Min förvirring är stundtals ett av mina mest irriterande kännetecken. Förmågan att inte kunna veta riktigt vad jag vill och hur jag vill ha det ställer med jämnan till det för mig, men jag antar att det är en charmigare egenskap än, låt oss säga, min narcissism.

På fredag kommer min goda vän A- på besök över helgen. Det ska bli roligt. Det var nu några månader sen jag senast såg henne, och efter den intensiva perioden i sommras då vi klämde både en och annan film och öl så ska det bli ett kärt återseende. Att bara möta samma människor om och om igen här på internatet tenderar att bli lite tjatigt, så "nya" ansikten förgyller tillvaron.

På tisdag kommer jag påbörja inspelningen av min kortfilm "Gud vad kul". Det handlar om en s.k 1-minutare, alltså inget långfilmsprojekt precis. Men det ska bli väldigt kul att börja filma igen, det var ett tag sen nu.

Dagens absoluta höjdpunkt, hur man nu väljer att se på det, var följande scen:

På väg till frukosten hälsar jag på en okänd tjej på väg nerför trapporna till huvudbyggnaden. Hon stannar plötsligt upp och säger:
"Vet du om att du ser ut som Jocke Berg i Kent?"
"Ska jag bli arg eller glad?", frågar jag.
"Jag tycker du ska bli glad. Jag tycker han är skitsnyg."

Det är helt klart det underligaste jag hört före klockan åtta på morgonen nångång. Senast nån jämförde mig med en kändis var det dock Bingo Rimér. Så jag jobbar mig i alla fall uppåt.