är så vansinnig trött på alla lögner, alla krav och allt som arbetar emot mig. Alltså, det är nästan komiskt.)

Livet hade varit så mycket lättare om jag spelat i Manowar

"MEN!", utbrister jag. Ett uttryck jag utan genvägar stulit från min gode klasskamrat T.T, ett utrop som kompletteras med att man tar sig för pannan och skakar på huvudet. Det ser alltid så kul ut när han gör det, och är ett ganska bra sätt att visa sin frustration på.

För tillfället är jag mätt, sliten och hyfsat trött. Såsom man blir ifall man slentrianfestat till klockan fyra på morgonen och sedan stigit upp dagen efteråt och ägnat dagen åt att städa, träna och käka pizza. Mitt vardag är så otroligt spännande och händelserik. Jag förstår om ni avundas min flashiga livstil.

På en Savelas gravsten kan det utan problem stå ingraverat "Nu kan det åtminstone inte bli värre. Eller...?" skämtade jag med min farsa när jag pratade med honom på telefon tidigare i veckan. Detta sa vi angående typ snön och kylan i Norrbotten, men det går väl att applicera på fler situationer än så. Just nu sitter jag och svettas över ett manus som snart, väldigt snart, är klart. Jag måste bara hitta den där siiista pusselbiten. Visst, det har jag sagt i några veckor nu efter varje ny version som exporterats från manusskrivarprogrammet CellTx. Problemet är att jag just nu vet vilken pusselbiten borde vara, men jag undrar om det är rätt väg att gå. (Eller om jag rättare sagt VÅGAR ta den vägen. Jag har väl sagt att jag innerst inne är en gammal hederlig fegis?)

Mycket hjälp fick jag under veckan, då vi hade regissören Marcus Olsson som gästlärare. En skärpt snubbe med bakgrund i Varanteatern, och som både regisserat tv-serien "Mäklarna" och den oscarsnominerade kortfilmen "Små och stora mirakel". Jag vet inte om jag fick några större banbrytande lärdomar om sättet att jobba med kortfilm, men det var helt klart värt.

I övrigt? Ja vad fan ska man säga. Mitt privatliv har väl haft mer framgångsrika perioder. Jag ska inte ödsla mer ångestdrypande låtcitat på er, inte den här gången i alla fall. Men det är rätt tufft just nu, om man ska prata emospråk, och det ser inte ut att ljusna särskilt snart. Jag fördriver tankarna och kvällarna med på tok för många folköl och vinylskivor. Hur kommer det sig att en så otroligt sympatisk och genomgod person som jag (host!) förvandlas till en bitter och elak jävel så fort jag måste checka in på Heartbreak Hotel? Är det för att jag kanske inser att jag borde ge upp de där illusionerna om att det lönar sig att vara trogen och uppoffrande? Det slutar ju ändå med att man bli blåst i slutändan. Allvarligt talat, fortsätter jag i den här stilen kommer Woody Allen snart framstå som en obotlig optimist i jämförelse.

Min gode vän C- skrev dessa rader till mig på MSN alldeles nyligen:

C- säger:
När Manowar skulle spela på Sweden Rock så ville de ha 10st oskulder i logen efter spelningen. Det tycker jag är skitkul.

Toni säger:
Haha, är det sant?

C- säger:
Ja det är sant. Men jag tror inte festivalledningen gick med på det

C- säger:
Men det hade varit coolt om de gjort det

Closing Time

Jag försökte bädda in följande video på bloggen: http://www.youtube.com/watch?v=hrPEM2qc-j8 . Vilket inte gick, så jag får bara nöja mig med att tråklänka. Underbar sång i alla fall. Bisarr 90-tals video. Sköna synthar. Bra text.

"And I loved you when our love was blessed
and I love you now there's nothing left
but sorrow and a sense of overtime
and I missed you since the place got wrecked
And I just don't care what happens next
looks like freedom but it feels like death
it's something in between, I guess"

Född i tid

I den ensamma natten, i det blåa och bleka ljuset, så tänkte jag på dig. Bilderna var i svartvitt. Från den där tiden då vi var byggda av drömmar.

Men jag är inte Bob Dylan. Jag har aldrig varit född i tid, på rätt plats, vid rätt tillfälle. Jag har alltid varit ett steg efter, aldrig haft den tajming som krävs för att vara tidslös. Det är därför jag måste ställa väckarklockan på morgonen, jag skulle annars försova mig och komma än mer ofas med dagen.

Jag ser dagarna glida undan från mig. Nätterna må gå i slowmotion, men de är likväl borta när jag vaknar. Det här manuset, "Bobs Blues", är på rätt väg, men det kommer krävas hög tankeverksamhet för att få det i mål. Jag vet inte hur mycket ork jag har för det just nu. Det skulle vara skönt med en bastu. En folköl eller två. Jag upplever oftast att det är där i värmen jag blir som mest avslappnad, bortanför klockor och deadlines. Det är klart enklare att vistas på den här sidan av linjen, här bland människor jag klarar av att se.

Den mest klassiska av alla bluesrader är "Once I had a pretty girl/ she done me wrong". Blues handlar om att se tillbaka på det förflutna, eller att drömma om framtiden. Det krävs inga väckarklockor där inte. Jag måste gå till middagen nu, jag vill gärna komma i tid. Efter det måste jag prata med skådespelaren som ska spela Bob i filmen. Jag vill försöka hinna träna sen, och efter det är det bastu vid nio. Det kan bli svårt att hinna med allt.

Tell Tale Signs

Jag ska inte dra ut på orden allt för länge vad gäller det senaste albumsläppet från Dylan. "Tell Tale Signs" är den åttonde delen i "the Bootleg Series", en serie arkivrensningar som bjudit på en hel del godis vid det här laget. Den här utgåvan når kanske inte upp till storheten i helhetsintrycket på de fyra första delarna i serien, men den klår i alla fall soundtracket till "No Direction Home" som var den femte delen.

"Tell Tale Signs" tar vid där Bootlegseries 1-3 slutade. Den publicerar material från comebacken -89 med "Oh Mercy" till nutid. De bästa bitarna visar sig -med några undantag- komma från det som blev över vid de legendariska inspelningarna till det mörka mästerverket "Time out of mind". Den sång på skivan som jag fastnat mest för är något oväntat en tidig version av doldisen "Can't Wait". I denna tidiga version är texten helt annorlunda från albumversionen. Tempot är långsammare, musiken inte lika kvävd av filter och Dylan sång är hjärtskärande. Det låter som om han dör av varje textrad.

Skies are grey
Life is short and I think of her a lot
I can't say
If I want the pain to end or not
. . . Well the blindness overtaking me
. . . Is beating like a drum
. . . I don't know where it starts
. . . Or where it's coming from

Word....

Trion låtar med namnen "Dreamin' of you", "Marchin' to the city" och "Red River Shore" är också fantastiska låtar. Även om de skiljer sig ganska markant från det sound som "Time out of mind" vibrerade av, så är det svårt att föreställa sig att de här låtarna inte ansetts hålla måttet för albumutgivning. Det finns även en version av "Someday Baby" som låter helt annorlunda än versionen på "Modern Times" från 2006, som är så jävla cool att jag får ont i magen.

Det finns tre utgåvor av "Tell Tale Signs". Den första med bara första skivan, en andra med två stycken och en tredje limiterad utgåva som har en lika svindyr som onödig tredje skiva. Det är den andra versionen som de flesta köpt, likaväl jag, och det är den jag rekommenderar att man inhandlar. Men jag skulle lika gärna kunna säga att det duger med att bara ha den första skivan. Det är nämligen där alla de riktigt bra låtarna ligger. Den för mig efterlängtade första versionen av "Born in time" är tillsammans med de tidigare nämnda sångerna de man hittar på den första, rakt igenom lysande skivan.

Den andra skivan har kanske guldkorn som en underlig cirkusblues (Can't Escape From You") eller en akustisk Robert Johnson-klassiker (32-20 Blues). Men jag har svårt att hetsa upp mig över onödiga versioner av "Series of Dreams" och "Ain't Talkin'" som förmodligen bara är oumbärliga för de riktiga nördarna. Livespåren "Girl from the Greenbriar Shore" och "Lonesome day Blues" har dessutom en ljudkvalitet som är under all kritik. Ska man ge ut officella utgåvor från Dylans senaste livespelningar måste man väl ändå kunna hitta nåt som inte låter som om de spelats in på mobiltelefoner? Dessutom undrar jag -som hört de fullständiga inspelningarna från "The Broomberg Sessions"- varför man låter "Miss the mississippi" bli officiellt utgiven, och inte den mästerliga "Catskill Serenade"? Inte undra på att folk väljer att ladda ner bootlegs bakom ryggen på skivbolagen!

Efter denna mer än lovligt nördiga recension avslutar vi med ytterligare ett magnifikt citat från version #2 av "Mississippi":

I'm standing in the shadows with an aching heart
I'm looking at the world tear itself apart
Minutes turn to hours, hours turn to days
I'm still loving you in a million ways

Jag har stannat för länge i Mississippi

Klockan är ett. Det här kommer nog bli ännu en hyfsat sömnlös natt. Igår blev klockan halv fem innan jag lyckades somna. Hade suttit uppe till tresnåret med min klasskompis B- och vävt på manusidéer. Så att ta sig upp till frukost var hyfsat svårt. Förhoppningsvis somnar jag tidigare än så i natt, men vi ska inte ta ut en seger i förskott.

Det sitter uppe en hel del folk på skolan ikväll och följer valvakan. Jag hade liknande planer, men ger upp. Jag hade en dröm i förra veckan av att jag vaknade upp och såg på tvn på nattduksbordet att McCain vunnit valet. Det är nog inte omöjligt att han gör det i verkligheten också, men det mest lutar nog åt Obama. Hyfsat coolt. Den politiska experten från Norrland har talat.

Mitt enda misstag var att stanna en dag för länge i Mississippi, som Dylan sa. Jag har hängt mig fast i det här för länge. Men jag vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Inga tåg eller flyg verkar gå inom en överskådlig framtid. Jag vet inte vad som är sanning eller lögn längre. Antingen så har jag tappat förmågan att lita på människor, eller så är jag godtrogen som inte ser hur jag blir blåst mitt framför näsan. Det lutar mot det sistnämnda. Är det bekvämlighet, feghet eller ren illvilja (kanske för att få sig ett gott skratt?) som gör att jag blir matad med dessa förhoppningar hela tiden?

Pratade med en gammal bekant tidigare i dag som mist en mycket närstående person i en sjukdom. Han tog det väldigt hårt. Tja, för att återigen citera Bob:

When you think that you lost everything
You find out you can always lose a little more

Nu går jag och lägger mig. Världen är kanske en bättre plats när jag vaknar. Det beror kanske på vem som vinner valet. (Och jag pratar inte om amerikanska presidentvalet. Nej, jag syftar på kommunalrådsvalet i Karesuando. En trettioårig snubbe från Dorotea utmanar en Same som är 250 år gammal. Det är helt sant.)

Håkan Hellström, Nöjesfabriken 31/10

Min fjärde konsert med Håkan Hellström (om man räknar in det där korta akustiska setet på Storsjöyran -05) höll som förväntningarna. Efter konserten var jag nära på euforisk och ville nästan kalla den för den bästa spelningen jag sett med honom, men det berodde nog mest på att jag denna gång var varken sextio meter från scenen eller vansinnigt sjuk av feber, som vid de två föregående tillfällena.

Men bra var det. Mycket bra. Hellström hade som vanligt en sinnessjuk energi som möttes av en lika hög publikenergi. Det tajta turnébandet gav en stabil grund att röja till, och det var lika explosivt som välspelat. Dessutom så var låtvalen helt fantastiska, och jag fick höra många sånger jag drömt om att få uppleva live. "Jag har varit i alla städer" och en magisk "Minnen av aprilhimmelen" för att nämna några. Materialet från nya skivan funkade hur bra som helst: "Tro och tvivel" och "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" kändes som lika självklara klassiker som exempelvis "Klubbland". För att inte tala om "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" (som jag citerade häromsistens) som framstod som en av de vackraste svenska soulballader 2000-talet hört. Näe, fyfan vad bra det var.

Dessutom så börjar det väl inte bli någon överraskning när "Det är så jag säger det" (denna gång spelningen sista låt och andra extranummer) får ett crescendo byggt av ett sorgset saxofonsolo som bryts ner till en underbart vacker vers + refräng ur Eldkvarns "Kärlekens Tunga". Hellström och bandet måste ha spelat denna kombination hur många gånger som helst, men det låter fortfarande lika hjärtskärande och spontant. Jag höll på att gå sönder under de där inledande raderna om att "jag hörde trummorna på stan/ de sa att du lämnat mig".

Ett betyg då? Kanske inte full pott, men åtminstone 4/5. Det kanske bara är så att jag blivit bortskämd med fantastiska konsertögonblick från denna underbara göteborgare, men det kändes kanske som om flaggskepp som "Känn ingen sorg..." och "Ramlar" kanske hastades igenom en aning. Men det är petitesser. Vissa pratade om dåligt ljud, men det vet jag inte om jag själv upplevde. Struntsamma. Det var en strålande kväll.