Löftet

Jag hatar när jag känner att jag måste köpa något som jag egentligen klarar mig utan. Den maffiga boxen "The Promise: The Darkness on the edge of town story" har redan gett mig den känslan. Den 16e november kommer Bruce Springsteen tjäna ännu mera pengar än han redan har. Det är en box byggd kring Springsteens klassiska skiva "Darkness on the edge of town" från -78, ett mörkt mästerverk som påverkat mitt liv mer än vad ni tror. Den kommer att innehålla förutom originalskivan 21 tidigare outgivna spår (därav hälften ärligt talat redan finns på bootlegs). I en ännu dyrare deluxversion finns på 3 DVD'er en högintressant dokumentär om inspelningen av skivan, konsertupptagningar och en replika av anteckningsblocket som Springsteen kladdade låttexter i. Läs mer här.

"Darkness.." är en roman uppdelad på tio låtar och är en av Springsteens mest personliga album. Musiken är en urkraft. Trendkänsliga kritiker skulle kalla den för bredbent utan att ens reflektera över de insiktsfulla texterna, den sorgsna rastlösheten och känslan av att Springsteen skriker för att överleva. Den gräver i sångarens bakgrund och gör upp med de trasiga relationerna till fadern. Den minns arbetarklassens tunga ok, och den har en livsglädje som är svårslagen. Mörkret i utkanten av stan är skrämmande, men också renande. Vissa historier handlar om människor som livet kört förbi för att de var för upptagna med att köra för fort, andra historier handlar om ta sig så fort man kan mot det man vill ska bli ens liv. Den mest ikoniska textraden är ändock: "Ain't no sin to be glad your alive".

När jag 2007 fick höra "Badlands" framförd live på globen så kändes det som om livet sällan skulle bli lika stort igen.

Om jag köper den dyraste och onödiga utgåvan återstår att se. Även min massiva nördighet har sin gräns, som är helt och hållet ekonomisk. Men jag ska inte lova något. Vi får se hur starkt det där köpbegäret blir när den 16e november närmar sig. Men en sak är säker. Omslaget med Springsteen lutad mot en jänkare, i ett öppet landskap (Badlands!), under molntunga skyar, är makalös.

Konversation i Skåne #1

Pågatåget mellan Malmö och Ystad. 00.30. Halvfull vagn. Jag sitter i mitten av vagnen och bläddrar i en tidning. Har haft en toppendag i Lund och Helsingborg. Försöker kasta blickar ut genom fönstret när vi stannar på olika stationer för att se exakt var vi befinner oss, och hur många stationer vi har kvar. Smått berusad tjej sitter några platser framför mig. Hon är blond, är rätt söt, sörplar på en öl och har en rastlös blick som söker efter någon att konversera med.

"Var ska du av?", säger hon.
"K-", svarar jag.
Hon fortsätter:
"Du ser nervös ut"
"Gör jag? Jag bara försöker se var vi är, vill inte missa min hållplats."
"Var är du ifrån? Du låter inte skånsk. Sätt dig här bredvid och prata."
"Okej... Var jag är ifrån? Det vet jag knappt själv längre. Norrlänning från början, men jag bor i Trollhättan vanligtvis. Just nu är jag bara här och...jobbar på en grej."

Hon räcker mig sin ölburk.
"Här. Drick lite. Ta en klunk. Kom igen nu."
"Tack"
"Vi kan lika gärna prata lite grann tycker jag. Så har vi nåt att göra. Jag heter Amanda..."
"Jag heter To..."
"...och jag bor i Ystad, så jag ska kliva av där. Det är så tråkigt att sitta på tåget och vara full -är det inte det?"
"Jag är inte f..."
"Drick lite mer öl. Jag ska in på fest i Ystad, var ute i Malmö men jag är ju bara -89a vettu så jag kommer inte in nånstans. Så min kompis pojkväns lillasyster skulle ut på BaraBar i Ystad så jag bara...Okej. Har du varit på BaraBar?"
"Näe"
"Du måste gå dit nån lördag! Ystads bästa ställe. Det är typ det enda, men är så nice!"
"Ligger inte det ovanför ett Coop?"
"Ja, vakterna där är så trevliga... Vad har du gjort i Malmö då?"

Hon tar en klunk öl och passar på att andas. Hon verkar inte andas särskilt ofta.
"Jag har varit och... ", säger jag och blir avbruten igen.
"...Här! Drick mer öl! Jag fick en sambo idag."
"Jaha"
"Ja! Jag satt i min lägenhet. Alltså, du kanske inte har märkt det, men jag är rätt social av mig. Så jag bara, okej, vad tråkigt det är att sitta ensam hemma. Så jag åkte till en djuraffär och köpte en kanin. Han är såååå söt! Du ska se honom. Det fanns två kaniner att välja på. En som var perfekt och en som var lite defekt. Gissa vilken jag valde!"
"Den def..."
"Den defekta! Han är så söt. Han har lejonman runt hela kroppen. Så jag gick ut och rastade honom på gården. Då kommer det fram en från bostadsföreningsstyrelsennånting och säger att jag inte får rasta honom där. Han bara, du får inte rasta djur här, det står på skylten. Jag bara, vadå, det står att jag inte får rasta hundar, det här är en kanin. Han bara, nej. Så jag gick in igen och så mötte jag en gubbe i trapphuset där som blev skitsur när han hörde det. Vet du vad han sa då?"

Jag gissar vilt. Tänker på nåt som nån sa tidigare idag.
"Någonting om lök?"
"Han sa jävla fittor! Hahahaha, värsta gubben på 88 år. Jävla fittor kallade han dem. Så han skulle ta upp det i styrelsen och säga åt dem att låta mig rasta min kanin på gården."
"Cool gubbe."
"Alltså jag jobbar ju på [en stor hamburgerkedja] utanför Ystad. Så jag ska möta några andra som jobbar där också men i Ystad, nu ikväll. Alltså, de tycker att jag är värsta bitchen. Kan du förstå det? Vet du var de kallar mig?"
"Näe"
"Typ hora. Vet du varför? För att jag säger vad jag tycker! Kan du fatta det? Vill du ha mer öl? Här. Drick! Vilken liten fest vi fick här. Hur långt har vi kvar? Några minuter? Ja alltså, jag erkänner, jag jobbar på [hamburgerkedjan] och det är ju liksom bara tillfället, men jag fattar inte varför de ska hålla på sådär och ha värsta konkurrensen mellan olika butiker. Men skit i dem, de är idioter..."

Hon blir tyst en sekund och stirrar ut i intet innan hon plötsligt fortsätter som om nån bara tryckt på PAUSE och sen PLAY:
"Alltså, de flesta av mina kompisar är killar. Jag är liksom en pojkflicka. Kanske inte klär mig så, men jag föredrar att hänga med killar, de håller inte på med en massa intriger och så. Men nu ikväll hade det varit roligt att följa med de andra in på klubbarna i Malmö. Men alla mina kompisar är några år äldre så jag fick stanna utanför"
"Du verkar vara väldigt ensam", säger jag men hon lyssnar inte på vad jag säger.
"Här ska jag av! Ditt stopp kommer precis här efter, du behöver inte vara nervös. Vill ha mer öl?"
"Det är bra"
"Du ska inte följa med på BaraBar?"
"Jag är väldigt trött."
"Det var kul att prata med dig. Vi ses nångång. Hejdå".

Hon kliver av tåget och försvinner ut i mörkret utanför fönstret. Det slår mig plötsligt att den där vännen som väntade på BaraBar kanske inte gjorde det ändå. Jag tar upp min tidning och fortsätter läsa.

Ang. Israel/Palestina:

Här har vi ett bevis på argumentationsteknik på sjukt hög nivå. En amerikansk statsvetare gör mos av en dansk journalist, utan att ens byta tonläge. Att Finkelstein sedan har rätt i vad han säger gör bara saken bättre.

Tredje sommaren i Skåne

Skrivet för en vecka sedan, en sen sömnlös natt.

Vi bor i Trollhyttan nu.

Det kallas så, huset vi bor i. Det ligger i hjärtat av K-, byn på den skånska landsbygden där långfilmen där jag och några av mina vänner praktiserar. Huset ligger lägligt nog mitt emot huset där större delen av filmen utspelar sig och på krypavsstånd från vandrarhemmet där resten av teamet bor. Trollhyttan är en två våningskåk med två stora altaner, ett tilltaget kök, omgivande syrsor som spelar om nätterna och en pikant doft av mögel i källaren. I det här huset ska vi fem praktikanter från Trollhättan husera. Därav namnet "Trollhyttan"... Jag är den skyldiga till ordvitsen.

***

Just nu kan jag knappt vänta till inspelningen sätter igång. Det känns helt bisarrt att jag och J- kom hit för bara lite mer än en vecka sedan. Att det dessutom är mindre än en vecka till inspelninsstart känns än värre. Tiden går obönhörligen fort och snart kommer det bli skarpt läge, och innan man vet ordet av har det gått två månader och så sitter man på tåget hem. "Vad var det som hände!", kommer jag att fråga mig. Nåja, inget konstigt med det. Jag har ju bara ställt mig den frågan varje dag sen jag lärde mig att stå upprätt.

***


Min första fredag sedan min återkomst till skåne blev ett äventyr värt sitt namn. Den började med att jag satte mig på ett plan till Stockholm. Väl där krånglade jag och en annan lirare oss ut till stockholms utkant, där vi hämtade två bilar som vi körde tillbaka till skåne. Vi var framme vid åttatiden på kvällen. Jag återvände tillbaka till Trollhyttan för spendera resten av fredagen i sängen, i framstupa snarkningsläge. Istället slogs jag plötsligt av en lust att återse gamla vänner, och innan jag visste ordet av befann jag min på en timslång resa till Malmö. Väl där mötte jag upp M-! Min compadre bland compadres! Om inte det var nog lyckades vi därefter hänga på gamla kollegor från förra sommarens tid på Greenpeace. Jag blev helt uppe i varv och glömde tröttheten och innan jag visste ordet av upplevde vi en galen natt i Malmö. Mellan allla kärleksfulla återseenden och alla falafel jag satte i mig så förstod jag hur enkelt och fantastiskt allt kan vara ibland.

***

Sista veckan i Trollhättan -staden- tycktes försvinna i ett töcken. Jag tog sovmorgnar som om de var de sista i mitt liv. Jag passade på att träffa släktingar, vänner och möta gryningar. Jag var och såg Eldkvarn riva igenom ett rutinerat set i ett öltält. Fjärde spelningen med dem. Jag fick äntligen höra dem spela "Somliga går i trasiga skor". Detta var min första och sista lediga vecka för den här sommaren. Ända sedan starten av april hade jag i princip inte haft en andningspaus, vilket jag egentligen hade trivts med. Fullt sjå. Rock and roll.

***

Jag hade ett samtal med en vän en sen natt innan jag åkte, och det kändes som ett sorts crescendo för året i Trollhättan. Det var plötsligt glasklart att de två kommande månaderna i skåne kom när de kom. I slutet av den föregående sommaren hade jag lämnat min exil i Helsingborg, en dramatisk och strålande period, för att bosätta mig i Trollhättan. Mitt liv hade sedan dess bytt inriktning totalt och jag kom ut på andra sidan tunneln som en människa med nya lärdomar, nya problem och exakt samma brist på frisyr. Men efter det där samtalet den där natten, efterfest med falafel och skåprensning, så förstod jag att det perfekta sättet att summera mitt första år (och det sista?) i Trollhättan innebar att lämna staden för en stund. Så det var vad jag gjorde. Jag packade väskan, tog en dusch och drog till Trollhyttan istället. Den natten rensade jag luften och laddade om.

***
Men innan jag drog hann jag gå ner till kanalen för att se Ulf Dageby sjunga och spela Dylan. Det var en ganska småputtrig, orepeterad föreställning. För det mesta läste den legendariska göteborgaren direkt från nothäften och känslan uteblev. Jag vet att det är så här många vill ha Dylan musik: regelmässigt utförd och plikttroget. Samma människor som inte klarar av att höra hur Bob själv leker runt med sina sånger och ständigt håller dem i rörelse. Själv bryr jag mig bara om att känna energin, hur musiken än ser ut eller låter. Dock brann Dageby till ibland, som i en rumlande "Thunder on the mountain" eller sin klassiska översättning "Bara om min älskade väntar". Pretto nog kändes det som ett bra soundtrack till mitt liv.

***

Tillbaka till vardagen i K-

Det finns ett lugn här om nätterna som jag inte upplevt på länge. De omgivande fälten för med sig något som jag har svårt att sätta fingret på. Även om dagarna är fyllda med jobb och snart kommer bli en dygnet runt-syssla, så känner jag mig ändå tillfreds på ett sätt som är obetaltbart. Kanske är det att den här kollektivkänslan påminner mig om livet på folkhögskolan i Molkom. Det har hitills skett mer än en gång att vi satt fyr på engångsgrillar ute på altanen, jag har låtit quornfiléerna brynas till perfektion och toppas med väl kylda folköl. Det är de minnena man tar med sig, om som ger den där extra energin när man väl står där mitt i natten och fryser häcken av sig på inspelningsplats. Om två månader är jag säkert leds på det, skogstokig och på jakt efter stadsliv. Nåja, den dagen får dröja.

Tills dess: Välkommen till Trollhyttan.