Det Sista Kapitlet

En tom lägenhet är allt som finns kvar.

Nåja, kanske inte allt. Men plötsligt är de avtryck om att jag levt och frodats i Norrköping reducerade till några hål i väggen där tavlor brukade hänga. Någonstans där ute på stadens gator kanske en och annan bekant som jag stött på under mina dagar fortfarande minns mig och kommer att fortsätta göra det. Men i den här lägenheten kommer snart inga fler Dylantexter citeras av en glasögonprydd norrlänning. Jag sätter mig på golvet, mellan några flyttkartonger. Lägenheten är alltså inte riktigt tom ännu. Allt jag äger ligger paketerat och väntar på att bli staplat i det ena eller andra flaket som ska ta dem vidare till Molkom, Värmland. Min far står vid fönstret mot gatan och njuter av utsikten. Jag drar på smilbanden. Farsan vet nog inte hur många gånger jag stått och gjort exakt samma sak. Plötsligt ringer hans mobiltelefon. Han sätter sig på golvet, lutar sig mot väggen och svarar. Vem det är som ringer minns jag inte. Men min farsa sätter på sig en av mina hattar som ligger och skräpar på en låda från IKEA för att skämta till det litegrann. Plötsligt är gränserna mellan mig och min far än mer utsuddade. Det slår mig att gubben framför mig förmodligen är den man jag kommer vara om tjugunånting år. Eller, skillnaderna kommer nog vara rätt stora, men vi kommer nog stå på samma sida av linjen. Jag kan tänka mig värre öden än så.

Det här är mitt sista dagboksinlägg. Ja, jag skriver dagboksinlägg och inte blogginlägg. Jag kommer att fortsätta skriva på den här bloggen, men det kommer inte att se ut på det här sättet längre. Det här med att varannan vecka publicera ett fläskigt inlägg som handlar om att jag lär mig någonting om livet och binder ihop allt med en knorr på slutet börjar bli lite slitet. Jag vill pröva nåt nytt nu. Det här sista inlägget kommer att handla om att byta kapitel. Att röra sig vidare, påbörja ett nytt liv och låta nåt annat ta slut. Med jämna mellanrum så kommer man till en brytpunkt där allting förändras och det är där jag befinner mig nu.

Hon och jag står i köket. Rummet är lika tomt som resten av lägenheten. Alla grejer som tillhört henne, möbler och dylikt som stått kvar i lägenheten sen hon flyttade ut härifrån är utburna för att aldrig mer återvända. Förra vintern hade vi stått i det här köket och kommit fram till att den här lägenheten var den vi ville ha. Första kvällen vi fick tillgång till nycklarna hade vi legat på golvet i vardagsrummet och stirrat upp i taket och insett allvaret i allt som var och skulle bli. Nu står vi i köket med månaderna bakom oss och det är dags att ta farväl. Vi kommer aldrig mer att se varandra, och för mig är det en betryggande känsla. Hon är inte samma människa som hon var när vi möttes, och ingen av förändringarna har varit särskilt trevliga. Från hennes synvinkel är det givetvis jag som är den som har gjort alla fel, men det är väl så vi människor fungerar. Stämningen är kylig och de aggressiva undertonerna ligger och lurar bakom varje stavelse i muttrande meningar. Vad vi än säger till varandra blir det fel. Jag tror vi inte skulle kunna förstå varandra om vi så hade såna där undertexter där det står vad vi egentligen menar, som Woody Allen och Diane Keaton i ”Annie Hall”. En gång förstod vi allt. I dag är alla ord bara tegelstenar som fortsätter att bygga upp en mur som för alltid kommer att resa sig milsvid mellan oss. Hon går ut ur köket. Jag stirrar ner i golvet och hör hennes fotsteg försvinna för att aldrig mer återvända. Ett mer befriande ljud har jag inte hört sedan gitarrsolot i Bruce Springsteens "Candy's Room".
”Coolt”, tänker jag, ”den här scenen kommer funka jävligt bra i en film nån gång.”

Pappa stänger bildörren och startar bilen. Backar ut från gården med stor precision: Han kryssar framgångsrikt mellan de parkerade cyklarna utan att det stora släpet ens är i närheten att nudda någonting annat än asfalt. Jag hostar till lite av stolthet. Är det nåt som avgör om en man är lyckad eller inte så är det förmågan att kunna backa med släp. Det och hur duktig man är på att spela luftgitarr till ZZ Top. Bilen kör ut på hagebygatan och vidare ut på en landsväg som ska ta oss till Värmland. Jag stoppar i en skiva i bilstereon så att jag får ett soundtrack till att lämna Norrköping. Det är Kris Kristofferson som sjunger ”Me and Bobby McGee”. Kris, den underskattade poeten från Texas, sjunger för mig: ”Freedoms just another word for nothin left to lose, And nothin left was all she left to me. Feelin good was easy, lord, when bobby sang the blues. And buddy, that was good enough for me.”

Norrköping och jag tar farväl av varandra i och med dessa toner. Jag viskar för mig själv: ”Håll fortet Norrköping. Vi ses igen. Dö inte.”

Med stor skam tar jag en bit av frukostmackan. Jag sitter inne på ondskans högkvarter, ett McDonalds i Kristinehamn som ligger bredvid det vandrarhem som vi övernattat i. De enda möjligheterna att äta frukost finns här på Donken, så jag måste sätta mina principer om att inte äta mat som hin håle själv kränger till jordens halva befolkning åt sidan. Principer är viktiga, men får jag inte äta frukost så blir jag gramse hela dan. Jag bläddrar i en morgontidning och flinar åt Rocky. Tuggar på mackan som till min förvåning faktiskt smakar helt okej. När jag sipprar på smaklöst thé slår det mig att det är idag som allvaret börjar. Ja, åtminstone vad gäller min satsning på filmkarriären. Om några timmar kommer jag börja plugga film på folkhögskola, något jag drömt om mycket länge. Det är nästan skrämmande. På högstadiet var mitt mål att komma in på mediegymnasiet. När jag väl gick media så satte jag siktet på ett sabbatsår innan jag fortsatte med pluggandet på nån form av högskola. Och nu sitter jag här. Nu är det dags att göra allvar av alla planer, ro skeppet i hamn. Jag tittar ut genom fönstret. Det regnar djävul.

Vykorten och fotona pryder väggen utmärkt. Bilden på när R- dricker en budweiser från förra sommaren får mig att skratta som vanligt. Den på gula gubben får också åka upp tillsammans med de andra korten på grabbarna som tidigare hängt på kylskåpsdörren. Kan inte hålla mig från att sätta dit gruppbilden på Greenpeacegänget. Den vittnar om en tid jag hade ett fantastiskt jobb med fantastiska människor. Jag ser mig om i resten av internatrummet. Det är litet, det är det. Jag kommer få svårt att rymmas med alla mina grejer, men det får gå på nåt sätt. Farsan har åkt nyss, det var tufft att säga hejdå. Nu försöker jag stappla kartongerna någotsånär vettigt och försöker bestämma mig för var jag ska börja. Rummet är sparsmakat möblerat. Ett skrivbord till datorn. En hylla där jag kommer att kunna få plats med kläder och filmer och böcker, även om det kommer att bli trångt. Ett handfat med spegel. En säng och en fåtölj. Nåja, tänker jag. Det kommer nog gå an att bo här det kommande året.

På gården utanför huvudbyggnaden har det börjat samlas folk. En viss spänning över vilka jag ska få till klasskamrater sprider sig över mig. Jag känner igen vissa ansikten från ansökningsdagen, men de flesta är främmande.
”Hej!”, säger jag till S-, ”så du kom in?”
Vi hade varit i samma grupp på ansökningen, han är en Karlsstadbo som jag minns gjorde stort intryck med sitt utbyggda vokabulär och sköna sarkasmer. Det tar några minuter och sen har vi hunnit börja prata om Tom Waits. Jag stöter också på D- som jag träffade samma ansökningsdag. Han kommer från Umeå och är kusin med Dennis Lyxen. Det tycker jag är en ganska bra start. R- från Karlstad som jag pratat Rolling Stones och Rocky Erickson med tidigare är även här. Resten av klassen är alla nya ansikten.
”Det här är alltså dem jag ska spendera de kommandet året med”, tänker jag, ”det kunde ha varit värre.”

Första natten sveper sig över Molkom Folkhögskola. Jag ligger i sängen med huvudet nerkört i kudden. Trött, jag är mycket trött, det har varit en lång dag. Men jag vill inte mig till att sova. Tankarna dansar jitterbugg innanför pannloberna. En lång dag som sagt, en bra sådan. Vi hade avslutat dagen med att spela ”Masters of Movies” i samlingsrummet i internatet, och jag antar att jag fått briljera med mina alldeles för ingående specialkunskaper i film. Det roliga dock, är att jag inte var den enda som hade samma nördiga katalog av namn och titlar inpräntat o bakhuvudet. Alla verkar mer eller mindre ha samma glöd för ämnet (tja, nåt annat hade ju varit konstigt på en filmlinje). Jag är inte van med att vara omgiven med den sortens människor. Men det är inte det som håller mig vaken den här natten mot fredag. Nej, det är insikten om att det här är mitt nya liv som lämnar mig sömnlös. Tvivlen smyger sig på: Vill jag verkligen det här? Tänk om jag bara kommer spendera det kommande året med att längta bort härifrån? Är det här vad jag känner eller är det bara normalt att tvivla? ”Fan också”, tänker jag när jag gräver huvudet djupare in i kudden, ”det här är så typiskt mig.”

”Härda ut!”, kommenderar min klasskamrat T- framför mig medan dramaleven V- springer runt med paraplyet och försöker förhindra att vi blir blötare än vi redan är. Vi är under tung beskjutning. Det är lördag och samtliga klasser deltar i vad som kan kallas lek och spel. Åtta olika grupper tävlar om vem som kan vinna mest poäng på de olika stationerna. Den här stationen som jag och mina fyra lagspelare just nu utkämpar handlar om att vi ska försöka få en boll i en hink genom ett stuprör. Vår filmlärare springer omkring med en vattenpistol modell större och försöker få oss att tappa koncentrationen, vilket bara lyckas marginellt.
”Bry er inte om vattnet”, manar jag, ”kom ihåg att smärta bygger karaktär.”

Telefonsamtal med A-:
”Så hur trivs du?”, frågar hon.
”Jag…jag trivs skitbra. Det är riktigt br… Än så länge har vi inte fått sätta igång med själva pluggandet ordentligt. Men det verkar vara hur bra som helst. Klasskompisarna verkar alla hur schyssta som helst, maten är heeeelt fantastisk och gymmet och joggingspåret är jättebra och… allt är riktigt bra”, svarar jag.
”Haha, så nästa gång vi ses så har du blivit jättetjock och värsta muskelberget?”
”Jag siktar på att kunna rulla fram till jul.”

Vågorna kryper blygsamt upp vid strandkanten och svalkar ölen som står nergrävda i sanden. Jag, D- och S- sitter vid bänkarna uppe på gräsmattan. En dator spelar indiepop. D- har en stor fäbless för just den genren och när han spelar en playlist bestående av Håkan Hellström, The Clash och Säkert! så kan jag inte klaga. Jag har lärt känna de här grabbarna ganska mycket de senaste dagarna, de är några i raden av många härliga människor som jag stött på från film- eller dramalinjerna. Vi sitter här nere och njuter av en av de sista sommarkvällarna värda namnet och dricker den vågkylda folkölen. På internatet gäller fullständigt alkoholförbud, som på i princip alla folkhögskolor i landet, men det är givetvis tillåtet att njuta drycker utanför skolans område. Vilket vi alltså gör här i kvällens sista ansträngning värme. Det har gått en vecka sedan vi började skolan och de där tvivlen från första natten har seglat iväg på semester. Det var länge sedan jag mådde så här pass bra. De senaste dagarna har kantats av ständiga aktiviteter, filmtittande, spännande människor och helt otroligt käk. Molkom som by är alldeles för liten och inavlad för att inte kännas klaustrofobisk, men det är bara petitesser.
”Fan grabbar, det här kan bli ett riktigt bra år.”

Hon tittar ut över vattnet och blir förhäxad. Reser långsamt på sig –tappar mobiltelefonen och ölflaskan- och går ner mot sjön för att försvinna i djupet. H- trycker av kameran och vi börjar jobba på nästa tagning. Vi befinner oss ute på ett vandrarhem någonstans i ingenstans, nere vid en vackert belägen strand. Det är vår första riktiga filmövning. Jag, S- och en lirare från Växsjö som heter H- är de filmelever i vår grupp som ansvarar för filmarbetet medan några dramaelever står för det ypperliga skådespelet. Att jobba med film är otroligt jobbigt och slitigt. Långtråkigt och omständligt. Men det är det mest givande i hela världen. Den här skräckfilmen som vi spelar in just nu är inte menad att bli något mästerverk: det är väl i första hand en övning i samarbete. Det var länge sedan jag befann mig på en inspelning, och även fast det här är en ganska sparsmakad sådan, så känner jag mig som en annan människa än den som gjorde taffliga rullar på gymnasiet. Mer avslappnad. Mer betänksam. Mer respektfull. Givetvis känner jag att det finns ett hundratal olika saker jag vill utveckla under den här kommande utbildningen, men det är först i det här ögonblicket jag inser vad mina två år sabbatsår efter gymnasiet har betytt för mig. Jag har kanske inte lämnat efter mig alltför många avtryck i den där lägenheten i Norrköping, men den har däremot gjort det i mig. Vi börjar preppa för nästa tagning och regianvisningar lämnar min mun. Kameran registrerar hennes fötter som kliver ut i vågorna.

Röster i korridoren. Jag slår upp ögonen. Hur många timmar har jag hunnit sova? Jag är fortfarande lite berusad. De som varit och festat inne i Karlsstad måste ha kommit hem nu… Själv har jag och några andra grabbar gjort ett återbesök på stranden som vi hängt vid några gånger nu. Jag reser mig upp och drar på mig byxorna för att gå på toaletten. Vad är klockan, fyra-fem på morgonen? Det värker i mina fötter efter träningsvärk från brännboll, jogging och dans till popmusik. När jag öppnar dörren springer jag rakt in i några internatgrannar. Jag hakar på deras avrundning från festandet i vardagsrummet där vi ser repriser av ”Par i Brott” och pratar om nattens händelser. Jag sitter fortfarande bara i jeans, barfota och barbröstad. Det här har varit ännu en kväll att leva för. Människor som jag trivs med, musik jag älskar och historier jag åtnjutit. Jag tackar god natt till de andra och återvänder till rummet. Jag lägger mig på sängen.

När jag i höstas blev dumpad så började jag skriva de här dagboksinläggen med mer passion än tidigare. Jag behövde det för att ta mig vidare och för att kunna distansera mig från misären. Jag gjorde mig själv till en romanfigur, en karaktär i en film, om än inte en särskilt välskriven sådan. Den här natten där jag ligger i min säng i slitna Levis så känner jag inte det behovet på samma sätt längre. Jag är redo att se mitt liv i vitögat nu. Men om jag nu är en romanfigur så måste jag också avsluta med att sätta punkt ordentligt. Det går inte bara att sluta mitt i. Så även om den Toni som ligger där i sängen eventuellt inte på riktigt ställer sig upp igen och klättrar ut genom fönstret så finns det en bit av honom som gör det. Toni landar på gräsmattan och känner stråna mot de bara fotsulorna. Det blåser lite kallt och han ångrar att han inte drog på sig en t-shirt. Med säkra steg, medveten om vad som måste göras, så styr han stegen mot ett skjul på gården. Det är olåst, så det är inga problem att få tag i spaden som hänger på väggen. Toni hittar en bra plätt under ett träd för att gräva, och han börjar göra det. En ensam gatlykta kastar en skugga över den tjugoåriga kroppen som gräver ett hål. Minnena fladdrar förbi med varje spadtag. Bilder från Norrköping. Tankar på Kalix. Minnen från Molkom. När gropen är tillräckligt djup och bred så slutar han gräva. Han drar djupa andetag. Tar tag i den delen som är en bitter och cynisk mans själ och lägger den till vila. Han skottar ihop gropen och stampar till den. ”Där får den tamefan ligga”, tänker han.

Inne på internatrummet somnar jag tillslut in. Min sista tanke innan jag börjar snarka är att för att vara norrlänning så är jag sjukligt överdramatisk. Ute på gräsmattan börjar Toni styra stegen in mot internatet medan soluppgången börjar göra sig påmind. Det är de sista raderna i det sista kapitlet i historien om hur han blev den han är. Det är de första raderna i det första kapitlet i historien om hur han förvaltar de erfarenheterna.
”Äh, skitsamma”, tänker Toni, ”Nu går jag in och spelar luftgitarr till ZZ Top.”