Ett gäng historier från ett stycke tyg

”Tweed”, hade hon sagt, ”du måste ha en kavaj av tweed.”
”Vad fan, okej då, så blir hon nöjd”, hade jag tänkt där på myrorna. Kavajen kostade ju bara tio kronor så jag slog till. Den hade ett mönster i grått och svart och var väl sisådär en halv storlek för stor, men den var mjuk och luktade gott. Kommer väl inte ha på den så mycket ändå… Den här andra kavajen som också kostade en tia kommer nog bli en ny favorit, den är svart och sitter bra.

Något år senare är den mest välanvända av min sparsamma samling kavajer just denna tweed. Den luktar fortfarande gott och är mjuk och varm. Jag har lyckats fylla fickorna fulla med allsköns skräp, och jag granskar dem nu ikväll. Det är en vana jag har, att sätta grejer i fickorna och sen glömma bort dem. Vanligtvis handlar det om papper och kvitton, men jag minns en gång när jag hittade en obeskrivligt ful nyckelring och en kastanj i en ficka som jag lagt dit nån gång i berusat tillstånd. En gammal arbetskompis hade sen fått dem av mig. Som en vänskaplig gest.

Det där med jobbet påminns jag om när jag ser kavajuppslaget. Jag har två pins där: både med Greenpeace-motiv. Det är nu ett gäng månader sedan jag gick gata upp och gata ner i Linköping och jobbade för grönfred. Jag saknar det litegrann. Såg några foton som en gammal arbetskompis tagit häromdan. Det var taget under decembermånad när det gick absolut bäst för oss. Hela gänget värvade fantastiska siffror och jag hade världens lättaste uppgift som arbetsledare. Ibland var det askallt, och vi brukade kura ihop oss uppe på ”Ryssens” café på fikarasten. Själva arbetet saknar jag inte nämnvärt, men visst känns det inte som om man gör något lika ”viktigt” nu när man pluggar film istället för att dra in pengar till välgörenhet. Det uppstår nästan en abstinens av tanken på att man faktiskt tillför något till samhället.

I fickan som ligger innanför västen så hittar jag ett annat minne. Anna Books setlist från när hon spelade på Hotellet i Kalix under en festkväll. Jag och C- hade suttit på uteserveringen på ett bord bredvid denna celebritet och givetvis beklagat oss över faktumet att fröken Book skulle uppträdda under kvällen. Hotellet är som nöjesställe redan tillräckligt dåligt även utan denna kvinnliga sångerskas kväkande. Vi hade också skämtat om att försöka ragga upp henne, båda två samtidigt, hon skulle väl knappast tacka nej till två stycken mört lammkött. Vi gjorde inte allvar av de planerna… Däremot roffade jag åt mig en A4 med anteckningar hon gjort från det bord som hon och henne sällskap tidigare suttit kring.
”Får väl sälja det på Tradera”, hade jag väl tänkt. Men än så länge har det aldrig nånsin lämnat fodret.

Den är inte särskilt snygg, kavajen. Jag inser det när jag tummar såhär lite lätt på den. Men jag är inte särskilt brydd om att klä mig snyggt, känner inte att jag har nåt att bevisa på nån. Tja, jag vill ju givetvis vara ren och hel nog för att fortfarande ha chanser på personer av det motsatta könet, och än så länge har det ju gått hyfsat. Jag har aldrig varit någon Don Juan, och kommer aldrig att bli det, inte så länge glasögon och undervikt inte blir på flugan. Men jag antar att jag inte är helt hopplös… Jag älskar verkligen kvinnor dock. De är biologiska underverk, de är överlägsna oss män på så många sätt. Jag såg en film i dag på en filmfestival med en underskön varelse med rött läppstift och svart lockligt hår. Jag höll på att dö där i biosätet. Det är en svaghet jag har, en av många. Fuckin’ Aye, det är ju orsaken till att jag köpte den här kavajen från första början. För att göra en tjej nöjd!

I ena sidofickan hittar jag en lapp från gårdagen. Ett telefonnummer. Jag kommer förmodligen inte ringa det. Jag märker att det luktar lite öl från ena ärmen, en fläck som jag får blöta och torka bort. Det är också från gårdagen, jag tror det kom från den där idioten vars öl jag fick torka upp från mitt golv. Han var en före detta elev som var här på besök, och av någon anledning när det senare samlades en massa folk i mitt rum försökte han bräcka mig.
”Du kommer aldrig komma någonstans”, öppnade han med att säga, ”du är för osäker och kan inte stå för det du tror på.”
Julafton, tänkte jag, nu får jag äntligen leka! Några minuter senare fick killen spel när jag iklädde mig rollen som ett Top Gun och Julia Roberts-älskande fan som tyckte att alla hans favoritfilmer som ”Garden State” och ”Amelie från Montmartre” var ”pretentiös skit”. Givetvis är det den raka motsatsen mot mina åsikter, men det gjorde det hela så mycket mer underhållande. Han stormade ut från mitt rum nån gång senare när jag började pussas med den tjej som han försökt stöta på hela kvällen. Aggressivitet och jag har aldrig riktigt gått hand i hand eller stött på varandra särskilt ofta. Om någon provocerar mig brukar jag ha sinnesro nog att genomskåda detta och backa. Bråk är totalt ointressant för mig. En av mina få ödmjuka sidor är att jag inte har behovet att jämföra snoppstorlek med arga tupphanar.

Den kostade mig tio kronor. Lite luffaraktigt, men kanske just därför jag gillar den lite extra mycket. Allt som har en historia betyder något för mig. Jag gillar historier, jag älskar att berätta dem och höra dem. Om jag hade tid och utrymme skulle jag lika gärna kunna berätta hela mitt liv utifrån de där öronpropparna som ligger i den andra sidofickan. Antar bara att ingen skulle vara särskilt sugen på det eposet. Just nu känner jag mig bara trött, på ensamvargshumör och hungrig. Det kan bero på att jag bara sov fyra timmar i natt, att jag suttit på filmfestival hela dagen och inte käkat nåt ordentligt sen den där fallafeln vid lunch/middag. Inga fler historier nu. Nu blir det bara jag, några mackor och en kavaj som jag hänger in i garderoben.