Toni sammanfattar 2007

Varje år vid den här tiden frågar jag mig själv samma sak. Hur sammanfattar man ett år? Bör man göra det? Kan man? Jag tror jag började med den här traditionen 2003, att skriva en krönika över året som gått, men betoningen på vilka skivor och filmer som släppts. För varje år som gått har sammanfattningarna blivit svårare och svårare att skriva. Inte det att det blivit svårare att skriva om filmer och musik -snarare tvärtom- utan nu tänker jag mer på den biten då jag ska sammanfatta vad som hänt i mitt liv under denna tidsperiod. För varje år tycks saker bli mer och mer komplicerade. När jag skulle sammanfatta 2006 var jag nog odelat optimistisk om jag inte minns fel. Sån blir nog inte tonen när jag sammanfattar detta år. 2007 har varit ett kontrasternas år. Vissa månader har varit sugiga. Andra har varit lysande. Vissa dagar har varit botten på ån. Andra har varit sprudlande livsglädje.

Mina "trogna" läsare är nog medvetna om att året började rätt tungt. När året började bodde jag i Norrköping i en lägenhet och jobbade fortfarande för Greenpeace. Jag befann mig i ett döende förhållande som fick sitt slut några månader in på nya året. Att själva förhållandet sprack är jag i dag bara tacksam över, det var en tidsfråga, men det var inte det som fick mig att må så otroligt dåligt som jag gjorde den våren. Jag blev utnyttjad och bedragen både psykiskt och ekonomiskt av ett ondsint honkön som jag hade trott bättre saker om. Ni vet hur det kan komma till en punkt då man inser att en människa som man hyst stor sympati för visar sitt rätta jag, och man inser att allt ont som hänt den personen varit välförtjänt? Jag vet att jag låter otroligt bitter, men så farligt är det inte. Idag har jag lagt den historien bakom mig och återvänder till detta för bokslutet skull. Det som jag till syvende och sisdt lärde mig 2007 var att klara mig själv. Att inte ha några skyddnät i närheten. Att inte ha någon aning om var jag är på väg eller hur jag ska ta mig dit. Och det visade sig att det absolut bästa sättet att klara sig själv var att lita på andra. Att lyfta på luren och ringa hem till föräldrarna eller vännerna och säga att "jag skulle behöva snacka lite". Det och att lyssna en helvetes massa på Eldkvarn.

Jobbet på Greenpeace gick inte lika lysande som tidigare. Tidsvis var nog situationen närmast katastrofal. Jag var ensam och "en lång väg hemifrån". Men jag ryckte upp mig och lyckades resa på mig. Även yrkesmässigt: Under sommaren lyckades jag och mina kollegor göra stor revansch och sluta på topp. Det blev ett besök till Hultsfred med M-, som trots feber och elände blev en lyckad resa. När jag kom hem från festivalen fick jag också ett brev på posten som skulle komma att påverka de kommande åren av mitt liv. Jag hade blivit intagen på videolinjen på Molkoms Folkhögskola.

Den femtonde augusti flyttade jag till Värmland. Jag lämnade efter mig en omtyckt lägenhet, miljöarbetet och några mycket goda vänner i Norrköping, men var helt och hållet inställd på att förvandla månaderna i Molkom till något positivt. Så blev det också. De månaderna som jag hittills har ägnat som filmstuderande på folkhögskola har varit fantastiska. Det har varit riktigt hårt slit, många sena nätter och jobbiga kreativa återvändsgränder. Men det har det varit värt. I slutet av året blev jag färdig med kortfilmen "Lyckans färg är blå", det första projekt jag någonsin blivit nöjd med. För någon som har en tendens att ställa så höga krav på sig själv som undertecknad, så är det en bedrift värd namnet. Jag har påbörjat en promenad jag ämnar att avsluta. Helt enkelt, på ren svenska: Fan vad kul det är att göra film.

Alla människor som jag lärt känna också… Önskar jag kunde nämna dem alla. Filmelever, dramaelever och journalister. Listan är lång. Människor med drivkraft, humor, med egenskaper som ibland är skrämmande lika mina egna. Nånstans i mitten av terminen lärde jag även känna en viss skånska som fångade mitt intresse lite närmare. Hon var vacker, rolig, begåvad och en allmänt skön person. Givetvis har vi gått och blivit ihop. Det kunde inte hjälpas.

Jag avslutar året hemma i Kalix. I brist på annat packade jag väskan och stack hem till Norrbotten för andra gången det här året. Det är fortfarande några dagar kvar till nyår i skrivande stund, men än så länge går det här året ut med flaggan i topp. Det har varit ett bitvist svårt och hårt år, men också raka motsatsen. Ett år av kontraster som sagt. Jag har många bra minnen av året som jag väljer att ta med mig. Jag kommer minnas filmkvällarna med A-. Jag kommer att minnas avskedsmiddagen med värvargänget. Jag kommer att minnas den mycket lyckade kvällen då jag och två journalistgrabbar såg "The Last Waltz" och drack några iskalla. Jag kommer att minnas när jag och M- sjöng med i "Kärlekens tunga". Jag kommer att minnas mysandet på Västans internat med henne.

Nu raljerar jag iväg igen. Det går inte att sammanfatta ett helt år med några rader eller blad. Men jag kan åtminstone säga att jag tog mig igenom ett år, och jag gjorde det bra. Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på mitt liv och säga samma sak som jag säger om det gångna året: För alltid och jämnt. Jag har bara gjort det jag trott var det rätta och jag kan utan att skämmas säga, att många gånger så var det också det.

Gott nytt år.



Nu tar vi och sammanfattar den lite mer nördiga delen av året:

Året bästa filmer (som jag har fått tillfälle att se):
1. Half Nelson
-Jag vet att min gode vän C- inte håller med mig i den här frågan, men av allt jag sett i år är det dramat där Ryan Gospel spelar -host- en kontrasternas man. En lärare som försöker undervisa sin klass i samhällets orättvisor samtidigt som han själv brottas med sitt drogberoende. Årets starkaste film och skådespelarprestation lyckas blanda politik och drama på ett ypperligt sätt.
2. Du Levande:
-Roy Andersson gör ännu ett svenskt mästerverk. Inte lika bra som "Sånger", men vissa av scenerna tar bokstavligen andan ur en.
3. I’m Not There
-Den har inte haft biopremiär i Sverige än, men jag får väl räkna med den ändå. En konstnärlig tolkning av Bob Dylans liv… Givetvis älskar jag den, även om filmen inte räcker hela vägen.
4. Sicko

Årets bästa filmköp: Andra säsongen av "Vita Huset". Fyfan vad bra det är. Borde inviga 2008 med att köpa tredje…

Årets bästa filmupplevelse: Elefanten i slutet på "The Passion of Darkly Noon". Magiskt. Skitkul.

Årets bästa skivor:
1. Eldkvarn "Svart Blogg".
-Det här året tog Eldkvarn och blev en del av mitt liv. Jag tjatar om dem som fan, jag vet, jag ber om ursäkt. Men det var bara i "Svart blogg" vi fick eposet "Fulla för kärlekens skull", discorocken "En ledig man" och balladen "Blues för Bodil Malmsteen".

Bubblare utan inbördes ordning: Säkert! "Säkert!", Bruce Springsteen "Magic", Moneybrother "Mount Pleasure" och Sophie Zelmani "Memory loves you".

Bästa konserter:
Oj. Jag kom på mig själv med att tänka "Jag har inte gått på så många bra spelningar i år" för några månader sedan. Men redan då och definitivt efterhand har jag förstått att det både var rent skitsnack. Jag har bevittnat flertalet helt lysande spelningar i år. Inte så många små och spännande band kanske, men desto fler stora personliga favoriter. Att rangordna årets bästa spelningar är svårt, men jag får göra ett försök. Bubblare: Sophie Zelmani på Flygeln i Norrköping och Säkert! på Hultsfred.

1. Bruce Springsteen, Globen 10 december
- Jag gjorde det omöjliga och fick tag i biljetter. Allt annat tycks blekna i jämförelse. Trion med extranummer "Jungleland", "Born to run" och "Dancing in the dark" kan vara mitt livs största musikaliska upplevelse. Jag kommer aldrig att glömma det här.

2. Eldkvarn, Linköping 1a maj
- Den här kommer faktiskt inte långt efter Bruce. Den här spelningen kom vid ett tillfälle då jag var nedbruten och med hundra tankar i huvudet. Eldkvarn hjälpte mig fokusera de tankarna och gå vidare. Det låter hur pretentiöst som helst, men för första gången i mitt så har nog faktiskt musik hjälpt mig med mer än att spendera pengar. Det var underbar vårkväll och "Alice" och "En ledig man" var allt jag nånsin skulle behöva. Jag såg om bandet i fråga några månader senare med M- på luleåkalaset och det var inte riktigt lika bra, men minnesvärt likväl.

3. Bob Dylan, Globen April.
- Det här var andra gången jag såg His Bobness live, en spelning med för och nackdelar. Men fördelarna vägde nog tyngre: En skön låtlista, Bob spelade gitarr igen och jag satt på första parkett. Jag kanske har sett bättre spelningar under året, men Dylan är alltid Dylan.

4. Rocky Erickson, Hultsfred juli.
-Första Europaspelningen. "To night… is the night of the vampire". Fruktansvärt bra.

5. Håkan Hellström, Liseberg September
-Min andra fullängdskonsert med Göteborgaren i fråga. Stort sväng och stort hjärta.

Årets bästa skivköp: Rolling Stones "Exile on Main Street" på CD. The Band "Music from Big Pink" på LP.

Årets upptäcka genre: Jazz… Jag trodde aldrig jag skulle säga det, och jag har precis börjat gräva. Men Miles Davis "Some kind of blue". Wow.

Årets bästa böcker:
Suck, vad dålig jag varit på att läsa i år. Men det bästa som kommit i år som jag lagt tassarna på har varit "Harry Potter och Dödsrelikerna" och senaste Håkan Nessern, "En helt annan historia". Säger jag inte det varje år?

Det bästa jag läst i år: John Steinbecks "Vredens Druvor". Så helvetes bra, trots alla åren på nacken. Stor litteratur.

Årets tradition: Att sitta i bastun med grabbarna, dricka Odin 3, 5 % och uppleva "jägarstämningen".


I och med det får det räcka med det här årets sammanfattning. Det var inte den första och inte den sista. Jag har stora förhoppningar för 2008.

Som gammal Greenpeacevärvare är den här strippen "funny because it's true"...

The boy from the north country

Han packar väskan och beger sig uppåt. Hemåt, Norrland, Kalix, gamla hemstaden. Man kan kalla den vad man vill. Den första terminen på Molkoms Folkhögskola är avklarad och jag har några fantastiska månader att se tillbaka på. Men nu har jag jul och allt därikring att klara av först innan jag återvänder och fortsätter mina bravader.

God Jul förövrigt. Jag skriver snart igen.

Licens att leva

I förbifarten:

Snart är det dags för den årliga sammanfattningen. Den då jag listar upplevelser, filmer och musik från det gångna året. Jag skrev just ihop listan med årets konserter och blev själv förvånad över hur mycket bra jag hunnit med att se i år.

Men det jag tänker just nu på är "Mitt hjärta ropar ditt namn". En låt från Eldkvarns lysande LP "Utanför Lagen". Denna orgeldoftande historia är bland det bästa och vackraste jag hört med denna grupp. Eldkvarn kommer jag ofrånkomligen hylla i sammanfattningen, men just nu vill jag bara lyfta fram denna sång som åtminstone borde bli en mp3 i eran samling redan ikväll. Dessa rader går på repeat i mitt huvud:

Allt jag ber om är licens att leva
allt jag ser är ett skepp som lämnar hamn
Över vågorna på haven
över ängarna i dalen
skall mitt hjärta ropa ditt namn
Mitt hjärta ropar ditt namn

Jag skriver snart igen.

Bruce Sprinsteen, Globen 10/12 -07

Igår stod jag där på läktaren och lät mig uppslukas av något så enkelt och ädelt som rock and roll.

Egentligen hade jag tänkt skriva ett enda stort inlägg om måndagen i Stockholm. En fullkomlig dag på alla möjliga sätt; Jag träffade gamla vänner och njöt en underbar konsert. Det kändes nästan som att komma hem. Den spelning som Bruce Springsteen framförde hade jag bara tänkt nämna i ett stycke och försöka sammanfatta allt med några få kärnfulla rader. Men sedan läste jag Markus Larssons recension i Aftonbladet och kände att jag måste reda ut ett och annat. Två plus, skrev han. Enligt den gode Larsson var The Boss trött och seg. Det är nog fjärde eller femte gången jag gått på en konsert samtidigt som den uppblåsta stockholmaren med Kirunablod recenserat, och varje gång har våra åsikter skilt sig avsevärt. Så även denna gång. Det som irriterar mig mest men den självutnämnde Springsteenexperten är att han fortsätter påpeka hur de tio spelningar han sett innan denna varit bättre, och hur låtlistan påminner om dem han sett veckorna innan. Visst, springer man på en konsert med The Boss i veckan kanske man börjar känna igen den, men vi som ser honom för första gången i år… Vi klagar inte.

Mina recensioner tenderar sällan att bli recensioner. Mer personliga och nördiga betraktelser med ett överanvändande av superlativ. Men jag skriver inte för Aftonbladets sensationslystna läsarskara vars koncentrationsnivå inte tillåter några längre utläggningar. För ska sanningen fram så var gårdagens spelning med Bruce Springsteen & The E Street Band förmodligen den bästa spelning jag sett i hela mitt liv. Det var, för att parafrasera den senaste albumtiteln, magiskt.

I det sällskap som jag befann mig i så var förväntningarna höga. G- och A-, paret från Halmstad, hade tillsammans med mig laddat för detta ögonblick ända sedan den där natten på Hultsfred då vi spelade ”Dancing in the dark” i mitt tält med tillhörande allsång. Jag har själv varit ett Springsteen fan ända sedan tvåan på gymnasiet då jag köpte ”Born to run” och inledde en kärleksaffär med albumets nio spår. Ända sedan dess har jag drömt om att få se ”Brucan” live, och då uppbackad av det enda kompbandet som egentligen spelar någon roll: E-Street Band. De som var med från början. Nu var alltså stunden kommen. Mina förväntningar var höga, speciellt med tanke på Springsteens rykte som liveartist. Oddsen att jag skulle bli besviken var alltså rätt höga.

Så sparkade han alltså igång. Setlisten innehöll måhända inga överraskningar till en början, men det var med tyngd som startskottet kom med ”Radio Nowhere”. Springsteen och hans band cruisade sig snyggt igenom fortsättningen och den inledande trion med låtar var så mycket arenarock det bara kan bli. Ljudet i Globen är inte särskilt bra uppe på läktaren, men den enda gången det överhuvudtaget störde mig var i den akustiska ”Magic”. Bandet var lika tajt och välspelat som jag hade förväntat mig. Den som fick mest plats på scenen i kväll jämte vår Bruce var helt klart Clarence Clemmons Mannen som gjorde saxofonen sexig blåste det ena lysande solot efter det andra. Steven Van Zandt var precis den gitarrhjälte man kunde förvänta sig, och när han ibland till och med får ta över mikrofonen och sjunga en strof då och då kändes det riktigt bra.

Men till en början kändes dock bandet stundtals lite trevande. Jag kan minnas både en och annan missad takt och ton som slog lite fel. Men när bandet hunnit till ”Candy’s room” vände det. Plötsligt uppstod en energi i rummet som höll i sig i ett flertal nummer och som bara fick på tasken när någon låt från det nya albumet trillade in. Materialet från ”Magic” funkade förvånande bra i vissa fall, och i andra blev det inte mer än en axelryckning. Titellåten och ”Devil’s Arcade” kändes faktiskt sisådär nödvändiga, men när de därefter följdes av röjiga och mer delikata rocknummer så glömde man bort eventuella stela stunder.

Tre fjärdedelar in i låtlistan kändes spelningen som jag hade förväntat mig den. Mycket bra. Att få höra ”The River” var så vackert att jag var tvungen att blinka bort tårarna. ”Working on the highway” som är en rätt dassig låt på album blev en folkfest i händerna på E Street Band 2007. Men jag måste erkänna att jag hade förväntat mig något mer. Något som blåste mig av fötterna. Nåja, tänkte jag. Det var nog bara mina förväntningar som var lite väl uppskruvade. Det var då det hände.

Det började redan under ”Last to die” och ”Long walk home”. De två bästa livesångerna från ”Magic” fungerade utomordentligt och det kändes som om bandet gjorde sig redo för en kraftsamling. Spänningen som ökade och ökade var påtaglig. Då kom ”Badlands” och allt exploderade. Jag tror jag och G- stod jämte sida vid sida hela låten igenom med knytnävarna i luften, ja för i helvete, hela arenan gjorde det nog! En spontan allsång på mantrat i slutet uppstod och Springsteen använde det för att piska upp sig själv och sitt kompband till oanade höjder. Det kändes som om arenan skulle sprängas vilken sekund som helst. Bandet gick av scenen och återvände för extranummer.

Extranumrena inleddes med ”Girls in their summer clothes” som måhända är en lite tråkig låt –en ”Waitin’ on a sunny day” i halverat tempo- men efter att Bossen dedikerade den till ”alla svänska fliickor”så var det okej. Men jag undrade i mitt stilla sinne om han kunde hitta tillbaka till den masspsykos som rådigt under ”Badlands”? Efter att ha följt låtlistorna från tidigare konserter så var nästa givna låt ”Kitty’s back”, en stundtals rätt bra rockövning med lite för många utflykter i jazzrockens värld. Men när de inledande pianoackorden slogs förstod jag att det inte var den vi skulle få höra. När jag innan spelningen diskuterat vilka höjdpunkter man kanske skulle kunna få se fram emot så var just dessa ackord enligt mig ”en omöjlighet”. Chanserna var minimala. Men så kom de. Så kom DEN. ”Jungleland”.

Eposet fyllde varje skrymsle av lokalen och jag var tvungen att sätta mig ner för att bearbeta den. Inte en ton var fel. Pianot, gitarrerna, sången, saxofonsolot. Allt satt där det skulle och ”Jungleland” växte sig monumental i Stockholmsnatten. När samtliga i salongen sjöng med i varje versslut så var det obeskrivbart. Det var i det ögonblicket som alla eventuella skavanker överhuvudtaget tyckets lyfta och aldrig återvända. När Clarence blåste de sista sorgliga tonerna så var samtliga hjärtan i salongen en nyans rödare, och när Bruce klappade sin saxofonist på axeln så var det förmodligen ingen av oss 16 000 som inte blev rörd. Hur skulle de resterande extranumrena ens vara i närheten av denna känslostorm?

Förmodligen såhär: ”Born to run”. Born to fucking run. Så enkelt var det. Plötsligt tändes alla lampor i lokalen så att alla kunde se den enorma folkmassa som därefter sjöng med i varje strof och stavelse av den anstormning av musik som utbröt. Lyckan på läktaren var enorm. Innan de sista tonerna ens ebbat ut så hoppade bandet in i nästa storartade ögonblick: ”Dancing in the dark”. Inte en jävel stod nu still i lokalen. Varje textrad skar som knivar i bröstet. Varje ackord tycktes pulsera för evigt. Den här sången kan tas för en synthbagatell, men det vore ett fruktanstvärt misstag. ”Dancing in the dark” verkade i detta då vara en av Springsteens största bedrifter. Raderna om att vara rastlös och vilse i tillvaron, missnöjd och malplacerad är träffande för varje ung människa som lever i det förfallna folkhemmet.

Spelningen avslutades med ”Amrican Land”. En för den stora massan okänd klenod som Springsteen slängde sig med under förra turnen han gjorde med the Seeger Sessions band. En irländsk folkvisa som tycks kommentera det amerikanska samhället av idag misstänksamt mycket. Genidraget att visa upp texten i bästa sing a long-stil på storbildskärmarna gjorde att publiken kände sig inbjuden att sjunga med från första stund, även om flertalet fömodligen aldrig hört sången tidigare. Energin var på topp, euroforin tycktes aldrig ta slut. Springsteen och hans band kramade ut det sista från publiken och lämnade scenen.

Trodde jag. Varje konsert som avverkats på den här turnen hade nämligen avslutats så. Och Springsteen hade aldrig återvänt hitills 2007 för att spela ett andra extranummer. Men så plötsligt stod bandet där på scenen iförda tomteluvor och spelade… just det… ”Santa Claus is coming to town”. En ynnest. En sista explosion. Att påstå att bandet var trött och segt är lika skrattretande som Markus Larssons journalistiska meriter. Spelglädje, var ordet. Alla tycktes skratta och stoja på scenen, och ändå ha tid att leverera fulländad rock and roll. Det var trots allt det som den här kvällen handlade om. Rock and roll i dess renaste form.

Jag har sett hyfsat många spelningar med både små och stora artister. Ibland har jag blivit besviken och ibland har jag blivit lyrisk. Det sistnämnda har nog skett både en och annan gång. Så när jag letar efter minnet av en konsert som varit mer och bättre än denna så hittar jag inte många kandidater. Jag hittar i alla fall ingen konkurrent där samspelet och kärleken mellan artist och publik varit så intensivt och stort. Därför känner jag mig nästan nödgad att utnämna Springsteen i Globen 2007 till mitt livs bästa konsert. Åtminstone idag.

Här följer betyg, låt för låt:

Radio Nowhere 4 / 5
En bra kickstart. Publikens välkomnande är öronbedövande. Som sång är inte ”Radio Nowhere” särskilt mycket, men den energi och aggressivitet som den erbjuder är inte att leka med.

No Surrender 3 / 5
En klassiker. Otroligt rolig att höra och framförd med stort driv. Men bandet känner fortfarande lite på arenan.

Lonesome Day 4 / 5
Här sitter arenarocken som den ska. Stundtals religiöst.

Gypsy Biker 3 / 5
Tyvärr Bruce. Även om du spelar ditt munspel bra och framförandet är bra, så är låten rätt tråkig.

Magic 2 / 5
Tanken är god. Försnacket ännu bättre. Idén bakom framförandet, akustisk gitarr uppbackad av fiol, är jättefin. Men låten når tyvärr inte fram, kanske på grund av ekot i lokalen.

Reason to Believe 4 / 5
Visst förvandlas betrakelsen över livets meninglöshet till stabil boogierock.

Candy's Room 5 / 5
Kvällens första fullträff. Egentligen bara en tempohöjning inför nästa nummer, men nog fan drar han låten till sitt yttersta. Max Weinbergs största insats som trummis sker här.

She's the One 4 / 5
Första sången från “Born to run” är bländande snyggt framförd.

Livin' in the Future 4 / 5
Jag dansade mig igenom kvällens trallvänligaste refräng.

The Promised Land 4 / 5
Åh, Darkness. Springsteen sjunger verserna mer tillbakahållet än i originalet. Det ger verkligen en känsla av att en uttråkad lastbilschaffis sjunger om sina drömmar och förhoppningar. På ett bra sätt.

I'll Work For Your Love 3 / 5
Ännu en rätt tråkig sång som jag inte fastnat för. Men habilt och trevligt framförd.

The River 5 / 5
De applåder som möter ”The River” är öronbedövande. Det hav av ljus som kommer från mobiltelefoner som filmar de inledande verserna är nästintill lika vackert som framförandet av denna klassiker. Gåshuden kommer sakta krypandes. Mycket, mycket vackert, Bruce. Markus Larsson fördömde sången som horribelt framförd… Hade killen menstruation eller?

Working on the Highway 5 / 5
Den här är hur kul som helst. Allsång, lyckotjut och hela E Street Band dansar.

Devil's Arcade 2 / 5
Mäktig på sitt sätt. Men den gav inte mycket. Mest för att den kom så malplacerat.

The Rising 4 / 5
Här börjar Springsteen piska upp stämningen. För några minuter fylls Globen av en ny sorts gospel.

Last to Die 4 / 5
Oj, här blev jag förvånad. Denna har jag inte alls fäst särskilt stor uppmärksamhet. Men med ett glödhett band bakom sig så får Springsteen ”Last to die” att låta som en klassiker i sin repertoar.

Long Walk Home 5 / 5
Bäst från nya skivan och ännu bättre i livekostym. Jag kommer nynna på denna i månader.

Badlands 5 / 5
Här kom explosionen. Här kommer knytnävarna i luften. Här kommer allsången. Det här är orsaken till att han anses vara en av de största. Det är vardagstragik, dundrande trummor, brinnande gitarrer och samspelet mellan The Boss och Van Zandt eliminerar allt motstånd.

Extranummer:

Girls in Their Summer Clothes 3 / 5
En söt låt dedikerad till söta flickor. Men den tar ner tempot och kämparglöden i lokalen….


Jungleland 5 / 5
... men vad fan gör det när vi får höra “Jungeland”. Efter det här blir det inte sämre än mästerligt. När 16 000 människor sjunger ”Down in Jungeland” så skakar världen.


Det behövs inga fler motivationer. ”This is what will be.”

5/5:
Born to Run
Dancing in the Dark
American Land
Santa Claus is Comin' to Town

Inför Brucan.

Imorgon smäller det. Då åker jag tillsammans med bland annat G- och hans flickvän till Stockholm för att bevittna Bruce Springsteen live på Globen. Jag är peppad utav bara helvete. Då hoppas jag mest av allt att få se ovanstående sång framföras, mästerverket "Backstreets". Kanske kan man även hoppas på "Racing in the streets" eller "Thunder Road" också. Eller varför inte typ "The River"? Men jag kommer nog nöja mig ganska gott utan dem också. Det här trots allt Bruce, mannen som återuppfann rock and roll. Om allt går som det ska, om tåget kommer fram, om jag inte blir rånad fem minuter innan spelningen, så kommer allt att bli mycket bra. Baby, we were born to run.

Förövrigt har kommenterandet på bloggen varit obefintlig på sistone. Ingen som vill lämna några ord på vägen?

Jag & filmen

Ni skulle höra basen i mitt rum just nu. Den är så att säga dominerande bland ljudvågorna i det här rummet just nu. En klassiker: Nas ”Illmatic”. En rapskiva från tidigt 90-tal som är så tung att bicepsen värker så fort man närmar sig högtalarna. ”I never sleep, cause sleep is the cousin of death/ Beyond the walls of intelligence, life is defined.”

Jag kan knappt minnas när jag senast satt på mitt rum och hade ”alone-time”. Jag klagar inte, inte under några omständigheter, men den senaste veckan har varit väldigt intensiv och kommer vara det några dagar till. Klimaxet för de senaste veckornas arbete har nämligen nått sin peak. Efter att ha blivit tilldelat manuset ”Lyckans färg är blå” för fyra-fem veckor sedan så har otaliga timmar passerat där vi bearbetat manus, planerat och repeterat för inspelning. Planeringen har varit minutiös, bokstavligen talat. Det är ett bra manus. De skådespelare som jag fått regissera har idag, dag tre av fyra, utfört den ena lysande prestationen efter den andra. Det är en svår film att göra. Kanske inte tekniskt, även om vi mött visa svårigheter, men när det kommer till känslorna som ska levereras är det svårt. Jag är mycket imponerad av hur någon som är jämnårig med mig kan göra sånt framför kameran som D- och H- har gjort i veckan. Tacka fan också för att teamet jag fått arbeta med är så seriösa och skickliga.

Men det har alltså varit en hård vecka. Intensiv. Pressande. Stundtals har jag haft prestationsångest. Alla jag jobbar med är så jävla duktiga på vad de gör att jag känner mig helst vilse i jämförelse. Många verkar ha den där egenskapen att kunna fatta beslut i ögonblicket, medan jag får krupp över varje val som jag inte förberett mig för. Det är därför jag har en sån pervers besatthet för planering. Det här är den största inspelning som jag fått ansvara över, och det är hur läskigt som helst.

Men jag gillar det. Jag gillar det mer än nåt annat jag jobbat med. Jag gillar att skriva skönlitteratur, men det är ensamt och inget riktigt arbete. Greenpeace var givande och häftigt, men med tanke på att jag ansågs som veteran efter att ha jobbat med det i ett år och tre månader så inser man hur kort livstid sådana anställningar innebär. Filmarbetande är kanske den mest omöjliga branschen av alla, men det är det enda jag kan tänka mig att betala priset för. Jag vet inte riktigt vad jag vill syssla med. Det tekniska är kul, men inte min egentliga drivkraft. Nån vidare fotograf har jag heller aldrig varit. Ljus eller ljud är skithäftigt, men inget som lockar. Än så länge vill jag skriva, regissera eller producera. Mina ambitioner är alltså övermäktiga. Vad ger jag mig in på? Det vet jag nog inte, och skulle jag göra det skulle jag byta framtidsplaner redan ikväll. Men dagar som denna, när jag sett den ena magiska tagningen efter den andra fyra dagar i rad så är jag kåt utav helvete på att fortsätta i all framtid.

Jag sitter här på mitt rum och har spenderat en timme för mig själv med bara min musik. Ikväll ska jag ta en bastu och prata skit med grabbarna. Ta en folka. Kanske läsa lite Mario Puzo. Förmodligen se på ”Vänner” tillsammans med Henne. Men just nu så lyssnar jag på Bruce Springsteen inför måndagens konsert. Sjung mitt livs novell, Bruce:

Tonight I'll be on that hill 'cause I can't stop
I'll be on that hill with everything I got
Lives on the line where dreams are found and lost
I'll be there on time and I'll pay the cost
For wanting things that can only be found
In the darkness on the edge of town

i förbifarten

Ännu en dag i mitt liv är i princip lagd till handlingarna. I skrivande stund är klockan tjugo över nio, och inom tio minuter ska jag dra mig till ett annat internat för att besöka S.J. Den dagen som snart är lagd till handlingarna har varit en bra sådan. Arbetsdagen har varit mycket produktiv; jag har gjort en planering helt fasansfullt noggrann och genomarbetad. Med hjälp av min producentkollega, givetvis. På måndag börjar kortfilmen i fråga skjutas och det kan bli en mycket lyckat projekt. Det kan gå åt helvete också, förmodligen. Efter att jag fullgjort mina plikter inom skoltid har jag sedan spenderat dagen åt att mysa, träna och basta. Det kan inte bli mycket bättre är min första reflektion.

Mina tankegångar går så här: Jag ska nog försöka återvända till nån form där jag återigen använder den här bloggen till reflektioner och episka dagboksinlägg som redogör för mitt liv. Jag känner att jag låtit mitt skrivande vila tillräckligt länge nu. Men det kommer nog inte bli på samma sätt som förut, om någon minns mina någotsånär genomarbetade texter pre-september. Hur det ska bli dock, måste jag fundera över.

Förövrigt hoppas jag att ni alla läst min novell på http://ungaberattare.se .

Jag har hunnit lyssna på urval ur två mycket bra skivor den senaste halvtimmen. Sophie Zelmanies "Sing and dance", där Freddie Wadling-duetten "Once" berör mig väldigt mycket, och Rolling Stones "Exile on Main Street". Det är sånt här som gör livet värt att leva. Ladda ner "Once". Eller Stones "Tumbling Dice". Gör er själv en tjänst.

Jag återkommer.

Citat: "då kacklar alltid någon gammal höna, om hur förfärligt lättsinnig man är"

om du inte hittar mig ikväll
är jag precis runt hörnet
om du inte får tag i mig ikväll
ringer jag förmodligen när som helst
om du tror att jag är för full
har jag inte ens börjat
för ikväll malar kvarnarna eld
och jag har dylan i skivhyllan
det är lördag och jag är glad att jag lever
det är lördag och jag är glad att jag lever

jag är glaset i min hand
och jag är skjortan över min stol
jag är snön som faller över värmland
jag är kylan som blåser från öst
jag är kungsviksgatan i kalix
jag är statyerna i karlstad
jag är nils ferlin och hollis brown
jag är håkan hellström och jag är edgar allan poe
det är lördag och jag är där du vill ha mig
det är lördag och jag går var du än vill ha mig

lust att skriva

Orden sviker mig ikväll. Jag skrev några stycken text om min vecka i allmänhet och min kväll i synnerhet. En helt okej småputtrig text om en rätt skoj vardag med alldeles för mycket slitigt jobb och för lite mysig fritid. "All work and no play makes Jack a dull boy". Men jag valde att ta bort texten och istället skriva om hur jag inte kommer på nåt vettigt att skriva ikväll. Har en del material faktiskt. Om den 3-minutare som upptar större delen av min tid. Om "American Ganster" som jag såg på bio tidigare ikväll (bra film -lite för lång dock. En sorts hyllning till polis och maffia-filmerna på 70-talet om man vill vara snäll). Om "Möss och Människor". Om vådan att städa sitt rum. Om pubkvällar i Molkom. Om att säga hejdå för helgen till S.J på busshållsplatsen. Om snö och kyla. Om min rädsla för folk i cowboyhattar.

Men jag låter bli ikväll och återkommer när jag inte bara har lust att skriva, utan också inspiration. Ha tålamod med mig.

Soundtrack of my winter

Trots att min ekonomi blev lite purken, så kunde jag inte hålla mig från att dra hem en skivbeställning från CDON. Det är så jag gör när jag inhandlar musik -för jag är en sån som faktiskt gör sånt-, att jag beställer hem en bunt skivor som jag sedan lyssnar på till förbannelse i några månader. Det är inget litet val jag gör när jag väljer ut vilka album som kommer få rotera i min cd-spelare under det kommande kvartalet. Det blir mer eller mindre soundtracket för min vardag. Soundtracket påverkar min sinnesstämning, min kreativitet och till stor del mina intresseområden.

Just nu i mitt har jag bland annat en bunt filminspelningar tiden innan jul att se fram emot. Många spännande projekt kommer det att bli. Själv kommer jag få regissera ett manus som förmodligen är det bästa jag har fått ta ansvar över, så det kommer nog blir gruvligt intressant. Därav kommer jag alltså behöva något bra att hämta kraft ur...

De skivor jag inhandlat, och de tankar de väcker, är följande:

Bruce Springsteens "Magic" och "The Seeger Sessions" känns som givna köp nu när det inte ens är en månad till jag och klasskamrat D- ska se Bruce lira på Globen. Det kan bli hur otroligt som helst... "Magic" skivan i sig har växt sen de första genomlyssningarna när albumet släpptes, och nu är jag mer entusastisk till att få höra låtmaterialet live. Det är bra driv i låtarna och refränger som sätter sig finns det gott om. Men det är knappast nån blivande klassiker i Bossens katalog. Melodierna är väldigt fina och välsnidade, men förutom några höjdpunkter ("Long walk home"!) så är texterna ingenting att hetsa upp sig på. Men jag måste säga att "The Rising" står högre i min bok, om vi ska prata E Street-skivor från det senaste decceniumet. "Seeger Sessions" å sin sida är ren och skär glädje. Den kommer definitivt lysa upp vintermörkret.

I övrigt tog jag modet till mig och inhandlade Moneybrothers senaste alster, "Mount pleasure", en mycket bra rockskiva. Jag saknar den pompösa soul som han slängde sig med på de första skivorna, och som peakade i skilsmässomästerverket "To Die Alone". Men om man bortser från att falsetterna och tårarna håller sig på avstånd så är det här en bra partyskiva. Såna har jag för få av.

Tom Waits "Rain Dogs" är en sån där klassiker som jag lyssnat mycket på men aldrig ägt. Nu är det dags. Egentligen vet jag att det är livsfarligt för mig att lyssna på Waits. Han är den ultimata stilikonen för mig (inspektera den inledande bilden...), och så fort jag hamnar i en Waits period så slutar det med att jag vill se ut som om jag "druckit whiskey hela natten på en sunkig bar i downtown L.A". Vilket inte riktigt är unisont med min persona...

Det var länge sedan jag lyssnade aktivt på en Bob Dylanskiva, åtminstone med mina mått mätt, så nu är det dags igen. "Oh Mercy" heter den något bortglömda föregångaren till "Time out of mind". Efter några första genomlyssningar är det mycket lovande. Låtmaterialet är till stora delar lysande. Produktionen är ångestladdad och mystisk. Det tycks liksom pyra cigarrök och neonljus från högtalarna. "Most of the Time" är et sång alla borde ha skräpandes åtminstone på sina hårddiskar. Det går inte att värja sig från sån skit.

Neil Young. Ännu en gubbrockare. Men det här är nog lite stillsammare: "Live at Massey Hall". Än har jag inte öppnat fodralet och gjort en genomlyssning men jag vet från tidigare smakprov -och det faktum att det trots allt är Neil Young!- att skivan är grym. Snubben sitter ensam med en gitarr på scen och spelar lite sånger han skrivit. Givetvis var jag tvungen att köpa den lite dyrare utgåvan med dvd och allt. För att parafrasera The Wire: "This shit here is forever".

Vinterhalvåret är aldrig särskilt kul. Men med detta soundtrack i öronen kommer det nog underlätta en hel del!

Sea of Love

Ikväll så såg jag och ett trevligt sällskap thrillern "Sea of love" från 1989, men Al Pacino och Ellen Barkin i huvudrollerna. Det var några år sen jag såg den sist, men den var faktiskt lika bra som jag mindes den. En rökig 80-tals thriller med en doft av sensuella saxofoner. Jag var ett lite för stort Al Pacino-fan nånstans där i högstadiet, men även med lite mindre partiska ögon kan jag se vilken fantastisk rollprestation Pacino himself utförde i denna rätt spännande sak.

Men nu till det som fick igång mina motorer, och ett bevis på vilken obotlig nörd jag innerst inne är: Att se tre stycken skådespelare i småroller som senare skulle återkomma både en och två gånger i den ypperliga tv-serien "Vita Huset".

John Goodman hade kanske en ganska obetydlig roll i den rätt sopiga femte säsongen av serien, och att bara se honom väckte inga Aaron Sorkin-vibbar. Men när sedan den nu avlidne John Spencer -skådespelaren bakom stabschefen Leo McGarry!- åtföljs av Michael O'Neil som spelade Secret Service-agenten Ron Butterfield, då kunde jag inte hålla mig från att le igenkännande.

Vem spelar dessutom en otroligt liten, men störtskön roll, som "Random Black Guy" i en av filmernas inledningsscener? Samuel L. Jackson, i en av sina första roller. Otroligt underhållande.

När sedan eftertexterna börjar rulla så får den obotliga nörden i mig ännu en belöning som ackompanjerande musik: Tom Waits som sjunger "Sea of Love". Godis.

När jag sedan reflekterar över detta i efterhand, och speciellt nu när jag väl skriver om det i ett blogginlägg (!), så är det en sak som slår mig: Jag har så spenderat min tonår till att memorera helt fel saker...

Lars Ohly imponerar

Nu blir det ännu ett politiskt inlägg: Jag lovar att inte göra om det misstaget på ett tag i alla fall. Nästa gång skriver jag något om öl och kvinnfolk, ok?

Men på DN's nätupplaga (var gick det fel? när började jag läsa DN?) så skriver Lars Ohly, Sveriges kanske just nu osynligaste politiker, ett både självkritiskt och välskrivet debattinlägg om skolpolitiken. Han menar att vänstern varit rätt slarviga i sin iver att försvara det nuvarande skolpolitiken, och att det är något som måste fixas till. Samtidigt passar han på att -om vi ska prata Molkommetaforer- pissa i övriga riksagspartiers müsli när han förklarar att deras syn på skolväsendet inte är så vettigt heller.

Det ska bli kul att se hur Vänsterpartiets framtid kommer ty sig i nästa riksdagsval. Om jag inte har fel så är det bara kristdemokraterna som har en värre sits än dem. Ohlys roll som partiledare är nog långt ifrån självklar. Man kan ju knappast anklaga killen för att vara ett charmtroll. Men det här debattinlägget visar väl på nåt sätt att kraven på förnyelse även kommit till V. Att det är ett generationsbyte inom politiken är kanske ingen nyhet, men det har tagit vissa längre tid än andra att hänga med i svängarna.

Moderata skandaler

Nu är moderaterna i blåsväder igen. Jag måste erkänna att en del av mig är rakt av skadeglad: När en regering som man inte sympatiserar med blir kritiserade så är det på nåt sätt en kompensation för allt djävulskap dessa styrande har orsakat under deras regeringsperiod. Men man blir ju också, inte helt utan orsak, smått förbannad.

Efter att hela "Reinfeldts statssekreterare dricker sig packad under krisjour och slaskar tunga med Philblad från TV4 och ljuger om det"-affären mer eller mindre blåst över så har alltså en gammal klassiker seglat upp till ytan. Moderater betalar inte skatt. Nu är det nya statssekretaren Nicola Clase som kört nåt svartbygge för 68.000 och därefter blivit avslöjad. Snart ramlar det in nya avslöjanden i media som svartbyggen och svart städhjälp.

Mina reflektioner:

Det tog inte länge innan det moderata försvarstalet från urminnestider kommer flygandes: Det svenska skattetrycket, upprättat av socialdemokraterna, är orsaken till att stackars svenska politiker måste ta svart städ- och bygghjälp. Min kommentar: Fuck off. Lagar är lagar, följ dem eller gå hem. Om en graffitimålare (som jag har klart mer sympati för) skulle köra med samma argument skulle polisen förmodligen bara skratta och sätta en sula i ryggen på den som just pläderat försvarstal. För i det här fallet blir det dessutom pinsamt tydligt när det knappast är tal om några fattiga knegare vi talar om. Nej, här har vi EU-parlamentariker med efternamn som doftar privatskola och negerslavar i källaren. Bygger du en altan för nästan 70.000 ska du kanske inte klaga på att du inte har stålar att betala skatten.

Nånstans får jag också lite huvudvärk av att svenska medier plötsligt upptäcker en handfull skattebrott bland våra vänner i regeringen. Givetvis har det här varit dåligt bevarade hemligheter som grabbarna på Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyliberalheter suttit och tryckt på ett tag och väntat på att släppa när stunden varit den rätta. Och när är det bättre att släppa en skandal än... efter en annan!


Jag inser att jag aldrig kommer bli någon större politisk krönikör, men så mycket kan jag väl tro och anse som att regeringen Reinfeldt fått ett än mer skamfilat rykte av den här historien, särskilt eftersom det är en i raden av relativt många. Skadeglad Norrlänning vs. Borgarbrackor i kostym: 1-0

Min novell är publicerad!

Den som läst min blogg i februari-mars månad minns kanske att jag är med och tävlar i en novelltävling på ungaberattare.se med min novell "Rough Boy". Så nu kan ni gå in på sidan alltså och läsa den här novellen och till och med lyssna på den. Jag blev lite smått smickrad över den motivering jag fick över novellen, att "Toni Savela berättar om det med en sådan självklarhet och värme att det är svårt som läsare att stå emot". Det känns ju som ett rätt bra omdöme. Däremot blev jag lite sur över att de la till epitetet "knarkaren och livsåskådaren" framför Jack Kerouacs namn: Jag hatar när det framstår som om man förhärligar drogmissbrukare. Sen har de lagt in en sak om post-its på filmer i videobutiker som jag mest största säkerhet kan säga att jag inte påstått att jag brukar göra.

Ett, nu i efterhand, roligt minne som slår mig är hur jag dök upp den där morgonen för att läsa in novellen i en studio i en bakgata i Norrköping. Bara timmarna innan hade jag blivit dumpad över telefon och var i ett minst sagt eländigt skick. Så att stå där och läsa in en novell med en viss komisk touch blev en rätt klurig uppgift. Tragikomiskt kan man säga utan att överdriva.

Så gå gärna in och läs novellen på ungaberattare.se och lämna kanske en kommentar här i bloggen om vad ni tyckte.

Orsaker att leva #7:

Hallelujah! Idag lämnar jag tristessen i Molkom för att åka in till Karlstad för att stryka omkring på stadens gator innan det blir fest på kvällen. Jag tror att det var "Glada Ankan" som var målet för kvällens äventyr. I alla fall, under tiden får ni nöja er med ännu ett guldkorn från YouTube. Jag kunde inte hålla mig från att krydda bloggen med lite mer blues. Här ser ni The Back Door Man himself, Howlin' Wolf, framföra "Evil". Och tamefan om det inte är just vad han är i det här klippet...

Paus.

Det är lördag och första egentliga dagen på ett lov. Efter att ha jobbat i princip ända sedan jag tog studenten så har hela den här lovgrejen varit lite frånvarande från min vardag, men nu när jag börjat plugga igen så dyker det alltså upp en sådan.

Hela internatet är tomt. Ja, förutom mig och min klasskamrat P- som bor på andra våningen, så har alla andra åkt hem. Meningen var att jag hade en sak inplanerad som jag prioriterade över att åka hem, men när det tyvärr blev inställt så orkade jag inte ändra mina planer utan beslöt mig för att stanna här hela lovet ändå. Min lust att åka hem till Norrbotten är ändå försvinnande liten, så en vecka i Molkom utan några större planer får duga gott. Jag laddar inför en visit till jul istället.

Det som jag insåg ganska fort, i morse för att vara exakt, var att det här skulle bli en vecka för eftertanke. Ända sedan jag landade i Molkom och började plugga har jag på det stora hela varit ständigt sysselsatt och egentligen varit med om både den ena och andra känslomässiga erfarenheten. Men jag har inte haft någon tid att smälta något av det, och det är kanske det jag får göra nu. Det som också på nåt sätt dyker upp i mitt huvud är hur intensivt det sociala livet jag levt på sistone har varit. Jag har trivts för fulla muggar, men förutom några få brännpunkter har samspelet mellan människor varit rätt ytligt. Det blir mycket skämt och skoj, mycket kreativt arbete och många svirande nätter på pubar och andra tillhåll. Men i kontrast till den där perioden i Norrköping så har det inte blivit så många öppenhjärtiga samtal. Sen var ju också den tiden –om vi pratar om de sista månaderna innan jag stack- raka motsatsen till hur det är här. Då umgicks jag med en mycket begränsad umgängeskrets och hade mycket tid för mig själv, nu är det snarare raka motsatsen. Jag gillar båda delarna, men jag tror att det kan göra mig gott att få pusta ut lite igen. Vi får se hur den här veckan går.

Jag vet i alla fall att jag kommer tröttna på fallafel och lökpaj. Ett dussin personer undanvarade sina matlådor som skulle represntera fredagens middag från köket till mig, så nu har jag och P- mat för åtminstone halva veckan. Problemet är just det att alla matlådorna innehåller fallafel, sladdrig lökpaj och en taskig sallad. Antar att jag får leva med det för snålhetens skull.

Igår var jag uppe hos B- och jiddrade hela kvällen, traditionen trogen. Vi drack oss berusade på folköl, lyssnade på blues och snackade politik och kvinnor. Han drog givetvis några av sina galna uppväxthistorier från Östergötland, vad annars hade man kunna ha väntat sig. H-, en skön lirare från Växjö, var också där. Det kommer bli underligt att inte vakna varje morgon till hans väckarklocka på andra sidan väggen den här veckan. Hela gårdagen gick förövrigt ut på att säga hej då till folk, även om deras frånvaro inte blir särskilt lång. Men vissa kommer jag väl att sakna mer än andra, och tvärtom. Hela den där grejen med avsked, om de så sker på Folkets Hus-parkeringen i Kalix, på Bäckgatan i Hageby eller på ett internat i Molkom, är rätt trist.

Idag har jag dock tillbringat som om jag varit en karaktär i en roman av Håkan Nesser. Den tanken kanske har slagit mig för att jag just nu sitter och läser hans senaste bok, men den jämförelsen är ändå rätt träffande. Jag steg upp och åt en lätt frukost. Såg ”Zorba –The Greek”, en mycket bra film. Läste en smula. Tog en långpromenad på en och en halv timme. Tänkte. Upptäckte att Molkom är bra mycket större än vad jag trodde. Många villakvarter. Kom tillbaka och skrev en lista på vad jag vill få avklarat innan veckan är slut. Städa rummet grundligt och motionera stod högst upp. Därefter någonting om att ta mig in till Karlstad och att boka biljetter hem till jul. Såg ytterligare en film, den helt okeijiga ”Talladega Nights”, den här gången i sällskap med P-. Nu sitter jag på mitt ”pojkrum” och lyssnar på Dire Straits. Inser nu att om resten av den här veckan kommer se ut så här kommer jag att få krupp. Allvarligt talat: Jag är typ två dygn från att börja skriva poesi om karga norrländska hjärtan…

Filmer i urval

Jag har på sistone gått väldigt mycket på olika biovisningar. Det är ett av de sätten man kan fly vardagen och Molkom, genom att åka in till Karlstad och njuta film på storduk. Vissa filmer har varit mer omtalade, vissa mindre, och jag tänkte att jag kunde teckna ner lite tankar över några av dessa filmer.

Sicko
Michael Moores senaste dokumentär skiljer inte sig nämnvärt från hans tidigare dokumentärer. Den skillnad jag med glädje kan uppfatta är i alla fall att han blivit lite personligare igen efter att han gett sig på Bush i "Farenheit 911". Moores dissektion av det amerikanska sjukvårdssystemet är lika angeläget för jänkarna som för oss svenskar: Med den fortgående privatiseringen av statliga institutioner så är en sjukvård som inte gäller för alla inte länge en omöjlighet innanför detta lands gränser. Moore är som vanligt både rolig och en ytterst skicklig leverantör av propaganda, men hans största stunder i den här filmen är när han låser kameran på de vanliga människorna som berättar de mest tårdrypande historierna, där girighet är den återkommande skurken i dramat.

Jungfrukällan
För några helger sedan hade SF en satsning på olika biografer i Sverige då man fick njuta ett urval Bergmanfilmer för tjugolappen. Perfekt ämne för matiné en bakfull söndag. Jungfrukällan är en av de där klassiska verken av Ingmar Bergman som jag inte fått tillfälle att hugga tänderna i, men nu var det alltså dags. Jag blev inte besviken: Den här filmen som inspirerat hela rape revenge-genren var stundtals riktigt mäktig. Efter en svajjig inledning lyckades spänningen stegra för varje scen och bli ännu en triumf för den regissör som man egentligen bara vill tycka illa om. Max von Sydow med rätt att hämnas utforde hudlöst skådespeleri. Scenen där han tar en bastu innan han går ut för att dräpa är hur cool som helst...

Du levande
Som ett inbitet fan av Roy Andersson så var inte mina förväntningar låga inför "Du levande", en film som vi väntat på i otaliga år nu. Att kalla den här filmen för en "Sånger från andra våningen II" är både träffsäkert och helt uppåt väggarna. Formspråket från den föregående filmen är i princip identiskt, men i den här filmen har det religiösa temat fått ta ett steg tillbaka för en lite mer lättsam humor med betoning på drömvärlden. Några scener i den här filmen, jag tänker speciellt på en bröllopsdröm, tar andan ur kroppen på en. När sedan Andersson exprimenterar smått med musikal så blir det hela snäppet vassare. Den enda kritik jag kan komma med är just det att filmen står lite för mycket i skuggan från Anderssons föregående verk. Det är svårt att inte sitta och jämföra med "Sånger" hela tiden. Roy Andersson gör som filmskapare något mycket unikt och sen så är det upp till oss i publiken att bestämma om vi gillar det eller inte. Personligen blev jag både rörd och road av "Du Levande".

Dark Horse
Jag hade inte världens största förhoppningar på den här filmen när jag gick och såg den nu ikväll på Filmklubben inne i Karlstad. Den isländska regissören Dagur Kari hade tidigare gjort den helt okeija "Noi Albinoi", och jag förväntade mig något i den stilen. Men "Dark Horse" visade sig vara en helt underbar liten film. Kanske är det för att filmen är inspelade i Danmark som Kari fått blomma ut, men i vilket fall som helst så lyckas han i den här filmen att med ett gäng skruvade karaktärer och ett snyggt svartvit foto göra den mest uppfriskande dramakomedin jag sett på mycket länge.

Parfymen
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här filmen. Tom Tywkers kostymdrama som utspelar sig på en kultroman både skjuter över målet med sin ibland lite för ostiga historia om en man som föds med världens bästa luktsinne, lika ofta som han träffar mitt i prick med skildringen av en persons totala isolation från resten av samhället. Tillslut räddas de eventuella bristerna av ett utsökt skådespeleri från Ben Whisaw, Alan Rickman och Dustin Hoffman.


Utöver dessa filmer har jag sett en uppsjö av fler filmer som jag skicka ut på rekommendation, men jag får nog stilla min tunga där. Är det nån som har en rulle att tipsa mig om?

"Advertising signs that con you"

Nu har han gjort det igen, Bob Dylan. Ställt upp på en reklam, denna gång för Cadillac. Det är tredje gången tror jag som han gör reklam för något, de två föregående tillfällena har varit Victorias Secret och för iPod, två otroligt häftiga videosnuttar som jag rekommenderar är värt en sökning på YouTube. Frågan är dock vad jag ska tycka om det här... Att han själv gör sig själv till annonstavla för olika produkter bryr jag mig föga om, men för en stadsjeep? Kom igen Bob, lite osmidigt i klimatförändringarnas tider. Å andra sidan... Ska nån komma undan med det så är det väl han. I alla fall, här har ni en länk till reklamsnuttarna:

http://www.xmradio.com/dylan-cadillac/index.xmc

Hantverkade = Savages

Det är väl lite av en klyscha att klaga på hantverkade och deras onda uppsåt, och jag har väl aldrig riktigt haft så mycket kontakt med dem. Men nu kan jag alltså sälla mig till den raden av människor som fått handskas med denna folkgrupp.

Det började för några veckor sedan. Jag upptäckte att elementet på mitt internatrum droppade vatten, och detta lämnade en blöt fläck på mitt golv. Jag tänkte först själv skruva åt den ventil som jag själv misstänkte var felet, men hade inte rätt verktyg och tänkte att man får lämna sånt åt proffsen. Så jag kontaktade Husmor på internatet och bad att hon skickade nån fastighetsskötare eller liknande som kunde komma och åtgärda problemet.

Fyra besök senare av rörmokare är jag vansinnig. Efter de två första besöken, då jag inte var på rummet, hände ingenting. De skulle "beställa delar". Efter tredje besöket så lyckades rörmokaren med bedriften att 1) få elementet att droppa ännu mer och ljudligare än tidigare och 2) att få elementet att fullständigt sluta alstra värme. Vid det tillfället hade jag fortfarande nån sorts distans till det hela och kunde se på det hela med humor. Detta trots den iskalla temperaturen på mitt rum: En morgon fick jag dräpa en mammut för att ta mig ut i korridoren.

Efter det fjärde besöket är dock alla hopp om försoning med hantverkare förbi. När jag gick in på mitt rum på förmiddagen för att hämta en anteckningsbok så ser jag att dörren till mitt rum står på vid gavel. Där inne står en bunt hantverkade och -som jag efterkonstruerat i efterhand- slörunkar. De har gått in på rummet med sina stövlar, så skoavtryck från några fyrtiosjuor korsar mitt rum. Jag frågar om de kommer kunna återställa även värmen i rummet, men enligt dem har de inte tagit bort den i första hand. "Savages", tänker jag för mig själv. Rörmokarna drar några kassa skämt om att de "kastat ut fruntimmrena som låg i sängen".

När jag senare på natten återvänder till mitt internatrum efter en dags hårt arbete gör jag några irriterande upptäcker. Elementet är fortfarande avslaget. Rummet är fyllt av höstkyla. Det andra är att den plastbytta -min plastbytta!- som jag haft under elementet för att fånga upp vattendropparna är borta. De hade antagligen trott att det var skolans byta och därefter tagit med den tillbaka. Kom igen, en plastbytta spelar ingen större roll, men det var fan droppen som fick bägaren att rinna över. Tyvärr slutar det inte där. När jag lägger mig för att sova hittar jag nånting på kudden. En knippe tagel! "Vad faaan!". Okej, mycket kan jag förstå. Men hur i helvete har de lyckats få med sig en bit tagel in på rummet och sen placerat detta på min huvudkudde? Det här är ju rent ut sagt bisarrt!

Det är inte över än alltså. Jag kan alltså planera in åtminstone två-tre besök till av dessa hantverkare. Jag måste ju nämligen få tillbaka värmen i mitt element, och dessutom få tillbaka min plastbytta. Rätt ska vara rätt. Jag undrar var det här kommer sluta... En dag kommer jag komma in på mitt rum där jag hittar två rörmokare som delar på varsitt helrör sprit och porrsurfar på min dator. Jag säger det igen. "Savages". Det som stör mig mest av allt är att om jag bara hade gjort det själv med den rätta sortens skiftnyckel, så hade jag gjort färdigt det på fem minuter. Suck.

Scener från Molkom: Ensamma män

Vi börjar närma oss Molkom. Jag, D- och B- har varit inne i Karlstad och sett på bio. "Du Levande", Roy Anderssons senaste pärla. En fantastisk film. Nu sitter vi och glor ut genom vindrutan och tänker på förmodligen helt vilt skilda saker. B- styr bilen mot säkert mål och höjer volymen två snäpp när nästa låt kommer på radion. Jag säger:

"Tre ensamma män i Molkoms mörker lyssnar på R.E.M's 'Everybody Hurts' under en bilfärd. Är det bara jag som tror att det här skulle bli en smått tragikomisk filmscen?"

Grabbarna skrattar. En ounviklig fråga när man går på filmskola.

Orsaker att leva #6

Den underbara Victor Jara. Med eller utan hans politiska betydelse är det här hur vackert som helst:

sjunkande skepp blues

Satt och lyssnade på Memphis Slim och Son House i morse, vilket gav mig inspiration till att skriva en tolvtaktare, vilket jag inte gjort på länge. Ibland kommer bara orden sprutandes utan att man menar nåt speciellt. Och tvärtom.

du kan kalla mig för strulputte, du kan kalla mig din vän
du kan kalla mig för strulputte, du kan kalla mig din vän
jag ska bränna alla skepp jag kan
för jag flyter än

jag tog en öl för mycket, det som har skett det har skett
jag tog en öl för mycket, det som har skett det har skett
jag lovade för mycket,
ja kvinna, du har rätt!

prata inte med mig i tolvtakt baby, ingen tolvtakt ikväll
prata inte med mig i tolvtakt baby, ingen tolvtakt ikväll
man pratar inte i tolvtakt baby,
här på på minnenas motell

jag sitter fast i en håla i värmland och utbringar en skål
jag sitter fast i en håla i värmland och utbringar en skål
skål och gutår,
jag har trillat in i detta helveteshål

norrköpings spånkor leder inte längre till min dörr
norrköpings spånkor leder inte längre till min dörr
jag har hört att hon mår sämre nu
än hon gjorde nånsin förr

jag är ett praktfullt exempel på en grabb av bästa sort
jag är ett praktfullt exempel på en grabb av bästa sort
att leka med sanningen
är väl förresten inget brott?

du kan kalla mig för din vän, kalla mig vad fan du vill
du kan kalla mig för din vän, kalla mig vad fan du vill
jag håller på att bränna skepp,
och flyter nog ett tag till

Sopranos

Det var nog inte så länge sedan jag skrev om Sopranos, men nu måste jag göra det igen. Under den här helgen har jag inte bara hunnit jobba stenhårt och utveckla grav sömnbrist (som jag sedan botat med sovmorgon) utan också se ungefär fyra avsnitt av tv-serien som är inne på sin sista säsong. Än så länge har den inte gjort mig besviken, även om den inte nått de allra högsta nivåerna. Jämfört med sista säsongen av, låt oss säga, Six Feet Under har den inte varit lika brännande trots beröringspunkter, men i jämförelse med exempelvis av finalen av Vita Huset, så är den i princip mästerlig. Det som fångat mig med Sopranos är undertexten. Det som inte sägs i dialogen, men som ligger där och lurar och som ibland nästan obemärkt leder fram till utveckling och upplösning.

De avsnitt som jag sett i helgen (episoder 16-19) har varit lysande. Det som fått film- och musiknörden i mig att gå i spinn är hur användandet av filmmusik återigen blivit fantastiskt. Det var trots allt soundtracket till de två första säsongerna som fick mig att lyssna på både Bob Dylan och Bruce Springsteen. Det säger en hel del. I de avsnitt jag sett i helgen har jag bland annat fått höra Howlin' Wolf köra bluesfavoriten "I'm going down slow" till bilderna av roulette och Elvis Presley sjunga "Suspicious Minds" som bakgrundsmusik till en uppgörelse mellan två maffiabossar. Men det absolut största ögonblicket är när två av seriens karaktärer -utan att avslöja för mycket- lyssnar på Pink Floyds "Comfortably Numb" i liveversionen med Van Morrison (!) under en bilfärd som slutar i katastrof. Det var ett ögonblick som fick mig att skaka av vällust i min fåtölj.

Så efter att ha nördat mig i några stycken för mycket så avslutar jag inlägget här och utlovar lite mer personliga inblickar i mitt liv till nästa publicerade text. Eller något liknande.

Greenpeace håller fortet

De här två artiklarna är helt klart värda att läsa:

Uppdatering 05/10: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=700977

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article902211.ab

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=699164

För en gångs skull ställer sig inte DN, anti-miljörörelsens flagskepp i mediasverige, på den sida som Greenpeace försöker bekämpa, så det känns lite som ett gott tecken.

Den vanliga kritiken mot Greenpeace brukar ju vanligtvis vara att de bryter mot lagar, men här ser vi ännu ett exempel där de faktiskt försöker bevara Sveriges lagar! I det här fallet tycker jag nästan att det blir bisarrt tydligt hur ekonomiska intressen går före allt vad som heter moral och etik. För att inte säga brott mot Sveriges egna strålskyddslag.

Hela situationen är en bra exempel på hur hanteringen av kärnavfall funkar här i världen: Vi skyfflar undan skiten till nån annan så kanske de löser problemet. Att man sedan dessutom väljer att skyffla skiten under en matta som kallas för Sellafield, en anläggning som har en historia av klara säkerhetbrister, är för mig obegripligt. Ännu en gång vill jag ge en eloge till Greenpeace med Martina Krüger i spetsen för att de faktiskt uppmärksammar denna skandal. Jag tror inte att GP kommer lyckas stoppa fartygets färd till Storbrittanien, men de har åtminstone uppmärksammat problemet. Utan denna aktion är jag helt övertygad om att det här hade fått fortgå undan någon inbladning alls från svenska medier. Första steget mot förändring är att få folk att lyssna, och jag tror att det är mer än några miljönissar som tycker att det här är helt uppåt väggarna.

Det är såna här tillfällen jag känner mig nöjd över att vara stödgivare till organisationen. Mitt enda tips till er som läser det här är: Stöd kampen.

Ett gäng historier från ett stycke tyg

”Tweed”, hade hon sagt, ”du måste ha en kavaj av tweed.”
”Vad fan, okej då, så blir hon nöjd”, hade jag tänkt där på myrorna. Kavajen kostade ju bara tio kronor så jag slog till. Den hade ett mönster i grått och svart och var väl sisådär en halv storlek för stor, men den var mjuk och luktade gott. Kommer väl inte ha på den så mycket ändå… Den här andra kavajen som också kostade en tia kommer nog bli en ny favorit, den är svart och sitter bra.

Något år senare är den mest välanvända av min sparsamma samling kavajer just denna tweed. Den luktar fortfarande gott och är mjuk och varm. Jag har lyckats fylla fickorna fulla med allsköns skräp, och jag granskar dem nu ikväll. Det är en vana jag har, att sätta grejer i fickorna och sen glömma bort dem. Vanligtvis handlar det om papper och kvitton, men jag minns en gång när jag hittade en obeskrivligt ful nyckelring och en kastanj i en ficka som jag lagt dit nån gång i berusat tillstånd. En gammal arbetskompis hade sen fått dem av mig. Som en vänskaplig gest.

Det där med jobbet påminns jag om när jag ser kavajuppslaget. Jag har två pins där: både med Greenpeace-motiv. Det är nu ett gäng månader sedan jag gick gata upp och gata ner i Linköping och jobbade för grönfred. Jag saknar det litegrann. Såg några foton som en gammal arbetskompis tagit häromdan. Det var taget under decembermånad när det gick absolut bäst för oss. Hela gänget värvade fantastiska siffror och jag hade världens lättaste uppgift som arbetsledare. Ibland var det askallt, och vi brukade kura ihop oss uppe på ”Ryssens” café på fikarasten. Själva arbetet saknar jag inte nämnvärt, men visst känns det inte som om man gör något lika ”viktigt” nu när man pluggar film istället för att dra in pengar till välgörenhet. Det uppstår nästan en abstinens av tanken på att man faktiskt tillför något till samhället.

I fickan som ligger innanför västen så hittar jag ett annat minne. Anna Books setlist från när hon spelade på Hotellet i Kalix under en festkväll. Jag och C- hade suttit på uteserveringen på ett bord bredvid denna celebritet och givetvis beklagat oss över faktumet att fröken Book skulle uppträdda under kvällen. Hotellet är som nöjesställe redan tillräckligt dåligt även utan denna kvinnliga sångerskas kväkande. Vi hade också skämtat om att försöka ragga upp henne, båda två samtidigt, hon skulle väl knappast tacka nej till två stycken mört lammkött. Vi gjorde inte allvar av de planerna… Däremot roffade jag åt mig en A4 med anteckningar hon gjort från det bord som hon och henne sällskap tidigare suttit kring.
”Får väl sälja det på Tradera”, hade jag väl tänkt. Men än så länge har det aldrig nånsin lämnat fodret.

Den är inte särskilt snygg, kavajen. Jag inser det när jag tummar såhär lite lätt på den. Men jag är inte särskilt brydd om att klä mig snyggt, känner inte att jag har nåt att bevisa på nån. Tja, jag vill ju givetvis vara ren och hel nog för att fortfarande ha chanser på personer av det motsatta könet, och än så länge har det ju gått hyfsat. Jag har aldrig varit någon Don Juan, och kommer aldrig att bli det, inte så länge glasögon och undervikt inte blir på flugan. Men jag antar att jag inte är helt hopplös… Jag älskar verkligen kvinnor dock. De är biologiska underverk, de är överlägsna oss män på så många sätt. Jag såg en film i dag på en filmfestival med en underskön varelse med rött läppstift och svart lockligt hår. Jag höll på att dö där i biosätet. Det är en svaghet jag har, en av många. Fuckin’ Aye, det är ju orsaken till att jag köpte den här kavajen från första början. För att göra en tjej nöjd!

I ena sidofickan hittar jag en lapp från gårdagen. Ett telefonnummer. Jag kommer förmodligen inte ringa det. Jag märker att det luktar lite öl från ena ärmen, en fläck som jag får blöta och torka bort. Det är också från gårdagen, jag tror det kom från den där idioten vars öl jag fick torka upp från mitt golv. Han var en före detta elev som var här på besök, och av någon anledning när det senare samlades en massa folk i mitt rum försökte han bräcka mig.
”Du kommer aldrig komma någonstans”, öppnade han med att säga, ”du är för osäker och kan inte stå för det du tror på.”
Julafton, tänkte jag, nu får jag äntligen leka! Några minuter senare fick killen spel när jag iklädde mig rollen som ett Top Gun och Julia Roberts-älskande fan som tyckte att alla hans favoritfilmer som ”Garden State” och ”Amelie från Montmartre” var ”pretentiös skit”. Givetvis är det den raka motsatsen mot mina åsikter, men det gjorde det hela så mycket mer underhållande. Han stormade ut från mitt rum nån gång senare när jag började pussas med den tjej som han försökt stöta på hela kvällen. Aggressivitet och jag har aldrig riktigt gått hand i hand eller stött på varandra särskilt ofta. Om någon provocerar mig brukar jag ha sinnesro nog att genomskåda detta och backa. Bråk är totalt ointressant för mig. En av mina få ödmjuka sidor är att jag inte har behovet att jämföra snoppstorlek med arga tupphanar.

Den kostade mig tio kronor. Lite luffaraktigt, men kanske just därför jag gillar den lite extra mycket. Allt som har en historia betyder något för mig. Jag gillar historier, jag älskar att berätta dem och höra dem. Om jag hade tid och utrymme skulle jag lika gärna kunna berätta hela mitt liv utifrån de där öronpropparna som ligger i den andra sidofickan. Antar bara att ingen skulle vara särskilt sugen på det eposet. Just nu känner jag mig bara trött, på ensamvargshumör och hungrig. Det kan bero på att jag bara sov fyra timmar i natt, att jag suttit på filmfestival hela dagen och inte käkat nåt ordentligt sen den där fallafeln vid lunch/middag. Inga fler historier nu. Nu blir det bara jag, några mackor och en kavaj som jag hänger in i garderoben.

Party like it's my birthday

Det är den tjugofjärde september idag och jag fyller tjuguett år. Så är det. Jag kommer att tänka på en sång av Frank Sinatra där han sjöng nåt sorgligt om hur det var att vara så här gammal och jaga flickorna med parfymerat hår… Jag vet inte, men det låter ju inte som en alltför tråkig syssla. Det är inte så att jag börjat känna mig särskilt gammal eller så, jag är i det stora samma människa som jag var i går. Bara en dag närmare premiepension och döden antar jag.

Det har varit en lång och fantastisk helg, och nu påbörjas en hård och lång vecka. Vi börjar med att avhandla helgen.

Min vän A- var på besök som jag nämnt tidigare. Ett härligt återseende… Jag och min vän hade umgåtts ganska frekvent den där sista tiden i Norrköping, gud vet hur många filmkvällar det blev som vi avhandlade. Nu fick vi alltså göra detta igen, och hon ger en ganska bra sammanfattning av helgen i sin blogg. Kulmen av denna helg nåddes dock under födelsedagsfesten på lördagen där livsglädjen stod i topp. Nån gång kommer ni säkert få höra mig återberätta någon scen från den här festen, men i dagens dato låter jag nog inget mer vara sagt. A- blev i alla fall varmt välkommen till folkhögskolegemenskapen och kommer nog förmodligen göra åtminstone ett återbesök innan min tid här är över. Det är få gången man hittar verkligen helgjutna kompisar, och de får man hålla fast i. Här på internatet tar livet ibland Big Brother-liknande proportioner, intrigerna regnar rätt friskt och jag är väl inte bättre än att jag fått en och annan droppe på mig. Därför kan det vara lugnt och skönt med någon som kommer utifrån och friskar upp ens verklighetsuppfattning.

Den hårda veckan som jag annonserade om handlar helt enkelt om filminspelning. Äntligen. Imorgon börjar jag spela in filmen jag pratade om tidigare. Jag har kommit fram till att det jag vill skriva om här i bloggen är de lite mer tillspetsade tillfällena i livet, vilket brukar oftast vara olika anteckningar från luddiga fester. Men en filminspelning, med för- och efterarbete, är minst lika skruvad verklighet. Det är diskussioner och fusk, fulspel och finlir, stress och njutning. Ta exempelvis morgondagens inspelning. Jag är inte i närheten av så förberedd som jag borde vara, men jag tror ändå att jag har tänkt på det mesta. Eftersom Jesus figurerar i filmen så har det tagit en hel del arbete att leta fram kläder som passar. Min lösning har blivit följande: Kombinera ett lucialinne med ett annat linne som jag köpt på öppet köp på Indiska, och som jag därefter lämnar in nästa vecka när jag är färdig med den. Har man ingen budget får man vara uppfinningsrik. Jag får berätta mer framöver hur inspelningen av denna film, och mina klasskompisars filmer, flyter på. Jag hoppas på det bästa. Som vanligt alltså.

Min förvirring är stundtals ett av mina mest irriterande kännetecken. Förmågan att inte kunna veta riktigt vad jag vill och hur jag vill ha det ställer med jämnan till det för mig, men jag antar att det är en charmigare egenskap än, låt oss säga, min narcissism.

På fredag kommer min goda vän A- på besök över helgen. Det ska bli roligt. Det var nu några månader sen jag senast såg henne, och efter den intensiva perioden i sommras då vi klämde både en och annan film och öl så ska det bli ett kärt återseende. Att bara möta samma människor om och om igen här på internatet tenderar att bli lite tjatigt, så "nya" ansikten förgyller tillvaron.

På tisdag kommer jag påbörja inspelningen av min kortfilm "Gud vad kul". Det handlar om en s.k 1-minutare, alltså inget långfilmsprojekt precis. Men det ska bli väldigt kul att börja filma igen, det var ett tag sen nu.

Dagens absoluta höjdpunkt, hur man nu väljer att se på det, var följande scen:

På väg till frukosten hälsar jag på en okänd tjej på väg nerför trapporna till huvudbyggnaden. Hon stannar plötsligt upp och säger:
"Vet du om att du ser ut som Jocke Berg i Kent?"
"Ska jag bli arg eller glad?", frågar jag.
"Jag tycker du ska bli glad. Jag tycker han är skitsnyg."

Det är helt klart det underligaste jag hört före klockan åtta på morgonen nångång. Senast nån jämförde mig med en kändis var det dock Bingo Rimér. Så jag jobbar mig i alla fall uppåt.

Vi grillade honom

I måndags hade vi i en övning i eget skrivande. En inspirerande gästföreläsare gav oss en uppgift. På en halvtimme skulle vi skriva en historia/novell/händelse tagen från mellanstadiet, fiktiv eller icke fiktiv. På något sätt lyckades jag under den här korta tiden få ner en historia på papper där detaljer från barndomen blandades med rent påhitt och blev en historia jag kallade "Vi grillade honom". Här kan ni läsa den i princip oredigerad, hoppas ni gillar den. Kommentera gärna.

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var. Inte särskilt gammal i alla fall. Tillräckligt till åren i alla fall för att jag skulle ha fått mina första vibbar om vad som är rätt och vad som är fel här i världen. Det vill säga, jag hade ganska bra koll på vad De Vuxna blev glada över och vad de blev mindre glada över. En teckning gjorde dem nöjda. Till exempel.

Jag befann mig en eftermiddag på fritids. Jag vet inte om själva uttrycket Fritids är etablerat utanför Norrbotten, men det innebar i alla fall att det är en sorts hållplats efter det att skolan tagit slut och föräldrarna inte hunnit komma hem från sina jobb. Ett dagis för barn som var för gamla för dagis, kan man säga. Där fanns det andra barn och vi brukade spela spel eller leka.
Den lokal som kommunen hyrt för detta ändamål var en vanlig lägenhet i ett lägenhetskomplex. No more or less. Den här specifika dagen skulle vi grilla.


Jag var på väg in till fritidslägenheten för att hämta en grillpinne. Sånt behövde man nämligen för att grilla. Innan jag klev in genom dörren till lägenheten så drabbades jag av en plötslig impuls. Jag plingade på hos den personen som bodde i lägenheten bredvid. Jag tror hon hette Rut.

Något senare var jag på väg ut på gården igen. Impulsen gjorde en repris. Mitt finger hamnade på ringklockan och jag plingade på. Sprang ut på gården igen. Nu minns jag inte riktigt vad jag tänkte –kanske var det nåt i stil med att tredje gången gillt- men när jag återigen var på väg in i lägenheten så kunde jag inte hålla mig för att plinga på igen och sen snabbt springa in till Fritids. Det var tryggt där inne.

Jag måste kanske passa på att berätta om Ronald. Ja, han hette faktiskt så, Ronald. För att den här historien ska fungera måste ni känna till några kännetecknande drag hos denna kille som var ett år äldre än mig. För det första var han jättebra på bilar. Det fanns inte en bilmodell som Ronald inte kände igen. För det andra hade han allvarlig aspergers. Har man aspbergers och heter Ronald så har man inte världens bästa utsikter att bli poppis i en sån byaskola som jag växte upp i. Bara så ni vet.

Just innan vi skulle börja grilla så kom en kvinna från personalen och samlade ihop oss elever. Johanna hette hon.
”Vi får vänta lite med att grilla”, sa hon, ”jag pratade just med Rut som bor granne med oss här. Rut var väldigt ledsen förstår ni. Nån har hållit på och ringt på hennes dörr flera gånger idag, och vi tror att det är nån här inne. Rättare sagt, vi vet.”
Johanna var, som ni hör, väldigt pedagogisk, men sträng. Hon fortsatte:
”Eftersom Rut är väldigt gammal så har hon inte lätt att röra på sig. Så när hon går till dörren så tycker hon att det är väldigt jobbigt. Det jag vill alltså veta är: Vem har ringt på hos Rut? Jag kommer inte bli sur, vi här i personalen vill bara att den som gjort det går och ber om ursäkt till henne.”

En tystnad gick genom rummet. Ingen sa nåt. Jag höll tyst och tittade ut genom fönstret. Det blåste ute.
”Jaha”, sa Johanna, ”ingen vill erkänna. Men bara så ni vet så blir det inget att grilla innan någon erkänner.”
Tystnaden bröts nu av gnäll från det dussin av barn som laddat för denna högtidsstund de senaste timmarna. Vi ville ju grilla! Men ingen ville erkänna. Jag förstod själv att erkänna inte var ett alternativ. Det var lite av motsatsen mot att rita en teckning.

Det tog en timme. Ingen sa nåt. Det märktes att Johanna började bli än mer upprörd för varje tyst minut som gick. Vi barn var hungriga, vi ville äta.
”Nu gör vi såhär”, sa Johanna, ”jag kommer ta in en efter en på mitt kontor så får ni erkänna i enrum ifall ni inte vågar göra det framför alla andra.”

Jag blev nervös. Oj, tänkte jag, tänk om dem förstår att det är jag. Det kommer de säkert göra. En efter en av mina kamrater fick gå in och prata med Johanna. En efter en kom ut och såg lättad ut. Sen gick Ronald in. Det tog längre tid för honom än det hade tagit för oss andra. Säkert fem minuter. Plötsligt hörde vi gråt. Dörren öppnades och Ronald kom ut. Det var han som grät.
”Nu går du och säger förlåt till Rut”, hörde vi att Johanna sa till honom.

Jag förstod aldrig varför Ronald erkände det där. Det var ju inte han som hade gjort det. Efteråt minns jag att vi alla var sura på Ronald, även jag, för att han hade sett till så att vi inte hade hunnit grilla. Det hade nämligen tagit så lång tid att många av våra föräldrar hade hunnit sluta jobbet och hämta sina barn. Så det där med att grilla fick vi skjuta upp. Mattias Rehn, den bråkiga killen från Torneå, spöade Ronald dagen efter på skolgården som straff. Jag minns att jag lärde mig nåt den dagen. Vad det var jag lärde mig, det minns jag inte riktigt.

Håkan - Avenyn - Sopranos

Helgen är över. Här följer en summering.


Håkan Hellström. Liseberg, fredagen den sjunde. Setlisten såg ut som följande:

Precis som Romeo
Ramlar
Dom kommer kliva på dig igen
Så länge du är med mig
Brännö Serenad
Gårdakvarnar och Skit
Uppsnärjd i det blå
Känn ingen sorg för mig, Göteborg
Hurricane Gilbert
Cover: Almedal ”På alla platserna”
Mitt Gulbergs kaj paradis
En midsommarnattsdröm
Det är så jag säger det / Kärlekens Tunga

Extranummer:
Förhoppningar och regnbågar / Klubbland
Kom igen, Lena
Vi två, 17 år

Är det bara jag som inser att en spelning inte kan misslyckas om man river igenom den bunten av sånger på en och samma konsert? Håkan gjorde mig inte besviken. Spelningen var fantastisk rakt igenom. I de avslutande numrena så höll jag på att gå upp i upplösningstillstånd. De tidiga mästerverken –Uppsnärjd för fan!- blandades friskt med covers på Eldkvarn och de senare guldkornen om Gårdakvarnar och klubbländer. Jag dansade djävul, kan jag säga. I skrivande stund lyssnar jag på en liveupptagning från Hultsfred 2001, och Håkan håller ett fantastiskt tal inför ”Vi två, 17 år”, om att ramla nerför gator i sin bästa kostym i jakt efter flickor och dylikt. ”Vi kan aldrig mer gå hem… Vi kan aldrig mer gå hem”, sjunger han senare.

Ramlade gjorde jag på lördagen. Längst självaste avenyn. Min syssling hade tagit ut mig på fest i Sveriges egentliga huvudstad så att jag skulle få spendera min första festkväll i min födelsestad. Jag var berusad och glad. Vi hade varit på en förfest i en trång tvåa där det fanns både bartender och bar. En mycket njutbar upplevelse. Det där med flickor gick inte lika bra den här kvällen. På festen hade det fåtalet tjejer mest varit av den mer bimboartade sorten, och jag går inte riktigt hem i de kretsarna. En otroligt snygg blondin visade sig vara lika intressant som händelseutvecklingen inom spannmålsbranchen i Ukraina, så jag hade inte mycket att sweettalka mig in på där. För någon vecka sedan hade jag pratat med B-, en lirare från Linköping med ett ordförråd och uttryckssätt som skulle få Horace Engdahl att pissa på sig. Både han och jag visade sig ha otäckt stora likheter med Woody Allens sätt att prata med kvinnor: charmigt med en pervers underton. Det brukar faktiskt gå hem hos en viss sorts kvinnor, även om den målgruppen är ytterst begränsad. (Jag hoppas att folk förstår självdistansen i mitt något överdrivna resonemang här…). I alla fall: Avenyn var ett underbart ställe. Jag såg mer människor på en gata än jag gjort de senaste tre veckorna i Värmland.

Sopranos har alltså börjat gå igen. Världens bästa tv-serie, som jag tjatat om så många tidigare. Sista säsongen och allt, även om det hittills inte antytt nåt som kan bli en final i de inledande tre avsnitten. Men det har varit bra. Det har varit helt otroligt bra. Jag uppskattar när en historieberättare vågar koncentrera sig mer på att bygga upp stämningar än lättköpt dramatik. Serien är inte lika händelserik eller tempofylld som de tre första geniala säsongerna, men de här sista avsnitten kan bli en bra avslutning. Jag väntar med spänning.

Jag ska fundera mer på en form för framtida blogginlägg. Känner att jag inte vill bli för spretig. Några tips måhända?

Anekdot

Står vid rökrutan med de andra grabbarna. Fast jag röker inte själv, det gör jag aldrig. Men det är en bra samlingsplats. Vi pratar rock and roll. Jag drar en anekdot.

"Det var på högstadiet, i åttan tror jag. Det fanns en kille som hette K- som var en schysst lirare. Vi hade en svenska lektion som gick ut på att vi alla skulle skriva en kort berättelse under tio minuter och sen, en efter en, läsa upp våra historier för resten av klassen.

Sagt och gjort gjorde vi så och när det blev K-s tur så började han läsa en historia som i princip handlade om hur han var ute på stan och slog ner pensionärer. Visst, det var en omogen grej och mycket riktigt blev vår lärare sur och han får sätta sig ner och skriva en ny historia som han sen får läsa upp för klassen.

Tio minuter senare är det hans tur igen, nu har alla andra i klassen fått läsa upp sina historier. K- börjar läsa:
'Jag var ute på stan och gick. Plötsligt fick jag syn på en pensionär och jag gick fram och...'
Han han inte berätta mer innan vår lärare skrek till och skickade ut honom i korridoren.
'Nu går du ut och skriver en ny, glad, historia, och om du inte gör det så skickar jag dig till rektorn direkt!', säger vår lärare.

K- gick ut i korridoren. Han kommer in i klassrummet igen tio minuter senare och håller ett papper i handen. K- får ställa sig inför hela klassen för att berätta sin historia... Han tvekar en sekund innan han öppnar munnen. Slänger en blick mot oss i klassen, sen mot läraren. Jag ser något glimta till i hans ögon innan han börjar läsa. Här kommer själva ögonblicket som jag anser vara så mycket rock and roll som det bara blir. K- börjar läsa:
'Jag hade just spöat två pensionärer när...'

Man kan kalla det omoget, omoraliskt eller vad fan som helst. Men när K- sedan återigen blir avbruten av en nu ursinnig lärare så gör han en segergest för att markera sin protest. Han vänder sedan självmant om och går ner till rektorexpeditionen. DET är rock and roll"

Orsaker att leva #5

In memorium Lee Hazelwood, countryns mörka röst. Den här videon är dock bara obetalbart kul.

Bruce Springsteen och the E street band

Jag trodde aldrig att det skulle bli av –och är fortfarande föreberedd på att nåt ska skita sig-, men det verkar som om jag ska få se Bruce Springsteen & E Street Band framföra några av sina låtar live.

Jepp, jag fick tag i biljetter till spelningen. Det känns som ett litet mirakel. Speciellt efter att ha läst denna artikel... Springsteen har länge varit en av mina absoluta favoriter. Hans rykte som liveartist har alltid varit en av de där myterna man vill få besannade inför sina ögon. Nu har jag alltså tagit första steget inför att uppfylla den svettiga drömmen om rock and roll i dess puraste form. Den tionde december är det meningen att jag ska befinna mig på Globens arena och bevittna denna händelse. Det kan bli riktigt stort.

Förutom undertecknad så kommer jag få sällskap av D-, min klasskamrat, och G- och dennes flickvän A-. G- och A- mötte jag första gången på Hultsfred i somras, och det ska bli ett kärt återseende. Den gången satt vi i mitt tält och sjöng ”Dancing in the dark”, ett svårförglömligt ögonblick. Mycket osäkert om Bruce sjunger denna pärla i Globen.

Bruce nya singel heter alltså ”Radio Nowhere”. Den finns att ladda ner här. Lovar den gott inför nya skivan? Tja… Det vette fan. Det är en bra låt. Men efter de två första genomlyssningarna så är det varken mer eller mindre. När det kommer till Springsteen och E Street Band så vill jag ha delikat rock som dansar i gränslandet mellan småstadstragik och förlösandet i ankomsten av lördagskväll. ”Radio Nowhere” låter mest som amerikansk radiorock (passande nog). Vill man vara elak kan man säga att den låter som en outtake till ”The Rising”. Men än ska jag inte fördöma låtmaterialet på kommande skivan ”Magic”. Precis som nyss nämnda ”The Rising” är chansen stor att låtarna växer efter ytterligare lyssningar, och ”Radio Nowhere” är absolut inte en dålig låt. I livekostym kan den säkert svänga rätt ordenligt.

Det Sista Kapitlet

En tom lägenhet är allt som finns kvar.

Nåja, kanske inte allt. Men plötsligt är de avtryck om att jag levt och frodats i Norrköping reducerade till några hål i väggen där tavlor brukade hänga. Någonstans där ute på stadens gator kanske en och annan bekant som jag stött på under mina dagar fortfarande minns mig och kommer att fortsätta göra det. Men i den här lägenheten kommer snart inga fler Dylantexter citeras av en glasögonprydd norrlänning. Jag sätter mig på golvet, mellan några flyttkartonger. Lägenheten är alltså inte riktigt tom ännu. Allt jag äger ligger paketerat och väntar på att bli staplat i det ena eller andra flaket som ska ta dem vidare till Molkom, Värmland. Min far står vid fönstret mot gatan och njuter av utsikten. Jag drar på smilbanden. Farsan vet nog inte hur många gånger jag stått och gjort exakt samma sak. Plötsligt ringer hans mobiltelefon. Han sätter sig på golvet, lutar sig mot väggen och svarar. Vem det är som ringer minns jag inte. Men min farsa sätter på sig en av mina hattar som ligger och skräpar på en låda från IKEA för att skämta till det litegrann. Plötsligt är gränserna mellan mig och min far än mer utsuddade. Det slår mig att gubben framför mig förmodligen är den man jag kommer vara om tjugunånting år. Eller, skillnaderna kommer nog vara rätt stora, men vi kommer nog stå på samma sida av linjen. Jag kan tänka mig värre öden än så.

Det här är mitt sista dagboksinlägg. Ja, jag skriver dagboksinlägg och inte blogginlägg. Jag kommer att fortsätta skriva på den här bloggen, men det kommer inte att se ut på det här sättet längre. Det här med att varannan vecka publicera ett fläskigt inlägg som handlar om att jag lär mig någonting om livet och binder ihop allt med en knorr på slutet börjar bli lite slitet. Jag vill pröva nåt nytt nu. Det här sista inlägget kommer att handla om att byta kapitel. Att röra sig vidare, påbörja ett nytt liv och låta nåt annat ta slut. Med jämna mellanrum så kommer man till en brytpunkt där allting förändras och det är där jag befinner mig nu.

Hon och jag står i köket. Rummet är lika tomt som resten av lägenheten. Alla grejer som tillhört henne, möbler och dylikt som stått kvar i lägenheten sen hon flyttade ut härifrån är utburna för att aldrig mer återvända. Förra vintern hade vi stått i det här köket och kommit fram till att den här lägenheten var den vi ville ha. Första kvällen vi fick tillgång till nycklarna hade vi legat på golvet i vardagsrummet och stirrat upp i taket och insett allvaret i allt som var och skulle bli. Nu står vi i köket med månaderna bakom oss och det är dags att ta farväl. Vi kommer aldrig mer att se varandra, och för mig är det en betryggande känsla. Hon är inte samma människa som hon var när vi möttes, och ingen av förändringarna har varit särskilt trevliga. Från hennes synvinkel är det givetvis jag som är den som har gjort alla fel, men det är väl så vi människor fungerar. Stämningen är kylig och de aggressiva undertonerna ligger och lurar bakom varje stavelse i muttrande meningar. Vad vi än säger till varandra blir det fel. Jag tror vi inte skulle kunna förstå varandra om vi så hade såna där undertexter där det står vad vi egentligen menar, som Woody Allen och Diane Keaton i ”Annie Hall”. En gång förstod vi allt. I dag är alla ord bara tegelstenar som fortsätter att bygga upp en mur som för alltid kommer att resa sig milsvid mellan oss. Hon går ut ur köket. Jag stirrar ner i golvet och hör hennes fotsteg försvinna för att aldrig mer återvända. Ett mer befriande ljud har jag inte hört sedan gitarrsolot i Bruce Springsteens "Candy's Room".
”Coolt”, tänker jag, ”den här scenen kommer funka jävligt bra i en film nån gång.”

Pappa stänger bildörren och startar bilen. Backar ut från gården med stor precision: Han kryssar framgångsrikt mellan de parkerade cyklarna utan att det stora släpet ens är i närheten att nudda någonting annat än asfalt. Jag hostar till lite av stolthet. Är det nåt som avgör om en man är lyckad eller inte så är det förmågan att kunna backa med släp. Det och hur duktig man är på att spela luftgitarr till ZZ Top. Bilen kör ut på hagebygatan och vidare ut på en landsväg som ska ta oss till Värmland. Jag stoppar i en skiva i bilstereon så att jag får ett soundtrack till att lämna Norrköping. Det är Kris Kristofferson som sjunger ”Me and Bobby McGee”. Kris, den underskattade poeten från Texas, sjunger för mig: ”Freedoms just another word for nothin left to lose, And nothin left was all she left to me. Feelin good was easy, lord, when bobby sang the blues. And buddy, that was good enough for me.”

Norrköping och jag tar farväl av varandra i och med dessa toner. Jag viskar för mig själv: ”Håll fortet Norrköping. Vi ses igen. Dö inte.”

Med stor skam tar jag en bit av frukostmackan. Jag sitter inne på ondskans högkvarter, ett McDonalds i Kristinehamn som ligger bredvid det vandrarhem som vi övernattat i. De enda möjligheterna att äta frukost finns här på Donken, så jag måste sätta mina principer om att inte äta mat som hin håle själv kränger till jordens halva befolkning åt sidan. Principer är viktiga, men får jag inte äta frukost så blir jag gramse hela dan. Jag bläddrar i en morgontidning och flinar åt Rocky. Tuggar på mackan som till min förvåning faktiskt smakar helt okej. När jag sipprar på smaklöst thé slår det mig att det är idag som allvaret börjar. Ja, åtminstone vad gäller min satsning på filmkarriären. Om några timmar kommer jag börja plugga film på folkhögskola, något jag drömt om mycket länge. Det är nästan skrämmande. På högstadiet var mitt mål att komma in på mediegymnasiet. När jag väl gick media så satte jag siktet på ett sabbatsår innan jag fortsatte med pluggandet på nån form av högskola. Och nu sitter jag här. Nu är det dags att göra allvar av alla planer, ro skeppet i hamn. Jag tittar ut genom fönstret. Det regnar djävul.

Vykorten och fotona pryder väggen utmärkt. Bilden på när R- dricker en budweiser från förra sommaren får mig att skratta som vanligt. Den på gula gubben får också åka upp tillsammans med de andra korten på grabbarna som tidigare hängt på kylskåpsdörren. Kan inte hålla mig från att sätta dit gruppbilden på Greenpeacegänget. Den vittnar om en tid jag hade ett fantastiskt jobb med fantastiska människor. Jag ser mig om i resten av internatrummet. Det är litet, det är det. Jag kommer få svårt att rymmas med alla mina grejer, men det får gå på nåt sätt. Farsan har åkt nyss, det var tufft att säga hejdå. Nu försöker jag stappla kartongerna någotsånär vettigt och försöker bestämma mig för var jag ska börja. Rummet är sparsmakat möblerat. Ett skrivbord till datorn. En hylla där jag kommer att kunna få plats med kläder och filmer och böcker, även om det kommer att bli trångt. Ett handfat med spegel. En säng och en fåtölj. Nåja, tänker jag. Det kommer nog gå an att bo här det kommande året.

På gården utanför huvudbyggnaden har det börjat samlas folk. En viss spänning över vilka jag ska få till klasskamrater sprider sig över mig. Jag känner igen vissa ansikten från ansökningsdagen, men de flesta är främmande.
”Hej!”, säger jag till S-, ”så du kom in?”
Vi hade varit i samma grupp på ansökningen, han är en Karlsstadbo som jag minns gjorde stort intryck med sitt utbyggda vokabulär och sköna sarkasmer. Det tar några minuter och sen har vi hunnit börja prata om Tom Waits. Jag stöter också på D- som jag träffade samma ansökningsdag. Han kommer från Umeå och är kusin med Dennis Lyxen. Det tycker jag är en ganska bra start. R- från Karlstad som jag pratat Rolling Stones och Rocky Erickson med tidigare är även här. Resten av klassen är alla nya ansikten.
”Det här är alltså dem jag ska spendera de kommandet året med”, tänker jag, ”det kunde ha varit värre.”

Första natten sveper sig över Molkom Folkhögskola. Jag ligger i sängen med huvudet nerkört i kudden. Trött, jag är mycket trött, det har varit en lång dag. Men jag vill inte mig till att sova. Tankarna dansar jitterbugg innanför pannloberna. En lång dag som sagt, en bra sådan. Vi hade avslutat dagen med att spela ”Masters of Movies” i samlingsrummet i internatet, och jag antar att jag fått briljera med mina alldeles för ingående specialkunskaper i film. Det roliga dock, är att jag inte var den enda som hade samma nördiga katalog av namn och titlar inpräntat o bakhuvudet. Alla verkar mer eller mindre ha samma glöd för ämnet (tja, nåt annat hade ju varit konstigt på en filmlinje). Jag är inte van med att vara omgiven med den sortens människor. Men det är inte det som håller mig vaken den här natten mot fredag. Nej, det är insikten om att det här är mitt nya liv som lämnar mig sömnlös. Tvivlen smyger sig på: Vill jag verkligen det här? Tänk om jag bara kommer spendera det kommande året med att längta bort härifrån? Är det här vad jag känner eller är det bara normalt att tvivla? ”Fan också”, tänker jag när jag gräver huvudet djupare in i kudden, ”det här är så typiskt mig.”

”Härda ut!”, kommenderar min klasskamrat T- framför mig medan dramaleven V- springer runt med paraplyet och försöker förhindra att vi blir blötare än vi redan är. Vi är under tung beskjutning. Det är lördag och samtliga klasser deltar i vad som kan kallas lek och spel. Åtta olika grupper tävlar om vem som kan vinna mest poäng på de olika stationerna. Den här stationen som jag och mina fyra lagspelare just nu utkämpar handlar om att vi ska försöka få en boll i en hink genom ett stuprör. Vår filmlärare springer omkring med en vattenpistol modell större och försöker få oss att tappa koncentrationen, vilket bara lyckas marginellt.
”Bry er inte om vattnet”, manar jag, ”kom ihåg att smärta bygger karaktär.”

Telefonsamtal med A-:
”Så hur trivs du?”, frågar hon.
”Jag…jag trivs skitbra. Det är riktigt br… Än så länge har vi inte fått sätta igång med själva pluggandet ordentligt. Men det verkar vara hur bra som helst. Klasskompisarna verkar alla hur schyssta som helst, maten är heeeelt fantastisk och gymmet och joggingspåret är jättebra och… allt är riktigt bra”, svarar jag.
”Haha, så nästa gång vi ses så har du blivit jättetjock och värsta muskelberget?”
”Jag siktar på att kunna rulla fram till jul.”

Vågorna kryper blygsamt upp vid strandkanten och svalkar ölen som står nergrävda i sanden. Jag, D- och S- sitter vid bänkarna uppe på gräsmattan. En dator spelar indiepop. D- har en stor fäbless för just den genren och när han spelar en playlist bestående av Håkan Hellström, The Clash och Säkert! så kan jag inte klaga. Jag har lärt känna de här grabbarna ganska mycket de senaste dagarna, de är några i raden av många härliga människor som jag stött på från film- eller dramalinjerna. Vi sitter här nere och njuter av en av de sista sommarkvällarna värda namnet och dricker den vågkylda folkölen. På internatet gäller fullständigt alkoholförbud, som på i princip alla folkhögskolor i landet, men det är givetvis tillåtet att njuta drycker utanför skolans område. Vilket vi alltså gör här i kvällens sista ansträngning värme. Det har gått en vecka sedan vi började skolan och de där tvivlen från första natten har seglat iväg på semester. Det var länge sedan jag mådde så här pass bra. De senaste dagarna har kantats av ständiga aktiviteter, filmtittande, spännande människor och helt otroligt käk. Molkom som by är alldeles för liten och inavlad för att inte kännas klaustrofobisk, men det är bara petitesser.
”Fan grabbar, det här kan bli ett riktigt bra år.”

Hon tittar ut över vattnet och blir förhäxad. Reser långsamt på sig –tappar mobiltelefonen och ölflaskan- och går ner mot sjön för att försvinna i djupet. H- trycker av kameran och vi börjar jobba på nästa tagning. Vi befinner oss ute på ett vandrarhem någonstans i ingenstans, nere vid en vackert belägen strand. Det är vår första riktiga filmövning. Jag, S- och en lirare från Växsjö som heter H- är de filmelever i vår grupp som ansvarar för filmarbetet medan några dramaelever står för det ypperliga skådespelet. Att jobba med film är otroligt jobbigt och slitigt. Långtråkigt och omständligt. Men det är det mest givande i hela världen. Den här skräckfilmen som vi spelar in just nu är inte menad att bli något mästerverk: det är väl i första hand en övning i samarbete. Det var länge sedan jag befann mig på en inspelning, och även fast det här är en ganska sparsmakad sådan, så känner jag mig som en annan människa än den som gjorde taffliga rullar på gymnasiet. Mer avslappnad. Mer betänksam. Mer respektfull. Givetvis känner jag att det finns ett hundratal olika saker jag vill utveckla under den här kommande utbildningen, men det är först i det här ögonblicket jag inser vad mina två år sabbatsår efter gymnasiet har betytt för mig. Jag har kanske inte lämnat efter mig alltför många avtryck i den där lägenheten i Norrköping, men den har däremot gjort det i mig. Vi börjar preppa för nästa tagning och regianvisningar lämnar min mun. Kameran registrerar hennes fötter som kliver ut i vågorna.

Röster i korridoren. Jag slår upp ögonen. Hur många timmar har jag hunnit sova? Jag är fortfarande lite berusad. De som varit och festat inne i Karlsstad måste ha kommit hem nu… Själv har jag och några andra grabbar gjort ett återbesök på stranden som vi hängt vid några gånger nu. Jag reser mig upp och drar på mig byxorna för att gå på toaletten. Vad är klockan, fyra-fem på morgonen? Det värker i mina fötter efter träningsvärk från brännboll, jogging och dans till popmusik. När jag öppnar dörren springer jag rakt in i några internatgrannar. Jag hakar på deras avrundning från festandet i vardagsrummet där vi ser repriser av ”Par i Brott” och pratar om nattens händelser. Jag sitter fortfarande bara i jeans, barfota och barbröstad. Det här har varit ännu en kväll att leva för. Människor som jag trivs med, musik jag älskar och historier jag åtnjutit. Jag tackar god natt till de andra och återvänder till rummet. Jag lägger mig på sängen.

När jag i höstas blev dumpad så började jag skriva de här dagboksinläggen med mer passion än tidigare. Jag behövde det för att ta mig vidare och för att kunna distansera mig från misären. Jag gjorde mig själv till en romanfigur, en karaktär i en film, om än inte en särskilt välskriven sådan. Den här natten där jag ligger i min säng i slitna Levis så känner jag inte det behovet på samma sätt längre. Jag är redo att se mitt liv i vitögat nu. Men om jag nu är en romanfigur så måste jag också avsluta med att sätta punkt ordentligt. Det går inte bara att sluta mitt i. Så även om den Toni som ligger där i sängen eventuellt inte på riktigt ställer sig upp igen och klättrar ut genom fönstret så finns det en bit av honom som gör det. Toni landar på gräsmattan och känner stråna mot de bara fotsulorna. Det blåser lite kallt och han ångrar att han inte drog på sig en t-shirt. Med säkra steg, medveten om vad som måste göras, så styr han stegen mot ett skjul på gården. Det är olåst, så det är inga problem att få tag i spaden som hänger på väggen. Toni hittar en bra plätt under ett träd för att gräva, och han börjar göra det. En ensam gatlykta kastar en skugga över den tjugoåriga kroppen som gräver ett hål. Minnena fladdrar förbi med varje spadtag. Bilder från Norrköping. Tankar på Kalix. Minnen från Molkom. När gropen är tillräckligt djup och bred så slutar han gräva. Han drar djupa andetag. Tar tag i den delen som är en bitter och cynisk mans själ och lägger den till vila. Han skottar ihop gropen och stampar till den. ”Där får den tamefan ligga”, tänker han.

Inne på internatrummet somnar jag tillslut in. Min sista tanke innan jag börjar snarka är att för att vara norrlänning så är jag sjukligt överdramatisk. Ute på gräsmattan börjar Toni styra stegen in mot internatet medan soluppgången börjar göra sig påmind. Det är de sista raderna i det sista kapitlet i historien om hur han blev den han är. Det är de första raderna i det första kapitlet i historien om hur han förvaltar de erfarenheterna.
”Äh, skitsamma”, tänker Toni, ”Nu går jag in och spelar luftgitarr till ZZ Top.”