Vi grillade honom

I måndags hade vi i en övning i eget skrivande. En inspirerande gästföreläsare gav oss en uppgift. På en halvtimme skulle vi skriva en historia/novell/händelse tagen från mellanstadiet, fiktiv eller icke fiktiv. På något sätt lyckades jag under den här korta tiden få ner en historia på papper där detaljer från barndomen blandades med rent påhitt och blev en historia jag kallade "Vi grillade honom". Här kan ni läsa den i princip oredigerad, hoppas ni gillar den. Kommentera gärna.

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var. Inte särskilt gammal i alla fall. Tillräckligt till åren i alla fall för att jag skulle ha fått mina första vibbar om vad som är rätt och vad som är fel här i världen. Det vill säga, jag hade ganska bra koll på vad De Vuxna blev glada över och vad de blev mindre glada över. En teckning gjorde dem nöjda. Till exempel.

Jag befann mig en eftermiddag på fritids. Jag vet inte om själva uttrycket Fritids är etablerat utanför Norrbotten, men det innebar i alla fall att det är en sorts hållplats efter det att skolan tagit slut och föräldrarna inte hunnit komma hem från sina jobb. Ett dagis för barn som var för gamla för dagis, kan man säga. Där fanns det andra barn och vi brukade spela spel eller leka.
Den lokal som kommunen hyrt för detta ändamål var en vanlig lägenhet i ett lägenhetskomplex. No more or less. Den här specifika dagen skulle vi grilla.


Jag var på väg in till fritidslägenheten för att hämta en grillpinne. Sånt behövde man nämligen för att grilla. Innan jag klev in genom dörren till lägenheten så drabbades jag av en plötslig impuls. Jag plingade på hos den personen som bodde i lägenheten bredvid. Jag tror hon hette Rut.

Något senare var jag på väg ut på gården igen. Impulsen gjorde en repris. Mitt finger hamnade på ringklockan och jag plingade på. Sprang ut på gården igen. Nu minns jag inte riktigt vad jag tänkte –kanske var det nåt i stil med att tredje gången gillt- men när jag återigen var på väg in i lägenheten så kunde jag inte hålla mig för att plinga på igen och sen snabbt springa in till Fritids. Det var tryggt där inne.

Jag måste kanske passa på att berätta om Ronald. Ja, han hette faktiskt så, Ronald. För att den här historien ska fungera måste ni känna till några kännetecknande drag hos denna kille som var ett år äldre än mig. För det första var han jättebra på bilar. Det fanns inte en bilmodell som Ronald inte kände igen. För det andra hade han allvarlig aspergers. Har man aspbergers och heter Ronald så har man inte världens bästa utsikter att bli poppis i en sån byaskola som jag växte upp i. Bara så ni vet.

Just innan vi skulle börja grilla så kom en kvinna från personalen och samlade ihop oss elever. Johanna hette hon.
”Vi får vänta lite med att grilla”, sa hon, ”jag pratade just med Rut som bor granne med oss här. Rut var väldigt ledsen förstår ni. Nån har hållit på och ringt på hennes dörr flera gånger idag, och vi tror att det är nån här inne. Rättare sagt, vi vet.”
Johanna var, som ni hör, väldigt pedagogisk, men sträng. Hon fortsatte:
”Eftersom Rut är väldigt gammal så har hon inte lätt att röra på sig. Så när hon går till dörren så tycker hon att det är väldigt jobbigt. Det jag vill alltså veta är: Vem har ringt på hos Rut? Jag kommer inte bli sur, vi här i personalen vill bara att den som gjort det går och ber om ursäkt till henne.”

En tystnad gick genom rummet. Ingen sa nåt. Jag höll tyst och tittade ut genom fönstret. Det blåste ute.
”Jaha”, sa Johanna, ”ingen vill erkänna. Men bara så ni vet så blir det inget att grilla innan någon erkänner.”
Tystnaden bröts nu av gnäll från det dussin av barn som laddat för denna högtidsstund de senaste timmarna. Vi ville ju grilla! Men ingen ville erkänna. Jag förstod själv att erkänna inte var ett alternativ. Det var lite av motsatsen mot att rita en teckning.

Det tog en timme. Ingen sa nåt. Det märktes att Johanna började bli än mer upprörd för varje tyst minut som gick. Vi barn var hungriga, vi ville äta.
”Nu gör vi såhär”, sa Johanna, ”jag kommer ta in en efter en på mitt kontor så får ni erkänna i enrum ifall ni inte vågar göra det framför alla andra.”

Jag blev nervös. Oj, tänkte jag, tänk om dem förstår att det är jag. Det kommer de säkert göra. En efter en av mina kamrater fick gå in och prata med Johanna. En efter en kom ut och såg lättad ut. Sen gick Ronald in. Det tog längre tid för honom än det hade tagit för oss andra. Säkert fem minuter. Plötsligt hörde vi gråt. Dörren öppnades och Ronald kom ut. Det var han som grät.
”Nu går du och säger förlåt till Rut”, hörde vi att Johanna sa till honom.

Jag förstod aldrig varför Ronald erkände det där. Det var ju inte han som hade gjort det. Efteråt minns jag att vi alla var sura på Ronald, även jag, för att han hade sett till så att vi inte hade hunnit grilla. Det hade nämligen tagit så lång tid att många av våra föräldrar hade hunnit sluta jobbet och hämta sina barn. Så det där med att grilla fick vi skjuta upp. Mattias Rehn, den bråkiga killen från Torneå, spöade Ronald dagen efter på skolgården som straff. Jag minns att jag lärde mig nåt den dagen. Vad det var jag lärde mig, det minns jag inte riktigt.