Trots att min ekonomi blev lite purken, så kunde jag inte hålla mig från att dra hem en skivbeställning från CDON. Det är så jag gör när jag inhandlar musik -för jag är en sån som faktiskt gör sånt-, att jag beställer hem en bunt skivor som jag sedan lyssnar på till förbannelse i några månader. Det är inget litet val jag gör när jag väljer ut vilka album som kommer få rotera i min cd-spelare under det kommande kvartalet. Det blir mer eller mindre soundtracket för min vardag. Soundtracket påverkar min sinnesstämning, min kreativitet och till stor del mina intresseområden.
Just nu i mitt har jag bland annat en bunt filminspelningar tiden innan jul att se fram emot. Många spännande projekt kommer det att bli. Själv kommer jag få regissera ett manus som förmodligen är det bästa jag har fått ta ansvar över, så det kommer nog blir gruvligt intressant. Därav kommer jag alltså behöva något bra att hämta kraft ur...
De skivor jag inhandlat, och de tankar de väcker, är följande:
Bruce Springsteens "Magic" och "The Seeger Sessions" känns som givna köp nu när det inte ens är en månad till jag och klasskamrat D- ska se Bruce lira på Globen. Det kan bli hur otroligt som helst... "Magic" skivan i sig har växt sen de första genomlyssningarna när albumet släpptes, och nu är jag mer entusastisk till att få höra låtmaterialet live. Det är bra driv i låtarna och refränger som sätter sig finns det gott om. Men det är knappast nån blivande klassiker i Bossens katalog. Melodierna är väldigt fina och välsnidade, men förutom några höjdpunkter ("Long walk home"!) så är texterna ingenting att hetsa upp sig på. Men jag måste säga att "The Rising" står högre i min bok, om vi ska prata E Street-skivor från det senaste decceniumet. "Seeger Sessions" å sin sida är ren och skär glädje. Den kommer definitivt lysa upp vintermörkret.
I övrigt tog jag modet till mig och inhandlade Moneybrothers senaste alster, "Mount pleasure", en mycket bra rockskiva. Jag saknar den pompösa soul som han slängde sig med på de första skivorna, och som peakade i skilsmässomästerverket "To Die Alone". Men om man bortser från att falsetterna och tårarna håller sig på avstånd så är det här en bra partyskiva. Såna har jag för få av.
Tom Waits "Rain Dogs" är en sån där klassiker som jag lyssnat mycket på men aldrig ägt. Nu är det dags. Egentligen vet jag att det är livsfarligt för mig att lyssna på Waits. Han är den ultimata stilikonen för mig (inspektera den inledande bilden...), och så fort jag hamnar i en Waits period så slutar det med att jag vill se ut som om jag "druckit whiskey hela natten på en sunkig bar i downtown L.A". Vilket inte riktigt är unisont med min persona...
Det var länge sedan jag lyssnade aktivt på en Bob Dylanskiva, åtminstone med mina mått mätt, så nu är det dags igen. "Oh Mercy" heter den något bortglömda föregångaren till "Time out of mind". Efter några första genomlyssningar är det mycket lovande. Låtmaterialet är till stora delar lysande. Produktionen är ångestladdad och mystisk. Det tycks liksom pyra cigarrök och neonljus från högtalarna. "Most of the Time" är et sång alla borde ha skräpandes åtminstone på sina hårddiskar. Det går inte att värja sig från sån skit.
Neil Young. Ännu en gubbrockare. Men det här är nog lite stillsammare: "Live at Massey Hall". Än har jag inte öppnat fodralet och gjort en genomlyssning men jag vet från tidigare smakprov -och det faktum att det trots allt är Neil Young!- att skivan är grym. Snubben sitter ensam med en gitarr på scen och spelar lite sånger han skrivit. Givetvis var jag tvungen att köpa den lite dyrare utgåvan med dvd och allt. För att parafrasera The Wire: "This shit here is forever".
Vinterhalvåret är aldrig särskilt kul. Men med detta soundtrack i öronen kommer det nog underlätta en hel del!
No comments:
Post a Comment