Bruce Sprinsteen, Globen 10/12 -07

Igår stod jag där på läktaren och lät mig uppslukas av något så enkelt och ädelt som rock and roll.

Egentligen hade jag tänkt skriva ett enda stort inlägg om måndagen i Stockholm. En fullkomlig dag på alla möjliga sätt; Jag träffade gamla vänner och njöt en underbar konsert. Det kändes nästan som att komma hem. Den spelning som Bruce Springsteen framförde hade jag bara tänkt nämna i ett stycke och försöka sammanfatta allt med några få kärnfulla rader. Men sedan läste jag Markus Larssons recension i Aftonbladet och kände att jag måste reda ut ett och annat. Två plus, skrev han. Enligt den gode Larsson var The Boss trött och seg. Det är nog fjärde eller femte gången jag gått på en konsert samtidigt som den uppblåsta stockholmaren med Kirunablod recenserat, och varje gång har våra åsikter skilt sig avsevärt. Så även denna gång. Det som irriterar mig mest men den självutnämnde Springsteenexperten är att han fortsätter påpeka hur de tio spelningar han sett innan denna varit bättre, och hur låtlistan påminner om dem han sett veckorna innan. Visst, springer man på en konsert med The Boss i veckan kanske man börjar känna igen den, men vi som ser honom för första gången i år… Vi klagar inte.

Mina recensioner tenderar sällan att bli recensioner. Mer personliga och nördiga betraktelser med ett överanvändande av superlativ. Men jag skriver inte för Aftonbladets sensationslystna läsarskara vars koncentrationsnivå inte tillåter några längre utläggningar. För ska sanningen fram så var gårdagens spelning med Bruce Springsteen & The E Street Band förmodligen den bästa spelning jag sett i hela mitt liv. Det var, för att parafrasera den senaste albumtiteln, magiskt.

I det sällskap som jag befann mig i så var förväntningarna höga. G- och A-, paret från Halmstad, hade tillsammans med mig laddat för detta ögonblick ända sedan den där natten på Hultsfred då vi spelade ”Dancing in the dark” i mitt tält med tillhörande allsång. Jag har själv varit ett Springsteen fan ända sedan tvåan på gymnasiet då jag köpte ”Born to run” och inledde en kärleksaffär med albumets nio spår. Ända sedan dess har jag drömt om att få se ”Brucan” live, och då uppbackad av det enda kompbandet som egentligen spelar någon roll: E-Street Band. De som var med från början. Nu var alltså stunden kommen. Mina förväntningar var höga, speciellt med tanke på Springsteens rykte som liveartist. Oddsen att jag skulle bli besviken var alltså rätt höga.

Så sparkade han alltså igång. Setlisten innehöll måhända inga överraskningar till en början, men det var med tyngd som startskottet kom med ”Radio Nowhere”. Springsteen och hans band cruisade sig snyggt igenom fortsättningen och den inledande trion med låtar var så mycket arenarock det bara kan bli. Ljudet i Globen är inte särskilt bra uppe på läktaren, men den enda gången det överhuvudtaget störde mig var i den akustiska ”Magic”. Bandet var lika tajt och välspelat som jag hade förväntat mig. Den som fick mest plats på scenen i kväll jämte vår Bruce var helt klart Clarence Clemmons Mannen som gjorde saxofonen sexig blåste det ena lysande solot efter det andra. Steven Van Zandt var precis den gitarrhjälte man kunde förvänta sig, och när han ibland till och med får ta över mikrofonen och sjunga en strof då och då kändes det riktigt bra.

Men till en början kändes dock bandet stundtals lite trevande. Jag kan minnas både en och annan missad takt och ton som slog lite fel. Men när bandet hunnit till ”Candy’s room” vände det. Plötsligt uppstod en energi i rummet som höll i sig i ett flertal nummer och som bara fick på tasken när någon låt från det nya albumet trillade in. Materialet från ”Magic” funkade förvånande bra i vissa fall, och i andra blev det inte mer än en axelryckning. Titellåten och ”Devil’s Arcade” kändes faktiskt sisådär nödvändiga, men när de därefter följdes av röjiga och mer delikata rocknummer så glömde man bort eventuella stela stunder.

Tre fjärdedelar in i låtlistan kändes spelningen som jag hade förväntat mig den. Mycket bra. Att få höra ”The River” var så vackert att jag var tvungen att blinka bort tårarna. ”Working on the highway” som är en rätt dassig låt på album blev en folkfest i händerna på E Street Band 2007. Men jag måste erkänna att jag hade förväntat mig något mer. Något som blåste mig av fötterna. Nåja, tänkte jag. Det var nog bara mina förväntningar som var lite väl uppskruvade. Det var då det hände.

Det började redan under ”Last to die” och ”Long walk home”. De två bästa livesångerna från ”Magic” fungerade utomordentligt och det kändes som om bandet gjorde sig redo för en kraftsamling. Spänningen som ökade och ökade var påtaglig. Då kom ”Badlands” och allt exploderade. Jag tror jag och G- stod jämte sida vid sida hela låten igenom med knytnävarna i luften, ja för i helvete, hela arenan gjorde det nog! En spontan allsång på mantrat i slutet uppstod och Springsteen använde det för att piska upp sig själv och sitt kompband till oanade höjder. Det kändes som om arenan skulle sprängas vilken sekund som helst. Bandet gick av scenen och återvände för extranummer.

Extranumrena inleddes med ”Girls in their summer clothes” som måhända är en lite tråkig låt –en ”Waitin’ on a sunny day” i halverat tempo- men efter att Bossen dedikerade den till ”alla svänska fliickor”så var det okej. Men jag undrade i mitt stilla sinne om han kunde hitta tillbaka till den masspsykos som rådigt under ”Badlands”? Efter att ha följt låtlistorna från tidigare konserter så var nästa givna låt ”Kitty’s back”, en stundtals rätt bra rockövning med lite för många utflykter i jazzrockens värld. Men när de inledande pianoackorden slogs förstod jag att det inte var den vi skulle få höra. När jag innan spelningen diskuterat vilka höjdpunkter man kanske skulle kunna få se fram emot så var just dessa ackord enligt mig ”en omöjlighet”. Chanserna var minimala. Men så kom de. Så kom DEN. ”Jungleland”.

Eposet fyllde varje skrymsle av lokalen och jag var tvungen att sätta mig ner för att bearbeta den. Inte en ton var fel. Pianot, gitarrerna, sången, saxofonsolot. Allt satt där det skulle och ”Jungleland” växte sig monumental i Stockholmsnatten. När samtliga i salongen sjöng med i varje versslut så var det obeskrivbart. Det var i det ögonblicket som alla eventuella skavanker överhuvudtaget tyckets lyfta och aldrig återvända. När Clarence blåste de sista sorgliga tonerna så var samtliga hjärtan i salongen en nyans rödare, och när Bruce klappade sin saxofonist på axeln så var det förmodligen ingen av oss 16 000 som inte blev rörd. Hur skulle de resterande extranumrena ens vara i närheten av denna känslostorm?

Förmodligen såhär: ”Born to run”. Born to fucking run. Så enkelt var det. Plötsligt tändes alla lampor i lokalen så att alla kunde se den enorma folkmassa som därefter sjöng med i varje strof och stavelse av den anstormning av musik som utbröt. Lyckan på läktaren var enorm. Innan de sista tonerna ens ebbat ut så hoppade bandet in i nästa storartade ögonblick: ”Dancing in the dark”. Inte en jävel stod nu still i lokalen. Varje textrad skar som knivar i bröstet. Varje ackord tycktes pulsera för evigt. Den här sången kan tas för en synthbagatell, men det vore ett fruktanstvärt misstag. ”Dancing in the dark” verkade i detta då vara en av Springsteens största bedrifter. Raderna om att vara rastlös och vilse i tillvaron, missnöjd och malplacerad är träffande för varje ung människa som lever i det förfallna folkhemmet.

Spelningen avslutades med ”Amrican Land”. En för den stora massan okänd klenod som Springsteen slängde sig med under förra turnen han gjorde med the Seeger Sessions band. En irländsk folkvisa som tycks kommentera det amerikanska samhället av idag misstänksamt mycket. Genidraget att visa upp texten i bästa sing a long-stil på storbildskärmarna gjorde att publiken kände sig inbjuden att sjunga med från första stund, även om flertalet fömodligen aldrig hört sången tidigare. Energin var på topp, euroforin tycktes aldrig ta slut. Springsteen och hans band kramade ut det sista från publiken och lämnade scenen.

Trodde jag. Varje konsert som avverkats på den här turnen hade nämligen avslutats så. Och Springsteen hade aldrig återvänt hitills 2007 för att spela ett andra extranummer. Men så plötsligt stod bandet där på scenen iförda tomteluvor och spelade… just det… ”Santa Claus is coming to town”. En ynnest. En sista explosion. Att påstå att bandet var trött och segt är lika skrattretande som Markus Larssons journalistiska meriter. Spelglädje, var ordet. Alla tycktes skratta och stoja på scenen, och ändå ha tid att leverera fulländad rock and roll. Det var trots allt det som den här kvällen handlade om. Rock and roll i dess renaste form.

Jag har sett hyfsat många spelningar med både små och stora artister. Ibland har jag blivit besviken och ibland har jag blivit lyrisk. Det sistnämnda har nog skett både en och annan gång. Så när jag letar efter minnet av en konsert som varit mer och bättre än denna så hittar jag inte många kandidater. Jag hittar i alla fall ingen konkurrent där samspelet och kärleken mellan artist och publik varit så intensivt och stort. Därför känner jag mig nästan nödgad att utnämna Springsteen i Globen 2007 till mitt livs bästa konsert. Åtminstone idag.

Här följer betyg, låt för låt:

Radio Nowhere 4 / 5
En bra kickstart. Publikens välkomnande är öronbedövande. Som sång är inte ”Radio Nowhere” särskilt mycket, men den energi och aggressivitet som den erbjuder är inte att leka med.

No Surrender 3 / 5
En klassiker. Otroligt rolig att höra och framförd med stort driv. Men bandet känner fortfarande lite på arenan.

Lonesome Day 4 / 5
Här sitter arenarocken som den ska. Stundtals religiöst.

Gypsy Biker 3 / 5
Tyvärr Bruce. Även om du spelar ditt munspel bra och framförandet är bra, så är låten rätt tråkig.

Magic 2 / 5
Tanken är god. Försnacket ännu bättre. Idén bakom framförandet, akustisk gitarr uppbackad av fiol, är jättefin. Men låten når tyvärr inte fram, kanske på grund av ekot i lokalen.

Reason to Believe 4 / 5
Visst förvandlas betrakelsen över livets meninglöshet till stabil boogierock.

Candy's Room 5 / 5
Kvällens första fullträff. Egentligen bara en tempohöjning inför nästa nummer, men nog fan drar han låten till sitt yttersta. Max Weinbergs största insats som trummis sker här.

She's the One 4 / 5
Första sången från “Born to run” är bländande snyggt framförd.

Livin' in the Future 4 / 5
Jag dansade mig igenom kvällens trallvänligaste refräng.

The Promised Land 4 / 5
Åh, Darkness. Springsteen sjunger verserna mer tillbakahållet än i originalet. Det ger verkligen en känsla av att en uttråkad lastbilschaffis sjunger om sina drömmar och förhoppningar. På ett bra sätt.

I'll Work For Your Love 3 / 5
Ännu en rätt tråkig sång som jag inte fastnat för. Men habilt och trevligt framförd.

The River 5 / 5
De applåder som möter ”The River” är öronbedövande. Det hav av ljus som kommer från mobiltelefoner som filmar de inledande verserna är nästintill lika vackert som framförandet av denna klassiker. Gåshuden kommer sakta krypandes. Mycket, mycket vackert, Bruce. Markus Larsson fördömde sången som horribelt framförd… Hade killen menstruation eller?

Working on the Highway 5 / 5
Den här är hur kul som helst. Allsång, lyckotjut och hela E Street Band dansar.

Devil's Arcade 2 / 5
Mäktig på sitt sätt. Men den gav inte mycket. Mest för att den kom så malplacerat.

The Rising 4 / 5
Här börjar Springsteen piska upp stämningen. För några minuter fylls Globen av en ny sorts gospel.

Last to Die 4 / 5
Oj, här blev jag förvånad. Denna har jag inte alls fäst särskilt stor uppmärksamhet. Men med ett glödhett band bakom sig så får Springsteen ”Last to die” att låta som en klassiker i sin repertoar.

Long Walk Home 5 / 5
Bäst från nya skivan och ännu bättre i livekostym. Jag kommer nynna på denna i månader.

Badlands 5 / 5
Här kom explosionen. Här kommer knytnävarna i luften. Här kommer allsången. Det här är orsaken till att han anses vara en av de största. Det är vardagstragik, dundrande trummor, brinnande gitarrer och samspelet mellan The Boss och Van Zandt eliminerar allt motstånd.

Extranummer:

Girls in Their Summer Clothes 3 / 5
En söt låt dedikerad till söta flickor. Men den tar ner tempot och kämparglöden i lokalen….


Jungleland 5 / 5
... men vad fan gör det när vi får höra “Jungeland”. Efter det här blir det inte sämre än mästerligt. När 16 000 människor sjunger ”Down in Jungeland” så skakar världen.


Det behövs inga fler motivationer. ”This is what will be.”

5/5:
Born to Run
Dancing in the Dark
American Land
Santa Claus is Comin' to Town