Håkan - Avenyn - Sopranos

Helgen är över. Här följer en summering.


Håkan Hellström. Liseberg, fredagen den sjunde. Setlisten såg ut som följande:

Precis som Romeo
Ramlar
Dom kommer kliva på dig igen
Så länge du är med mig
Brännö Serenad
Gårdakvarnar och Skit
Uppsnärjd i det blå
Känn ingen sorg för mig, Göteborg
Hurricane Gilbert
Cover: Almedal ”På alla platserna”
Mitt Gulbergs kaj paradis
En midsommarnattsdröm
Det är så jag säger det / Kärlekens Tunga

Extranummer:
Förhoppningar och regnbågar / Klubbland
Kom igen, Lena
Vi två, 17 år

Är det bara jag som inser att en spelning inte kan misslyckas om man river igenom den bunten av sånger på en och samma konsert? Håkan gjorde mig inte besviken. Spelningen var fantastisk rakt igenom. I de avslutande numrena så höll jag på att gå upp i upplösningstillstånd. De tidiga mästerverken –Uppsnärjd för fan!- blandades friskt med covers på Eldkvarn och de senare guldkornen om Gårdakvarnar och klubbländer. Jag dansade djävul, kan jag säga. I skrivande stund lyssnar jag på en liveupptagning från Hultsfred 2001, och Håkan håller ett fantastiskt tal inför ”Vi två, 17 år”, om att ramla nerför gator i sin bästa kostym i jakt efter flickor och dylikt. ”Vi kan aldrig mer gå hem… Vi kan aldrig mer gå hem”, sjunger han senare.

Ramlade gjorde jag på lördagen. Längst självaste avenyn. Min syssling hade tagit ut mig på fest i Sveriges egentliga huvudstad så att jag skulle få spendera min första festkväll i min födelsestad. Jag var berusad och glad. Vi hade varit på en förfest i en trång tvåa där det fanns både bartender och bar. En mycket njutbar upplevelse. Det där med flickor gick inte lika bra den här kvällen. På festen hade det fåtalet tjejer mest varit av den mer bimboartade sorten, och jag går inte riktigt hem i de kretsarna. En otroligt snygg blondin visade sig vara lika intressant som händelseutvecklingen inom spannmålsbranchen i Ukraina, så jag hade inte mycket att sweettalka mig in på där. För någon vecka sedan hade jag pratat med B-, en lirare från Linköping med ett ordförråd och uttryckssätt som skulle få Horace Engdahl att pissa på sig. Både han och jag visade sig ha otäckt stora likheter med Woody Allens sätt att prata med kvinnor: charmigt med en pervers underton. Det brukar faktiskt gå hem hos en viss sorts kvinnor, även om den målgruppen är ytterst begränsad. (Jag hoppas att folk förstår självdistansen i mitt något överdrivna resonemang här…). I alla fall: Avenyn var ett underbart ställe. Jag såg mer människor på en gata än jag gjort de senaste tre veckorna i Värmland.

Sopranos har alltså börjat gå igen. Världens bästa tv-serie, som jag tjatat om så många tidigare. Sista säsongen och allt, även om det hittills inte antytt nåt som kan bli en final i de inledande tre avsnitten. Men det har varit bra. Det har varit helt otroligt bra. Jag uppskattar när en historieberättare vågar koncentrera sig mer på att bygga upp stämningar än lättköpt dramatik. Serien är inte lika händelserik eller tempofylld som de tre första geniala säsongerna, men de här sista avsnitten kan bli en bra avslutning. Jag väntar med spänning.

Jag ska fundera mer på en form för framtida blogginlägg. Känner att jag inte vill bli för spretig. Några tips måhända?