Ta det för vad det är. Ta det som en man. Jag låg uppe halva natten igår och flöt in och ut ur drömlös sömn. Det snurrade i min skalle, och tro det eller ej, det gör det fortfarande. Det känns som ett disco, förutom att folk inte dansar och det är inte en massa lampor som blinkar. Men jag känner mig lika malplacerad och disorienterad när det kränger upp och ner runt omkring mig som jag gör på ett dansgolv.
Jag hade dock en väldigt bra kväll igår. Såg en film. Hängde lite. Softade. Men sen när natten kommer... tja, det blir alltid lite värre då, som Björn Skifs sjöng.
Terminen har oundvikligen kommit till sitt slut. Jag vet att jag börjar bli tjatig, men den blev inte som jag hade trott. Det har varit ständiga överraskningar och saker jag inte vetat om mig själv eller andra har poppat upp som svampar ur marken.
Det är dags att återvända hem till Norrland igen, och det är skönt att veta att saker brukar i alla fall se ut som de brukar där hemma. Mina förhoppningar är att Regeringen Reinfelt delar med sig av de där miljonerna som ska gå till budgetpaketen som ska gå till finanskrisen till undertecknad, så att jag kan ha råd att åka till Helsingborg under Nyår och skåla in det nya året med mina vänner där. Tja, inte nödvändigtvis Helsingborg, var än någon vill ha mig kan jag ta mig. Så länge jag slipper fira årskiftet i Kalix i år igen.
För sakens skull lyssnar jag på Familjens dansdänga "Snurrar i min skalle". Skånsk dunkadunka med en underbar musikvideo som gemene man borde YouTuba snarast.
Jag vet att nyårslöften är till för att brytas. Men det finns saker som jag vill förbättra det kommande året. Jag vill bli en människa att vara stolt över igen. Till att börja med. Jag råkade sen en gammal inspelning idag från en årsgammal fest. Jag stod med armen runt en fruntimmer och drog en munter monolog. Jag såg så vansinnigt glad ut, som om jag var fit for fight. Trots att det är mycket jag lärt mig i Molkom är det mycket jag förlorat också. Jag känner mig sällan harmonisk längre. Mitt temperament har blivit sju resor värre och jag får tuppjuck över i princip vad som helst. Min humor har blivit elakare och min cynism har blivit ett kännetecken.
Jag har svårt att komma i kontakt med några av mina starkaste principer och stöttestenar: Ärlighet, omtanke, empati. De där visdomsorden som jag har på affischen på väggen ("DET GÅR ATT FÖRÄNDRA VÄRLDEN") peppar mig inte längre på samma sätt. Jag börjar till och med tvivla på att de små förändringarna skapar stora, något som jag hade som mantra under åtminstone en tvåårsperiod av mitt liv. Idealism är något som många anser fult och naivt. Men jag mådde bra av att vara en sådan. Praktikern i mig kan jag inte fly undan, men det vill jag inte heller. Jag vill komplettera honom.
Men jag vill hitta tillbaka till det där. Till kreativiteten. Till viljan. Till kärleken till mig och andra. Jag vill börja om och rycka upp mig. Jag vet egentligen var jag ska börja. Det finns en konflikt som måste lösas snarast, men det är inte så mycket jag kan göra åt det själv just nu. Skitsamma. Det är en lång historia.
Jag är så vansinnigt trött nu. Både fysiskt och psykiskt. Förra nattens förlorade timmar av sömn (och natten före den, och före den osv) börjar göra sig påminda. Så när jag återvänder till de vita vidderna i norr över julveckorna, så ska min första prioritet vara att sova. Och sova. Och sova. Och läsa fruktansvärda mängder. Och se film. Och bygga upp inför en termin som inte under några omständigheter får bli en repris på den passerade. Det kommer jag se till att den inte blir. Jag kommer att ta det för var det är. Jag kommer att ta det som en man.
No comments:
Post a Comment