Prague

It's almost easiest to write this in english, and best, though I'm lousy at spelling and writing in this particular languge. Reason #1; It's kind of hard to write swedish on these czech/computers, Reason #2> Now I can leave a message to all those poeple I've met during this trip (and will meet further on) that doesen't talk the wonderful languge svenska...

So I'm currently in Prague, and have been since friday. It's a beatiful city, I can tell you. After saying goodbye to my kind host Weng in Berlin it didn't take long before I met three swedish guy, also traveling by interrail, and they have been my company for the last couple of days. Now they have continued to Wien, while I've decided to stay another night in this town. So; I'm alone again but hopefully not for long. I'm not sure of the next stop, my only plan is to be in Ljubljana, Slovenia, on wednesday.

Today is my 7th day of traveling. Times passes. I have aproximately 17 days left of traveling.

That's it for now.

Next assignment; Finding a new, cheaper hostel. Wish me good luck.

Leaving ßerlin

Imorgon Fredag säger jag adjö till Berlin och Tyskland för att áka vidare mot Prag! Jag har hängt här i den germanska huvudstaden sen i Tisdags eftermiddag, och nu bär det av igen, stoppet blev en eller tvá dagar längre än beräknat. Jag har fátt lána bäddsoffan hos en nystiftad bekantskap till mig och S- som vi mötte pá Göteborgs filmfestival. Det har varit trevligt men nu är jag sugen pá vídare äventyr.

Interrailandet fortsätter alltsá i Tjeckien, átminstone för en helg. Sen fár vi se vars det bär, förmodligen Wien eller Budapest.

Orsaken till att jag stannade här nán dag längre än beräknat var egentligen matchen mellan Tüskland och Türkiet som ägde rum igár. Det har varit ett lite infekterat möte eftersom Tyskland, och i synnerhet huvudstaden i frága, har en väldigt stor turkisk befolkning. Folk befarade att det kunde bli rätt mycket brák oavsett resultatet. Som ni säkert vet vann Deütsland med nöd och näppe, vilket inte alls utmynnade i nágra fientliga stämningar pá stan. Tvärtom blev det en folkfest värd namnet och det var en helt otrolig stämning. Jag befann mig vid ett inhägnat omráde med storbild, med ett sällskap glada tyskar, i närheten av Schönhausserallée. Luften nästan kokade minuterna innan match, och nádde definitivt bristningsgränsen när den sedan startade. Jublet när den tredje tillägsminuten tog slut med den där läskiga frisparkssituationen, var báde láng och rungande. En fantastisk upplevelse.

Ja, dessutom undrade ju alla man pratade med om vad det svenska landslaget tagit vägen, och varför vi envisades med de áldersstigna spelarna. "They niid a stick just to go on the fiiild", bröt en snubbe vid namn Maxi. Han hade kanske en poäng.

Nu ser jag plötsligt att det här inlägget blev längre än beräknat, men nu har jag inte sá mycket mer tid vid datorn att fortsätta. Jag áterkommer när jag fár tid och inget annat att göra. Eller tak över huvudet med internetuppkoppling vill säga.

Next stop: Praha, Czech Republic

One night in Hamburg

Tágluffen dag 2. Än sá länge har resan varit intressant!

Ifall det är sá att det dyker upp lite engelska rader här med jämna mellanrum -med tanke pá mitt dáliga ordförrád pá detta sprák- sá bli inte förvánade. Jag förklarar varför längre fram. I alla fall. Har inte särskilt mycket tid att skriva och det tyska tangentbordet är en aning krángligt. Hamburg har i alla fall varit väldigt kul. Hookade upp med en snubbe som hette Christoph genom nätet, och han visade mig stan. Underhüllande!

Next stop: Berlin

Söndag kväll

Imorgon, tidigt på morgonen, stiger eran hjälte upp för att påbörja färden.

En svävande orgel (Bob Dylan "Is your love in vain") flödar ur högtalarna medan jag skriver detta. Jag sitter på Spettekakans rum, i huset hon växte upp i, efter en fantastiskt mysig helg. Den Oförbätterliga Norrlänningen har alltså fått se sig runt lite i Skånes sydvästligaste trakter. Inte längt härifrån ligger Örestundsbron. Jag måste erkänna att jag gillar det här landskapet, med dessa öppna vidder och gröna fält. Detta vindkraftsverkens förlovade land. Jag kan knappt berätta om alla skorrande R jag hört under de senaste dagarna. Midsommarfirandet var dock, trots all dansk öl, det mest svenska jag upplevt.

Helgen kryper mot sitt slut, det är redan söndagkväll. Helt otroligt. Imorgon bitti tar jag tåget till Kobenhavn för att därefter fortsätta till Hamburg. Detta trodde jag aldrig. Resfebern börjar nå sitt klimax. Det är dags för mig att göra den här sommaren värd sitt namn. Jag hoppas på att resan blir bra. Jag hoppas jag möter bra människor. "Allt jag ber om är licens att leva."

MP3-spelaren är laddad. Jag tar med mig några schyssta böcker (Väinö Linnas "Okänd Soldat" -Hell Yeah!) och ett skrivblock för anteckningar. Hä' bli' skoj de' här!

Förövrigt anser jag att FRA-lagen är det mest idiotiska jag hört talas om. Men tanke på att adressen till denna blogg har vissa vänstervibbar så känns det som om mitt yahoo-konto kommer få en utökad läsarskara...

Modet & Färden

Två nätter kvar i Norrland.

Innan jag åker alltså, inte för alltid. Vi ska inte vara för dramatiska. Jag återvänder tillbaka hit någon gång under slutet av juli, men det är väl en parentes. Jag återupprepar min plan för de kommande veckorna:

På torsdag tar jag flyget. Ja, det är inget jag egentligen gillar, det här med inrikesflyg. Rätt förfärligt i mijösynpunkt. Men eftersom jag ska ta mig från Kalix till en liten ort utanför Malmö så känns tåg lite för kämpigt. Priset spelar dessutom in. Jag ska alltså åka till den yttersta landsänden i söder, till fingertoppen av Sverige, för att fira midsommar med...ja, ni vet vem. Därefter påbörjas den där tågluffen. Planen är att den ska pågå i tre och en halv vecka, men om det blir några dagar ytterligare eller mindre, det får resans natur avgöra.

Jag reser ensam. Ingen jag känner har varken haft tid eller råd, och eftersom jag inte ids vänta ytterligare en sommar, sticker jag iväg själv. Det här blir min första större resa i mitt liv. Att jag då tågluffar ensam genom Europa, med sikte på Tyskland, Tjeckien och Slovenien, skulle man väl kunna anse vara modigt eller korkat. Nåt som är i alla fall väldigt otypiskt mig.

Ska jag vara ärlig känns det lite läskigt. Lite som om jag inte har en aning om vad jag ger mig in i. Just därför känns det så bra att få komma iväg. Att få överbevisa mig själv. Det är någonting jag försökt göra om och om igen de senaste åren.

Modet, jag har alltid haft problem med det. Jag oroar mig ständigt och jämt. Jag ältar och funderar. Varje natt jag spenderar ensam ägnas i regel till åtminstone en halvtimme av taskiga tankar. Allting, absolut allting, som jag kan misslyckas försöker jag förutse. Inte världens bästa hobby. Men varje gång jag tar modet till mig och gör det där som jag egentligen inte vågar, då mår jag fruktansvärt bra. Det brukar ofta också i större delen av fallen vara värt det.

Jag tänker på flytten till Norrköping, eller året i Molkom. Jag tänker på jobbet på Greenpeace eller att jag väljt att satsa på filmandet. Jag tänker på fest- och festivalnätter, på folk jag träffat, folk jag mött. Vissa saker ångrar jag: att man inte sa ifrån tidigare till den där psyksjuka tjejen i lilla peking, eller att man tappat kontakten med vänner man uppskattade. Men det känns meningslöst att fundera över sådant. Man kan ju inte få fullträff varje gång?

Visst, det känns asläskigt med den här resan. Jag kommer förmodligen ta det säkra föra det osäkra både en och två gånger. Men jag hoppas, och tror, att jag kommer återvända med en ryggsäck full med historier och berättelser. Att jag kommer kunna sitta i en bastu i värmland och säga: "Jodå, jag minns när jag var i..." och sedan komma med en milt överdriven anekdot om vad som hände en småskraj norrlänning på resande fot i stora världen. En rastlös pojkspoling ute på den långa färden.

Jag skriver snart igen, I guess. Min plan är att komma med små lägesrapporter längst vägen. En dag, kort efter hemkomsten, lovar jag dock att ni ska få höra den fullständiga redogörelsen. Eftersom jag nyligen läst en fantastisk novellsamling av John Steinbeck, "Den långa dalen", så är mina skrivarfingrar inspirerade att sätta igång något riktigt köttigt.

I alla fall. Nu ska jag fortsätta se matchen på tv, tillsammans med de övriga grabbarna. Inom några dagar befinner jag mig i Skåne hos mitt fruntimmer. Efter det- Fortsättning följer.

Jodå, nog ser det ljust ut

Fick ett brev med posten idag. Det var från Molkoms Folkhögskola. Det stod, "Du är antagen till Videolinjen åk 2, fördjupning regi".

"Yeah!", tänkte jag . Ett tag senare ringer Spettekakan. Hon kom in i Drama 2. Det kändes ännu göttare. Så... Det kommande året kan faktiskt bli rätt schysst. Det ser ljust ut.

Så nu när jag sitter hos C- och dricker en hyfsat kall öl, tillsammans med hans katt Frasse, då känns det rätt fint.



Det blir alltså några såna här kvällar till på Molkoms strand i fortsättningen.

Spridda tankar

Jag vet inte. Ibland känns det som om jag skriver den här bloggen utan att någon läser, vilket inte egentligen spelar någon roll: Jag skriver för att det är roligt att skriva. Jag blir lätt lite bäng ifall jag inte får dansa lite vals med tangentbordet med jämna mellanrum. I alla fall: Det är tunt med kommentarer. Lite synd, det är ju alltid lika roligt att få några rader tillbaka. Därför förvånar det mig att min blogg, enligt publikräknaren jag har på sidan, har cirka 10 unika besökare per dag. För mig personligen är det en ganska hög siffra. Så frågan är...

Vilka är ni? Jag tror jag har bett om detta tidigare: Kommentera! Bara för att så säga, "Hej"!

Vad mer?

Jo, imorgon ska jag gå och hämta ut mitt interrail kort. Då är det kört, då är utrymmet för återvändo än mindre troligt. Det känns läskigt, underligt och spännande att jag om cirka två veckor kommer ge mig iväg på en tre veckor lång tågluff. Ensam. Utan att aldrig tidigare ha rest någonstans någongång. Det ska bli intressant att se hur detta går...

Ytterligare?

Det börjar plötsligt bli väldigt jobbigt att ha flickvännen på andra sidan Sverige. Behöver dock "bara" vänta till midsommar...


Slutligen

Livet i Kalix är hyfsat habilt, men långsamt. Livet på Folkhögskolan är inte att klaga på, trots allt. Jag får återkomma om detta.

Sekunder och ögonblick

Alltså. Så hade två terminer passerat. Jag befann mig på samma plats, i samma position, på samma järnvägsstation som jag hade befunnit mig på sisådär elva månader tidigare. Då hade jag varit på väg hem från ansökningsdagen på Molkoms Folkhögskola. Jag hade suttit med en Budweiser i näven, lutad mot en container och skådat solen som börjat stå i eftermiddagsläge på himlen över Karlstad.

Nu hade det nästan gått ett år och situationen var en annan. Den här gången hade jag istället avverkat två terminen på nämnda Folkhögskolas videolinje. Då hade jag varit på väg hem till Norrköping, nu väntade jag på att börja resan hem mot Kalix. Föräldrarna och vännerna i norr. Nu hade jag ingen öl i handen heller, bakfyllan och de fyra timmarna med sömn jag upplevt under natten började nu kring femsnåret att göra sig påminda. Mitt bagage, en ryggsäck och en kappsäck modell större, låg bredvid mig på asfalten. De var inte bara fyllda med alldeles för mycket packning, utan också ett annat sorts bagage.

Den föregående sommaren hade jag inte haft en aning om alla hårda dagar och vilda nätter som väntade. Jag visste ingenting om att skriva manus i "beats", om att jaga bilar som skulle ta en till Karlstad, om värmländska skogars oändlighet. Jag hade i hemlighet oroliga tankar om att jag glömt bort hur man skrev. Jag hade blivit rädd för mänskliga kontakter. Jag hade ännu inte fått ordning på min självkänsla. Jag hade ännu inte träffat Spettekakan. Nu hade saker och ting, inklusive mig själv, förändrats.

Jag tänkte på kvällen innan. Samkvämet, som det så vackert kallades på schemat. Skolans strika alkoholpolicy tummade lite på reglerna och bjöd faktiskt eleverna på lättöl till maten. Jag hörde T- dra ett skämt i kön: "Vet du likheten mellan att slicka fitta och dricka lättöl? Båda smakar piss i början men det går över".

Under den öppna scenen, som hade smällts upp i matsalen, var det tänkt att folk skulle få gå upp scenen och göra det som föll dem in. Roa skolan om man så ville. Detta hade givetvis i vanlig ordning varit fiasko. Förutom konferenciern F- som varit lite lustig så hade uppträdandena mest bestått av två allmänkursare som av okänd anledning mumlat sig igenom en karaokeversion av "Yesterday" och en tjej i drama som hållit världens mest obegripliga tal om… jag vet inte. Det var då profilen W-, en utvecklingsstörd man med talangen att alltid skrika, valde att gå upp på scenen och läsa Lagerkvists dikt "Ångest, ångest är min arvedel". Det var bland det mest underligaste jag bevittnat i skolavslutningssammanhang. Jag har tidigare hört denna dikt blivit uppläst under mer pretentiösa former (i en lägenhet i Hageby en gång i tiden om jag inte minns fel), så att denna kväll få sen en två meter lång förståndshandikappad man skrika ut raderna om själsligt kaos för glada livet. Tja, det var tamefan strålande. Jag minns att jag tänkte "Det här är så mycket folkhögskola så att det finns inte".

Varför detta sidospår? När jag väcks från tankarna sitter jag i Örebro och äter en kycklingburgare. Tåget till luleå går om en halvtimme. Jag tar de sista tuggorna och släpar mig mot stationen.

"I don’t believe in this organized crying", sa min amerikansk-italienska filmlärare och fortsatte medan han fimpade cigarreten, "Jag menar, i Italien betalar man folk att gråta på begravningar". Nu stod vi ute på gräsmattan och tog ett sista farväl, klasskamrater emellan. Jag skakade hand med den cyniska men underhållande läraren och gick för att fortsätta önska glad sommar till de klasskamrater man var säker på att man skulle få återse om några månader, och typiska avskedsplattityder till de andra. Runt omkring mig hulkades det och ögon var röda. Många var ledsna över att få sätta punkt över den här tiden. Jag förstod tårarna med kände dem inte själv. Jag förbannade min egen oförmåga att inte kunna vara gråta ens när jag var ledsen.

Vaknar från tankarna och halvsömnen, jag har rest hela natten. Släpper alla tankar på avskeden på gräsmattan. Tåget gör ett stopp i Älsvsbyn. I hur många timmar har jag rest nu? Arton? Tre stopp kvar tror jag. Min mun är torr, mineralvattnet tog slut för några timmar sedan. Den sittplats jag åkt har gjort mig stel i ryggen. Hur många timmar har jag sovit i natt? Förbannar mig själv för att jag slarvat bort hörlurarna till mp3-spelaren. Annars hade jag lyssnat på "Tro och tvivel" just nu.

Ute på altanen. Fulla, folk sjunger allsång. Solen har gått ner. Jag tar upp en ny öl ur kassen. Tittar på emblemet på burken. "Odin". Det här var ytterligare en erfarenhet jag inte hade innan jag anlände till Molkom, att dricka Odin som om det vore det självklaraste i hela världen, bara för att det var den billigaste folkölen på Konsum. När jag lämnar den här byn kommer jag aldrig mer kunna dricka Odin utan att bli lite för nostalgisk och berätta lite för många historier om den där byn i Värmland.

Ett sista stopp innan Kalix. Far vill stanna och se en biluställning som ligger på vägen. Den ligger på några fält längst älven. Gamla amerikanare uppradade några meter från hästhagarna. Märken och modeller från en annan tid. Bel Air. Impala. Eldorado. Bortom kärrorna tog ängen slut och älven glittrade. Far pratar med en gammal bekant. Han pratar på brett Kalixmål. "Jodå". Tystnad innan han fortsätter. "Med det här vädret finns det ju inte lika mycket att klaga på".

Men lik förbannat kom de. Som i den där sången av Jakob Hellman. Jag bet ihop när vi kramade och sa hejdå till varandra, jag och hon. Vi kysste varandra. Hon skulle åka hem till Skåne, hennes föräldrar hade hämtat henne. Vi skulle se varandra om bara några veckor, det var ingen fara. Hur odramatiskt som helst. "Ring mig när du kommer fram", "Ha en bra resa", de vanliga fraserna. Hon gick iväg mot parkeringen och jag vände tillbaka in mot dörren. Satt en hand mot dörrkarmen och kände hur de trängde ut ur ögonen. Månaderna. Dagarna. Timmarna. Sekunderna. Alla ögonblicken. Glädjen och kärleken. Nätterna då jag inte kunnat sova och dagarna jag inte velat göra något annat. Pärlbanden av dagar. Hur odramatiskt som helst.

Eftersom bron är krökt ser du den inte först, men halvvägs upp kommer den. Kalix Skyline, som jag kallar den. Kyrktornet ser man först. Sen brukar jag slänga en blick åt höger, för att se älvens fulla bredd, mäktig och skrämmande. Det tar en sekund att överblicka centrum. Halva stan är ombyggd. Nuförtiden står det Coop på skylten där det tidigare stod Domus. Pojkarna med de upphottade bilarna står utanför Frasses. Flickorna går alltid i par förbi övergångstället vid rondellen. Det finns alltid skyltar som annonserar för nästa evenemang i centrum: "Barnens dag", "Harrens dag" eller "Den yttersta dagen". Man ser aldrig till pundarna på parkbänkarna längre. Alltså. Så hade tiden passerat igen. Jag befann mig i samma bil, i samma stad, i samma sits. Men det var annorlunda.