Ikväll så såg jag och ett trevligt sällskap thrillern "Sea of love" från 1989, men Al Pacino och Ellen Barkin i huvudrollerna. Det var några år sen jag såg den sist, men den var faktiskt lika bra som jag mindes den. En rökig 80-tals thriller med en doft av sensuella saxofoner. Jag var ett lite för stort Al Pacino-fan nånstans där i högstadiet, men även med lite mindre partiska ögon kan jag se vilken fantastisk rollprestation Pacino himself utförde i denna rätt spännande sak.
Men nu till det som fick igång mina motorer, och ett bevis på vilken obotlig nörd jag innerst inne är: Att se tre stycken skådespelare i småroller som senare skulle återkomma både en och två gånger i den ypperliga tv-serien "Vita Huset".
John Goodman hade kanske en ganska obetydlig roll i den rätt sopiga femte säsongen av serien, och att bara se honom väckte inga Aaron Sorkin-vibbar. Men när sedan den nu avlidne John Spencer -skådespelaren bakom stabschefen Leo McGarry!- åtföljs av Michael O'Neil som spelade Secret Service-agenten Ron Butterfield, då kunde jag inte hålla mig från att le igenkännande.
Vem spelar dessutom en otroligt liten, men störtskön roll, som "Random Black Guy" i en av filmernas inledningsscener? Samuel L. Jackson, i en av sina första roller. Otroligt underhållande.
När sedan eftertexterna börjar rulla så får den obotliga nörden i mig ännu en belöning som ackompanjerande musik: Tom Waits som sjunger "Sea of Love". Godis.
När jag sedan reflekterar över detta i efterhand, och speciellt nu när jag väl skriver om det i ett blogginlägg (!), så är det en sak som slår mig: Jag har så spenderat min tonår till att memorera helt fel saker...
2 comments:
Jaså, vad är det man borde memorera från den tiden?
Tja, geografi typ. Det periodiska systemet. Eller kanska ägnat högstadiet åt att typ jaga kvinnor istället för sällsynta dvd-utgåvor. Sånt jag gör nuförtiden alltså.
Post a Comment