Sopranos

Det var nog inte så länge sedan jag skrev om Sopranos, men nu måste jag göra det igen. Under den här helgen har jag inte bara hunnit jobba stenhårt och utveckla grav sömnbrist (som jag sedan botat med sovmorgon) utan också se ungefär fyra avsnitt av tv-serien som är inne på sin sista säsong. Än så länge har den inte gjort mig besviken, även om den inte nått de allra högsta nivåerna. Jämfört med sista säsongen av, låt oss säga, Six Feet Under har den inte varit lika brännande trots beröringspunkter, men i jämförelse med exempelvis av finalen av Vita Huset, så är den i princip mästerlig. Det som fångat mig med Sopranos är undertexten. Det som inte sägs i dialogen, men som ligger där och lurar och som ibland nästan obemärkt leder fram till utveckling och upplösning.

De avsnitt som jag sett i helgen (episoder 16-19) har varit lysande. Det som fått film- och musiknörden i mig att gå i spinn är hur användandet av filmmusik återigen blivit fantastiskt. Det var trots allt soundtracket till de två första säsongerna som fick mig att lyssna på både Bob Dylan och Bruce Springsteen. Det säger en hel del. I de avsnitt jag sett i helgen har jag bland annat fått höra Howlin' Wolf köra bluesfavoriten "I'm going down slow" till bilderna av roulette och Elvis Presley sjunga "Suspicious Minds" som bakgrundsmusik till en uppgörelse mellan två maffiabossar. Men det absolut största ögonblicket är när två av seriens karaktärer -utan att avslöja för mycket- lyssnar på Pink Floyds "Comfortably Numb" i liveversionen med Van Morrison (!) under en bilfärd som slutar i katastrof. Det var ett ögonblick som fick mig att skaka av vällust i min fåtölj.

Så efter att ha nördat mig i några stycken för mycket så avslutar jag inlägget här och utlovar lite mer personliga inblickar i mitt liv till nästa publicerade text. Eller något liknande.