Måndag.
Det ringer på dörren till vår lägenhet. Jag sitter vid datorn och äter frukost. Jag ställer undan min gröt och går till dörren för att öppna.
Där står en man i 40-års åldern, med en liten väska med verktyg hängande över axeln. Han är för prydligt klädd för att vara vaktmästare, är min första tanke.
”Ja hej, jag är från hyresvärden. Jag skulle installera den här i dag.” säger han och håller upp en liten låda med display.
”Ja visst ja, vi fick nåt brev om det... Det hade jag glömt bort...”, säger jag medan han kliver förbi mig in i hallen. Tänker en tanke att han kunde väntat till dess att jag bjöd in honom.
Han ställer sig vid ett hörn och börjar mäta upp avståndet till närmaste eluttag.
”Vad är det egentligen du ska installera?”, frågar jag.
”Det är den här som sagt”, säger han med ett tonfall av självklarhet.
”Okej. Men vad gör den?”
”Den mäter inomhustemperaturen”, mumlar han medan han börjar skruva fast den.
”Jaha. Varför då?”, säger jag och känner mig som en nyfiken 5-åring.
”För att... vi ska kunna kolla så att ni har rätt temperatur. Det är en... tjänst till våra hyresgäster.”
”Hm. Så den sänder information till er?”
”Sådär, nu var jag färdig”, säger han och sätter i el-sladden i uttaget. Han skyndar att samla ihop sina grejer och skyndar ut som om han hade bråttom. Lustigt, tänker jag.
***
Jag sticker ut huvudet i hallen när jag hör att ytterdörren öppnas. Det är min kollektivkompis A- som kommer hem. Vi snackar lite skit ett tag, jag berättar bland annat om snubben som kommit och installerat temperaturmätaren tidigare under dagen.
”Visst fan, det hade jag glömt”, säger A-.
Jag är på väg in till köket igen för att fortsätta med att laga min lunch när jag stannar till vid hallspegeln. Jag granskar min skäggväxt och mumlar för mig själv:
”Fan jag borde raka mig snart, jag börjar se ut som en terrorist.”
Över min axel ser jag i spegelbilden hur mätaren blinkar till i ett gult ljus.
”Vad konstigt, den blinkade.”
”Ja, jag såg det också”, säger A-. Vi tittar på mätaren. På displayen står det bara att det är 20 grader plus. Inget konstigt.
”Undrar varför den gjorde det.”, säger A-.
”Den kanske reagerade på när jag sa att jag såg ut som en terrorist” skämtar jag. I samma sekund blinkar den till igen. Jag och A- tar ett steg tillbaka och tittar på varandra.
”Terrorist.”, säger jag igen.
Blink.
Nu hoppar både jag och A- till.
”Terrorist”, säger A- för att pröva.
Blink.
”Shit, reagerar den verkligen på... terrorist?”, säger jag.
Inget blink den här gången. Jag säger ordet en gång till. Ingen reaktion nu heller.
”Hehe, ett tag var jag orolig”, säger A-.
***
Tisdag.
Om jag skyndar mig med dammsugningen så hinner jag sticka och simma innan quizet på Sejdeln, tänker jag. Jag vill ju inte bli sen till quizet, liksom. När jag är färdig med vardagsrummet rör jag mig in i hallen. Trots att det är den minsta ytan i lägenheten är det alltid den smutsigaste, speciellt nu på vårkanten då allt grus och all sand ofrånkomligen dras in. Jag behöver ett eluttag så jag kopplar ur temperaturmätaren och sticker i dammsugaren istället. Fortsätter städningen.
En halvtimme senare är jag färdig. Jag kastar ner mina simshorts och min handduk i ryggsäcken och ger mig ut genom dörren. När jag kommer ut i trapphuset möter jag mannen från igår, installatören, som är på väg upp för trapporna. Han nickar en hälsning.
”Hej hej-”
”Hur fungerar mätaren?”, frågar han abrupt.
”Jooo bara bra”, säger jag och kommer på att jag inte kopplade in den i väggen igen efter dammsugningen. Det behöver inte han veta, tänker jag och skyndar mig mot spårvagnen.
***
När jag kommer hem på kvällen är jag upprymd efter att jag och min kompis vunnit quizet. Segerölet gör att jag känner mig lite salongsberusad. När jag tar av mig skorna upptäcker jag att temperaturmätaren återigen är kopplad i väggen. Konstigt, tänker jag, jag trodde inte att nån av mina kollektivkompisar skulle hunnit hem före mig. Jag står i köket och gör en kvällsmacka när de båda kommer hem från att ha varit på bio.
”Tjena. Har ni varit hemma i eftermiddag?”
De båda skakar på huvudet.
***
Torsdag.
Så fort jag är ensam hemma och lyssnar på musik så släpper jag loss. Jag sjunger med i låtarna och spelar luftgitarr när tillfället bjuds. Det både ser ut och låter löjligt. Det gör så att matlagning och diskning tar dubbelt så lång tid som det borde göra. Men det är vad jag kallar livskvalité. För tillfället lyssnar jag på Kjell Höglund, en artist vars röstomfång passar mitt. Det går lätt att sjunga med i låtarna utan att mitt begränsade register ska få en utmaning. Jag lyssnar på en sång där han sjunger, smått ironiskt, om revolution och brustna politiska ideal. När jag passerar hallen tystnar jag och blir tittande på mätaren. Den blinkar som en discolampa. Medan de långa textsjoken i Höglunds sång nämner ord som ”militär” eller ”vänstersnubbe” så får det att displayen att avge ett gult ljus. Jag vet inte vad jag ska göra, så jag rycker ut dess sladd ur väggen. Displayen släcks. Då, när musiken fortfarande rullar i bakgrunden, sjunger sångaren ”profeter och gudar”.
Den blinkar igen.
***
Lördag.
Jag tittar på listan jag håller i min hand. De senaste dagarna har jag testat olika ord på måfå för att se vilka som får mätaren att reagera. Jag har skrivit ner dem på en lista som omfattar ett tjugotal ord. Här är några av dem:
Krig.
Religion.
IPRED
Karl Marx.
Ekologisk mjölk
Josef Stalin.
Rondellhund.
Folkpartiet.
Barack Obama.
Glenn Hysén.
Jag tittar upp mot mätaren. Displayen är mörk. Jag testar några ord och namn. Den blinkar till och jag skriver ner ”rastaflätor”.
***
Måndag:
Jag stänger dörren till mitt rum och slår in ett telefonnummer på mobilen. Det går till hyresbolaget. Jag har vankat av och an i en timme för att lista ut hur jag ska lägga upp samtalet på bästa sätt. I samma sekund de svarar har jag glömt bort min strategi.
”Öh, hej”, säger jag och presenterar mig och min adress.
”Vad gäller saken”, säger tanten på andra sidan linjen.
”Jo, det här kommer låta lite konstigt. Men det är angående den här temperaturmätaren ni var och installerade för en vecka sedan. Det är nåt som inte riktigt, ehm, den beter sig lite-”
Tanten avbryter mig: ”Temperaturvadå?”
”Mätare. Mätaren, det var en kille här förra veckan från er och installerade en i vår hall. Den skulle skicka information till er om temperaturen i lägenheten.”
Det är tyst en sekund i luren: ”Nu förstår jag inte vad du pratar om. Vänta lite ska jag kolla lite med mina kollegor”
Tanten lämnar telefonen ett ögonblick. Jag tittar ut genom fönstret och känner förvirringen komma över mig. Det rasslar till i luren.
”Tyvärr”, säger hon, ”ingen här har hört talas om nån sån installation. Är du säker på att du har ringt rätt?”
Jag muttrar något och lägger på luren. Sedan tar jag en skruvmejsel, går ut i hallen och skruvar ner mätaren. Den sitter åt ordentligt, men efter en viss kamp får jag ner den. Sedan sätter jag manicken i en låda som jag gömmer långt in i garderoben.
***
Jag surfar runt på nätet och försöker hitta liknande historier som den jag upplevt de senaste dagarna. Inga träffar. Som vanligt slutar det med att jag istället skriver skit på facebook med vänner. Däremot börjar jag läsa en artikel på DN av ren nyfikenhet. Den heter ”Nätjättarna vill veta allt om dig”.
Den handlar bland annat om hur de stora nätföretagen – facebook, google, amazon och apple- har system som riktar direktreklam mot sina användare. Skriver någon till sin kompis att hen ska ha en fest, så kan det plötsligt dyka upp reklam om passande rödviner. Det står om hur exempelvis Twitter sålt vidare information om sina användare. ”Nätgiganterna utvecklar allt fler sätt att ta sig in i människornas hjärnor via deras sociala relationer. Vad tänker folk på? Vad vill de betala för? Vad kommer folk att vilja ha om en timme?”.
Det är en intressant artikel, men jag tycker det verkar lite överdrivet. Nästan som om artikelförfattaren är paranoid. Allt det där pratet om övervakning på nätet blir lätt så konspiratoriskt ibland. Jag klickar bort artikeln och börjar snart tänka på nåt annat.
***
Tisdag
Fan! Jag kommer bli försenad till quizet, tänker jag, och slänger i mig det sista av middagen. Jag tittar på klockan igen, om jag skyndar mig kanske jag hinner. Då hör jag ljudet av dörrklockan. Jag dumpar tallriken i diskhon och skyndar för att öppna dörren. Där står mannen från förra veckan. Installatören.
Vi står båda tysta en stund och ser varandra i ögonen. Han flyttar blicken och ser över axeln på mig mot hörnet där mätaren satt tidigare.
”Jag ser att du tagit ner mätaren.”, säger han.
”Ehm. Ja. Vi... hade lite problem med den”.
”Jag förstår.”, säger han och rycker på axlarna. Han hostar till och sedan fortsätter han:
”Jo, vi har märkt att vi haft lite svårt med sändningen från våra mätare här i området så jag samlar ihop dem för kalibrering och så återvänder jag med den när vi fixat den. Men det kan dröja ett tag.”
”Okej...”
Jag stänger ytterdörren och går in på mitt rum där jag gräver fram lådan den ligger i ur garderoben. Återvänder till hallen och öppnar dörren. Han står kvar där i trapphuset. Jag sträcker över lådan långsamt och han tar emot den, men jag släpper inte taget. Vi står i några sekunder och håller i varsin ände av lådan. Han hostar till och jag lyfter min blick och ser in i hans spända ansikte. På ren automatik släpper jag taget.
”Tack så mycket, ha en bra dag”, säger han och vänder på klacken. När han hunnit några trappor ner hör jag hur han börjar vissla. Jag stänger dörren bakom mig.
