Jag & filmen

Ni skulle höra basen i mitt rum just nu. Den är så att säga dominerande bland ljudvågorna i det här rummet just nu. En klassiker: Nas ”Illmatic”. En rapskiva från tidigt 90-tal som är så tung att bicepsen värker så fort man närmar sig högtalarna. ”I never sleep, cause sleep is the cousin of death/ Beyond the walls of intelligence, life is defined.”

Jag kan knappt minnas när jag senast satt på mitt rum och hade ”alone-time”. Jag klagar inte, inte under några omständigheter, men den senaste veckan har varit väldigt intensiv och kommer vara det några dagar till. Klimaxet för de senaste veckornas arbete har nämligen nått sin peak. Efter att ha blivit tilldelat manuset ”Lyckans färg är blå” för fyra-fem veckor sedan så har otaliga timmar passerat där vi bearbetat manus, planerat och repeterat för inspelning. Planeringen har varit minutiös, bokstavligen talat. Det är ett bra manus. De skådespelare som jag fått regissera har idag, dag tre av fyra, utfört den ena lysande prestationen efter den andra. Det är en svår film att göra. Kanske inte tekniskt, även om vi mött visa svårigheter, men när det kommer till känslorna som ska levereras är det svårt. Jag är mycket imponerad av hur någon som är jämnårig med mig kan göra sånt framför kameran som D- och H- har gjort i veckan. Tacka fan också för att teamet jag fått arbeta med är så seriösa och skickliga.

Men det har alltså varit en hård vecka. Intensiv. Pressande. Stundtals har jag haft prestationsångest. Alla jag jobbar med är så jävla duktiga på vad de gör att jag känner mig helst vilse i jämförelse. Många verkar ha den där egenskapen att kunna fatta beslut i ögonblicket, medan jag får krupp över varje val som jag inte förberett mig för. Det är därför jag har en sån pervers besatthet för planering. Det här är den största inspelning som jag fått ansvara över, och det är hur läskigt som helst.

Men jag gillar det. Jag gillar det mer än nåt annat jag jobbat med. Jag gillar att skriva skönlitteratur, men det är ensamt och inget riktigt arbete. Greenpeace var givande och häftigt, men med tanke på att jag ansågs som veteran efter att ha jobbat med det i ett år och tre månader så inser man hur kort livstid sådana anställningar innebär. Filmarbetande är kanske den mest omöjliga branschen av alla, men det är det enda jag kan tänka mig att betala priset för. Jag vet inte riktigt vad jag vill syssla med. Det tekniska är kul, men inte min egentliga drivkraft. Nån vidare fotograf har jag heller aldrig varit. Ljus eller ljud är skithäftigt, men inget som lockar. Än så länge vill jag skriva, regissera eller producera. Mina ambitioner är alltså övermäktiga. Vad ger jag mig in på? Det vet jag nog inte, och skulle jag göra det skulle jag byta framtidsplaner redan ikväll. Men dagar som denna, när jag sett den ena magiska tagningen efter den andra fyra dagar i rad så är jag kåt utav helvete på att fortsätta i all framtid.

Jag sitter här på mitt rum och har spenderat en timme för mig själv med bara min musik. Ikväll ska jag ta en bastu och prata skit med grabbarna. Ta en folka. Kanske läsa lite Mario Puzo. Förmodligen se på ”Vänner” tillsammans med Henne. Men just nu så lyssnar jag på Bruce Springsteen inför måndagens konsert. Sjung mitt livs novell, Bruce:

Tonight I'll be on that hill 'cause I can't stop
I'll be on that hill with everything I got
Lives on the line where dreams are found and lost
I'll be there on time and I'll pay the cost
For wanting things that can only be found
In the darkness on the edge of town