Antagonisten

För första gången någonsin vågar jag lägga upp nåt på den här bloggen som jag faktiskt själv påtat ihop. Den här minutfilmen skrevs, spelades in och redigerades under några veckors tid hösten 2008. Personligen är jag hyfsat nöjd med den, även om den inte kommer till sin fulla rätt i såhär pass dålig upplösning. Det är spännande att jobba med en så extrem tidsbegränsning som en minut, men faktiskt svårare än man kan tro.

När det kommer till en film med såpass kort speltid som denna så ska man kanske akta sig för att berätta om handlingen för mycket. Men filmens lilla tagline är i alla fall: "Vem är din största fiende?"



Antagonisten (speltid: 1 minut)
Regi & Manus: Toni Savela
Foto: Hamid Khansari
B-Foto: Daniel Andersson
Ljud: Björn Petersson
Ljus: Totte Taflin
Scripta & Klipp: Stefan Askernäs

Huvudroll: Daniel Johansson

Filmen spelades in på HD-CAM och redigerades i Adobe Premier.

Tre fakta om 20/1 -09

#1: I dag fick jänkarna sin första färgade president. Även om jag inte tror att Barack Obama kommer vara den superhjälte som han blivit utmålad till, så inser även jag att det här är en historisk händelse. Obamas tal var dock en besvikelse om man jämför med det från valnatten. Fast å andra sidan var detta mer pragmatiskt än tidigare, vilket kanske behövs i dessa finanskrisens tider.

Däremot älskade jag faktumet att Bruce Springsteen , uppbackad av en gospelkör och Pete Seeger (!), sjöng den "bortglömda" socialistiska versen i Guthries "This land is your land" när han framförde sången under gårdagens hyllningskonsert:

There was a big high wall there that tried to stop me;
Sign was painted, it said private property;
But on the back side it didn't say nothing;
That side was made for you and me.


#2: Jag har mått otroligt bra idag. Jag vaknade utvilad på ett sätt jag inte gjort på månader, känns det som, även om det inte blev så mycket sömn i natt. Men jag kände mig så full av energi att folk på frukosten störde sig på min enerverande livsglädje. Humöret håll i sig större delar av dagen och jag befann mig verkligen i ett flow. Att få fler dagar och nätter som dessa vore en lyx som jag stadigt strävar efter. Ge mig mer av denna varan! Leverera leveransen till postadress: Toni Savela, Hunger Hotell, Molkom.


#3: Jag borde givetvis inte ägna denna stund till att skriva blogg. Jag har deadlines upp till öronen, och fler uppgifter däröver. På fredag ska jag leverera en synopsis till det som kommer bli det stora vårprojektet jag ska jobba med under de kommande månaderna. Jag har kommit en liten bit på vägen, men det krävs fortfarande mycket jobb. Dessutom tänkte jag hinna med att se lite Jean Luc Godard i researchsyfte. Så vad ägnar jag dessa värdefulla timmar åt en tisdagkväll i januari? Inte är det till fullo i alla fall. That's a fact.

Repris

Jag står här som en berusad Romeo
som hittat nyckeln och hemligheten
Jag rusar uppför trappan och slänger mig på sängen
Låt oss älska som vi inte gjort på länge
Du får allt du vill ha
Världen är vår ikväll
På Hunger Hotell

Jepp, nu är det dags igen: Det är fredag. Jag har just tagit en bastu med lite bra folk och öppnat kvällens första ölburkar. Det har varit en arbetsvecka lika lång som hård. Jag har dragit på mig skjorta och partybrillorna. Sitter på mitt rum och lyssnar på Bob Dylan och Eldkvarn. Detta kompletterar jag med ett blogginlägg kryddat med den regelbundna dosen av tro och tvivel. Det är sånt som man gör när man checkar in på Hunger Hotell. It's alright Ma, It's life and life only.

Planen är att jobba hårt i helgen (vansinne egentligen att slänga bort två dagar på ingenting när man har det lika fullt upp som undertecknad, men det bör ju inte betyda att man inte ska få koppla av i goda vänners lag med några kalla spendrups. Det här är det som bra arbetarromantik handlar om. Att slita hund på jobbet bara för att se fram emot fredagskväll. Jag är ingen arbetare i ordets egentliga betydelse. Jag må röra mig med mycket begränsade medel, men man tar nog i om man kallar mig för arbetarklass. Men det i mitt blod rinner en mentalitet som sliter och står ut bara för att få se slutet av regnbågen. Jag kommer från en släkt bestående av en lång radda stolta män och kvinnor som levt för varandra och med mottot att göra rätt för sig. Jag antar att de här klunkarna jag dricker ikväll är för dem, de har inte alltid haft pengarna, men de har haft sin stolthet.

Satt tidigare och lyssnade på Springsteens nya skiva "Working on a dream". Får återvända snart om hur den, med några få undantag, låter ännu tråkigare än föregångaren "Magic". Hur kan en av världens bästa liveartister ha blivit så träig på skiva?

Jag känner mig levande kvällar som denna. Det är det som är skillnaden mellan bra och mindre bra dagar. Då jag utnyttjar min ödmjuka talang för livsglädje och optimism och tillåter mig själv att bara gilla läget. Det finns en väg tillbaka till det mesta, och ännu fler vägar framåt. När jag utmålar mig själv som cyniker gör jag mig bara en otjänst. Vem försöker jag lura? Jag älskar människor. Påstår jag nånsin nåt annat ljuger jag.

Förövrigt lyssnar jag just nu på "The Soulshake Express" debutskiva på vinyl.

Nu får det räcka för den här gången. Jag har hunnit prata strunt om både mina rötter, min musiksmak och min påbörjade fredagskväll. Allt är alltså i sin ordning. Härmed följer en ganska dåligt mixad liveversion av tidigare favorithotell, men det var det ändå Tuben hade att erbjuda av detta tillhåll. Nåja. Låt så vara. En dag föddes jag i hunger och jag har alltid bett om mer. Men det kände ni säkert redan till.

Tell Ol' Toni

Min kropp befinner sig i ett förstadium till feber. Ja, jag pratar om riktig feber, det är ingen metafor för nåt sorts poetiskt sinnestillstånd. Det var i morse som jag kände att mörka moln seglande in över mitt immunförsvars horisont. Antingen kommer mina norrländska antikroppar besegra den här molande känslan av en stundande elefantsnuva, eller så kommer jag bli helt bäng och sängliggandes inom en snar framtid. Eftersom jag har sådär lagom mycket skolarbete hängande över mig så känns det senare alternativet som en omöjlighet. Men det är så det brukar fungera.

I konstrast till detta så är mitt allmäntillstånd faktiskt på uppgång. Den förra kåken fick sig några törnar och blåste ner till marken, men nu är byggplanerna massiva och jag använder nog med fogmassa den här gången för att få skiten att stå i åtminstone nåt decennium. Jag renoverar om köket helt enkelt, och passar på att möblera om i vardagsrummet när jag ändå håller på. Det är nu eller aldrig. Som Bob sjunger i "Tell Ol' Bill":

Tell Ol' Bill when he comes home
Anything is worth a try
Tell him that I'm not alone
That the hour has come to do or die.

Såg om "I'm Not There" idag för tredje gången. Lysande film, blev inspirerad. Har börjat dra upp pennstrecken för Det Stora Vårprojekt som vänta bakom knuten. Jag har lite idéer som jag väger fram och tillbaka. Jag gräver i den stora minnesbanken och försöker hitta upplevelser som känns väsentliga för historien.

Min kropp må förbereda sig för feber, men mitt huvud tycks vara beredd för både klarhet i både tanke och handling. Nu gäller det. Nu kör vi.

All the world I would defy
Let me make it plain as day
I look at you now and I sigh
How could it be any other way

Say it to me now

Såg filmen "Once" igår. Fruktansvärt fin film. Gjord på enkla medel, men med stort eftertryck. Den här sången som öppnar upp filmen, "Say it to me now", säger allt. En trasig gitarr som skriker med hela sitt hjärta. Om du har nåt att säga, säg det nu, innan det är försent. Mina strängar må vara ostämda och min resonanslåda är full av hål. Med det här är det som finns, en man i ett gathörn som blottar sitt hjärta för hela världen. Fint som fan.

Den här låten, oscarsvinnaren "Falling Slowly" bör ni också låna ett öra till: http://www.youtube.com/watch?v=CoSL_qayMCc

De första orden av 2009

Nu när jag sitter här med min vän J´s laptop i famnen så tycks veckorna ha gått undan i en rasande fart. Ni minns kanske de där dominobrickorna jag tjatade om härsist? Nåt i den stilen. Imorgon måndag är det dags för mig att återvända till Molkom. Kasta mig in i elden och den sista terminen av min tid på den här folkhögskolan i Värmland. Skolan börjar inte förrän på onsdag, men jag kommer nog ha fullt upp fram tills dess, och därefter ännu mer. Det kommer bli ännu en termin av arbete, intriger och alkohol. Hade skolan legat på en båt hade det låtit som en ny säsong av "Rederiet"...

De sista dagarna i Kalix gjorde jag inte mycket. Gick på simhallen och körde några längder, som jag brukade göra förr i tiden. Käkade pizza med R- och C-. Hängde med familjen. Avslutade med en ölhävarkväll hos tidigare nämnda C-: Vi gjorde inte mycket mer än att sitta i hans lägenhet bara vi två en lördagkväll och göra fumliga försök att spela "Guitar Hero".

Tågresan till Helsingborg var en pärs. SJ lyckades givetvis återigen att uppnå grova förseningar, så resan tog i slutändan 23 timmar. När man åker på sittplats är det faktiskt en ganska slitsam tur. Jag hade tur och träffade en Haparandatjej på tåget som jag åtminstone kunde sitta och prata med. Hon hade liknande upplevelser att fly norrland och bara återvända över jul. Trevlig människa.

Jag anlände till den skånska staden och blev emottagen av mina gamla bundsförvanter J- och M-. För de oinvigda så gick vi, tillsammans med C- och R-, alla i samma klass på gymnasiet. Jag och C- hade lärt känna varandra redan på högstadiet, R- var ny i stan och J- och M- var barndomskompisar. Vi fem lyckades skapa nån sorts vrickad vänskap som på nåt sätt hållit sig mer eller mindre intakt ända fram till idag. Jag var den första att lämna Kalix, för nu snart tre år sedan. M- flyttade i sommras till just Helsingborg, och J- har bott hos honom i några veckor. De här grabbarna är så nära bröder till mig som man kan komma utan att de blir biologiska sådana.

Som några berusade tre musketörer har vi spenderat tiden mellan den 30 december 2008 till dagens dato med att köra på ungefär samma schema: Vi vaknar nångång tidigast tolvtiden och ägnar sedan dagen åt att antingen dricka öl eller se på film. På nyårsafton drog vi ut på Helsingborgs rökfyllda gator. Alla raketer som folk avfyrade i city gav en närmast surrealistisk inramning av tjock dimma. Vi hamnade på en klubb och det nya året kändes, under de där småtimmarna i folkvimmlet, ganska lovande.

Fredagen ägnade jag tillsammans med... en Molkommänniska, som tagit tåget från Malmö. Det blev en bra dag, visade det sig. Min ständiga förmåga att se livet i 16:9 (att alltid vilja se livets små skeenden uppdelade som scener ur en film) gjorde så att ett cafébesök mitt emot en kyrkogård blev lysande manusstoft. En 60-årig ex-jugoslav serverade inte bara kaffet, han hade en närmast synsk förmåga att genomskåda mig och mitt sällskap. Av ingen anledning alls klämde han in knivskarpa analyser mellan dåliga skämt om fruntimmer. Jag tappade nästan fattningen. Tänk att den mest insiktsfulla sammanfattningen om ens privatliv ska komma från en total främling! I vilket fall som helst. Det var en lyckad dag, med eller utan dess konsekvenser.

Efter att den sena fredagskvällen avslutats med dartspelande på en pub, där förövrigt också en videoetta från Molkom med rötterna i just Helsingborg dök upp och kastade lite pil, så blev det lördag. Lördagen följde ett tidigare populärt mönster från veckan: Se några avsnitt av tv-serien Dexter, slappa med några Spendrups och så sedan ut igen i den skånska natten. Vi hamnade på Tivoli, ett nice uteställe med ett litet dansgolv som i princip bara spelade bra musik. Vi stötte på några trevliga bekantskaper, vi ramlade runt och hörde de skorrande Rrrrr'en var än vi vände våra huvuden. Ibland är det inte mer än så man kräver.

Återigen blev det här en överväldigande lång text. Förstår mig knappt på vem som orkar med att läsa det här långa raljerandet. I framtiden kanske det skulle vara lika bra att hoppa över det här ovidkommande raljerandet. Jag skulle lika gärna bara kunna skriva de nyckelord som ändå är det ända jag ältar om och om igen i de här inläggen: "Vackra tjejer. Alkohol. Bob Dylan. Ångest. Bokstavsförkortningar av namn som förvirrar läsare. Minnen av min hemstad. Hångel." Släng in lite skildringar av skärgårdsöar så kunde det lika gärna kunna vara en sammanfattning av Eldkvarn-texter. Men hey, det duger för mig. De där orden, och alla andra i detta första inlägg 2009, beskrev de här veckorna. Vi får se huruvida de beskriver de kommande. Missa inte den spännande fortsättningen. Kanske dyker Reidar upp i nästa avsnitt.