Livet hade varit så mycket lättare om jag spelat i Manowar

"MEN!", utbrister jag. Ett uttryck jag utan genvägar stulit från min gode klasskamrat T.T, ett utrop som kompletteras med att man tar sig för pannan och skakar på huvudet. Det ser alltid så kul ut när han gör det, och är ett ganska bra sätt att visa sin frustration på.

För tillfället är jag mätt, sliten och hyfsat trött. Såsom man blir ifall man slentrianfestat till klockan fyra på morgonen och sedan stigit upp dagen efteråt och ägnat dagen åt att städa, träna och käka pizza. Mitt vardag är så otroligt spännande och händelserik. Jag förstår om ni avundas min flashiga livstil.

På en Savelas gravsten kan det utan problem stå ingraverat "Nu kan det åtminstone inte bli värre. Eller...?" skämtade jag med min farsa när jag pratade med honom på telefon tidigare i veckan. Detta sa vi angående typ snön och kylan i Norrbotten, men det går väl att applicera på fler situationer än så. Just nu sitter jag och svettas över ett manus som snart, väldigt snart, är klart. Jag måste bara hitta den där siiista pusselbiten. Visst, det har jag sagt i några veckor nu efter varje ny version som exporterats från manusskrivarprogrammet CellTx. Problemet är att jag just nu vet vilken pusselbiten borde vara, men jag undrar om det är rätt väg att gå. (Eller om jag rättare sagt VÅGAR ta den vägen. Jag har väl sagt att jag innerst inne är en gammal hederlig fegis?)

Mycket hjälp fick jag under veckan, då vi hade regissören Marcus Olsson som gästlärare. En skärpt snubbe med bakgrund i Varanteatern, och som både regisserat tv-serien "Mäklarna" och den oscarsnominerade kortfilmen "Små och stora mirakel". Jag vet inte om jag fick några större banbrytande lärdomar om sättet att jobba med kortfilm, men det var helt klart värt.

I övrigt? Ja vad fan ska man säga. Mitt privatliv har väl haft mer framgångsrika perioder. Jag ska inte ödsla mer ångestdrypande låtcitat på er, inte den här gången i alla fall. Men det är rätt tufft just nu, om man ska prata emospråk, och det ser inte ut att ljusna särskilt snart. Jag fördriver tankarna och kvällarna med på tok för många folköl och vinylskivor. Hur kommer det sig att en så otroligt sympatisk och genomgod person som jag (host!) förvandlas till en bitter och elak jävel så fort jag måste checka in på Heartbreak Hotel? Är det för att jag kanske inser att jag borde ge upp de där illusionerna om att det lönar sig att vara trogen och uppoffrande? Det slutar ju ändå med att man bli blåst i slutändan. Allvarligt talat, fortsätter jag i den här stilen kommer Woody Allen snart framstå som en obotlig optimist i jämförelse.

Min gode vän C- skrev dessa rader till mig på MSN alldeles nyligen:

C- säger:
När Manowar skulle spela på Sweden Rock så ville de ha 10st oskulder i logen efter spelningen. Det tycker jag är skitkul.

Toni säger:
Haha, är det sant?

C- säger:
Ja det är sant. Men jag tror inte festivalledningen gick med på det

C- säger:
Men det hade varit coolt om de gjort det