Party like it's my birthday

Det är den tjugofjärde september idag och jag fyller tjuguett år. Så är det. Jag kommer att tänka på en sång av Frank Sinatra där han sjöng nåt sorgligt om hur det var att vara så här gammal och jaga flickorna med parfymerat hår… Jag vet inte, men det låter ju inte som en alltför tråkig syssla. Det är inte så att jag börjat känna mig särskilt gammal eller så, jag är i det stora samma människa som jag var i går. Bara en dag närmare premiepension och döden antar jag.

Det har varit en lång och fantastisk helg, och nu påbörjas en hård och lång vecka. Vi börjar med att avhandla helgen.

Min vän A- var på besök som jag nämnt tidigare. Ett härligt återseende… Jag och min vän hade umgåtts ganska frekvent den där sista tiden i Norrköping, gud vet hur många filmkvällar det blev som vi avhandlade. Nu fick vi alltså göra detta igen, och hon ger en ganska bra sammanfattning av helgen i sin blogg. Kulmen av denna helg nåddes dock under födelsedagsfesten på lördagen där livsglädjen stod i topp. Nån gång kommer ni säkert få höra mig återberätta någon scen från den här festen, men i dagens dato låter jag nog inget mer vara sagt. A- blev i alla fall varmt välkommen till folkhögskolegemenskapen och kommer nog förmodligen göra åtminstone ett återbesök innan min tid här är över. Det är få gången man hittar verkligen helgjutna kompisar, och de får man hålla fast i. Här på internatet tar livet ibland Big Brother-liknande proportioner, intrigerna regnar rätt friskt och jag är väl inte bättre än att jag fått en och annan droppe på mig. Därför kan det vara lugnt och skönt med någon som kommer utifrån och friskar upp ens verklighetsuppfattning.

Den hårda veckan som jag annonserade om handlar helt enkelt om filminspelning. Äntligen. Imorgon börjar jag spela in filmen jag pratade om tidigare. Jag har kommit fram till att det jag vill skriva om här i bloggen är de lite mer tillspetsade tillfällena i livet, vilket brukar oftast vara olika anteckningar från luddiga fester. Men en filminspelning, med för- och efterarbete, är minst lika skruvad verklighet. Det är diskussioner och fusk, fulspel och finlir, stress och njutning. Ta exempelvis morgondagens inspelning. Jag är inte i närheten av så förberedd som jag borde vara, men jag tror ändå att jag har tänkt på det mesta. Eftersom Jesus figurerar i filmen så har det tagit en hel del arbete att leta fram kläder som passar. Min lösning har blivit följande: Kombinera ett lucialinne med ett annat linne som jag köpt på öppet köp på Indiska, och som jag därefter lämnar in nästa vecka när jag är färdig med den. Har man ingen budget får man vara uppfinningsrik. Jag får berätta mer framöver hur inspelningen av denna film, och mina klasskompisars filmer, flyter på. Jag hoppas på det bästa. Som vanligt alltså.