När Claes Elfsberg ledde ett nyhetsprogram som skulle sammanfatta år 2002 så minns jag hur han inledde med att sammanfatta det året med tre ord: ”Ond, bråd död.” Jag minns att jag tyckte att det var skitkul just på grund av att det var så bisarrt cyniskt sätt att sammanfatta allt som hänt på 365 dagar. Skulle det vara Claes Elfsberg istället för undertecknad som nu ska ge sig på att –för fjärde året i rad- sammanfatta det senaste året i mitt liv så hade han säkert hittat både ett och annat att reta upp sig på. Men tur då att jag inte är ett snart pensionerat nyhetsankare för Sveriges television, för bitterhet och cynism är något som kommande stycken av text kommer lida brist på. År 2006 har varit ett bra år. Det har av en händelse varit ett av de bästa… om inte det bästa!… året i mitt liv.
Den tjugonionde december är en bra dag att komma till Norrköping. Det gjorde jag förra året, den då jag för första gången kom till stan och som jag och Lotten gick och blev ett par på. I år höll vi på traditionen och återvände från ett veckolångt julfirande i Kalix just detta datum. Det är en lustig tanke på hur mycket som har hunnit hända under tolv månaderna som passerat. Jag har inte bara gått och fått ett stadigt förhållande á la kardborreband, jag har också flyttat över hundra mil och lämnat min hemstad med vänner och familj bakom mig. Hela det här året har varit en nedförsbacke där varje ny månad bjudit på nya minnesvärda upplevelse. Shit, jag håller ju på att skriva ett värsta happy ending här. Nåja, det är nog lika bra att passa på att njuta innan allt går åt helvete.
Att återigen besöka Kalix var skönt. Vi hade väldigt lite på schemat, så det hann aldrig infinna sig någon större stress. Men ärligt talat, nu kommer jag ihåg varför jag var så ivrig att komma därifrån en gång i tiden. En kväll när vi trängdes på hortellet (alldeles för dyrt, alldeles för tragiskt) så kom jag att tänka på en liknelse som sammanfattar trångsynta samhällen i allmänhet och Kalix i synnerhet. Ni vet såna där leksaker för små barn där de ska stoppa klossar av olika former i en burk med ett lock där det finns olika hål som passar för dessa tringlar, cirklar och vad mer? (Jag googlade på nätet vad en sån leksak heter… Plockbox var namnet). Kalix är en plockbox. Skillnaden är att det typ bara finns ett hål, en form som passar in. Det går inte att få plats med nåt annat än kvadrater i hålet. Alla cirklar kan dra åt helvete. Men vad vet jag? Jag hade ingen plockbox när jag var liten.
Förövrigt hann jag bara äta två norrländska kebabpizzor, vilket var underbart, vi hann besöka det växande Haparanda, frossa i julmat och bli massivt uttråkade på connex nattåg. Dessutom har jag och Lotten bokat två biljetter till Bob Dylan i globen i mars. Första raden… Det kommer bli grymt.
Det som i första hand gjort det här året till ett så speciellt sådant är att mycket av det jag upplevt har varit så nytt. Så mycket ”det-här-är-jag-inte-van-med”. Året började med ganska mycket tungt filmande och fixande, men efter mars har allt varit en lång radda av nya boplatser, kärlek nog för en tok, pubande, Greenpeace, och hattar och kavajer. Jag kan ro december i hamn och lägga siktet på ännu ett grymt spännande år. Nedförsbacken har bara börjat, nu är jag fokuserad och redo. I en sammanfattning av året 2004 avslutade jag med utropet att liksom Marvin Gaye säga ”Let’s Get It On”. Låt oss sätta igång. Jag behöver inte säga det längre. Saker är igång.
Jag ska avsluta det här med alla sedvanliga listor, jag är inte mindre nörd än att jag älskar listor.
Årets bästa filmer:
Jag har lyckats se en hel del bra filmer i år, men jag har blivit riktigt dålig på att se nya filmer! De rullar som varit nya har ofta varit b-filmer som någon av grabbarna i Kalix tankat hem. Men av det jag sett i år, så är detta det bästa:
1. Walk the Line
-Jaja, filmen är egentligen från 2005, men kom på bio tidigt i år i Sverige. Johnny Cash är den coolaste människa som någonsin levt.
2. Capote
3. Den obekväma sanningen
4. Tristam Shandy
5.Borat
Årets bästa filmupplevelser:
1. Se ”Blåsningen” på Folkhögskolans aula, bara jag och Lotten för oss själva.
2. Kortfilmsgrejen med skottarna. Hur fan hamnade jag där egentligen?
3. Inspelningen av ”10 saker du inte visste om skräckfilmsmördare”. Sista filmen med gänget?
Årets bästa skivor:
I år kom det inte många skivor som väckte mitt intresse. Är det jag som blivit slö på att köpa nytt eller de nya som blivit slött?
1. Bob Dylan ”Modern Times”
-Ingen kan slå honom, trots allt. Här hittar ni årets svängigaste låt (”Thunder on the mountain”), årets vackraste ballader (”When the deal goes down” och ”Wokringmans blues #2”), årets mörkaste epos (”Aint Talkin’”), årets i särklass coolaste låt (”Someday Baby”) och årets mest plågade sångare (”Spirit on the water”).
2. Johnny Cash ”A Hundred Highways”
Andra favoriter: Bruce Springsteen ”The Seeger Sessions” (Har inte hunnit lyssna så mycket som jag borde, men det är grym folkrock). Anna Terheim ”Seperation Road”. Marit Bergman ”I think it’s a rainbow”. Gnars Barlkey “St Elsewhere”.
Årest mest lyssnade skivor:
Neil Young ”Everybody knows this is nowhere”, Bob Dylans ”Time out of mind” och Rolling Stones “Sticky Fingers”
Årets singlar:
1.Bob Dylan “Thunder on the mountain” (Suprise?)
2. Gnars Barkley “Crazy”
3. Springsteen “Oh Mary, Don’t You Weep”
4. Totta Näslund “När natten faller som en sten”
Årets partylåtar:
1. ZZ Top ”Sharp Dressed Man”
2. The Undertones “Teenage Kicks”
3. Depeche Mode “Personal Jesus”
4. Ryan Adams ”To Be Young (Is To Be Sad)”
5. Neil Young ”Rockin’ in the free world”
Årets konserter:
1. Håkan Hellström. Live.
-Jag var febrig, men hade blivit det i vilket fall som helst av den sorgsna saxofonen i ”Gårdakvarnar och skit” och ”Det är så jag säger det”/”Kärlekens Tunga”. Den här konserten har jag väntat på i sju år.
2. Peps Persson. Live.
-Jag älskar blues. Jag älskar reggae. Jag älskar supersvängig musik.
3. Marit Bergman. Live & akustisk
-Vi satt den där sommarkvällen på asfalten och allt var vackert.
4. Looptroop. Live i parken.
5. Något medelmåttigt coverband på hortellet i sommras.
-Inte för den skull att det var någon större musikalisk upplevelse, men när de spelade ”Rockin’ in the free world” och jag och grabbarna stod längst fram och skrålade med så var det ett ögonblick att minnas.
Årets böcker:
Alexander Andohril “Regissören” och, även fast jag inte hunnit läsa färdigt boken i fråga, Håkan Nesser ”Människa utan hund”.
Årets bästa dagboksinlägg:
”Bye Bye –Jag tar och drar nu” och ”Del II: En vecka i livet av”.
Årets nyårslöften:
-Skriva åtminstone två noveller och ett filmmanus under årets första hälft.
-Försöka sluta dricka läsk.
-Fortsätta vara nöjd med mitt liv, men ändå kämpa för det jag tror på.
Gott Nytt År.
Sunday, December 31, 2006
Monday, December 18, 2006
Julkort från en lirare i Norrköping
Jag har alltid varit svag för att sammanfatta saker.
Det är något jag gärna gör nu när året närmar sig sitt slut. Nu har det blivit dags att börja avrunda saker och sluta den cirkel som jag påbörjade vid nyårsafton för snart ett år sedan. Jag har spenderat större delen av de senaste tolv månaderna i Kalix, och nu är det dags för mig att återvända hem igen för att fira en jul i min hemstad. Det har blivit tradition att varje fjärde månad eller så att åka tillbaka dit och se vad som händer eller inte händer på grusvägarna och asfaltsstigarna i mitt kära norrbotten. Även den här gången, precis som i somras vilket känns som en evighet sedan, tar jag med mig Lotten, min vapendragare och sambo. Vi ska ge året en grande finale de sista veckorna i december genom att återse vänner och familj.
Egentligen borde jag ha lagt mig för att sova nu, imorgon kommer bli en lång dag. Jag kommer att vara tvungen att stiga upp tidigt för att hinna med diverse viktiga ärenden, inklusive att boka biljetter till Bob Dylans konsert i Globen som kommer äga rum i slutet av november. Vid tolvtiden ska vi sedan först ta bussen till Stockholm, och kort därefter tåget därifrån till Luleå. Återigen blir det sittplats andra klass djävulskap, vilket jag de senaste fyra fem gångerna alltid ångrat och svurit att aldrig återupprepa. Men va fan, är det något jag inte är så är det konsekvent.
De två senaste veckorna har varit grymt effektiva. För ovanlighetens skull har jag haft nästan varje kväll uppbokad, och det har blivit en hel del festande. Exempelvis har jag festat två fredagar i rad i Linköping, vilket faktiskt har varit väldigt schysst. Första gången blev det utestället Platens där de spelade Doors och Elvis på dansgolvet. Andra gången var nu i fredags då en arbetskompis hade fest i sitt kollektiv. Typ hundra pers dök upp, och det blev lite av en julavslutningsfest för arbetskamraterna på Greenpeace. Det blev en hel del vansinnig fylledans, åtminstone från min sida. Vi har blivit ett grymt tajt gäng där borta i Linköping, alla gillar varandra och stämningen är helt sjukt bra. Samma dag tidigare hade vi åkt till Stockholm för att gå på en föreläsning med andra värvare från Sverige. The big boss Lennart Daleus snackade lite och man fick skaka hand med folk man bara pratat på telefon med tidigare. Jag drabbades av hybris när jag insåg att jag förmodligen var den yngsta personen i rummet, och ändå var arbetsledare. Hybris (vilket betyder att man får överdrivet bra självförtroende kan jag förklara för alla lowlifes med bristade ordförråd innan ni börjar bläddra i era lexikon) är det värsta som kan drabba mig. Det i kombination med att så fort jag hör någon auktoritär chef eller nåt prata så vill jag ha hans jobb, är ganska farligt. En dag kommer det sätta mig i trubbel. Samtidigt siktar jag på att kunna ta mig an så ansvarsfulla arbetsuppgifter så tidigt som möjligt. Fortsätter jag i den här takten kommer jag inom tio år vara statsminister över Sverige.
Vi hade en trevlig mini-jul hos svärföräldrarna i dag. Det kom en hel del ingifta släktingar som passade på att fira innan alla drog på olika håll. Jag fick en Tom Waits dvd i julklapp av Lotten, det var sjukt roligt att få. Den innehöll det klassiska framförandet där en spelat packad Waits sjunger jullåtarna ”Silent Night” och ”Christmas card from a hooker in minneapolis”. Jag önskar jag kunde få ett sånt julkort nångång.
E- har slutat nu och flyttat till Stockholm. Han var en kille på jobbet som började i höstas och vi har blivit riktigt bra vänner. Eller rättare sagt, han verkar vara en sån där kille som blir bra vän med alla han lär känna. Grymt förtroendeingivande och störtskön humor. Han var norrbottning och kom från Piteå, så det förklarar väl en hel del. I helgen fick han låna min bil för att frakta sina grejer till Stockholm, och tidigare i kväll lämnade jag av honom och hans flickvän på resecentrum nere i stan. Jag har alltid svårt för avsked, och även fast vi lär ses igen försöker jag få det så bra men soft som möjligt. Det slutade mest med att vi sa ”Dö inte” till varandra och jag kastade en halvfull red bull burk åt hans håll. En störtskön lirare.
”Tid är en bristvara för mig” säger jag.
”Nja, jag vet inte… Du sa häromdan att du laddat ner alla sju polisskolan filmerna.”
Det känns som om jag packat väskan allt annat än ordentligt för imorgon, men det lär säkert gå bra ändå. Jag packade inte väskan särskilt bra när jag flyttade till Norpan i april, och det var ju det bästa jag gjort. Det roliga är att när vi kommer tillbaka från Kalixresan så är det exakt ett år sedan jag kom till den här stan för första gången, dagen som jag och Lotten slog våra påsar ihop och blev ett par. Det är väl att sluta en cirkel om något? Jag är som jag antydde tidigare en sucker för dramaturgi här i livet, det blir så mycket lättare för mig att skriva ner det i efterhand då, mer dramatiskt det vill säga. (Å andra sidan: Finns det ingen dramaturgi i livet så hittar jag på en…). Det viktiga är i alla fall att jag känner att jag kommit någonstans sen dess. En rätt lång väg faktiskt. Till och med sen jag senast hade vägarna förbi hemstaden i augusti, så har jag nog förändrats litegrann i alla fall. Okej, jag åker fortfarande andraklass sittplats med Connex om jag ska åka genom Sverige, men man kan väl inte bli en helt ny person bara för att man utvecklas?
Nu är det dags för mig att göra det smarta draget och försöka få lite sömn. Den här lägenheten har bara en tendens att vilja få mig att hoppa över något så oviktigt som att sova, det finns alltid något roligt jag vill passa på att hinna med. Just nu kan jag dock bara tänka på den där kebabpizzan de har i Kalix, hur lustigt det än kan låta. Min svaghet för att sammanfatta saker gör sig påmind, men är det nåt jag lärt mig så är det att påbörja saker istället för att avsluta dem. Skitsamma vad jag menar med det. Imorgon åker jag hem igen.
Det är något jag gärna gör nu när året närmar sig sitt slut. Nu har det blivit dags att börja avrunda saker och sluta den cirkel som jag påbörjade vid nyårsafton för snart ett år sedan. Jag har spenderat större delen av de senaste tolv månaderna i Kalix, och nu är det dags för mig att återvända hem igen för att fira en jul i min hemstad. Det har blivit tradition att varje fjärde månad eller så att åka tillbaka dit och se vad som händer eller inte händer på grusvägarna och asfaltsstigarna i mitt kära norrbotten. Även den här gången, precis som i somras vilket känns som en evighet sedan, tar jag med mig Lotten, min vapendragare och sambo. Vi ska ge året en grande finale de sista veckorna i december genom att återse vänner och familj.
Egentligen borde jag ha lagt mig för att sova nu, imorgon kommer bli en lång dag. Jag kommer att vara tvungen att stiga upp tidigt för att hinna med diverse viktiga ärenden, inklusive att boka biljetter till Bob Dylans konsert i Globen som kommer äga rum i slutet av november. Vid tolvtiden ska vi sedan först ta bussen till Stockholm, och kort därefter tåget därifrån till Luleå. Återigen blir det sittplats andra klass djävulskap, vilket jag de senaste fyra fem gångerna alltid ångrat och svurit att aldrig återupprepa. Men va fan, är det något jag inte är så är det konsekvent.
De två senaste veckorna har varit grymt effektiva. För ovanlighetens skull har jag haft nästan varje kväll uppbokad, och det har blivit en hel del festande. Exempelvis har jag festat två fredagar i rad i Linköping, vilket faktiskt har varit väldigt schysst. Första gången blev det utestället Platens där de spelade Doors och Elvis på dansgolvet. Andra gången var nu i fredags då en arbetskompis hade fest i sitt kollektiv. Typ hundra pers dök upp, och det blev lite av en julavslutningsfest för arbetskamraterna på Greenpeace. Det blev en hel del vansinnig fylledans, åtminstone från min sida. Vi har blivit ett grymt tajt gäng där borta i Linköping, alla gillar varandra och stämningen är helt sjukt bra. Samma dag tidigare hade vi åkt till Stockholm för att gå på en föreläsning med andra värvare från Sverige. The big boss Lennart Daleus snackade lite och man fick skaka hand med folk man bara pratat på telefon med tidigare. Jag drabbades av hybris när jag insåg att jag förmodligen var den yngsta personen i rummet, och ändå var arbetsledare. Hybris (vilket betyder att man får överdrivet bra självförtroende kan jag förklara för alla lowlifes med bristade ordförråd innan ni börjar bläddra i era lexikon) är det värsta som kan drabba mig. Det i kombination med att så fort jag hör någon auktoritär chef eller nåt prata så vill jag ha hans jobb, är ganska farligt. En dag kommer det sätta mig i trubbel. Samtidigt siktar jag på att kunna ta mig an så ansvarsfulla arbetsuppgifter så tidigt som möjligt. Fortsätter jag i den här takten kommer jag inom tio år vara statsminister över Sverige.
Vi hade en trevlig mini-jul hos svärföräldrarna i dag. Det kom en hel del ingifta släktingar som passade på att fira innan alla drog på olika håll. Jag fick en Tom Waits dvd i julklapp av Lotten, det var sjukt roligt att få. Den innehöll det klassiska framförandet där en spelat packad Waits sjunger jullåtarna ”Silent Night” och ”Christmas card from a hooker in minneapolis”. Jag önskar jag kunde få ett sånt julkort nångång.
E- har slutat nu och flyttat till Stockholm. Han var en kille på jobbet som började i höstas och vi har blivit riktigt bra vänner. Eller rättare sagt, han verkar vara en sån där kille som blir bra vän med alla han lär känna. Grymt förtroendeingivande och störtskön humor. Han var norrbottning och kom från Piteå, så det förklarar väl en hel del. I helgen fick han låna min bil för att frakta sina grejer till Stockholm, och tidigare i kväll lämnade jag av honom och hans flickvän på resecentrum nere i stan. Jag har alltid svårt för avsked, och även fast vi lär ses igen försöker jag få det så bra men soft som möjligt. Det slutade mest med att vi sa ”Dö inte” till varandra och jag kastade en halvfull red bull burk åt hans håll. En störtskön lirare.
”Tid är en bristvara för mig” säger jag.
”Nja, jag vet inte… Du sa häromdan att du laddat ner alla sju polisskolan filmerna.”
Det känns som om jag packat väskan allt annat än ordentligt för imorgon, men det lär säkert gå bra ändå. Jag packade inte väskan särskilt bra när jag flyttade till Norpan i april, och det var ju det bästa jag gjort. Det roliga är att när vi kommer tillbaka från Kalixresan så är det exakt ett år sedan jag kom till den här stan för första gången, dagen som jag och Lotten slog våra påsar ihop och blev ett par. Det är väl att sluta en cirkel om något? Jag är som jag antydde tidigare en sucker för dramaturgi här i livet, det blir så mycket lättare för mig att skriva ner det i efterhand då, mer dramatiskt det vill säga. (Å andra sidan: Finns det ingen dramaturgi i livet så hittar jag på en…). Det viktiga är i alla fall att jag känner att jag kommit någonstans sen dess. En rätt lång väg faktiskt. Till och med sen jag senast hade vägarna förbi hemstaden i augusti, så har jag nog förändrats litegrann i alla fall. Okej, jag åker fortfarande andraklass sittplats med Connex om jag ska åka genom Sverige, men man kan väl inte bli en helt ny person bara för att man utvecklas?
Nu är det dags för mig att göra det smarta draget och försöka få lite sömn. Den här lägenheten har bara en tendens att vilja få mig att hoppa över något så oviktigt som att sova, det finns alltid något roligt jag vill passa på att hinna med. Just nu kan jag dock bara tänka på den där kebabpizzan de har i Kalix, hur lustigt det än kan låta. Min svaghet för att sammanfatta saker gör sig påmind, men är det nåt jag lärt mig så är det att påbörja saker istället för att avsluta dem. Skitsamma vad jag menar med det. Imorgon åker jag hem igen.
Sunday, December 17, 2006
Årets Bästa Julskiva
Jag vet. Julmusik är fruktansvärt. Lyckligtvis kommer jultomten tidigt i år: Toni ger er det bästa förslaget på en blandskiva julglädje:
1. U2 - Christmas (Baby Come Home)
En klassiker i såna här sammanhang. Fartfylld, men inte för glättig.
2. Otis Redding - Merry Christmas Baby
Soul är av någon anledning bra julmusik. Kanske är det för släktskapet till gospeln? Eller är det för att Otis och gänget kan få det att svänga ordentligt?
3. Tom Waits - Rubys Arms
Efter två glada låtar måste man klämma in lite sorg. Det här är en jullåt som utspelar sig i rännstenen en julaftonsmorgon. Stort och väldigt lite christmas spirit. Som det ska vara. Ett alternativt låtval kan vara Waits "Christmas card from a hooker in minneapolis", särskilt den version då han inleder och avslutar med att sjunga "Silent Night".
4.Johnny Cash - Little Drummer Boy
Johnny har åtminstone rösten.
5. James Brown - Santa Claus go straigt to the ghetto
Vad vore julafton utan funk?
6. Elton John - Step into christmas
Vad vore julafton utan homoerotik?
7. Bruce Springsteen - Santa Claus is coming to town
Ska man ta en uttjatad låt som denna ska man åtminstone sjunga hest, ha en elgitarr och saxofonsolon av Clarence. Och en tomte som skrattar som en pedofil.
8. Gläns över sjö och strand
Vafan... Jag hatar julen. Jag hatar julen. Usch. Men den här sången är.... lite fin. Men jag hatar julen.
9. Queen - Thank God It's Christmas
Olyckligtvis har aldrig ZZ top inte gjort några jullåtar så därför får det bli Queen istället. Det är ju nästan inte alls samma sak. Det här är pampigt i alla fall.
10. B.B King - Back Door Santa
Jultomten kommer inte genom skorstenen i år. Han tar bakvägen.
11. Jimi Hendrix - Christmas Medley
Ett sju minuter långt instrumentalt medley med Jimi och hans gura. Här finner man julkänslan.
Så från mig till er alla -God Jul!
1. U2 - Christmas (Baby Come Home)
En klassiker i såna här sammanhang. Fartfylld, men inte för glättig.
2. Otis Redding - Merry Christmas Baby
Soul är av någon anledning bra julmusik. Kanske är det för släktskapet till gospeln? Eller är det för att Otis och gänget kan få det att svänga ordentligt?
3. Tom Waits - Rubys Arms
Efter två glada låtar måste man klämma in lite sorg. Det här är en jullåt som utspelar sig i rännstenen en julaftonsmorgon. Stort och väldigt lite christmas spirit. Som det ska vara. Ett alternativt låtval kan vara Waits "Christmas card from a hooker in minneapolis", särskilt den version då han inleder och avslutar med att sjunga "Silent Night".
4.Johnny Cash - Little Drummer Boy
Johnny har åtminstone rösten.
5. James Brown - Santa Claus go straigt to the ghetto
Vad vore julafton utan funk?
6. Elton John - Step into christmas
Vad vore julafton utan homoerotik?
7. Bruce Springsteen - Santa Claus is coming to town
Ska man ta en uttjatad låt som denna ska man åtminstone sjunga hest, ha en elgitarr och saxofonsolon av Clarence. Och en tomte som skrattar som en pedofil.
8. Gläns över sjö och strand
Vafan... Jag hatar julen. Jag hatar julen. Usch. Men den här sången är.... lite fin. Men jag hatar julen.
9. Queen - Thank God It's Christmas
Olyckligtvis har aldrig ZZ top inte gjort några jullåtar så därför får det bli Queen istället. Det är ju nästan inte alls samma sak. Det här är pampigt i alla fall.
10. B.B King - Back Door Santa
Jultomten kommer inte genom skorstenen i år. Han tar bakvägen.
11. Jimi Hendrix - Christmas Medley
Ett sju minuter långt instrumentalt medley med Jimi och hans gura. Här finner man julkänslan.
Så från mig till er alla -God Jul!
Thursday, December 14, 2006
Det är inte ett hus... Det är ett hem
På hopptornen lyser det små hängande ljus i form av istappar.
När jag sitter här och skriver, bakom det högst temporära bygget för tangentbord och mus, så slänger jag då och då ut en blick ut genom fönstret. Då ser jag hopptornen och dess vackra utsmyckningar längst deras tak… De torn som jag pratar om är två höghus några hundra meter ifrån vårat hus, de kallas för hopptornen eftersom de råkar vara norrköpings populäraste plats för självmord. Orsaken till det är för att det, åtminstone förut, varit ett tillhåll för folk med rätt kass social standard, och det är väl den misären som fått dem att välja att ta ett djupdyk från trettonde våningen.
Vi har alltså flyttat in i vår egen lilla lägenhet nu i fredags. Det känns helst enkelt väldigt härligt. Nu så har vi också efter några dagars slit lyckats få ordning på stället, och alla kartonger vilar någotsånär tryggt i källarförrådet. Jag har skrivit förr om det här stället, men jag har inte haft en aning tidigare om hur mysigt min och min flickväns första lägenhet skulle bli. Det är snyggt inrett och jag har halva kylskåpet fullt av öl. Nu känns det verkligen som att man börjat luffa runt i utkanterna av vad det innebär att vara vuxen; Jag har körkort, jag har jobb, jag har lägenhet, jag har matchande bordsdekorationer, jag har ett stadigt förhållande och jag har mat på bordet när jag kommer hem efter en lång dag av knegande. Att jag sedan har en chokladkalender förstör lite av helhetsintrycket.
Jag hade haft planer på att sluta jobbet på Greenpeace nu till mitten av december, men efter lite övervägande och en mindre löneförhöjning lät jag det vara. Så praktiskt taget direkt efter årsskiftet är det dags igen för att dra på sig den blåa jackan och ge sig ut i kylan. Inte för att vi har så mycket kyla just nu, det här är nog den varmaste decembermånaden jag någonsin upplevt. Det har inte varit under fem plusgrader dagtid på jag vet inte hur länge. Klimatförändring, javisst, jag vet allt om det bajset och hur viktigt det är att vi gör någonting emot det, men visst är det skönt med lite värme just nu!
Det finns ett grymt citat i Dylans ”The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” (Ja, det är där hårdrockbandet fått sitt namn ifrån) som vi tänkt skriva ut och hänga upp på ytterdörren. Om jag ska sammanfatta det viktiga i det citatet så lyder det ”It’s not a house… It’s a home”. Det är ingen lägenhet, det är ett hem. Det är lite så det ska kännas.
Om inte ens två veckor åker vi upp till Kalix. Ruskigt roligt det kommer bli. Innan dess är det mycket som ska hinnas med, några fester, mycket som behöver fixas på jobbet och lite brädspelskvällar med folk man lärt känna. Känns bra att fått upp tempot litegrann igen, det har vart lite slött i några veckor nu. Men nu så är det åka av som gäller. Håll i hatten, nu åker vi, som Harald Treutiger skulle ha sagt.
Vredens Druvor är förövrigt en grymt bra film som jag hade turen att se för ett tag sen. Tom Joad är en sån där kille man inte glömmer.
Så nu får man alltså ställa om sig till ett liv ute i förorten. Ett liv med buss 113 när man ska in till stan (om man inte vill gå den tio minuter långa promenaden), ett liv där man får snåla lite extra för att få ekonomin att räcka till (om man inte sparar på att köpa den LP-spelaren i slutet av månaden vill säga) och ett liv där man kan känna sig helt och hållet ansvarig över sig själv. Det är inget annat än soft...
När jag sitter här och skriver, bakom det högst temporära bygget för tangentbord och mus, så slänger jag då och då ut en blick ut genom fönstret. Då ser jag hopptornen och dess vackra utsmyckningar längst deras tak… De torn som jag pratar om är två höghus några hundra meter ifrån vårat hus, de kallas för hopptornen eftersom de råkar vara norrköpings populäraste plats för självmord. Orsaken till det är för att det, åtminstone förut, varit ett tillhåll för folk med rätt kass social standard, och det är väl den misären som fått dem att välja att ta ett djupdyk från trettonde våningen.
Vi har alltså flyttat in i vår egen lilla lägenhet nu i fredags. Det känns helst enkelt väldigt härligt. Nu så har vi också efter några dagars slit lyckats få ordning på stället, och alla kartonger vilar någotsånär tryggt i källarförrådet. Jag har skrivit förr om det här stället, men jag har inte haft en aning tidigare om hur mysigt min och min flickväns första lägenhet skulle bli. Det är snyggt inrett och jag har halva kylskåpet fullt av öl. Nu känns det verkligen som att man börjat luffa runt i utkanterna av vad det innebär att vara vuxen; Jag har körkort, jag har jobb, jag har lägenhet, jag har matchande bordsdekorationer, jag har ett stadigt förhållande och jag har mat på bordet när jag kommer hem efter en lång dag av knegande. Att jag sedan har en chokladkalender förstör lite av helhetsintrycket.
Jag hade haft planer på att sluta jobbet på Greenpeace nu till mitten av december, men efter lite övervägande och en mindre löneförhöjning lät jag det vara. Så praktiskt taget direkt efter årsskiftet är det dags igen för att dra på sig den blåa jackan och ge sig ut i kylan. Inte för att vi har så mycket kyla just nu, det här är nog den varmaste decembermånaden jag någonsin upplevt. Det har inte varit under fem plusgrader dagtid på jag vet inte hur länge. Klimatförändring, javisst, jag vet allt om det bajset och hur viktigt det är att vi gör någonting emot det, men visst är det skönt med lite värme just nu!
Det finns ett grymt citat i Dylans ”The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” (Ja, det är där hårdrockbandet fått sitt namn ifrån) som vi tänkt skriva ut och hänga upp på ytterdörren. Om jag ska sammanfatta det viktiga i det citatet så lyder det ”It’s not a house… It’s a home”. Det är ingen lägenhet, det är ett hem. Det är lite så det ska kännas.
Om inte ens två veckor åker vi upp till Kalix. Ruskigt roligt det kommer bli. Innan dess är det mycket som ska hinnas med, några fester, mycket som behöver fixas på jobbet och lite brädspelskvällar med folk man lärt känna. Känns bra att fått upp tempot litegrann igen, det har vart lite slött i några veckor nu. Men nu så är det åka av som gäller. Håll i hatten, nu åker vi, som Harald Treutiger skulle ha sagt.
Vredens Druvor är förövrigt en grymt bra film som jag hade turen att se för ett tag sen. Tom Joad är en sån där kille man inte glömmer.
Så nu får man alltså ställa om sig till ett liv ute i förorten. Ett liv med buss 113 när man ska in till stan (om man inte vill gå den tio minuter långa promenaden), ett liv där man får snåla lite extra för att få ekonomin att räcka till (om man inte sparar på att köpa den LP-spelaren i slutet av månaden vill säga) och ett liv där man kan känna sig helt och hållet ansvarig över sig själv. Det är inget annat än soft...
dags att börja om
Jag har tappat den mesta lusten med den här bloggen och i ett sista försök att hålla den vid liv så tänker jag åtminstone publicera texter som jag för det mesta redan publicerat på annat håll: Mestadels tänker jag publicera mina inlägg som jag skriver på bajscommunityn Lunarstorm. Då kanske jag kan nå ut med mina mer genomarbetade texter till en större (eller mindre) publik. Frågan är om någon fortfarande besöker den här spökstan?
Saturday, October 21, 2006
Studio 60 on the sunset strip
Nästa stora tv-serie har ännu kommit till Sverige: "Studio 60 on the sunset strip". Krångligt namn, jag vet. Det som kan få er att lystra till är nog duon bakom serien:
Aaron Sorkin och Tomas Schlamme.
Okej, ni kanske inte vet vilka dessa herrar är, men den förstnämnda är skaparen och manusförfattaren bakom första säsongerna av "Vita Huset", och den sistnämnda seriens regissör. "Studio 60..." handlar om en populär livesänd sketchserie på amerikansk tv, en sorts Saturday Night Live-kopia. Vi får följa arbetet bakom serien som redan innan pilotavsnittets förtexter spårar ur. Det blir upp till "Vita Huset" veteranen Bradley Whitford (som spelar Josh i den serien) och Matthew Perry (!) att rädda serien i rollen som kontroversiella regissör och manusförfattare. Karaktärerna verkar ha lånat mycket från seriens upphovsmän. Den alltid lika lysande Whitford spelar exempelvis en regissör som har ett kokainberoende att kämpa mot, som Sorkin själv har vissa erfarenheter av (Det var därför han förlorade kontrollen av "Vita Huset" säger vissa, medan andra hävdar att tv-bossarna ville ha mer högervridna manus).
Jag har hitills bara sett två avsnitt, och nej, den når inte upp till de nivåer som den politiska dramaserien jag fortsätter tjata om. Men den är lika spännande, rolig och smart som man förväntar sig av Sorkin. Matthew Perry är den som verkligen förvånar med sin fantastiska komiska tajming. I de få avsnitt jag sett av "Vänner" har han mest framstått som en...medelmåtta. Här levererar han oneliners lika taktsäkert som trumslagen på en "The Band"-skiva.
Så mitt tips för framtida nedladdningar: "Studio 60 on the sunset strip"
Aaron Sorkin och Tomas Schlamme.
Okej, ni kanske inte vet vilka dessa herrar är, men den förstnämnda är skaparen och manusförfattaren bakom första säsongerna av "Vita Huset", och den sistnämnda seriens regissör. "Studio 60..." handlar om en populär livesänd sketchserie på amerikansk tv, en sorts Saturday Night Live-kopia. Vi får följa arbetet bakom serien som redan innan pilotavsnittets förtexter spårar ur. Det blir upp till "Vita Huset" veteranen Bradley Whitford (som spelar Josh i den serien) och Matthew Perry (!) att rädda serien i rollen som kontroversiella regissör och manusförfattare. Karaktärerna verkar ha lånat mycket från seriens upphovsmän. Den alltid lika lysande Whitford spelar exempelvis en regissör som har ett kokainberoende att kämpa mot, som Sorkin själv har vissa erfarenheter av (Det var därför han förlorade kontrollen av "Vita Huset" säger vissa, medan andra hävdar att tv-bossarna ville ha mer högervridna manus).
Jag har hitills bara sett två avsnitt, och nej, den når inte upp till de nivåer som den politiska dramaserien jag fortsätter tjata om. Men den är lika spännande, rolig och smart som man förväntar sig av Sorkin. Matthew Perry är den som verkligen förvånar med sin fantastiska komiska tajming. I de få avsnitt jag sett av "Vänner" har han mest framstått som en...medelmåtta. Här levererar han oneliners lika taktsäkert som trumslagen på en "The Band"-skiva.
Så mitt tips för framtida nedladdningar: "Studio 60 on the sunset strip"
Thursday, October 19, 2006
Scarlett sjunger Tom
Scarlett Johansen kan ibland vara lite bra för att vara sann. Hon är en fantastisk skådepelerska. Hon ser inte alltför tokig ut. Hon har varit med i fantastiska filmer. Nu hör jag att hon ska spela in en skiva -med Tom Wait covers! Hur väntat är det? Kan kvinnan sjunga då? Det har visat sig att hon kan det... Ladda ner denna cover på en Gerswin-klassiker och döm själva:
http://www.stereogum.com/Scarlett%20Johansson%20-%20Summertime.mp3
http://www.stereogum.com/Scarlett%20Johansson%20-%20Summertime.mp3
Sunday, October 08, 2006
Världens sämsta musikvideo?
Om vi nu ska fortsätta nörda oss angående Bob Dylan och YouTube så satt jag och tänkte på en guldklimp till muikvideo i morse. Samtidigt som Bob Dylan gjort/medverkat i en av världens bästa musikvideor (Subbterean Homesick Blues) och en av världens coolaste (Things Have Changed) så har han också gjort ett gästspel i genren "Världens löjligaste musikvideo".
På skivan "Empire Burlesque" från det mörka 80-talet så hade alla låtarna en sak gemensamt. De var bra från början, eller hade varit bra, innan vår vän Bob överproducerade dem och skrev om dem till oigenkännlighet. Den totalt värdelösa "Tigh Connection to my Heart" var från början den ruskigt fina "Someone has a hold of my heart" som går att höra på Bootleg series vol. 3. Videon till den här låten är ett exakt lika stort bottennapp som musikstycket i sig, om inte värre. I dag hade den här filmen kunnat gjorts av några elever på något av landets mediegymnasium, och i så fall varit en ganska hyfsad produktion. Men för att komma från en av världens största artister så är det ett skämt. Bob Dylan ser helt oengagerad ut videon igenom, och det förstår jag att man är i en sån här soppa. Roligt är det i alla fall. Titta och njut:
På skivan "Empire Burlesque" från det mörka 80-talet så hade alla låtarna en sak gemensamt. De var bra från början, eller hade varit bra, innan vår vän Bob överproducerade dem och skrev om dem till oigenkännlighet. Den totalt värdelösa "Tigh Connection to my Heart" var från början den ruskigt fina "Someone has a hold of my heart" som går att höra på Bootleg series vol. 3. Videon till den här låten är ett exakt lika stort bottennapp som musikstycket i sig, om inte värre. I dag hade den här filmen kunnat gjorts av några elever på något av landets mediegymnasium, och i så fall varit en ganska hyfsad produktion. Men för att komma från en av världens största artister så är det ett skämt. Bob Dylan ser helt oengagerad ut videon igenom, och det förstår jag att man är i en sån här soppa. Roligt är det i alla fall. Titta och njut:
Saturday, October 07, 2006
Borat
Jag har aldrig varit ett fan av Ali G, och i synnerhet den Ali G-film som gjordes för några år sedan. Det behöver inte vara Woody Allen för att jag ska skratta, jag gillar låg humor, men inte korkad. Nya trailern till Borat-filmen får däremot mig att garva rätt gott. Så det är inte omöjligt att man kommer se den här filmen:
Ta också en koll på den andra trailern:
http://www.youtube.com/watch?v=Fq_fzdEk0r8
Ta också en koll på den andra trailern:
http://www.youtube.com/watch?v=Fq_fzdEk0r8
Thursday, October 05, 2006
Tyst musik på kvällen
På kvällen/natten i det nedsläkta rummet måste jag bara ha min lågmälda musik. Vissa favoriter återkommer -Leonard Cohen "Alexandra Leaving", Nina Simone "Wild is the wind" b.la- och andra nykomlingar passerar. Ikväll har det blivit allt från nyss nämnda Nina till olika Bruce Springsteen covers -Peter Yorns "New York Serenade" och en "Thunder Road" i stillsam falsett-, och just nu är det Tom Waits som skrovlar sig igenom vackra "Cold, Cold Ground".
Vet att den här bloggen inte varit så livlig på sistone. Ska göra ändring i det.
Vet att den här bloggen inte varit så livlig på sistone. Ska göra ändring i det.
Saturday, September 23, 2006
Arbetarmanblues #3 (För Fredrik R)
Baby snälla sluta gråta, det kommer bli bättre snart
Baby var snäll och sluta gråta, det blir bättre snart
Fyra år kan passera med en vidunderlig fart
Jag har hört Merle Haggard sjunga om det, Bob Dylan me'
Jag har hört Merle Haggard sjunga om det, Bob Dylan me'
Så nu tar jag och nynnar på Working mans blues # 3
Jag kan inte ge dig några pengar
Men jag kan ge dig min tid
För de säger att tid är pengar
Såna här saker som gör mig paranoid
Det är fredag och jag är förälskad men bitter
Det är fredag och jag är förälskad men bitter
Jag har lyssnat för mycket på Merle, Bob och Josh Ritter
Baby var snäll och sluta gråta, det blir bättre snart
Fyra år kan passera med en vidunderlig fart
Jag har hört Merle Haggard sjunga om det, Bob Dylan me'
Jag har hört Merle Haggard sjunga om det, Bob Dylan me'
Så nu tar jag och nynnar på Working mans blues # 3
Jag kan inte ge dig några pengar
Men jag kan ge dig min tid
För de säger att tid är pengar
Såna här saker som gör mig paranoid
Det är fredag och jag är förälskad men bitter
Det är fredag och jag är förälskad men bitter
Jag har lyssnat för mycket på Merle, Bob och Josh Ritter
Thursday, September 21, 2006
Marit, Kom på fest med mig
Om du som läser det här råkar vara min flickvän så sluta läsa här eftersom du förmodligen kommer bli rätt svartsjuk. Om du ändå gör det så snälla förlåt mig och snälla slå mig inte.
Marit Bergman har alltså släppt ny skiva som jag inte har hunnit sätta tänderna i ordentligt, men singeln "No Party" är helt underbar. Jag såg henne live i sommras, en akustisk konsert som var av mycket hög kvalité, och där Marit passade på att spela mycket material från den vid tillfället kommande skivan. Jag minns hennes "No Party" redan då som en låt som satte sig direkt. I albumversionen saknas givetvis intimiteten som finns i en akustisk konsert, men däremot finns det mer av melankolisk röjpop, mycket mer. Jag trycker om låten på MP3-spelaren två gånger om på busshållplatsen på morgonen, jag vill höra henne sjunga igen. Marit sjunger att hon har en fest att gå på, men ingen vänner i den här staden. Det kommer alltså inte bli någon vidare fest. Men Marit!, vill jag säga, du får gå med mig! Du är söt, du är smart och du har en sjukt bra skivsamling, självklart får du gå med mig. Jag vill vara din vän ikväll. Jag vill dansa hela kvällen med dig.
Jag skrev en gång att om jag skulle gjort en lista över tjejer jag skulle kunna bli ihop med om min flickvän gjorde slut med mig på grund av att jag gör listor över tjejer jag skulle kunna bli ihop med om hon gjorde slut, så skulle Marit förmodligen vara högst upp på listan. Det är hon fortfarande.
Marit Bergman - No Party
Skriv upp det.
Marit Bergman har alltså släppt ny skiva som jag inte har hunnit sätta tänderna i ordentligt, men singeln "No Party" är helt underbar. Jag såg henne live i sommras, en akustisk konsert som var av mycket hög kvalité, och där Marit passade på att spela mycket material från den vid tillfället kommande skivan. Jag minns hennes "No Party" redan då som en låt som satte sig direkt. I albumversionen saknas givetvis intimiteten som finns i en akustisk konsert, men däremot finns det mer av melankolisk röjpop, mycket mer. Jag trycker om låten på MP3-spelaren två gånger om på busshållplatsen på morgonen, jag vill höra henne sjunga igen. Marit sjunger att hon har en fest att gå på, men ingen vänner i den här staden. Det kommer alltså inte bli någon vidare fest. Men Marit!, vill jag säga, du får gå med mig! Du är söt, du är smart och du har en sjukt bra skivsamling, självklart får du gå med mig. Jag vill vara din vän ikväll. Jag vill dansa hela kvällen med dig.
Jag skrev en gång att om jag skulle gjort en lista över tjejer jag skulle kunna bli ihop med om min flickvän gjorde slut med mig på grund av att jag gör listor över tjejer jag skulle kunna bli ihop med om hon gjorde slut, så skulle Marit förmodligen vara högst upp på listan. Det är hon fortfarande.
Marit Bergman - No Party
Skriv upp det.
Tuesday, September 19, 2006
Nu djävlar
Jag har hämtat mig från borgarnas seger nu. Det är givetvis fruktansvärt det som har hänt, alla som tycker annorlunda har jag ett och annat otalt med. Men det finns en positiv sak i alla fall. Sverige kommer få roligare komiker. Sverige kommer få fler bra politiska låtskrivare. Så blir det alltid när motsättningarna i ett land ökar. När ekonomin tar över medmänskligheten, när politiken i ett land bygger på grundtesen att folk ljuger.
Därför har jag tänkt tillföra ett ämne till den här bloggen. Nu ska jag inte längre bara skriva om Bob Dylan och annan musik, filmer, böcker och egenskrivna tolvtakare. Nu utökar jag med att även gå till barnsliga attacker på vår nya regering. Jag kommer vara väldigt orättvis, låg, elak och ibland brutal. Men jag kommer vara rolig. För de kommande fyra åren i mitt liv kommer den borgerliga alliansen att förstöra mitt liv genom att vara allt det där som jag själv kommer vara mot mig. De kommer inte ge mig bidrag när jag har det svårt ekonomiskt, de kommer inte ge mig någon anställningstrygghet och det är bara början. De kanske kommer ge mig ett jobb, för typ tolv kronor i timmen för att putsa skor. Skillnaden är att de inte kommer vara roliga. Jag menar, Sveriges nya statsminister lyssnar på Da Buzz.
Bara för att ge en liten hänvisning för vad som komma skall med jämna mellanrum: Alla moderater kommer förr eller senare att ha onaturligt nära relationer till sina familjemedlemmar. Därav incestlockarna i nacken. Hälften av svenska folket som röstade för en borgelig regering har någon sorts bokstavskombination.
Gick jag för långt där? Kanske det, men jag har bara börjat.
Därför har jag tänkt tillföra ett ämne till den här bloggen. Nu ska jag inte längre bara skriva om Bob Dylan och annan musik, filmer, böcker och egenskrivna tolvtakare. Nu utökar jag med att även gå till barnsliga attacker på vår nya regering. Jag kommer vara väldigt orättvis, låg, elak och ibland brutal. Men jag kommer vara rolig. För de kommande fyra åren i mitt liv kommer den borgerliga alliansen att förstöra mitt liv genom att vara allt det där som jag själv kommer vara mot mig. De kommer inte ge mig bidrag när jag har det svårt ekonomiskt, de kommer inte ge mig någon anställningstrygghet och det är bara början. De kanske kommer ge mig ett jobb, för typ tolv kronor i timmen för att putsa skor. Skillnaden är att de inte kommer vara roliga. Jag menar, Sveriges nya statsminister lyssnar på Da Buzz.
Bara för att ge en liten hänvisning för vad som komma skall med jämna mellanrum: Alla moderater kommer förr eller senare att ha onaturligt nära relationer till sina familjemedlemmar. Därav incestlockarna i nacken. Hälften av svenska folket som röstade för en borgelig regering har någon sorts bokstavskombination.
Gick jag för långt där? Kanske det, men jag har bara börjat.
Monday, September 18, 2006
Det gick åt helvete
Borgarna vann valet. Helvete.
Jag är för splittrad ikväll för att kunna skriva något vettigt förutom att det kommer bli fyra jobbiga år. Fyra svåra år.
Jag är för splittrad ikväll för att kunna skriva något vettigt förutom att det kommer bli fyra jobbiga år. Fyra svåra år.
Tuesday, September 12, 2006
Angående Modern Times
Jag fick ett mejl angående min recension på Modern Times från en kille som kallar sig "Master of my domain". Det här är mitt svar till honom.
Jag hade tänkt besvara ett så här välskrivet och reflekterande brev ordentligt, men med allt jobb och all icke existerande fritid så går det lite som det går... Jag tar därför och besvarar ditt brev lite sådär punkt för punkt, så missar jag inte trådar i ditt resonemang heller
Jag sitter på jobbet och känner precis så håglös som man kan förvänta sig då man säljer sin arbetskraft.
Workingmans blues, aye?
För att få tiden att gå tänka jag kommentera din den där Modern Times recensionen som jag
hittade via (Jävla) DylanClub. Inte för att jag inte håller med dig utan mest för att klockan går så långsamt.
Jag tänkte då närmast på förhållandet Time Out of Mind - Love and Theft - Modern Times. Dessa tre känns helt riktigt lite så där som de tre musketörerna tre ganska olika typer som ändå drar åt samma
håll (Jag tänker inte här på den litterära förlagan utan på den där Disney filmatiseringen). Frågan är dock: När man om trettio år ser tillbaks på Dylans Diskografi. Hur kommer det hela te sig då?
Det är ju som bekannt ännu för tidigt att uttala sig om den franska revolutionens historiska betydelse.
Helt klart: Att prata om Dylans senaste skivor som historiska är lite farligt. Det verkar som man har gjort det ända sedan urminnestider, varje ny skiva sedan -66 är en comeback för honom. De har de kanske också varit många gånger, men det är nog lätt att hamna i samma fälla som med Rolling Stones. Varje ny skiva är enligt kritikernas deras bästa sedan "Tattoo You"! Men när det kommer till det här fallet är det kanske inte för tidigt att ropa hej innan vi kommit över brunnen?
Time Out of Mind skiljer sig ju rent ytligt genom Daniel Lanois som producent, Dylans ältande av sig själv och sin dödlighet och kanske framförallt genom att det var en s k Comeback skiva.
Nittiotalet var lite som åttiotalet fast lite värre. Förutom Good as I been to You och Worlds Gone Wrong var det mest strunt med Unplugged skivan som crescendo. Dylan var ovan vid studion och satt
tydligen och tjura mest. Kanske kommer Historien istället se Time Out of Mind och Polticial World som syskon, förmodligen inte. Faktum är att jag inte kommer på mer argument för det än att Daniel
Lanois var producent och det känns ganska ohållbart. Time out of Mind var beviset på att Dylan är en av de riktigt stora Blues artisterna, skivan kändes som en helhet med nån bergmansk
postmoderninsm som röd tråd.
Jag vill själv inte kalla Time out of mind för en av Dylans bästa skivor som många gör, men jag tycker absolut att det är ett mästerverk. Textmässigt i förstahand, Dylan gjorde verkligen en sammanhållen skiva, vilket egentligen hade varit hans största problem sedan Slow Train Coming, lyckats sätta ihop skivor som känns som en helhet. Något han sedan lyckats med i denna triologi, om vi vågar kalla den det. Egentligen är hela skivan en och samma låt upplever jag. Visst finns det låtar som sticker ut, men ibland när du tänker efter är det svårt att skilja spår som "Can't Wait", "Million Miles" eller "Till I fell in love with you" från varandra. Är det en dålig sak? Jag vet inte. I slutändan är det här en skiva du fick en sinnesstämning av mer än någonting annat.
Love and Theft därimot sprettade åt alla möjliga håll. Dylan och Chaplin brukar ju jämföras, men nån skarpögd rescensent anmärkte på att Chaplin var en mästerlig regisör emedan Dylan som producent
som bäst var medelmåttig. Love and Theft är det tydligaste beviset på detta. Dylan sa själv om jag inte minns helt fel någonting i stil med: "Its like a Greatest hits album without any
hits...(Konstpaus) Yet". Och lite så känns den det finns många bra spår men som skiva...Man vet helt enkelt aldrig riktigt var man ska ta vägen.
Jag tillhör det släkte som gillar L&T. Det är en greatest hits skiva utan hits, men inte över Dylans karriär utan amerikansk musikhistoria. Den här skivan har ALLT! I alla fall allt som gjordes den första halvan avv 1900-talet. Den har blues, country, swing, rock, pop, sån musik som dog ut ungefär när Dylan återuppfan rock and roll 1965... Sedan är det en skiva gjord för att spelas live. Stabila låtbyggen som du kan dansa till eller sjunga med i. Visst spretar den i väg, men den håller åtminstone sig till ett tema textmässigt. Det är liksom Dylanland vi färdas i (dyLand?). Samma ställe vi var på i "Desalation Row", där allt går åt helvete, där karaktärena från Shakespears värld gör saker de absolut inte borde, och där obegripliga livsomsord delas ut till höger och vänster. Parrarellt med det här besöker vi också Dylans barndom, eller rättare sagt en barndom han påstår sig ha haft, en där fiske och att hoppa mellan tågvagnarna var vardag.
Där har du kanske utvecklingen i de olika skivorna. "Time out of mind" var en resa i Dylans inre. Ältande, javisst, men som en äkta bluesmusiker hade han åtminstone humor och snodde hälften från andra blueslåtar. Men man ser hela världen genom hans ögon, det är en Dylan som förstått att "Shit, my time of dyin kanske kommer snart". I "Love & Theft" är vi i en annan värld, dyLandet som sagt, det där stället som kanske speglar vår egen, men som vi i slutändan aldrig kommer förstå. "Modern Times" är dock verkligen verkligheten som de är. Dylan kommenterar inte vad han berättar, sina kärlekshistorier och vansinniga kvinnor beskriver han till höger om vänster, men samhället får bara ett kallsinnigt bekräftande om dess undergång. Allt har gått åt helvete får vi veta.
Modern times därimot är lika skickligt regisserad som någonsin Chaplin. Spåren avlöser varandra på det mest rytmiska vis och dom där sextio nånting minuterna tuffar förbi utan att man en endaste
gång trycker på skip. Det som utmärker detta album är förutom den redan nämnda lysande produktionen (Jag vet att vissa tjatar om soundet och att låtarna inte känns repade men vad väntar dom sig) av
Dylan att han så tydligt söker sig till sina rötter med Rollin' and Tumblin' och Nettie Moore (för att inte nämna Workingman Blues) alla gamla låtar från tiden då Alan Lomax var kung.
Jag tycker skivan är lysande producerad och samspelad. Den har ett mjukt, sammanhållet sound, väldigt live och äkta. "Love and Theft" var en skiva med låtar att SPELA live, medan "Modern Times" låter som Dylan SPELAR live. I slutändan tror jag också att Dylan kommenterar samtiden på det bästa sätt han kan, genom att berätta om det som det vore dåtiden. Ett beprövat trick, men va fan, det fungerar.
Vad mitt resonemang går ut på har jag glömt då jag mellan varje mening varit tvungen att springa iväg för att utföra nån tillsynes menlös syssla, jag kan dock säga att jag aldrig kommer vara tvungen
att ge mig på en rescension av skivan utan kommer helt enkelt länka till din blogg. Den kanske inte är i Allmusic.com:s klass men nog nära Mojo och Rolling Stones. Hästlängder förbi Aftonbladet.
Jag tackar och bugar. Mitt ständiga problem är att kunna begränsa mig, och att sluta diskutera. Så därför är Dylananalyserandet ett perfekt hobby. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Jag lyssnar på den nya skivan varje dag och hela tiden poppar nya saker upp. Nya vinklar, nya självklarheter. Vissa människor nöjer sig inte förrän de löst gåtan. Vi vill hitta svaret, förstå, låta pusselbitarna falla samman. Men i slutändan skapar vi bara två nya gåtor för varje nytt svar. Där någonstans är jag fången just nu. Okej, jag skulle kunna ägna mig mer åt världsproblem, politik eller miljöpolitik (jag jobbar trots allt åt Greenpeace), men i slutändan ägnar jag mig åt något mycket "obetydligare", men desto mer oändligt. För när allt kommer omkring, så finns det nog inga svar. För i helvete... Vad var ens frågan?
By the way, den här diskussion hamnar på min blogg....
Jag hade tänkt besvara ett så här välskrivet och reflekterande brev ordentligt, men med allt jobb och all icke existerande fritid så går det lite som det går... Jag tar därför och besvarar ditt brev lite sådär punkt för punkt, så missar jag inte trådar i ditt resonemang heller
Jag sitter på jobbet och känner precis så håglös som man kan förvänta sig då man säljer sin arbetskraft.
Workingmans blues, aye?
För att få tiden att gå tänka jag kommentera din den där Modern Times recensionen som jag
hittade via (Jävla) DylanClub. Inte för att jag inte håller med dig utan mest för att klockan går så långsamt.
Jag tänkte då närmast på förhållandet Time Out of Mind - Love and Theft - Modern Times. Dessa tre känns helt riktigt lite så där som de tre musketörerna tre ganska olika typer som ändå drar åt samma
håll (Jag tänker inte här på den litterära förlagan utan på den där Disney filmatiseringen). Frågan är dock: När man om trettio år ser tillbaks på Dylans Diskografi. Hur kommer det hela te sig då?
Det är ju som bekannt ännu för tidigt att uttala sig om den franska revolutionens historiska betydelse.
Helt klart: Att prata om Dylans senaste skivor som historiska är lite farligt. Det verkar som man har gjort det ända sedan urminnestider, varje ny skiva sedan -66 är en comeback för honom. De har de kanske också varit många gånger, men det är nog lätt att hamna i samma fälla som med Rolling Stones. Varje ny skiva är enligt kritikernas deras bästa sedan "Tattoo You"! Men när det kommer till det här fallet är det kanske inte för tidigt att ropa hej innan vi kommit över brunnen?
Time Out of Mind skiljer sig ju rent ytligt genom Daniel Lanois som producent, Dylans ältande av sig själv och sin dödlighet och kanske framförallt genom att det var en s k Comeback skiva.
Nittiotalet var lite som åttiotalet fast lite värre. Förutom Good as I been to You och Worlds Gone Wrong var det mest strunt med Unplugged skivan som crescendo. Dylan var ovan vid studion och satt
tydligen och tjura mest. Kanske kommer Historien istället se Time Out of Mind och Polticial World som syskon, förmodligen inte. Faktum är att jag inte kommer på mer argument för det än att Daniel
Lanois var producent och det känns ganska ohållbart. Time out of Mind var beviset på att Dylan är en av de riktigt stora Blues artisterna, skivan kändes som en helhet med nån bergmansk
postmoderninsm som röd tråd.
Jag vill själv inte kalla Time out of mind för en av Dylans bästa skivor som många gör, men jag tycker absolut att det är ett mästerverk. Textmässigt i förstahand, Dylan gjorde verkligen en sammanhållen skiva, vilket egentligen hade varit hans största problem sedan Slow Train Coming, lyckats sätta ihop skivor som känns som en helhet. Något han sedan lyckats med i denna triologi, om vi vågar kalla den det. Egentligen är hela skivan en och samma låt upplever jag. Visst finns det låtar som sticker ut, men ibland när du tänker efter är det svårt att skilja spår som "Can't Wait", "Million Miles" eller "Till I fell in love with you" från varandra. Är det en dålig sak? Jag vet inte. I slutändan är det här en skiva du fick en sinnesstämning av mer än någonting annat.
Love and Theft därimot sprettade åt alla möjliga håll. Dylan och Chaplin brukar ju jämföras, men nån skarpögd rescensent anmärkte på att Chaplin var en mästerlig regisör emedan Dylan som producent
som bäst var medelmåttig. Love and Theft är det tydligaste beviset på detta. Dylan sa själv om jag inte minns helt fel någonting i stil med: "Its like a Greatest hits album without any
hits...(Konstpaus) Yet". Och lite så känns den det finns många bra spår men som skiva...Man vet helt enkelt aldrig riktigt var man ska ta vägen.
Jag tillhör det släkte som gillar L&T. Det är en greatest hits skiva utan hits, men inte över Dylans karriär utan amerikansk musikhistoria. Den här skivan har ALLT! I alla fall allt som gjordes den första halvan avv 1900-talet. Den har blues, country, swing, rock, pop, sån musik som dog ut ungefär när Dylan återuppfan rock and roll 1965... Sedan är det en skiva gjord för att spelas live. Stabila låtbyggen som du kan dansa till eller sjunga med i. Visst spretar den i väg, men den håller åtminstone sig till ett tema textmässigt. Det är liksom Dylanland vi färdas i (dyLand?). Samma ställe vi var på i "Desalation Row", där allt går åt helvete, där karaktärena från Shakespears värld gör saker de absolut inte borde, och där obegripliga livsomsord delas ut till höger och vänster. Parrarellt med det här besöker vi också Dylans barndom, eller rättare sagt en barndom han påstår sig ha haft, en där fiske och att hoppa mellan tågvagnarna var vardag.
Där har du kanske utvecklingen i de olika skivorna. "Time out of mind" var en resa i Dylans inre. Ältande, javisst, men som en äkta bluesmusiker hade han åtminstone humor och snodde hälften från andra blueslåtar. Men man ser hela världen genom hans ögon, det är en Dylan som förstått att "Shit, my time of dyin kanske kommer snart". I "Love & Theft" är vi i en annan värld, dyLandet som sagt, det där stället som kanske speglar vår egen, men som vi i slutändan aldrig kommer förstå. "Modern Times" är dock verkligen verkligheten som de är. Dylan kommenterar inte vad han berättar, sina kärlekshistorier och vansinniga kvinnor beskriver han till höger om vänster, men samhället får bara ett kallsinnigt bekräftande om dess undergång. Allt har gått åt helvete får vi veta.
Modern times därimot är lika skickligt regisserad som någonsin Chaplin. Spåren avlöser varandra på det mest rytmiska vis och dom där sextio nånting minuterna tuffar förbi utan att man en endaste
gång trycker på skip. Det som utmärker detta album är förutom den redan nämnda lysande produktionen (Jag vet att vissa tjatar om soundet och att låtarna inte känns repade men vad väntar dom sig) av
Dylan att han så tydligt söker sig till sina rötter med Rollin' and Tumblin' och Nettie Moore (för att inte nämna Workingman Blues) alla gamla låtar från tiden då Alan Lomax var kung.
Jag tycker skivan är lysande producerad och samspelad. Den har ett mjukt, sammanhållet sound, väldigt live och äkta. "Love and Theft" var en skiva med låtar att SPELA live, medan "Modern Times" låter som Dylan SPELAR live. I slutändan tror jag också att Dylan kommenterar samtiden på det bästa sätt han kan, genom att berätta om det som det vore dåtiden. Ett beprövat trick, men va fan, det fungerar.
Vad mitt resonemang går ut på har jag glömt då jag mellan varje mening varit tvungen att springa iväg för att utföra nån tillsynes menlös syssla, jag kan dock säga att jag aldrig kommer vara tvungen
att ge mig på en rescension av skivan utan kommer helt enkelt länka till din blogg. Den kanske inte är i Allmusic.com:s klass men nog nära Mojo och Rolling Stones. Hästlängder förbi Aftonbladet.
Jag tackar och bugar. Mitt ständiga problem är att kunna begränsa mig, och att sluta diskutera. Så därför är Dylananalyserandet ett perfekt hobby. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Jag lyssnar på den nya skivan varje dag och hela tiden poppar nya saker upp. Nya vinklar, nya självklarheter. Vissa människor nöjer sig inte förrän de löst gåtan. Vi vill hitta svaret, förstå, låta pusselbitarna falla samman. Men i slutändan skapar vi bara två nya gåtor för varje nytt svar. Där någonstans är jag fången just nu. Okej, jag skulle kunna ägna mig mer åt världsproblem, politik eller miljöpolitik (jag jobbar trots allt åt Greenpeace), men i slutändan ägnar jag mig åt något mycket "obetydligare", men desto mer oändligt. För när allt kommer omkring, så finns det nog inga svar. För i helvete... Vad var ens frågan?
By the way, den här diskussion hamnar på min blogg....
Sunday, September 10, 2006
Sunday, September 03, 2006
Håkan Hellström, Live i Norrköping 06-11-02
Jag såg mitt livs första konsert med Håkan Hellström igår. Jag har tidigare bara sett honom framföra två låtar akustiskt på Storsjöyran förra året, då jag också fick tillfälle att skaka hand med honom och utbyta några ord då jag upplyste honom om min åsikt som den bästa just nu svenska artisten, för att inte säga låtskrivare. Men hel konsert var någonting annat, någonting jag väntat på ända sedan jag hörde debutalbumet när den kom ut på skiva sent 90-tal. Ända sedan dess har jag varit fast i hans musik, inhandlat varje studioskiva och EP. Jag älskade debutskivans vansinnestempo och crazy lyrik, men uppskattar lika mycket hans sentida mer mogna äventyr där han nått oanade poetiska höjder. Hellströms rykte som liveartist har alltid varit väl ansett, och igår fick jag detta bevisat för mig.
Det var helt otroligt, det är den bästa sammanfattning jag kan göra. En extatisk fest med djup, dans och underbar livemusik. Hans band är så otroligt samspelta och kan åstakomma alltifrån bluesig soul till rasande pop. Jag är nästan glad över att Håkan slängt sjömanströjan och istället exprimenterat med Evert Taubes 30-tals garderob. Hans skjorta går sönder och blir genomskinlig av svett redan i öppningslåten, en energisk "Klubbland" med lika mängder synth som samba. Sedan fortsatte setlisten med klassiker och åter klassiker, alltifrån hjärtskärande vackra "Gårdakvarnar och Skit" till ett medley av svettiga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Ramlar". Det var svårt att inte jubla före och efter varje låt, topparna var oräkneliga.
Extranummrena var resa stegvis bakåt i tiden där varje ny låt toppade den ena om än inte framförandemässigt så åtminstone vad gäller kvantiten av gåshud. Efter att publiken ropat upp grabbarna på scen igen så tog Håkan upp gitarren och kickade in i "Hurricane Gilbert". Blickarna som han utbytte i en gitarrduell med gitarristen Gilbert som låten handlar om skar som eld och fyllde hela lokalen. Därefter bjöd han på kvällens sista riviga låt; "Kom igen Lena" som nästan blivit synonym med hans namn. Så när publiken fått dansa lös för sista gången den här kvällen så satte sig sångaren, en svettig segrare, och berättar en lång monolog om mellanstadiekåthet. Det må ha varit förutsägbart, men ändå fruktansvärt vackert då han avslutar endast ackompanjerad av ett piano, sjunger "Nu kan du få mig så lätt". När vi börjar stappla ut från konserten efteråt så känns konserten redan som en legendarisk musikhändelse i Norrköpings historia, i alla fall för nyivigda konsertlokalen Flygeln.
Publiken bestod till hälften av popflickor som förmodligen lyssnade på Spice Girls när Hellström släppte sin första singel, för att inte säga alla poppojkar, och det känns som de missat mognadsprocessen som sångaren själv gått igenom på senare år och själva fastnat i träsket av mascara, randiga tröjor och en framtvingad aura av missförståddhet. Dessa personer i fråga var nog förmodligen konsertens enda nackdel, men då är jag en legitimerad cyniker också....
Om ni frågar mig vad som var konsertens höjdpunkt var det odiskutabelt den undangömda "Det är så jag säger det". Kvällen till ära blev den här pianoballaden så episk den bara kan bli, och i det mest sorgsna av saxofonsolon så börjar Hellström gråta ut "Tala till mig! Tala till mig" in i saxofonen, och då plötsligt förvandlas låten till en balladversion av Eldkvarns "Kärlekens tunga". Det är så att hjärtat börjar dunka i en annan takt.... Plötsligt bryter han tillbaka in i "Det är så jag säger det" och låten är fullbordad.
Efteråt tvekar jag på om detta inte är DEN bästa konserten jag sett i mitt liv, den brottats helt klart med Dylans insats i Göteborg förra året. I vilket fall som helst: En underbar kväll i mitt liv.
Det var helt otroligt, det är den bästa sammanfattning jag kan göra. En extatisk fest med djup, dans och underbar livemusik. Hans band är så otroligt samspelta och kan åstakomma alltifrån bluesig soul till rasande pop. Jag är nästan glad över att Håkan slängt sjömanströjan och istället exprimenterat med Evert Taubes 30-tals garderob. Hans skjorta går sönder och blir genomskinlig av svett redan i öppningslåten, en energisk "Klubbland" med lika mängder synth som samba. Sedan fortsatte setlisten med klassiker och åter klassiker, alltifrån hjärtskärande vackra "Gårdakvarnar och Skit" till ett medley av svettiga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Ramlar". Det var svårt att inte jubla före och efter varje låt, topparna var oräkneliga.
Extranummrena var resa stegvis bakåt i tiden där varje ny låt toppade den ena om än inte framförandemässigt så åtminstone vad gäller kvantiten av gåshud. Efter att publiken ropat upp grabbarna på scen igen så tog Håkan upp gitarren och kickade in i "Hurricane Gilbert". Blickarna som han utbytte i en gitarrduell med gitarristen Gilbert som låten handlar om skar som eld och fyllde hela lokalen. Därefter bjöd han på kvällens sista riviga låt; "Kom igen Lena" som nästan blivit synonym med hans namn. Så när publiken fått dansa lös för sista gången den här kvällen så satte sig sångaren, en svettig segrare, och berättar en lång monolog om mellanstadiekåthet. Det må ha varit förutsägbart, men ändå fruktansvärt vackert då han avslutar endast ackompanjerad av ett piano, sjunger "Nu kan du få mig så lätt". När vi börjar stappla ut från konserten efteråt så känns konserten redan som en legendarisk musikhändelse i Norrköpings historia, i alla fall för nyivigda konsertlokalen Flygeln.
Publiken bestod till hälften av popflickor som förmodligen lyssnade på Spice Girls när Hellström släppte sin första singel, för att inte säga alla poppojkar, och det känns som de missat mognadsprocessen som sångaren själv gått igenom på senare år och själva fastnat i träsket av mascara, randiga tröjor och en framtvingad aura av missförståddhet. Dessa personer i fråga var nog förmodligen konsertens enda nackdel, men då är jag en legitimerad cyniker också....
Om ni frågar mig vad som var konsertens höjdpunkt var det odiskutabelt den undangömda "Det är så jag säger det". Kvällen till ära blev den här pianoballaden så episk den bara kan bli, och i det mest sorgsna av saxofonsolon så börjar Hellström gråta ut "Tala till mig! Tala till mig" in i saxofonen, och då plötsligt förvandlas låten till en balladversion av Eldkvarns "Kärlekens tunga". Det är så att hjärtat börjar dunka i en annan takt.... Plötsligt bryter han tillbaka in i "Det är så jag säger det" och låten är fullbordad.
Efteråt tvekar jag på om detta inte är DEN bästa konserten jag sett i mitt liv, den brottats helt klart med Dylans insats i Göteborg förra året. I vilket fall som helst: En underbar kväll i mitt liv.
Saturday, September 02, 2006
Modern Times -En recension
Ska jag säga något tråkigt om Modern Times -Bob Dylans första skiva på fem år och allt det där ni redan vet- så är det att den är nästan precis som jag väntat mig efter att ha hört förhandsnacket. En skiva med några countrybluesrökare, ingen lika rivig som nåt från "Love & Theft", ballader att croona med i, vissa med samma mörka allvar som det på "Time out of mind" och andra med samma lätta swingtempo som på tidigare nämna skiva om kärlek och stöld. Bob Dylan är tröttare och äldre nu, han sjunger inte ut lika högt som han gjort på dessa två föregående skivor som är de enda jag kan jämföra med, och tempot blir aldrig riktigt högt.
Men det här är bara om man vill kritisera någonting, för när allting kommer till kritan är "Modern Times" Dylans tredje mästerverk på rad. En blivande klassiker i hans imponerade diskografi. En rent ut sagt cool skiva, cool på det där sättet man inte trodde att skivor var längre.
Den till första anblick reaktionära titeln säger mycket om "Modern Times". Inte är det bara en lite ironisk titel eftersom utformandet bakom låtarna har mer att göra med 50-talet än dagens tidsåldrar, men det tyder också på en av låtskrivarens mest samhällskommenterade album på ett bra tag. Vissa tycker om att analysera Dylans låtar textrad för textrad. Jag tror att det är farligt och vill hellre sugas in i den atmosfär som här uppstår.
Det går verkligen att säga att det här är den avslutande delen i Bob Dylan triologi som påbörjades med tidigare nämnda "Time Out of Mind" och med "Modern Times" så avslutas nu den här sagan som mer än nåt annat arbetat emot begreppet "Tid". Jag vet aldrig när en låt utspelar sig på "Modern Times", vem det här historien berättas av eller om, men det känns ändå inte så viktigt. Musikaliskt sett tas svängarna ut så mycket att man inte riktigt bryr sig i slutändan. Det här är en av de Dylanskivorna där jag lyssnat nästan mer på musiken än texterna, på rytmiken i sångarens brustna röst, och ändå hela tiden slagits av den ena magnifika forumeleringen efter den andra. Det är nästan som om man inte kan kontrollera sitt eget lyssnade med en sådan här skiva, det är svårt att hinna analysera när man sveps in i historierna, pianona och refrängerna på det här sättet.
Jag ska försöka kommentera skivan spår en efter en, det är svårt att utelämna någon av dem:
Thunder On The Mountain
Det här med att stampa av med en klappa-händerna-blues, det är något som Dylan har koll på. Den här låtens entre påminner mycket, inte bara musikaliskt, om hur han inleder sina spelningar med "Maggies Farm" nuförtiden, du hinner inte förbereda dig innan han rabblar orden i ditt öra och du vet inte om du ska dansa till musiken eller lyssna på hans redogörelse om världens tillstånd. Så här ska äkta bluesrock låta.
Sprit on the water
Som en "Bye and Bye", fast åtta minuter lång och med ett munspelssolo som låter som nåt han spelar live nuförtiden. Smeker öronen. Jag känner att den här låten kommer växa och melodin är jättemysig, men än så länge är den inte någon av skivans starkaste spår.
Rollin' and Thumblin'
Låten känns som den heter. En sex minuters doktoravhandling i hur Dylan får det att svänga. Jag trodde inte att någon skulle skriva en tolvtaksblues igen värd namnet. Jag är överbevisad. Skivans roligaste låt: This woman so crazy, I swear I ain't gonna touch another one for years
When the deal goes down
Tja... Balladerna på den här skivan behöver växa, och de gör de lyssning för lyssning, och jag tror ändå helt klart att den här låten i slutändan kommer bli mer än mysig musik att valsa till med flickvännen i vardagsrummet.
Someday baby
Skivans rocklåt. Mycket uppåtsång, men det hinner du inte höra. Jag har inte hunnit lyssna på texten nånting, jag har varit fullt upptagen med att digga rock and rollen. Men ärligt talat är låten en väntan på:
Workingmans Blues #2.
Skivans första riktiga mästerverk. Det här är stort. Jag pendlar mellan att höra den politiska Dylan i "North Country Blues" och historieberättaren i "Cross' The Green Mountain" och en ny Dylan som sjunger över oöverträffliga melodier, som för en gång skull strävat efter perfektion. Den här låten är bland hans 10 bästa från de senaste 15 åren.
Beyond The Horizon
Swingballad igen, skivans svagaste sådan. Men det är i alla fall bland det mest romantiska denna har skrivit på ett bra tag. Beyond the horizon, at the end of the game/ Every step that you take, I'm walking the same
Nettie Moore
Det andra mästerverket. Jag blv helt paff när jag hörde låten första gången. Den fångar ens uppmärksamhet till 100%, det är svårt att föreställa sig var låten är på väg... Och sen kommer refrängen. Sedan är du fast. Det här känns som en outtake från "Time out of mind" som inte kom med på grund av att den hade för mycket hopp i sig. Min slutgiltiga känsla när jag hört stråkarna i bakgrunden och bastrumman är att jag vill fälla en tår. Det är så vackert.
The Leeve's Gonna Break
Ska man vara sån kan man säga att det här är en "High Water" att dansa till. Jag tror inte på folk som säger att detta skulle handla om orkaner i New Orleans, jag lutar mer mot en klassisk blues med undergångskänsla, rockabillygitarrsolon och samhällskritiska kommentarer. Tolvtaksverser här återigen, och Dylan är alltid lika rolig i dessa.
Nu närmar vi oss avslutningen på skivan. Om undergången var ett åtminstone textmässigt tema i förra låten så kommer det slå till med full kraft snart.
Aint' Talkin'
Tja, var ska man börja? Det är svårt att beskriva en djupdykning ner i skiten. Bob Dylan har skrivit många episka avslutande låtar, men det här är nånting speciellt. Jag glömmer bort alla tidigare låtar på skivan när jag hör detta...
The human heart an evil spirit can dwell
I am a-tryin' to love my neighbor and do good unto others
But oh, mother, things ain't going well
Det här är så apokalyptiskt det bara kan bli. Det är mörkt, jag blir nästan paranoid. Kraften i raderna, musiken och det där tredje som uppstår är överallt. Du kan inte undfly det. Tankarna går till "Highlands", för här fortsätter Dylan traska runt i världen och berätta om djävulskapet han ser. Men han färdas inte på trygga stadsgator längre, han beställer inte kokta ägg på ett café. Istället stirrar han ner i helvetets eldar. Det här är en Bob Dylan som slaktar sina fiender om han hittar dem sovandes, som hämnas sin far innan han tar ett steg bakåt och som fortsätter vandra djupare in i vansinnet. När låten slutar brinna, bränna hål och lemlästa den sista gnistan ljus, då är du utmattad. Så fort högtalarna tystnar sitter du kvar i förskräckelse och med förvirrade tankar. Du skakar på huvudet och trycker på "Play" igen. Du vill befinna dig vid världens slut tillsammans med Mr.Dylan igen och igen och igen.
Men det här är bara om man vill kritisera någonting, för när allting kommer till kritan är "Modern Times" Dylans tredje mästerverk på rad. En blivande klassiker i hans imponerade diskografi. En rent ut sagt cool skiva, cool på det där sättet man inte trodde att skivor var längre.
Den till första anblick reaktionära titeln säger mycket om "Modern Times". Inte är det bara en lite ironisk titel eftersom utformandet bakom låtarna har mer att göra med 50-talet än dagens tidsåldrar, men det tyder också på en av låtskrivarens mest samhällskommenterade album på ett bra tag. Vissa tycker om att analysera Dylans låtar textrad för textrad. Jag tror att det är farligt och vill hellre sugas in i den atmosfär som här uppstår.
Det går verkligen att säga att det här är den avslutande delen i Bob Dylan triologi som påbörjades med tidigare nämnda "Time Out of Mind" och med "Modern Times" så avslutas nu den här sagan som mer än nåt annat arbetat emot begreppet "Tid". Jag vet aldrig när en låt utspelar sig på "Modern Times", vem det här historien berättas av eller om, men det känns ändå inte så viktigt. Musikaliskt sett tas svängarna ut så mycket att man inte riktigt bryr sig i slutändan. Det här är en av de Dylanskivorna där jag lyssnat nästan mer på musiken än texterna, på rytmiken i sångarens brustna röst, och ändå hela tiden slagits av den ena magnifika forumeleringen efter den andra. Det är nästan som om man inte kan kontrollera sitt eget lyssnade med en sådan här skiva, det är svårt att hinna analysera när man sveps in i historierna, pianona och refrängerna på det här sättet.
Jag ska försöka kommentera skivan spår en efter en, det är svårt att utelämna någon av dem:
Thunder On The Mountain
Det här med att stampa av med en klappa-händerna-blues, det är något som Dylan har koll på. Den här låtens entre påminner mycket, inte bara musikaliskt, om hur han inleder sina spelningar med "Maggies Farm" nuförtiden, du hinner inte förbereda dig innan han rabblar orden i ditt öra och du vet inte om du ska dansa till musiken eller lyssna på hans redogörelse om världens tillstånd. Så här ska äkta bluesrock låta.
Sprit on the water
Som en "Bye and Bye", fast åtta minuter lång och med ett munspelssolo som låter som nåt han spelar live nuförtiden. Smeker öronen. Jag känner att den här låten kommer växa och melodin är jättemysig, men än så länge är den inte någon av skivans starkaste spår.
Rollin' and Thumblin'
Låten känns som den heter. En sex minuters doktoravhandling i hur Dylan får det att svänga. Jag trodde inte att någon skulle skriva en tolvtaksblues igen värd namnet. Jag är överbevisad. Skivans roligaste låt: This woman so crazy, I swear I ain't gonna touch another one for years
When the deal goes down
Tja... Balladerna på den här skivan behöver växa, och de gör de lyssning för lyssning, och jag tror ändå helt klart att den här låten i slutändan kommer bli mer än mysig musik att valsa till med flickvännen i vardagsrummet.
Someday baby
Skivans rocklåt. Mycket uppåtsång, men det hinner du inte höra. Jag har inte hunnit lyssna på texten nånting, jag har varit fullt upptagen med att digga rock and rollen. Men ärligt talat är låten en väntan på:
Workingmans Blues #2.
Skivans första riktiga mästerverk. Det här är stort. Jag pendlar mellan att höra den politiska Dylan i "North Country Blues" och historieberättaren i "Cross' The Green Mountain" och en ny Dylan som sjunger över oöverträffliga melodier, som för en gång skull strävat efter perfektion. Den här låten är bland hans 10 bästa från de senaste 15 åren.
Beyond The Horizon
Swingballad igen, skivans svagaste sådan. Men det är i alla fall bland det mest romantiska denna har skrivit på ett bra tag. Beyond the horizon, at the end of the game/ Every step that you take, I'm walking the same
Nettie Moore
Det andra mästerverket. Jag blv helt paff när jag hörde låten första gången. Den fångar ens uppmärksamhet till 100%, det är svårt att föreställa sig var låten är på väg... Och sen kommer refrängen. Sedan är du fast. Det här känns som en outtake från "Time out of mind" som inte kom med på grund av att den hade för mycket hopp i sig. Min slutgiltiga känsla när jag hört stråkarna i bakgrunden och bastrumman är att jag vill fälla en tår. Det är så vackert.
The Leeve's Gonna Break
Ska man vara sån kan man säga att det här är en "High Water" att dansa till. Jag tror inte på folk som säger att detta skulle handla om orkaner i New Orleans, jag lutar mer mot en klassisk blues med undergångskänsla, rockabillygitarrsolon och samhällskritiska kommentarer. Tolvtaksverser här återigen, och Dylan är alltid lika rolig i dessa.
Nu närmar vi oss avslutningen på skivan. Om undergången var ett åtminstone textmässigt tema i förra låten så kommer det slå till med full kraft snart.
Aint' Talkin'
Tja, var ska man börja? Det är svårt att beskriva en djupdykning ner i skiten. Bob Dylan har skrivit många episka avslutande låtar, men det här är nånting speciellt. Jag glömmer bort alla tidigare låtar på skivan när jag hör detta...
The human heart an evil spirit can dwell
I am a-tryin' to love my neighbor and do good unto others
But oh, mother, things ain't going well
Det här är så apokalyptiskt det bara kan bli. Det är mörkt, jag blir nästan paranoid. Kraften i raderna, musiken och det där tredje som uppstår är överallt. Du kan inte undfly det. Tankarna går till "Highlands", för här fortsätter Dylan traska runt i världen och berätta om djävulskapet han ser. Men han färdas inte på trygga stadsgator längre, han beställer inte kokta ägg på ett café. Istället stirrar han ner i helvetets eldar. Det här är en Bob Dylan som slaktar sina fiender om han hittar dem sovandes, som hämnas sin far innan han tar ett steg bakåt och som fortsätter vandra djupare in i vansinnet. När låten slutar brinna, bränna hål och lemlästa den sista gnistan ljus, då är du utmattad. Så fort högtalarna tystnar sitter du kvar i förskräckelse och med förvirrade tankar. Du skakar på huvudet och trycker på "Play" igen. Du vill befinna dig vid världens slut tillsammans med Mr.Dylan igen och igen och igen.
Thursday, August 24, 2006
nördgodis # 65
Lyssnade just igenom Dylan framföra en livecover av "Accidently like a martyr" från 2002. Alltså en cover på en gammal Warren Zevon-låt. Det sägs att det är från den låten tagit titeln "Time out of mind" som förekommer i texten. Coolt i alla fall att höra honom sjunga dessa rader... Men just nu hör jag honom och Willie Nelson framföra "Panco and Lefty". Jag önskar verkligen få höra Dylan framföra en cover nångång i framtiden på en eventuell konsert!
Sunday, August 20, 2006
Svettigt värre; Popkoll augusti
Svettigt värre på grund av en seg morgon efter gårdagen bröllopsfest för några av flickvännens släktingar. Vaderna värker av allt vansinne som försegick på dansgolvet och huvudet bär om än en liten betongkepa, så i alla fall en betonkepa. Då har jag i alla fall mig att gotta över skivinköp och andra upplevelser.
De senaste skivinköpen lyder som följande: Bob Dylans "John Wesley Harding". Nej, jag har inte ägt den skivan tidigare, fy skäms på mig. En skiva som helt klart hade mer att komma med än "hitarna" "All along the watchtower" och "I'll be your baby tonight". Johnny Cash "American III: Solitary Man" Helt klart bästa skivan i American-serien. Har lyssnat mycket på den här skivan tidigare men inte hafft den på plastskiva förrän nu. Att höra Cash sjunga "One" är magi. Rolling Stones "Beggars Banquet" Mer Stones i skivhyllan -ja tack. Varje låt verkar vara en klassiker! Looptroop "The Struggle Continues" Vi köpte skivan efter en vild och röjig konsert med bandet i fråga i förra veckan. Hiphop som träffar där den ska. Dansant och tankeväckande.
Cry baby
Jag är för svårcharmad för det här med musikaler, men den här filmen var lite en annan sak. Egentligen en parodi på 50-talsrockfilmer, men underhållande likväl. Johnny Depp är cool.
Sopranos Säs 1
Jag och Baby har just börjat se om första säsongen av världens bästa tv-serie. Dramatiken är oerhörd, skådespelarprestationerna betvivlar man inte en sekund och vilket soundtrack! Såhär bra blir det inte på bio nuförtiden.
(Dessutom lyssnar jag just nu på bootlegen Winterland Nights med Brucan Springsteen. Fruktansvärt bra rockmusik)
De senaste skivinköpen lyder som följande: Bob Dylans "John Wesley Harding". Nej, jag har inte ägt den skivan tidigare, fy skäms på mig. En skiva som helt klart hade mer att komma med än "hitarna" "All along the watchtower" och "I'll be your baby tonight". Johnny Cash "American III: Solitary Man" Helt klart bästa skivan i American-serien. Har lyssnat mycket på den här skivan tidigare men inte hafft den på plastskiva förrän nu. Att höra Cash sjunga "One" är magi. Rolling Stones "Beggars Banquet" Mer Stones i skivhyllan -ja tack. Varje låt verkar vara en klassiker! Looptroop "The Struggle Continues" Vi köpte skivan efter en vild och röjig konsert med bandet i fråga i förra veckan. Hiphop som träffar där den ska. Dansant och tankeväckande.
Cry baby
Jag är för svårcharmad för det här med musikaler, men den här filmen var lite en annan sak. Egentligen en parodi på 50-talsrockfilmer, men underhållande likväl. Johnny Depp är cool.
Sopranos Säs 1
Jag och Baby har just börjat se om första säsongen av världens bästa tv-serie. Dramatiken är oerhörd, skådespelarprestationerna betvivlar man inte en sekund och vilket soundtrack! Såhär bra blir det inte på bio nuförtiden.
(Dessutom lyssnar jag just nu på bootlegen Winterland Nights med Brucan Springsteen. Fruktansvärt bra rockmusik)
Monday, August 14, 2006
Prine, John Prine!
Jag har återupptagit bekantskapen med en av de mest förbisedda låtskrivarna i modern tid: John Prine. Killen har visst hållit ett stadigt tempo sedan 70-talet men har ändå aldrig fått sitt namn omnämnt bland de andra snubbarna som lyckats blanda en nypa country med det som nu förtiden kallas singer/songwriter och gjort underverk. Prine är i klass med Johnny Cash i fråga om låtskrivare, fast utan bom chicka-bommet, han är en Kriss Krisstofferson med högre lägsta nivå. Jag har bara hunnit lyssna in mig på John Prine, men jag blir bara mer och mer imponerad. Som lyrisist är han fantastisk, en Warren Zevon med mindre spejsade texter. Som sångare är han inte världens största begåvning men han har en mysig och rund ton man gärna sjunker in i.
Bästa inkörsporten till Prine verkar vara hans skiva "Souvenirs" från milleniumskiftet. Det kan säkerligen vara det bästa verket han gjort ifrån sig, även om det handlar om en samling covers av sina gamla låtar. Ungefär som när den sentida Cash spelade in sina klassiker med en ökad dignitet och livserfarenhet, med en äldre ärrad röst. Plötsligt kändes allting mycket mer... verkligt. John Prines låtar är total verklighet.
"Angel from Montgomery" verkar vara John Prines mästerverk. En krypa-in-under-skinnet-ballad som alltid verkar gå hem. 17-åriga flickor till medelålders män kan lyssna på versionen från "Souveniers" och börja längta efter sin Ängel från Mongomery. Det finns otaliga coversversioner på nätet men ingen sjunger den som upphivsmannen... Svärtan, hoppet, historien; Allt tar tag i en och lämnar en omöjligen oberörd. Läs dessa rader, eller allra helst, lyssna på dem:
I ain't done nothing since I woke up today
But how the hell can a person
go on to work in the morning
to come home in the evening
and have nothing to say
Inte en person som nånsin varit fast i att jobba 9-5 tillvaron kan värja sig från dem.
Det finns många andra låtar som han kan skylta med, pricksäkra skildringar av vår värld och samtid. "People puttin' people down" är ingen politisk hymn, men den bekräftar ändå varför världen ser ut som den gör på det enklaste möjligaste sättet. "Sam Stone" är den mest personliga skildringen av Vietnam som jag hört, om den hemvändande Sam Stone som tar till morfinet för att döva smärtan. Refrängen är det mest kraftfulla jag hört på länge!
En sak som slår mig till sist nu när jag lyssnar igenom diverse material av mannen är hans förmåga att använda religiös symbolik utan att lägga fokus på det. Det amerikanska låtskrivandet har alltid brottats med religionen. Bob Dylan har alltid haft bilderna i förgrunden och bakgrunden från bibeln, och var de tydliga så hörde man dem verkligen. När den tydligen icke-religiösa Springsteen ska skildra relationer mellan barn och förälder så har det hetat allt mellan "Adam Raised a Cain" och "Jesus was an only son". Prine låter symboliken komma i en handvändning, hans ängel från Montgomery behöver nödvändigtvis inte vara en av guds änglar, och när han i refrängen till "Sam Stone" suckar att "Jesus Christ died for nothin' I suppose" så gör det fysiskt ont i en. Det blir mer en nån tråkig gudstro, det blir en hint om att världen gått åt helvete, och ett höjt ögonbryn om denna Jesus existerade överhuvudtaget.
Så jag hoppas att ni kollar upp Prine, eller kommenterar om era åsikter om mannen i fråga. Här är några tips på låtar ni bör ha i mp3-mappen förutom tidigare nämna:
"Christmas in Prison"
"The Sound of the speed of loneliness"
"Donald And Lydia"
"Souveniers"
"Blue Umbrella"
"Illegal Smile"
Bästa inkörsporten till Prine verkar vara hans skiva "Souvenirs" från milleniumskiftet. Det kan säkerligen vara det bästa verket han gjort ifrån sig, även om det handlar om en samling covers av sina gamla låtar. Ungefär som när den sentida Cash spelade in sina klassiker med en ökad dignitet och livserfarenhet, med en äldre ärrad röst. Plötsligt kändes allting mycket mer... verkligt. John Prines låtar är total verklighet.
"Angel from Montgomery" verkar vara John Prines mästerverk. En krypa-in-under-skinnet-ballad som alltid verkar gå hem. 17-åriga flickor till medelålders män kan lyssna på versionen från "Souveniers" och börja längta efter sin Ängel från Mongomery. Det finns otaliga coversversioner på nätet men ingen sjunger den som upphivsmannen... Svärtan, hoppet, historien; Allt tar tag i en och lämnar en omöjligen oberörd. Läs dessa rader, eller allra helst, lyssna på dem:
I ain't done nothing since I woke up today
But how the hell can a person
go on to work in the morning
to come home in the evening
and have nothing to say
Inte en person som nånsin varit fast i att jobba 9-5 tillvaron kan värja sig från dem.
Det finns många andra låtar som han kan skylta med, pricksäkra skildringar av vår värld och samtid. "People puttin' people down" är ingen politisk hymn, men den bekräftar ändå varför världen ser ut som den gör på det enklaste möjligaste sättet. "Sam Stone" är den mest personliga skildringen av Vietnam som jag hört, om den hemvändande Sam Stone som tar till morfinet för att döva smärtan. Refrängen är det mest kraftfulla jag hört på länge!
En sak som slår mig till sist nu när jag lyssnar igenom diverse material av mannen är hans förmåga att använda religiös symbolik utan att lägga fokus på det. Det amerikanska låtskrivandet har alltid brottats med religionen. Bob Dylan har alltid haft bilderna i förgrunden och bakgrunden från bibeln, och var de tydliga så hörde man dem verkligen. När den tydligen icke-religiösa Springsteen ska skildra relationer mellan barn och förälder så har det hetat allt mellan "Adam Raised a Cain" och "Jesus was an only son". Prine låter symboliken komma i en handvändning, hans ängel från Montgomery behöver nödvändigtvis inte vara en av guds änglar, och när han i refrängen till "Sam Stone" suckar att "Jesus Christ died for nothin' I suppose" så gör det fysiskt ont i en. Det blir mer en nån tråkig gudstro, det blir en hint om att världen gått åt helvete, och ett höjt ögonbryn om denna Jesus existerade överhuvudtaget.
Så jag hoppas att ni kollar upp Prine, eller kommenterar om era åsikter om mannen i fråga. Här är några tips på låtar ni bör ha i mp3-mappen förutom tidigare nämna:
"Christmas in Prison"
"The Sound of the speed of loneliness"
"Donald And Lydia"
"Souveniers"
"Blue Umbrella"
"Illegal Smile"
Wednesday, August 09, 2006
Tillbaka
Efter en misstänksamt lång tid är jag tillbaka. Har varit i Norrland och besökt människor, så mitt första blogginlägg på typ en månad blir en länk till en annan blogg. Logiskt. Här hittar ni många goda mp3er att ladda ner! Kolla särskilt innan Dylangrejerna och Sophie Zelmanis!
http://knkisser.blogspot.com/
http://knkisser.blogspot.com/
Monday, July 10, 2006
Dylan & Norah Jones
Nu länkar jag väldigt mycket till YouTube.com, men här hittade jag en riktig pärla, en duett mellan Dylan och Norah Jones. Man märker att Jones har lite svårt att hänga med i Dylans frasering, men å andra sidan kompenseras det med riktigt snygga pianolicks från Dylans sida.
http://www.youtube.com/watch?v=kwKcm3jMOkI
http://www.youtube.com/watch?v=kwKcm3jMOkI
Blues för Johnny Cash
Jag har en svart kostym
och en slips av skallerormskinn
Jag har en sång på tungan som går på repeat
Johnny, Den sången är din
Dom vägar jag tar är omvägar,
men jag har inte bråttom hem
Min hunger är outplånig, jag svettas
och det värker i varje lem
Jag har en sprucken röst
och en lång väg att gå
Men det hade du också, hundra gånger om
men det gick rätt bra ändå
Jag har en tom flaska i näven
den har gjort mig berusad och bitter
Landsvägen är ändlös, trots att natten är slut
Johnny, hör du fåglarnas kvitter?
och en slips av skallerormskinn
Jag har en sång på tungan som går på repeat
Johnny, Den sången är din
Dom vägar jag tar är omvägar,
men jag har inte bråttom hem
Min hunger är outplånig, jag svettas
och det värker i varje lem
Jag har en sprucken röst
och en lång väg att gå
Men det hade du också, hundra gånger om
men det gick rätt bra ändå
Jag har en tom flaska i näven
den har gjort mig berusad och bitter
Landsvägen är ändlös, trots att natten är slut
Johnny, hör du fåglarnas kvitter?
Saturday, July 08, 2006
OJOJOJOJOJ!
Ja, mitt utrop beror på denna fantastiska sida som vi kallar YouTube.com! Här har någon skön lirare lagt ut detta videoklipp med Bob Dylan vid sitt piano, som vi alla vet är stor konst, framförandes Sam Cookes soulklassiker "A change is gonna come". Detta är så sjukt bra att det ni bara måste se det...
Memphis Slim
Det fina med blues är att det finns otaliga samlingsskivor för under femtiolappen att hitta i de flesta skivbutiker. Idag kunde jag inte hålla mig från att köpa en samling låtar av Memphis Slim för 40 spänn. Tyvärr fanns inte "Mother Earth" med, en mästerlig blues, men man kan inte få allt här i världen. Dock fanns det många pärlor som bevisar tesen att ett piano och en saxofon kan vara det lilla som krävs för att få till ett riktigt tunggung!
Friday, July 07, 2006
Johnny Cash & Marit Bergman
Johnny Cash "A Hundred Highways
Jag lyssnar igenom den postumt utgivna femte delen i Cashs American-serie på AOL.com. Det märks att han kramades med döden, gamle Johnny. Vid en första genomlyssning verkar skivan inte vara något mästerverk, men när det bränner tills så bränner det till ordentligt. Min favorit är helt klart "God's gonna cut you down". En apocalyptisk tungblues med handklapp och Cash i sitt coolaste mood. Springsteens "Further on up the road" var den låt som jag hade störst förväntningar på, och den är bra, och raderna om att ha på sig sin deadman suit är väldigt bra med den åldrade stämman, men den påminner en också om att Rick Rubin kanske jobbade lite väl mycket på konceptet "Nu ska Johnny sjunga en ny låt" ibland. För på "A Hundred Highways" är det gospelsångerna som är bäst, Cash älskade låtskatt som han sjunger över sin ankommande död och sin förlorade hustru. Värt att notera är också hand sista egenskrivna låt "Like the 309", en riktig blues tamefan, som bevisar att Johnny Cash var en fantastisk låtskrivare in i det sista. Betyg vid första genomlyssningen: 7/10
Marit Bergman -Live
Jag & my lady var och såg Marit Bergman live igår i Norrköping. Med akustisk gitarr i famnen blev hon backad av en ståbas och ett piano. En magisk spelning. Marit spelade hälften låtar från den kommande skivan och hälften gamla "hits". Förutom några mindre laddade partier höll den supercharmiga popsångerskan publiken i ett järngrepp. När hon med sin klara stämma (har hon tagit sånglektioner på senaste?) brast iväg i en brinnande "I Miss You" var det solklart att hon är Sveriges bästa kvinnliga artist just nu! Det var också häftigt hur "I Take My Wings Of You" och "Keanu Eyes" som var med på den ojämna och stundtals svala debuten "3.0 AM Serenades" lät som självklara klassiker i genren sorgsna svenska ballader när hon framförde dem utan elektronisk uppbackning. Betyg: 8/10
Jag lyssnar igenom den postumt utgivna femte delen i Cashs American-serie på AOL.com. Det märks att han kramades med döden, gamle Johnny. Vid en första genomlyssning verkar skivan inte vara något mästerverk, men när det bränner tills så bränner det till ordentligt. Min favorit är helt klart "God's gonna cut you down". En apocalyptisk tungblues med handklapp och Cash i sitt coolaste mood. Springsteens "Further on up the road" var den låt som jag hade störst förväntningar på, och den är bra, och raderna om att ha på sig sin deadman suit är väldigt bra med den åldrade stämman, men den påminner en också om att Rick Rubin kanske jobbade lite väl mycket på konceptet "Nu ska Johnny sjunga en ny låt" ibland. För på "A Hundred Highways" är det gospelsångerna som är bäst, Cash älskade låtskatt som han sjunger över sin ankommande död och sin förlorade hustru. Värt att notera är också hand sista egenskrivna låt "Like the 309", en riktig blues tamefan, som bevisar att Johnny Cash var en fantastisk låtskrivare in i det sista. Betyg vid första genomlyssningen: 7/10
Marit Bergman -Live
Jag & my lady var och såg Marit Bergman live igår i Norrköping. Med akustisk gitarr i famnen blev hon backad av en ståbas och ett piano. En magisk spelning. Marit spelade hälften låtar från den kommande skivan och hälften gamla "hits". Förutom några mindre laddade partier höll den supercharmiga popsångerskan publiken i ett järngrepp. När hon med sin klara stämma (har hon tagit sånglektioner på senaste?) brast iväg i en brinnande "I Miss You" var det solklart att hon är Sveriges bästa kvinnliga artist just nu! Det var också häftigt hur "I Take My Wings Of You" och "Keanu Eyes" som var med på den ojämna och stundtals svala debuten "3.0 AM Serenades" lät som självklara klassiker i genren sorgsna svenska ballader när hon framförde dem utan elektronisk uppbackning. Betyg: 8/10
Friday, June 30, 2006
Be my Baby
Ronnetes - Be My Baby
Kom igen, Be my baby! Be my baby lite mer än vad du är nu, det vill säga 110%, jag är så tacksam för det du givit mig hitills, vilket är typ allt, men jag kan aldrig få nog, min törst är outtörstlig, en girigs begär, en narkomans beroende, be my baby! Nu har det gått ett halvår + en dag sen vi såg varandra för första gången, sen vi faktist blev ihop, sen du blev my baby. Det här är ultimat danssoul, kommersiell på sin tid, älskvärd idag, älskvärd då, musik som det kallas. Tack för min hatt, den var underbart fin, vi har The Platters nu på vinyl, Only You (And You Alone), vi har halva sommaren på oss. Du står på knä på golvet och gör blandband till vår åktur, vår åktur över Sverige. Ett halvår. Be my baby mer än nu och vi blir aldrig såhär mycket igen, men vi blir det för alltid.
Kom igen, Be my baby! Be my baby lite mer än vad du är nu, det vill säga 110%, jag är så tacksam för det du givit mig hitills, vilket är typ allt, men jag kan aldrig få nog, min törst är outtörstlig, en girigs begär, en narkomans beroende, be my baby! Nu har det gått ett halvår + en dag sen vi såg varandra för första gången, sen vi faktist blev ihop, sen du blev my baby. Det här är ultimat danssoul, kommersiell på sin tid, älskvärd idag, älskvärd då, musik som det kallas. Tack för min hatt, den var underbart fin, vi har The Platters nu på vinyl, Only You (And You Alone), vi har halva sommaren på oss. Du står på knä på golvet och gör blandband till vår åktur, vår åktur över Sverige. Ett halvår. Be my baby mer än nu och vi blir aldrig såhär mycket igen, men vi blir det för alltid.
Sunday, June 25, 2006
Eläkeläsiet
http://www.youtube.com/watch?v=yfBS0Be7EFc&search=El%C3%A4kel%C3%A4iset
En liten länk som säger mycket.
En liten länk som säger mycket.
Friday, June 16, 2006
Fevers & Mirrors
Lyssnar på min nyiköpta Bright Eyes CD "Fevers & Mirrors". Det är första skivan jag fysiskt äger med Conor Oberst och hans kompband. Jag har hört låtarna förut, men jag hade nästan glömt bort vilka kraftfulla låtar som gömmer sig här. En risk med Bright Eyes är att det kan bli för mycket... typ, självmordsångest, men i små doser kan man inte göra nåt annat än att älska fanskapet. En dag måste jag köpa "I'm Wide Awake, It's Morning" av samma upphovsman, men den är i dagsläget fortfarande för dyr (Varje skiva som kostar mer än 140 spänn är egentligen för dyr. Det finns inte en chans i helvete att det kostar ens 1/3 så mycket att producera en plastskiva med musik).
Höjdpunkten på "Fevers & Mirrors" kan i alla fall vara när låten "Arienette" tar slut, vi hör Conor resa på sig, gå över ett trägolv, sätta sig nånstans i ett annat rum och börjar spela nästa låt "When the curios girl realises she is under the glass" från fjärran, med en tv i bakgrunden. Genialiskt, medryckande, poetiskt, you name it. Första versen avslutas:
No matter how I may wish for a coffin so clean
Or these trees to undress all their leaves onto me
I put my face in the dirt and then finally I'll see
The sky that has been avoiding me.
Den här skivan måste ni lägga vantarna på!
Höjdpunkten på "Fevers & Mirrors" kan i alla fall vara när låten "Arienette" tar slut, vi hör Conor resa på sig, gå över ett trägolv, sätta sig nånstans i ett annat rum och börjar spela nästa låt "When the curios girl realises she is under the glass" från fjärran, med en tv i bakgrunden. Genialiskt, medryckande, poetiskt, you name it. Första versen avslutas:
No matter how I may wish for a coffin so clean
Or these trees to undress all their leaves onto me
I put my face in the dirt and then finally I'll see
The sky that has been avoiding me.
Den här skivan måste ni lägga vantarna på!
Thursday, June 15, 2006
Moderna Tider
Alla Dylanfans har väl redan hört the news -att det blir en evighetslång väntan till augusti. Bob släpper nytt, en skiva med titeln "Modern Times". Shit. Jag känner mig som en heroinpundare i väntan på nästa fix. Skivan verkar bli en blandning mellan "Love & Theft" och "Time Out of Mind". Kan inte bli något annat än bra. Sista låten "Ain't Talkin'" ska visst vara en episk avslutning som slår det mesta.
Tuesday, June 06, 2006
jukeboxen
låtar som roterat i jukeboxen på Världens bar under kvällen (hojta till och kommentera om det är nåt ni sympatiserar med):
Kent "Sverige" (När det ändå är nationaldag)
Håkan Hellström "Mitt Gullbergs Kaj Paradis"
Bruce Springsteen "My Hometown"
Bob Hund "Ska du Hänga Med? Näe"
José Gonsalez "Crosses"
Moneybrother "They're building walls around us now"
Kent "Mannen i Den Vita Hatten"
Mycket svenskt, dagen till ära, men ärligt talat finns det inte mycket saftigt att välja på. Men det finns.
Kent "Sverige" (När det ändå är nationaldag)
Håkan Hellström "Mitt Gullbergs Kaj Paradis"
Bruce Springsteen "My Hometown"
Bob Hund "Ska du Hänga Med? Näe"
José Gonsalez "Crosses"
Moneybrother "They're building walls around us now"
Kent "Mannen i Den Vita Hatten"
Mycket svenskt, dagen till ära, men ärligt talat finns det inte mycket saftigt att välja på. Men det finns.
Sunday, May 28, 2006
Sophie Zelmani
Jag gillar kvinnans låtar, åtminstone den handfull jag hört. Laddade ner hennes "I'll Remember You" i tron att det var en Dylan-cover, men det visade sig vara ett egetskrivet verk på hög nivå, mycket mysig. Men Zelmanis största låt verkar vara "Oh Dear". Stillsamt, visst, men ruskigt välspelat och en sjuhelvetes "snygg" vers som cirkulerar kring frågorna "Do you ever go out? When was the last time you went out?"
Friday, May 26, 2006
blues för en lördag
lämna nycklarna till bilen hemma ikväll
det kommer bli en lång och blöt natt
de säger att våren är här
det är svårt att tro när himlen är svart
om vi springer hinner vi med bussen
om vi inte gör det gör det ingenting
vi har hela natten på oss
hela natten på oss att driva omkring
släng alla förhoppningar du har
de är bara ännu en hög med bajs
visa mig vägen till jukeboxen
lite depeche mode nu vore nice
jag har jobbet hela dagen på gatan, baby
så ge mig nåt som gör det värt det
vissa nätter är så här
men det är väl nåt du redan vet
jag vill inte slå nån på käften
inte ta bort nån fokus från oss
men det får bli som det blir
om nån alkis börjar slåss
så glöm allt sweet talk du hört
det är bara skitsnack så klart
jag måste hitta en jukebox
lite bob hund nu vore underbart
det kommer bli en lång och blöt natt
de säger att våren är här
det är svårt att tro när himlen är svart
om vi springer hinner vi med bussen
om vi inte gör det gör det ingenting
vi har hela natten på oss
hela natten på oss att driva omkring
släng alla förhoppningar du har
de är bara ännu en hög med bajs
visa mig vägen till jukeboxen
lite depeche mode nu vore nice
jag har jobbet hela dagen på gatan, baby
så ge mig nåt som gör det värt det
vissa nätter är så här
men det är väl nåt du redan vet
jag vill inte slå nån på käften
inte ta bort nån fokus från oss
men det får bli som det blir
om nån alkis börjar slåss
så glöm allt sweet talk du hört
det är bara skitsnack så klart
jag måste hitta en jukebox
lite bob hund nu vore underbart
Thursday, May 25, 2006
65!
Bob fyllde 65 igår. Då är han pensionär alltså. Det firade jag i går med att lyssna på valda låtar ur hans arkiv av låtar, men jag undrar om man inte borde köpt en tårta när man ändå höll på?
I alla fall (när du läser det här): Grattis i efterskott Bob!
I alla fall (när du läser det här): Grattis i efterskott Bob!
Monday, May 22, 2006
Tolvtaktsblues i Schlager
Jag ska ställa upp i schlagerfestivalen nästa år. Eller, jag planerar att göra det som textförfattare. För om Lordi kunde vinna med en hårdrockslåt så ska väl en tolvtaktsblues också kunna vinna?
Först måste jag bara hitta nån som vill tonsätta nån av mina texter. Det här kan ju bara bli succé.
Först måste jag bara hitta nån som vill tonsätta nån av mina texter. Det här kan ju bara bli succé.
Sunday, May 21, 2006
Lordi
Storartat. Lordis "Hard Rock Hallelujah" är Finlands först vinst i Eurovisionsschlagerfestivalen. De har kämpat så länge, och äntligen fick de vinna. Världens bästa folk är finnar. Årets vinnare är Sagan om Ringen-statister.
Politisk Blues #12
Jag vill ha ett jobb, inget marknadspolitiskt program
Jag vill ha ett jobb, inget marknadspolitiskt program
Jag vill försörja mig själv, utan att skammen kravlar fram
Jag ser ett blått parti, vita lögner och röda ögons glöd
Jag ser ett blått parti, vita lögner och röda ögons glöd
De ger dig ingen mjöl när du ska baka ditt leverbröd
Du kan få spela vilken roll du vill, folk kan få kyssa din ring
Du kan få spela vilken roll du vill, folk kan få kyssa din ring
Du kan få vara Bob Dylan eller Toni Savela, jag kan vara ett mellanting
Jag vill ha ett jobb, inget marknadspolitiskt program
Jag vill försörja mig själv, utan att skammen kravlar fram
Jag ser ett blått parti, vita lögner och röda ögons glöd
Jag ser ett blått parti, vita lögner och röda ögons glöd
De ger dig ingen mjöl när du ska baka ditt leverbröd
Du kan få spela vilken roll du vill, folk kan få kyssa din ring
Du kan få spela vilken roll du vill, folk kan få kyssa din ring
Du kan få vara Bob Dylan eller Toni Savela, jag kan vara ett mellanting
Wednesday, May 17, 2006
"Play it fucking Loud!" 40 år
Idag är det 40 år sedan Bob Dylan stod på scenen i Manchester, felaktigen känd som "Royal Albert Hall", och ett av hans forna fans skrek "Judas" åt honom. Ni känner alla till historien. Därför lyssnar jag i dag på "Live 1966" som liveutgåvan heter. Mumma för själen.
"Play it fucking Loud!"
"Play it fucking Loud!"
Tuesday, May 16, 2006
Blonde on Blonde 40 år!
Idag är det 40 år sedan ett av musikhistoriens bästa album släpptes; Bob Dylans "Blonde on Blonde". Ni som har skivan vet redan att det är en studie i bländande melodier, sinnesutvidgande texter och perfekt rock'n'roll. Ni som inte vet, köp skivan omedlbart.
Dagens låtar är således "Visions of Johanna" och "Just like a women". Hell yeah.
Dagens låtar är således "Visions of Johanna" och "Just like a women". Hell yeah.
Blues för Bruce Springsteen
Nu var det några veckor sedan jag skrev den senaste tolvtaktaren. För er som inte vet vad en sån är, klicka här. Den här gången blir humorn lite mer... subtil.
Blues för Bruce Springsteen
De ringer mig på lördagkvällen
säger varför sticker du när saker börjat hända?
De ringer mig på lördagkvällen
säger varför sticker du när saker börjat hända?
Jag säger; Saker har inte hänt
bara för att vinden början vända
Det sägs att när man säljer sin själ
kan man aldrig köpa tillbaka den
Det sägs att när man säljer sin själ
kan man aldrig köpa tillbaka den
Men jag köper tillbaka den
sen så säljer jag den snart igen
Vi tar 113 hem så vi kan ta några öl
baby, den bussen kan vi ta varje kväll
Vi tar 113 hem så vi kan ta några öl
jag sa, den bussen kan vi ta varje kväll
tar vi en öl för mycket
tar jag dig på motell, eller fyllecell
(Om det här var en riktig blueslåt skulle det här komma ett fyra minuter långt gitarrsolo där samma tre toner spelas om och om igen, bara olika snabbt. Sen följer ett munspelssolo med någon som inte kan spela munspel, utan mest bara blåser högljutt så att alla klagar. Det skulle bli ett jättebra solo.)
Vi kan lyssna på Bruce Springsteen
"Darkness on the edge of town"
Det finns inget mörker här ute
Det finns bara en clown
Jag vet att din mamma inte gillar mig
För jag spelar inte i ett rock'n'roll-band
Jag vet att din mamma inte gillar mig
För jag spelar inte i ett rock'n'roll-band
Men hon vet innerst inne, baby,
jag kommer för alltid vara din man
Blues för Bruce Springsteen
De ringer mig på lördagkvällen
säger varför sticker du när saker börjat hända?
De ringer mig på lördagkvällen
säger varför sticker du när saker börjat hända?
Jag säger; Saker har inte hänt
bara för att vinden början vända
Det sägs att när man säljer sin själ
kan man aldrig köpa tillbaka den
Det sägs att när man säljer sin själ
kan man aldrig köpa tillbaka den
Men jag köper tillbaka den
sen så säljer jag den snart igen
Vi tar 113 hem så vi kan ta några öl
baby, den bussen kan vi ta varje kväll
Vi tar 113 hem så vi kan ta några öl
jag sa, den bussen kan vi ta varje kväll
tar vi en öl för mycket
tar jag dig på motell, eller fyllecell
(Om det här var en riktig blueslåt skulle det här komma ett fyra minuter långt gitarrsolo där samma tre toner spelas om och om igen, bara olika snabbt. Sen följer ett munspelssolo med någon som inte kan spela munspel, utan mest bara blåser högljutt så att alla klagar. Det skulle bli ett jättebra solo.)
Vi kan lyssna på Bruce Springsteen
"Darkness on the edge of town"
Det finns inget mörker här ute
Det finns bara en clown
Jag vet att din mamma inte gillar mig
För jag spelar inte i ett rock'n'roll-band
Jag vet att din mamma inte gillar mig
För jag spelar inte i ett rock'n'roll-band
Men hon vet innerst inne, baby,
jag kommer för alltid vara din man
Saturday, May 13, 2006
Moder Jord
Eftersom ingen vettig själ orkat läsa mitt förra inlägg får jag göra en mer koncis bedrift den här gången:
I andra delen av sin radioshow så är Bob Dylan den vassaste tungan och DJ'n som hörts i etern på urminnestider. Senast spelade han inte bara LL Cool J's "Mama said knock you out", utan även också den helt underbara, fantastiska och gudabenådade "Mother Earth" av Memphis Slim. Eric Burdon och War fulländande låten senare i en tiominuter lång cover med titeln "Mother Earth (Blues för Memphis Slim)", komplett med evighetslånga solon på munspel och saxofon. Ett tips för gudarna.
I andra delen av sin radioshow så är Bob Dylan den vassaste tungan och DJ'n som hörts i etern på urminnestider. Senast spelade han inte bara LL Cool J's "Mama said knock you out", utan även också den helt underbara, fantastiska och gudabenådade "Mother Earth" av Memphis Slim. Eric Burdon och War fulländande låten senare i en tiominuter lång cover med titeln "Mother Earth (Blues för Memphis Slim)", komplett med evighetslånga solon på munspel och saxofon. Ett tips för gudarna.
Tuesday, May 09, 2006
Låt oss inte skita på oss -En fri tolkning och en film jag gärna ser vilken dag som helst
Bright Eyes "Let's not shit ourselves" är ett sju minuter långt mästerverk. En låt som har en berättarform som fängslat mig så länge nu, den påminner om nån sorts europeisk film. Vi ser världen från berättarens ögon, sinnesstämningar och korta ögonblickbilder blandas med ilska över en krackelerande omvärld. Mot slutet kommer en vändpunkt och den enda noggrant beskrivna scenen kommer; Uppvaknandet på ett sjukhus efter ett självmordsförsök. Därefter beskrivs Bright Eyes, för jag vill gärna tro att det är han själv som låten handlar om (och även om det inte gör det -skitsamma), förändring. Han har blivit en annan person, olycksbådande kanske en del av det system som han tidigare kritiserat. Det är en film jag vill se vilken dag som helst.
Lägg ner er tid på att lyssna på låten, innan ni läser texten på nätet.
Sen hade jag en kväll med inspiration jag var tvungen att göra mig av med, så jag gjorde nåt så skumt som att översätta låten i fråga... En rätt fri tolkning kan man säga. Nåja, om det gör någon glad ( t ex mig) så publicerar jag eländet:
"Gatorna ekar hånfullt
av dimmigt ljus från sommarnatten
Näsbykvarteret vibrerar
från minnen från det förgångna
Jag cyklar sakta hemåt
Gömd under en stadig fylla
Den här staden har fuckat upp
Mitt huvud
I ett gathörn vid Draggen
Glor barnen på de passerande
Deras framtid är ämnad
åt stordåd och konkurrerande
men nu tjuvsnusar de catch
och spottar på bilarna
varför är de ute såhär sent
Ja, varför är jag det med?
Nu tar alla bandyfarsor
& skickar ungarna ut på isen
Deras barn är nu bara
ett tillskott medaljer i hyllan
medan fyllona i parken
sjunger visor för himmelen
det kommer aldrig bli bättre
än såhär
Så jag har lärt mig att backa
för alla sorters glädje
Jag menar, varför ens le
om du ändå snart ska gråta
och alla ambitioner
leder bara till olycka
Jag läser inte längre NSD
vad är för mening med det?
(Va?)
Jag gick hem från festen
Kostymen var helt skrynklig
Slipsen klämde åt så hårt
Så att jag knappt kunde andas
Så jag stannade i ett dike
Där jag hittade en damcykel
Jag stal den och cyklade
Hem
Min examen är nu tagen
Alla proven har jag skrivit
De där frågorna jag fick
Svarade jag på måfå
När jag står där på traktorflaket
glömmer jag allt jag lärt mig
Men jag fick mitt MVG
Så det är inte mer med det
Jag borde sluta visa fingret
Vara lite mera defensiv
Mot alla moderater i fårakläder
”Arbetarnas nya alternativ”
är deras senaste slogan
De vet lika bra som jag
att även den bara är en lögn
Medan arbetsfömedlarna glänser
där de sitter i sitt luftslott
När man själv har mat på bordet
Lever man rätt gott
Socialbidrag är idag
En förtjänst som alla andra
Men om det ska gälla mig
Så vill jag helst inte, nej
Men aftonbladet och expressen-skit
de är skvallerblaskor utav rang
bara skit som kravlar fram
hoppas alla dokusåpastjärnor dör
when the ship comes in
Friheten krymper dag för dag
Tills ingen länge kan se den
Vi måste snubbla blint
Repetera historien
Men jag orkar bara inte längre nu
Jag stirrar ut över Kalixälven
Allt är skit numera, det finns bara
Blues, åh all blues, jag har fått bluesen
Jag vaknar med lättnad
Mitt täcke ligger nerknölat på golvet
Läppstift över pannan
Jag är i en annan stad nu
Jag hör en röst i rummet
Från en stol vid fönstret
Den hörs avlägset
Tågbiljetten ligger på bordet
Så lycklig, så rätt
Hon lyckas glöda på något sätt
”Du, jag älskar dig ändlöst
mer än jag kan berätta
finns inget som kan förändra detta
du kan göra vad du vill
Men jag hade inte kunnat vänta länge till”
Så fortsätter jag kämpa på
Jag har skaffat mig ambitioner
Det är samma spel
Fast nya marker och personer
Nu tvättar jag mina händer
De har blivit alltför skitiga
Jag har grävit för djupt i all jord
Var fanns den här livslusten
När jag var nerslagen av bryderier
De kröp i mitt skinn som
de för fan ljuvligaste av melodier
Hur tacksam jag är
att blivit del i mysteriet
att älska och att bli älskad
Hoppas att det inte är slut på det än"
Lägg ner er tid på att lyssna på låten, innan ni läser texten på nätet.
Sen hade jag en kväll med inspiration jag var tvungen att göra mig av med, så jag gjorde nåt så skumt som att översätta låten i fråga... En rätt fri tolkning kan man säga. Nåja, om det gör någon glad ( t ex mig) så publicerar jag eländet:
"Gatorna ekar hånfullt
av dimmigt ljus från sommarnatten
Näsbykvarteret vibrerar
från minnen från det förgångna
Jag cyklar sakta hemåt
Gömd under en stadig fylla
Den här staden har fuckat upp
Mitt huvud
I ett gathörn vid Draggen
Glor barnen på de passerande
Deras framtid är ämnad
åt stordåd och konkurrerande
men nu tjuvsnusar de catch
och spottar på bilarna
varför är de ute såhär sent
Ja, varför är jag det med?
Nu tar alla bandyfarsor
& skickar ungarna ut på isen
Deras barn är nu bara
ett tillskott medaljer i hyllan
medan fyllona i parken
sjunger visor för himmelen
det kommer aldrig bli bättre
än såhär
Så jag har lärt mig att backa
för alla sorters glädje
Jag menar, varför ens le
om du ändå snart ska gråta
och alla ambitioner
leder bara till olycka
Jag läser inte längre NSD
vad är för mening med det?
(Va?)
Jag gick hem från festen
Kostymen var helt skrynklig
Slipsen klämde åt så hårt
Så att jag knappt kunde andas
Så jag stannade i ett dike
Där jag hittade en damcykel
Jag stal den och cyklade
Hem
Min examen är nu tagen
Alla proven har jag skrivit
De där frågorna jag fick
Svarade jag på måfå
När jag står där på traktorflaket
glömmer jag allt jag lärt mig
Men jag fick mitt MVG
Så det är inte mer med det
Jag borde sluta visa fingret
Vara lite mera defensiv
Mot alla moderater i fårakläder
”Arbetarnas nya alternativ”
är deras senaste slogan
De vet lika bra som jag
att även den bara är en lögn
Medan arbetsfömedlarna glänser
där de sitter i sitt luftslott
När man själv har mat på bordet
Lever man rätt gott
Socialbidrag är idag
En förtjänst som alla andra
Men om det ska gälla mig
Så vill jag helst inte, nej
Men aftonbladet och expressen-skit
de är skvallerblaskor utav rang
bara skit som kravlar fram
hoppas alla dokusåpastjärnor dör
when the ship comes in
Friheten krymper dag för dag
Tills ingen länge kan se den
Vi måste snubbla blint
Repetera historien
Men jag orkar bara inte längre nu
Jag stirrar ut över Kalixälven
Allt är skit numera, det finns bara
Blues, åh all blues, jag har fått bluesen
Jag vaknar med lättnad
Mitt täcke ligger nerknölat på golvet
Läppstift över pannan
Jag är i en annan stad nu
Jag hör en röst i rummet
Från en stol vid fönstret
Den hörs avlägset
Tågbiljetten ligger på bordet
Så lycklig, så rätt
Hon lyckas glöda på något sätt
”Du, jag älskar dig ändlöst
mer än jag kan berätta
finns inget som kan förändra detta
du kan göra vad du vill
Men jag hade inte kunnat vänta länge till”
Så fortsätter jag kämpa på
Jag har skaffat mig ambitioner
Det är samma spel
Fast nya marker och personer
Nu tvättar jag mina händer
De har blivit alltför skitiga
Jag har grävit för djupt i all jord
Var fanns den här livslusten
När jag var nerslagen av bryderier
De kröp i mitt skinn som
de för fan ljuvligaste av melodier
Hur tacksam jag är
att blivit del i mysteriet
att älska och att bli älskad
Hoppas att det inte är slut på det än"
Chuck Norris Karate Kommandos
http://www.retrojunk.com/details_tvshows/49-chuck-norris-karate-kommandos/
På den här länken är kommentarer överflödiga.
På den här länken är kommentarer överflödiga.
Wednesday, May 03, 2006
Inga sura miner här inte
När jag tipsar om musik då brukar det överhängande bli rätt deppig musik (kolla bara videoklippen från tidigare i bloggen). Jag hade tänkt passa på att slå ett slag för R.E.M's "Losing My Religion" och säga hur både den och Springsteens "Jackson Cage" lyckas kombinera undergångskänsla och svängig rock'n'roll, men istället passar jag på att dra upp lite låtar som åtminstone låter lite positiva:
Statler Brothers "Flowers on the wall"
Något i melodin och banjoplockandet påminner om en liveversion av "Dont think twice, it's alright", men det är inte det som är låtens styrka. Det här är en trevlig sång med den rätta blandningen av humor och allvar, med överhängade andel humor, som dessutom tyckts ramla in genom öronen tack vare rabblandet och det ivriga plockandet.
Traveling Wilburys "Hande me with care"
Supergruppen från sent -80/tidigt -90 var väl mest ett kul sidoprojekt för de inblandade. Men man ska inte underskatta deras glada tounge-in-cheek melodier. Dylans röst (som hade sin jävligaste period just då) ger en lustig kontrast till det annars så välsvarvade soundet, och att höra honom försökta låta som sin bandmedlem Roy Orbinson gjorde på 60-talet i "7 Deadly Sins" är oförglömligt. Men det här är gruppens största bedrift, en allsångsfest från det pastellbleka 90-talet som inte ger oss "Ace of Base"-vibbar. Äntligen.
Sam Cooke "Wonderful world"
Nej, det är inte en cover på Louis Armstrong. Jag har just upptäckt Cookes grejer, och även fast "A Change is Gonna Come" är hans största stund, så ska man inte underskatta klassisk gladsoul.
Lambshop "Being Tyler"
Det här är ett instrumentalt stycke musik. Inte glad i sig, men man blir på bra humör av att höra det. Mer än så behöver man inte säga, förutom att stråkar är väldigt mysiga.
Statler Brothers "Flowers on the wall"
Något i melodin och banjoplockandet påminner om en liveversion av "Dont think twice, it's alright", men det är inte det som är låtens styrka. Det här är en trevlig sång med den rätta blandningen av humor och allvar, med överhängade andel humor, som dessutom tyckts ramla in genom öronen tack vare rabblandet och det ivriga plockandet.
Traveling Wilburys "Hande me with care"
Supergruppen från sent -80/tidigt -90 var väl mest ett kul sidoprojekt för de inblandade. Men man ska inte underskatta deras glada tounge-in-cheek melodier. Dylans röst (som hade sin jävligaste period just då) ger en lustig kontrast till det annars så välsvarvade soundet, och att höra honom försökta låta som sin bandmedlem Roy Orbinson gjorde på 60-talet i "7 Deadly Sins" är oförglömligt. Men det här är gruppens största bedrift, en allsångsfest från det pastellbleka 90-talet som inte ger oss "Ace of Base"-vibbar. Äntligen.
Sam Cooke "Wonderful world"
Nej, det är inte en cover på Louis Armstrong. Jag har just upptäckt Cookes grejer, och även fast "A Change is Gonna Come" är hans största stund, så ska man inte underskatta klassisk gladsoul.
Lambshop "Being Tyler"
Det här är ett instrumentalt stycke musik. Inte glad i sig, men man blir på bra humör av att höra det. Mer än så behöver man inte säga, förutom att stråkar är väldigt mysiga.
Sunday, April 30, 2006
Moneybrother "Brännö Serenad"
Det här framträdandet såg jag på SVT för ett bra tag sen, och när man för en gångs skull får se en annan lysande artist tolka ett verk ur Hellströms repertoar så inser man att 1) Han skriver underbart låtmaterialoch 2)Ingen sjunger Hellström som Hellström
Friday, April 28, 2006
Felhörd Blues
Ni vet alla de där citaten som man tycker är så bra, men så upptäcker man att man hört fel och plötsligt blir citatet inte lika bra. Som när man hör "for christmas get her real drunk" och Dylan sjunger "for christmas get her a real drum" eller när Cohen låter som han sjunger "There's a tree where dogs go to die" när han sjunger "There's a tree where the doves go to die ". Så jag tänkte ta och skriva ännu en tolvtaksblues, med de felhörda replikerna som text, så att de får nån gångs skull får existera i en text. (Jag börjar dessutom få svårt att hitta fler rim till ordet "Full". Nån som har förslag? Dessutom, alla som har en felhörning ni gillar, kommentera, snälla?)
"Jag hörde honom sjunga, men jag visar inte en min
Jag hörde honom sjunga, men jag visar inte en min
Du kan skada någon djupt genom att bjuda på vin
Det finns ett träd där hundar går för att dö
Det finns ett träd där hundar går för att dö
De ligger där tills det börjar falla snö
Jag besöker henne på söndagar för att få mig ett knull
Jag besöker henne på söndagar för att få mig ett knull
Hon ska få en trumpet, och på julafton ska jag supa henne riktigt full
Du kan slåss med barn, du kan slåss med björnar
Du kan slåss med barn, du kan slåss med björnar
Men jag forsätter se visioner av Lillian bland törnar"
"Jag hörde honom sjunga, men jag visar inte en min
Jag hörde honom sjunga, men jag visar inte en min
Du kan skada någon djupt genom att bjuda på vin
Det finns ett träd där hundar går för att dö
Det finns ett träd där hundar går för att dö
De ligger där tills det börjar falla snö
Jag besöker henne på söndagar för att få mig ett knull
Jag besöker henne på söndagar för att få mig ett knull
Hon ska få en trumpet, och på julafton ska jag supa henne riktigt full
Du kan slåss med barn, du kan slåss med björnar
Du kan slåss med barn, du kan slåss med björnar
Men jag forsätter se visioner av Lillian bland törnar"
Thursday, April 27, 2006
Popkul april del II
Blecktrumman
Atlantis har ju gjort några riktigt fräscha dvdutgåvor av filmer som är... låt oss säga förbisedda av den stora publiken. Vissa av filmerna har rätt sjuka och perversa drag har jag förstått, och det gäller till viss grad också Blecktrumman. Den här filmen är helt klart det mest originella jag sett på ett bra tag. En tysk 70-tals film som handlar om en liten kille som slutar växa vid tre års ålder, även fast hans hjärna åldras. Han går hela tiden omkring med en trumma som han slår på, och han har en förmåga att kunna skrika så ljust att glas spricker. Höjpunkterna med filmen är när han har sex med antingen sin fars 16-åriga älskarinna eller med en dvärg. Sen i slutändan är filmen ett oerhört facinerande drama, och även fast första halvan av filmen är bättre än andra så ser man färdigt filmen med en känsla av att fått sett något nytt.
Nya skivinköp
På vaxkupan i Norrköping hittar man typ vilken klassisk skiva som helst för 99 kr. Idag var det Dylans "The Times They Are A-Changing" och Springsteens "The Wild, the young and the E street shuffle" som landade i plastpåsen. Nu kan man äntligen säga att man har alla de riktigt stora och nödvändiga Dylanskivorna. Flickvännen inhandlade en skiva av "The Shins", ett rätt intressant melodiskt indiepopband. Att köpa en ny skiva är fullständig tillfreställelse, att komma ut från skivbutiken innehar nästan samma känsla som efter ett bra ligg. Enda skillnaden är att plånboken känns tunnare när man köpt skivor. (Fast å andra sidan, för vissa är det kanske tvärtom).
Johnny Cash -The Legendarry Suns Recordings 3CD
Igår fick jag denna inte alltför dyra, men likväl ovärdeliga box med låtar från Johnny Cash tid på Sun Records. Allt är inte bra, mycket är väldigt snarlikt, men det finns många guldkorn. Förutom klassiker som "I walk the line", "Hey Porter" och "Folsom Prison Blues" som jag fy och skam inte haft förut i min ägo, så hittade man även lite mer bortglömdt godis som "Train of love", covern på "Cold Cold Heart" och "Blue Train". Mums!
...och rättvisa åt alla
Vissa filmer är ruskigt bortglömda. Filmen med originaltitel "And justice for all" är en Al Pacino film från sent 70-tal som inte förtjänar sitt öde i skymundan. Filmen är en underhållande men mycket mörk historia om det amerikanska rättväsendet. Förutom en rollprestation som sänker båtar från allas vår Pacino så har filmen Lee Strasberg, den gamle Actor Studios-läraren, i en bi-roll som smakar guld. Filmen finns på rätt billiga dvd-utgåvor: Inhandla.
Atlantis har ju gjort några riktigt fräscha dvdutgåvor av filmer som är... låt oss säga förbisedda av den stora publiken. Vissa av filmerna har rätt sjuka och perversa drag har jag förstått, och det gäller till viss grad också Blecktrumman. Den här filmen är helt klart det mest originella jag sett på ett bra tag. En tysk 70-tals film som handlar om en liten kille som slutar växa vid tre års ålder, även fast hans hjärna åldras. Han går hela tiden omkring med en trumma som han slår på, och han har en förmåga att kunna skrika så ljust att glas spricker. Höjpunkterna med filmen är när han har sex med antingen sin fars 16-åriga älskarinna eller med en dvärg. Sen i slutändan är filmen ett oerhört facinerande drama, och även fast första halvan av filmen är bättre än andra så ser man färdigt filmen med en känsla av att fått sett något nytt.
Nya skivinköp
På vaxkupan i Norrköping hittar man typ vilken klassisk skiva som helst för 99 kr. Idag var det Dylans "The Times They Are A-Changing" och Springsteens "The Wild, the young and the E street shuffle" som landade i plastpåsen. Nu kan man äntligen säga att man har alla de riktigt stora och nödvändiga Dylanskivorna. Flickvännen inhandlade en skiva av "The Shins", ett rätt intressant melodiskt indiepopband. Att köpa en ny skiva är fullständig tillfreställelse, att komma ut från skivbutiken innehar nästan samma känsla som efter ett bra ligg. Enda skillnaden är att plånboken känns tunnare när man köpt skivor. (Fast å andra sidan, för vissa är det kanske tvärtom).
Johnny Cash -The Legendarry Suns Recordings 3CD
Igår fick jag denna inte alltför dyra, men likväl ovärdeliga box med låtar från Johnny Cash tid på Sun Records. Allt är inte bra, mycket är väldigt snarlikt, men det finns många guldkorn. Förutom klassiker som "I walk the line", "Hey Porter" och "Folsom Prison Blues" som jag fy och skam inte haft förut i min ägo, så hittade man även lite mer bortglömdt godis som "Train of love", covern på "Cold Cold Heart" och "Blue Train". Mums!
...och rättvisa åt alla
Vissa filmer är ruskigt bortglömda. Filmen med originaltitel "And justice for all" är en Al Pacino film från sent 70-tal som inte förtjänar sitt öde i skymundan. Filmen är en underhållande men mycket mörk historia om det amerikanska rättväsendet. Förutom en rollprestation som sänker båtar från allas vår Pacino så har filmen Lee Strasberg, den gamle Actor Studios-läraren, i en bi-roll som smakar guld. Filmen finns på rätt billiga dvd-utgåvor: Inhandla.
Tuesday, April 25, 2006
via Leonard Cohen
Cornelis gjorde en gång en vacker låt som hette "Till Linneá via Leonard Cohen" där han ömsom drev med Cohens berättarstil och ömsom gjorde en sjuuukt fin visa. Jag tänkte göra nåt liknande. Typ översätta en Leonard Cohen-låt, fast ändå inte. Tänk er följande låt med mörka synthar, kvinnoröster som fyller i allt den mullrande basrösten inte klarar av och det sedvanliga pratandet i takt:
"Jag stred mot flaskan men jag gjorde det full
när mörkret jagade mig föll jag omkull
min navel är röd som ett födelsemärke
jag brände den för din skull
Vattnet i ditt glas luktar som vin
men det smakar som om det vore piss
du letar efter ett ställe att gömma dig på
Först tar vi Karlsborg, sen så tar vi Säivis
Ge tillbaka mina brutna nätter och rum av spegelglas
jag kallar mig för en ängel, men jag är ett as
se upp för inre känslor, de kommer och går
de känns som bly, men är lätta som gas
En zigenare sjunger ouvertyrer med raspig stämma
han har vackra kvinnor i sin tavelram
De är lika nakna som en lagerarbetare
som dansar jitterbug till en melodram
rynka på näsan, känn en stank
luktar det avföring eller lemonad
det kan vara svårt
att avgöra vilket som är vad
Kom över till fönstret och visa mig din hand
vill du bära en mask, så är jag din man
Döden är numer din enda bundsförvant
ni kan räkna dagar och kasta frisbee på en strand
En bitter kyss över din söta kind,
du siktar med kniven men begår ännu en miss
Ta med en termos choklad på din väg
Först så tar vi Karlsborg, sen så tar vi Säivis"
"Jag stred mot flaskan men jag gjorde det full
när mörkret jagade mig föll jag omkull
min navel är röd som ett födelsemärke
jag brände den för din skull
Vattnet i ditt glas luktar som vin
men det smakar som om det vore piss
du letar efter ett ställe att gömma dig på
Först tar vi Karlsborg, sen så tar vi Säivis
Ge tillbaka mina brutna nätter och rum av spegelglas
jag kallar mig för en ängel, men jag är ett as
se upp för inre känslor, de kommer och går
de känns som bly, men är lätta som gas
En zigenare sjunger ouvertyrer med raspig stämma
han har vackra kvinnor i sin tavelram
De är lika nakna som en lagerarbetare
som dansar jitterbug till en melodram
rynka på näsan, känn en stank
luktar det avföring eller lemonad
det kan vara svårt
att avgöra vilket som är vad
Kom över till fönstret och visa mig din hand
vill du bära en mask, så är jag din man
Döden är numer din enda bundsförvant
ni kan räkna dagar och kasta frisbee på en strand
En bitter kyss över din söta kind,
du siktar med kniven men begår ännu en miss
Ta med en termos choklad på din väg
Först så tar vi Karlsborg, sen så tar vi Säivis"
popkul april
Bondock Saints
En bra film, härlig underhållning. Men ibland känns det nästan utstuderat coolt, man har verkligen ansträngt för att det ska vara häftigt, och något coolt ska komma mer naturligt för att det ska funka. Underhållning dock, som sagt. Betyg: 8/10
Neil Young "Living with war"
På fredag lägger Neil ut låtarna från sitt kommande album, "Living with war", på nätet. Samtliga låtar handlar om hur vidrig president Bush är. Folkmetal har Young själv sagt om skivan. Texterna ligger redan ute på officiela hemsidan. Myycket lovande.
Bob Dylan Theme Hour
Har tjuvlyssnat på första delen av Dylans radioprogram. Väl mycket musik, men oj så coolt. Rakbladsrösten leker med våra öron och presenterar allt från Hendrix till Stevie Wonder som om han gjort det hela sitt liv. Det är väldigt mycket Dylan just nu, men han upphör aldrig att förbli lika mystisk och intressant.
Miljonärernas Paradis
Bor man ihop med ett Bröderna Marx-fan så får man se både ett och annat. Detta är deras första långfilm, en bitvis rätt underhållande sak. För att dela upp det enkelt: När Groucho säger saker är det roligt. När Groucho inte säger saker är det inte roligt.
En bra film, härlig underhållning. Men ibland känns det nästan utstuderat coolt, man har verkligen ansträngt för att det ska vara häftigt, och något coolt ska komma mer naturligt för att det ska funka. Underhållning dock, som sagt. Betyg: 8/10
Neil Young "Living with war"
På fredag lägger Neil ut låtarna från sitt kommande album, "Living with war", på nätet. Samtliga låtar handlar om hur vidrig president Bush är. Folkmetal har Young själv sagt om skivan. Texterna ligger redan ute på officiela hemsidan. Myycket lovande.
Bob Dylan Theme Hour
Har tjuvlyssnat på första delen av Dylans radioprogram. Väl mycket musik, men oj så coolt. Rakbladsrösten leker med våra öron och presenterar allt från Hendrix till Stevie Wonder som om han gjort det hela sitt liv. Det är väldigt mycket Dylan just nu, men han upphör aldrig att förbli lika mystisk och intressant.
Miljonärernas Paradis
Bor man ihop med ett Bröderna Marx-fan så får man se både ett och annat. Detta är deras första långfilm, en bitvis rätt underhållande sak. För att dela upp det enkelt: När Groucho säger saker är det roligt. När Groucho inte säger saker är det inte roligt.
Saturday, April 22, 2006
Katten i Brunnen Blues
Lyssnade nyss på "Cat's in the well", ännu en av Dylans lysande tolvtaktarblues. Dansant utav bara helvete. Man baxnar bara av hans sätt att sjunga bryggorna. Jag blev självklart inspirerad till ännu en av mina tolvtaktarbluesar. Så varsegod:
"Katten är i brunnen, och vargen tittar ner
Katten är i brunnen, och vargen tittar ner
När jag tittar upp är vargen allt jag ser
En kanna med öl kostade hundrafyrtio jävla spänn
En kanna med öl kostade hundrafyrtio jävla spänn
Det var helt klart värt det, jag blev full återigen
Allting är bara lögner som tränger fram
Världen har blivit skändad, det är inget annat än en skam
De säger lögner på min tv, det är en gammal drabbad eter
De säger lögner på min tv, det är en gammal drabbad eter
Programmet är vad vi kallar för nyheter
Vargen är i brunnen, och den klättrar långsamt upp
Vargen är i brunnen, och den klättrar långsamt upp
Det du missar med blotta ögat kan du granska med en lupp"
"Katten är i brunnen, och vargen tittar ner
Katten är i brunnen, och vargen tittar ner
När jag tittar upp är vargen allt jag ser
En kanna med öl kostade hundrafyrtio jävla spänn
En kanna med öl kostade hundrafyrtio jävla spänn
Det var helt klart värt det, jag blev full återigen
Allting är bara lögner som tränger fram
Världen har blivit skändad, det är inget annat än en skam
De säger lögner på min tv, det är en gammal drabbad eter
De säger lögner på min tv, det är en gammal drabbad eter
Programmet är vad vi kallar för nyheter
Vargen är i brunnen, och den klättrar långsamt upp
Vargen är i brunnen, och den klättrar långsamt upp
Det du missar med blotta ögat kan du granska med en lupp"
Friday, April 21, 2006
Tell Ol' Bill
Det händer då och då att jag lyssnar på den, Bob Dylans "Tell Ol' Bill", i dagsläget fortfrande hans senaste singel. Jag sitter just nu och söker jobb, en helt omöjlig uppgift by the way, och då dyker den upp i spellistan. "Tell Ol' Bill" är en rätt mysig låt utan några värst utstickande gitarrsolon eller arga vrål. Den kan väldigt lätt passera i bakgrunden som en soft och enkel låt, vilket den egentligen är. Men när man väl tar tid att sätta sig ner och lyssna på den växer den. Det kan ta ett tag att få grepp om hur bra den är. Dylan har gått och blivit mer naturromantisk än nånsin förr, och allt från "your clouds go floatin' by" till "the threes are bare" ger en nostalgisk känsla över det hela. När han sjunger om snöflingor i sitt hår så undrar man inte om det inte är samma Dylan som Joan Baez sjöng om i "Diamonds and Rust".
Som vanligt förklär Dylan gärna texten till en blues om en kvinna, men i slutändan handlar den om samma sak som alla hans låtar nuförtiden: Hans egen sinnesstämning. Dylan är gammal och sjuk, men till skillnad från dödsångesten i "Time out of mind" så har den begynnande nostalgin i "Love and Theft" som sedan resulterat i diverse självbiografier och dokumentärer börjat ge en optimistisk och lägereldsdoftande känsla av gamla goda tider.
Musiken gör sitt. Den sticker som sagt inte ut, men det känns rätt tryggt. När Bob vill göra rocka röven-rock så gör han det, matar oss med ett bluesriff i typ sex minuter och det funkar. Men när han är ute efter det där good ol' timey-känslan från hans barndoms favoritlåtar, tro fan om han inte lyckas skaka fram det.
Minst lika bra som nånsin tidigare lyckas Bob Dylan förena musik och text till en helhet. Läser man texten för sig eller lyssnar på musiken för sig tror jag inte man blir allför imponerad. Försökt citera de där raderna om att "the enemy is at the gate" och plötsligt känns det inte lika kraftfullt. Allt detta fungerar i en symbios. Och vad folk än säger om den där skrovliga rösten, de här låtarna fungerar så bra som de gör tack vare uttalet, fraseringen och skådespelaren/narren som ryms i de där stämbanden.
Ni vet alla att ingen kan sjunga blues som Blind Willie McTell, det börjar bli en klysha i Dylansammanhang. Men lika gärna kan man säga att ingen kan sjunga om hjärtat, om det förgångna eller om ren och skär coolness på samma sätt som Bob Dylan.
Som vanligt förklär Dylan gärna texten till en blues om en kvinna, men i slutändan handlar den om samma sak som alla hans låtar nuförtiden: Hans egen sinnesstämning. Dylan är gammal och sjuk, men till skillnad från dödsångesten i "Time out of mind" så har den begynnande nostalgin i "Love and Theft" som sedan resulterat i diverse självbiografier och dokumentärer börjat ge en optimistisk och lägereldsdoftande känsla av gamla goda tider.
Musiken gör sitt. Den sticker som sagt inte ut, men det känns rätt tryggt. När Bob vill göra rocka röven-rock så gör han det, matar oss med ett bluesriff i typ sex minuter och det funkar. Men när han är ute efter det där good ol' timey-känslan från hans barndoms favoritlåtar, tro fan om han inte lyckas skaka fram det.
Minst lika bra som nånsin tidigare lyckas Bob Dylan förena musik och text till en helhet. Läser man texten för sig eller lyssnar på musiken för sig tror jag inte man blir allför imponerad. Försökt citera de där raderna om att "the enemy is at the gate" och plötsligt känns det inte lika kraftfullt. Allt detta fungerar i en symbios. Och vad folk än säger om den där skrovliga rösten, de här låtarna fungerar så bra som de gör tack vare uttalet, fraseringen och skådespelaren/narren som ryms i de där stämbanden.
Ni vet alla att ingen kan sjunga blues som Blind Willie McTell, det börjar bli en klysha i Dylansammanhang. Men lika gärna kan man säga att ingen kan sjunga om hjärtat, om det förgångna eller om ren och skär coolness på samma sätt som Bob Dylan.
Wednesday, April 19, 2006
03.00
Min favorit av dygnets timmar? 03.00. Det är natt, men ändå snart morgon. Det egentliga skiftet för en ny dag. När klockan är tre på natten och du raglar hemåt fattar du var jag menar.
03.00 är magi. Det konstigaste av alla klockslag.
03.00 är vargtimmen, då din ångest slår emot som mest.
03.00 är den timme du upplever minst i vaket tillstånd, så du kan inte göra något annat än älska den.
Jag ville bara säga det.
03.00 är magi. Det konstigaste av alla klockslag.
03.00 är vargtimmen, då din ångest slår emot som mest.
03.00 är den timme du upplever minst i vaket tillstånd, så du kan inte göra något annat än älska den.
Jag ville bara säga det.
Tuesday, April 18, 2006
Baby Love
Världens mest töntigaste låt, ja kanske det, trots att det är motown (så coolt för alla aftonbldetnöjesskribenterwannabes). Men Supremes "Baby Love" är otrolig härlig. För att låten ska nå sina absoluta höjder, eller för att den överhuvudtaget ska bli något att räkna med, måste man vrida upp volymen HÖGT för att höra basen och känna rytmen. När Diana Ross ömt sjunger "'Till it's hurting me" så blir det dessutom lite, men kanske bara lite, sexigt.
Lyssna på den idag.
Lyssna på den idag.
Saturday, April 15, 2006
några minuter en lördagsnatt
23.48
Jag föreställer mig en person. Han klipper ut dödsannonser från tidningen och hänger upp dem på sitt kylskåp. Inte för den skull att han är självmordsbenägen eller morbid, han bara gillar att titta på dem. Mycket på grund av att de sätter lite perspektiv på hans liv; Det finns alltid de som har det värre. Eller, som han tänker när han är cynisk, att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
23.51
Lugna låtar passar bäst nattetid då man sitter halvnaken, halvfrusen, halvvaken vid datorn i ett kolsvart rum. I bakgrunden hör jag Hennes sovande andetag, en metronom utöver allt förstånd. Lugna låtar, som ofta råkar bli deppiga låtar. Leonard Cohens "One of us cannot be wrong". Detta stillsamma mästerverk, en dekadent viskning av trånad, ett desperat skrik av ångest, suddiga bilder av eskimåer och vansinniga doktorer, ett foto i oskärpa. Bruce Springsteen "Sad Eyes": En besviken refräng i falsett. Jag känner en värme av den där orgeln och den där rösten, en filt. Låten lämnar inga bestående intryck i mig, den är bara en tröst jag inte behöver. Bob Dylan "To make you feel my love": För en gångs skull lite kärlek, ett löfte jag inte vill svika. De där andetagen jag hör från andra sidan rummet ger ett svar på den bön vi alla ber.
00.03
Det är söndag nu. Huvudets spretar inte lika mycket nu, intrycken börjar lägga sig nu. Det är något med sena nätter i mörkret som ger mig ett behov att uttrycka sig. Någon sorts melankoli, en rätt lycklig melankoli. En kreativ höjdpunkt. Jag tror många kan känna samma sak. Det är väl vid den här tidpunkten på dygnet poeter skriver dikter, låtskrivare sånger och konstnären gör skisser. Jag har en vän som tecknar seriefigurs liknande saker, arga ankor med vapen och hundar med muskler. Jag minns alla sidor med figurer som legat på hans skrivbord efter sena nätter. Just nu förstår jag den totala tillfredställningen i en sån produkt. Själv skriver jag. Jag måste skriva för att inte rosta, ju mindre jag skriver desto svårare är det hitta orden och lusten att skriva igen. Men när jag väl glider in i den här känslan igen, känner orden under mina fingrar och behärskar dem så är det som portar som öppnas. Ut flödar en massa skitprat, men fan vad det känns skönt.
00.20
John Prine "Angel from Montgomery", från skivan Souveniers, är som bomull. Jag har inte gjort nånting sen jag steg upp i morse, sjunger han.
00.21
Det har gått ungefär en halvtimme sedan jag började skriva. Jag ska gå och lägga mig nu. Polaroidbilderna i mitt huvud har bleknat till den grad nu att det är onödigt för mig att fortsätta skriva ner dem. Jag sr framför mig en allé jag gick nedför idag. Kvällssol. April. En kyss under träden, en hand på hatten när det blåser och jag skäms för att jag under en kort sekund distanserar mig från allt det här och ser världen i 16:9, widescreen. Men ibland blir livet så vackert att du måste se det med fiktionens ögon för att förstå att det är verkligt. Som när vi gick med hundarna på de där stora fälten, såna där stora fält som vi inte har i K-, i granskogens land. Allting tycks som hämtat ur "Twin Peaks", en hund stirrar ut över landskapet. Jag håller hennes hand hårt. Nu kan ni spela bomullslåtar hur mycket ni vill. Jag ska lägga mig och sova nu. Jag behöver inte sorgefilten i "Sad eyes", eller Leonard Cohens mörka scenerier. Jag har natten och jag har den bästa melodin, den finns på andra sidan rummet. Jag ska lägga mig och lyssa så noggrannt jag kan, lyssna på hennes andetag.
Jag föreställer mig en person. Han klipper ut dödsannonser från tidningen och hänger upp dem på sitt kylskåp. Inte för den skull att han är självmordsbenägen eller morbid, han bara gillar att titta på dem. Mycket på grund av att de sätter lite perspektiv på hans liv; Det finns alltid de som har det värre. Eller, som han tänker när han är cynisk, att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
23.51
Lugna låtar passar bäst nattetid då man sitter halvnaken, halvfrusen, halvvaken vid datorn i ett kolsvart rum. I bakgrunden hör jag Hennes sovande andetag, en metronom utöver allt förstånd. Lugna låtar, som ofta råkar bli deppiga låtar. Leonard Cohens "One of us cannot be wrong". Detta stillsamma mästerverk, en dekadent viskning av trånad, ett desperat skrik av ångest, suddiga bilder av eskimåer och vansinniga doktorer, ett foto i oskärpa. Bruce Springsteen "Sad Eyes": En besviken refräng i falsett. Jag känner en värme av den där orgeln och den där rösten, en filt. Låten lämnar inga bestående intryck i mig, den är bara en tröst jag inte behöver. Bob Dylan "To make you feel my love": För en gångs skull lite kärlek, ett löfte jag inte vill svika. De där andetagen jag hör från andra sidan rummet ger ett svar på den bön vi alla ber.
00.03
Det är söndag nu. Huvudets spretar inte lika mycket nu, intrycken börjar lägga sig nu. Det är något med sena nätter i mörkret som ger mig ett behov att uttrycka sig. Någon sorts melankoli, en rätt lycklig melankoli. En kreativ höjdpunkt. Jag tror många kan känna samma sak. Det är väl vid den här tidpunkten på dygnet poeter skriver dikter, låtskrivare sånger och konstnären gör skisser. Jag har en vän som tecknar seriefigurs liknande saker, arga ankor med vapen och hundar med muskler. Jag minns alla sidor med figurer som legat på hans skrivbord efter sena nätter. Just nu förstår jag den totala tillfredställningen i en sån produkt. Själv skriver jag. Jag måste skriva för att inte rosta, ju mindre jag skriver desto svårare är det hitta orden och lusten att skriva igen. Men när jag väl glider in i den här känslan igen, känner orden under mina fingrar och behärskar dem så är det som portar som öppnas. Ut flödar en massa skitprat, men fan vad det känns skönt.
00.20
John Prine "Angel from Montgomery", från skivan Souveniers, är som bomull. Jag har inte gjort nånting sen jag steg upp i morse, sjunger han.
00.21
Det har gått ungefär en halvtimme sedan jag började skriva. Jag ska gå och lägga mig nu. Polaroidbilderna i mitt huvud har bleknat till den grad nu att det är onödigt för mig att fortsätta skriva ner dem. Jag sr framför mig en allé jag gick nedför idag. Kvällssol. April. En kyss under träden, en hand på hatten när det blåser och jag skäms för att jag under en kort sekund distanserar mig från allt det här och ser världen i 16:9, widescreen. Men ibland blir livet så vackert att du måste se det med fiktionens ögon för att förstå att det är verkligt. Som när vi gick med hundarna på de där stora fälten, såna där stora fält som vi inte har i K-, i granskogens land. Allting tycks som hämtat ur "Twin Peaks", en hund stirrar ut över landskapet. Jag håller hennes hand hårt. Nu kan ni spela bomullslåtar hur mycket ni vill. Jag ska lägga mig och sova nu. Jag behöver inte sorgefilten i "Sad eyes", eller Leonard Cohens mörka scenerier. Jag har natten och jag har den bästa melodin, den finns på andra sidan rummet. Jag ska lägga mig och lyssa så noggrannt jag kan, lyssna på hennes andetag.
Sunday, April 09, 2006
avskedsblues (baserat på Tom Waits "Rubys Arms" -Inspirerat av Totta och Wiehes översättningar)
"jag kommer ta med mig
alla mina kläder
och alla mina barndoms minnen
det enda jag lämnar är mina vänner
och så Hazze-hjälmen
när jag går rakt in i hennes armar
efter allt jag fått genomlida
jag kommer stjäla din morgon
så du för alltid vaknar upp vid min sida
min filt av mörker glider sakta av
och ljuset har just sett mig
håll hårt i mina axlar,
jag kan inte älska dig
mer än vad jag gör
nu
när jag springer rakt in
i hennes armar
du har fått ditt krig att strida
och jag svär vid min grav
med brutna ben
mina armar ska bära dig
tills de går av
när jag säger adjö till det jag känt
för hennes
armars
skull"
alla mina kläder
och alla mina barndoms minnen
det enda jag lämnar är mina vänner
och så Hazze-hjälmen
när jag går rakt in i hennes armar
efter allt jag fått genomlida
jag kommer stjäla din morgon
så du för alltid vaknar upp vid min sida
min filt av mörker glider sakta av
och ljuset har just sett mig
håll hårt i mina axlar,
jag kan inte älska dig
mer än vad jag gör
nu
när jag springer rakt in
i hennes armar
du har fått ditt krig att strida
och jag svär vid min grav
med brutna ben
mina armar ska bära dig
tills de går av
när jag säger adjö till det jag känt
för hennes
armars
skull"
Saturday, April 08, 2006
fel på blogg?
Jag vet inte, men det verkar som om min blogg är obesökbar just nu p.g.a nåt serverfel. Om den är det kommer ingen kunna läsa detta. Därför är detta rätt onödigt. Om jag har fel så är detta bara onödig information. Oh well, nevermind...
Tuesday, March 28, 2006
Mupp-Johnny
Jag vet inte. Ibland tror man att Johnny Cash var stencool livet ut. Och att "Ghost riders in the sky" var bland det coolaste som han spelade in. Men när man ser följande video tvivlar man:
Popkoll mars
Jepp, det här är vad jag har att komma med just nu:
Amadeus -Directors Cut:
Milos Formans film från tidigt 80-tal kan vara bland det bästa som det årtiondet producerade. Såg den i söndags och häpnade över vilket mästerverk det var.
Håkan Hellström "Klubbland":
I stark konkurrans med "Precis som Romeo" är detta senaste skivans bästa låt. Hellström slår sönder gränserna mellan pop, dansmusik och poesi. Aldrig förr har en synthslinga mött sånt litterärt motstånd. När Hellström vrålar "Slutet har just börjat mellan dig och mig" når han en av sina mest sorgligaste stunder. Hellström är verkligen "magisk, men tragisk". "Klubbland" kan i alla fall vara årets låt.
Pat Garreth and Billy the Kid:
Nu har den släppts på dvd, äntligen. Den största orsaken till att jag köpte den var givetvis att Dylan spelar en stor roll i filmen, och att han gjorde den underbara filmmusiken. Att sedan Sam Pekingpah gjort filmen och Kriss Kristofferson spelar huvudrollen är inget minus. Tyvärr håller inte filmen hela vägen, den har sin stunder av briljans, men den blir lite för spretig och dramat lyckas aldrig fördjupa sig. Men en bra film dock, och scenen då "knocking on heavens door" ackompanjerar en döende mans sista andetag är svårförglömmlig. På extramaterialssidan finns dessutom lite godis för oss som är lite förtjusta i Kristoffersons hippiecountry.
Amadeus -Directors Cut:
Milos Formans film från tidigt 80-tal kan vara bland det bästa som det årtiondet producerade. Såg den i söndags och häpnade över vilket mästerverk det var.
Håkan Hellström "Klubbland":
I stark konkurrans med "Precis som Romeo" är detta senaste skivans bästa låt. Hellström slår sönder gränserna mellan pop, dansmusik och poesi. Aldrig förr har en synthslinga mött sånt litterärt motstånd. När Hellström vrålar "Slutet har just börjat mellan dig och mig" når han en av sina mest sorgligaste stunder. Hellström är verkligen "magisk, men tragisk". "Klubbland" kan i alla fall vara årets låt.
Pat Garreth and Billy the Kid:
Nu har den släppts på dvd, äntligen. Den största orsaken till att jag köpte den var givetvis att Dylan spelar en stor roll i filmen, och att han gjorde den underbara filmmusiken. Att sedan Sam Pekingpah gjort filmen och Kriss Kristofferson spelar huvudrollen är inget minus. Tyvärr håller inte filmen hela vägen, den har sin stunder av briljans, men den blir lite för spretig och dramat lyckas aldrig fördjupa sig. Men en bra film dock, och scenen då "knocking on heavens door" ackompanjerar en döende mans sista andetag är svårförglömmlig. På extramaterialssidan finns dessutom lite godis för oss som är lite förtjusta i Kristoffersons hippiecountry.
Friday, March 24, 2006
Bluuues
Var just inne på godissidan youtube.com och tittade på Bob Dylan och Eric Claptons bluesfest i Robert Johnssons "Crossroad blues". Så här fruktansvärt bra är det:
http://www.youtube.com/watch?v=E5JaiCJR12o&search=bob%20dylan
Det är sällan man sett Dylan så glad på scen!
Självklart blev jag inspirerad av så klassisk tolvtaktsblues att jag skriver några verser. Ni får kalla "låten" för "Vägskäls blues":
"Jag gick ner till vägskälet och ställde mig på mina knän
Jag gick ner till vägskälet och ställde mig på mina knän
Bad 'oh lord, fixa mig en biljett bort från norrbottens län'
Saker i min väg, jag gillar inte dem, nej
Saker i min väg, jag gillar inte dem, nej
Jag är som en feminist, bara kulor kan stoppa mig"
http://www.youtube.com/watch?v=E5JaiCJR12o&search=bob%20dylan
Det är sällan man sett Dylan så glad på scen!
Självklart blev jag inspirerad av så klassisk tolvtaktsblues att jag skriver några verser. Ni får kalla "låten" för "Vägskäls blues":
"Jag gick ner till vägskälet och ställde mig på mina knän
Jag gick ner till vägskälet och ställde mig på mina knän
Bad 'oh lord, fixa mig en biljett bort från norrbottens län'
Saker i min väg, jag gillar inte dem, nej
Saker i min väg, jag gillar inte dem, nej
Jag är som en feminist, bara kulor kan stoppa mig"
Tuesday, March 21, 2006
Monday, March 20, 2006
Wednesday, March 15, 2006
I Wanna Be Your Lover
En av Dylans galnaste stunder från -60-talet är givetvis en outtake. Det dröjde till Biograph-samlingen -85 innan den kom ut, och då drunknade den förmodligen i andra outtakes som såg dagens officiella ljus, såsom underbara "Abandonded Love".
Den galna stunden jag pratar om är "I Wanna Be Your Lover". I ett hetsigt mördartempo och en Dylan antagligen speedad på nåt annat än druvsocker stjäl han en gammal Beatles-refräng och gastar:
"I wanna be your lover, baby, I wanna be your man.
I wanna be your lover, baby,
I don't wanna be hers, I wanna be yours"
med sitt omisskännliga sätt att dra ut på konsonanter. Låten är inspelad för "Blonde on Blonde", med älskvärda The Hawks som backupp-band (d.v.s: "The Band"), men texten är galenskaper i äkta Highway 61 Revisited-anda. Mina favoritverser är:
"Well, jumpin' Judy can't go no higher.
She had bullets in her eyes, and they fire.
Rasputin he's so dignified,
He touched the back of her head an' he died"
och
"Well, Phaedra with her looking glass,
Stretchin' out upon the grass.
She gets all messed up and she faints
That's 'cause she's so obvious and you ain't!"
Denna underbara lek med kända som okända mytologiska karaktärer, om de så härstammar från grekisk mytologi eller någon dåtida LSD-bomb, blandas med någon William S. Burroughs liknande ologisk självklar berättarstil. Vissa säger att Dylan kunde nå dessa höjder p.g.a av knarket som han konsumerade, men det är den vanligaste felbedömningen av alla stora rockpoeters begåvning. Man måste födas med ett geni för att kunna påbörja en låt med textraden: "Well, the rainman comes with his magic wand...".
Den galna stunden jag pratar om är "I Wanna Be Your Lover". I ett hetsigt mördartempo och en Dylan antagligen speedad på nåt annat än druvsocker stjäl han en gammal Beatles-refräng och gastar:
"I wanna be your lover, baby, I wanna be your man.
I wanna be your lover, baby,
I don't wanna be hers, I wanna be yours"
med sitt omisskännliga sätt att dra ut på konsonanter. Låten är inspelad för "Blonde on Blonde", med älskvärda The Hawks som backupp-band (d.v.s: "The Band"), men texten är galenskaper i äkta Highway 61 Revisited-anda. Mina favoritverser är:
"Well, jumpin' Judy can't go no higher.
She had bullets in her eyes, and they fire.
Rasputin he's so dignified,
He touched the back of her head an' he died"
och
"Well, Phaedra with her looking glass,
Stretchin' out upon the grass.
She gets all messed up and she faints
That's 'cause she's so obvious and you ain't!"
Denna underbara lek med kända som okända mytologiska karaktärer, om de så härstammar från grekisk mytologi eller någon dåtida LSD-bomb, blandas med någon William S. Burroughs liknande ologisk självklar berättarstil. Vissa säger att Dylan kunde nå dessa höjder p.g.a av knarket som han konsumerade, men det är den vanligaste felbedömningen av alla stora rockpoeters begåvning. Man måste födas med ett geni för att kunna påbörja en låt med textraden: "Well, the rainman comes with his magic wand...".
Tuesday, March 14, 2006
Världens bästa blueslåt?
Jag lyssnar på Robert Johnsson "Sweet Home Chicago" och undrar om inte det här är världens bästa blueslåt? Det svänger utav bara helvete, och då är det här trots allt en akustisk låt från 30-talet!
Wednesday, March 01, 2006
Gone, Baby, Gone
När jag läste Dennis Lehane bok "Gone, Baby, Gone", en ojämn amerikansk thriller fylld med klyschor och visulla actionscener som dock överlevde på ett härligt språk, så sa jag redan från första stund att det här kommer bergis jänkarna att filmatisera. De kommer de säkert även göra med Lehanes mer kända "Patient 67". Lehane är en författare man inte vet var man ska placera. I sistnämnda boken lyckades han göra en fantastist spännande bok, som förstördes av ett värdelöst slut.
I alla fall: För några minuter sedan fick jag höra att "Gone, baby, gone" SKA filmatiseras. Regi: Ben Affleck. Suck. Världen är förutsägbart tråkig ibland.
I alla fall: För några minuter sedan fick jag höra att "Gone, baby, gone" SKA filmatiseras. Regi: Ben Affleck. Suck. Världen är förutsägbart tråkig ibland.
Här Kommer Natten
Pugh! Vem kunde tro att Pugh Rogerfeldt skrivit en av de stora svenska sånger, "Här kommer natten", varje sömnlös natts hymn, varje nattlig längtans poem! Den pampiga refrängen som övergår till falsett, den proggiga elgitarren som gräver gropar i mitt arma huvud, allt detta är underbart. Nu när jag sitter och längar och väntar på Henne så ökar känslorna i låten, de eskalerar i mitt huvud tills jag ser mig själv stående i ett svartvitt -60-tal där jag övertalar Pugh att hon kommer en dag; Och när hon kommer! Lyssna på detta mästerverk från den första rockplattan på svenska, njut, våndas, lev, längta!
"Här kommer natten
kall och underbart lång
här kommer mörkret
dape - dape -dape - da - da -da
När alla sover djupt av dagens förvärv
då kommer natten
dape - dape -dape - da - da -da
När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mig
och när du går
vet jag att du snart är här igen"
"Här kommer natten
kall och underbart lång
här kommer mörkret
dape - dape -dape - da - da -da
När alla sover djupt av dagens förvärv
då kommer natten
dape - dape -dape - da - da -da
När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mig
och när du går
vet jag att du snart är här igen"
Friday, February 24, 2006
dagens låt
Nick Lowe -The Beast in Me
(Förevigad av Sopranos)
The beast in me
Is caged by frail and fragile bonds
Restless by day
And by night, rants and rages at the stars
God help, the beast in me
The beast in me
Has had to learn to live with pain
And how to shelter from the rain
And in the twinkling of an eye
Might have to be restrained
God help the beast in me
Sometimes
It tries to kid me that it's just a teddy bear
Or even somehow managed
To vanish in the air
And that is when I must beware
Of the beast in me
That everybody knows
They've seen him out dressed in my clothes
Patently unclear
If it's New York or New Year
God help the beast in me
The beast in me
(Förevigad av Sopranos)
The beast in me
Is caged by frail and fragile bonds
Restless by day
And by night, rants and rages at the stars
God help, the beast in me
The beast in me
Has had to learn to live with pain
And how to shelter from the rain
And in the twinkling of an eye
Might have to be restrained
God help the beast in me
Sometimes
It tries to kid me that it's just a teddy bear
Or even somehow managed
To vanish in the air
And that is when I must beware
Of the beast in me
That everybody knows
They've seen him out dressed in my clothes
Patently unclear
If it's New York or New Year
God help the beast in me
The beast in me
Thursday, February 23, 2006
Blind Willie McTell
Bluesartisten som Bob Dylan lyfte upp ur skuggorna i sin mästerliga låt betitlad med sångarens namn, "Blind Willie McTell", har gjort en låt som jag ständig och jämnt hör i huvudet. "Death Room Blues". Jag är inget stort fan av hans övriga verk, inte ens "Statesboro Blues", men "Death Room Blues" är någon min absoluta favoritlåt i genren deltablues. Här följer en länk till en hemsida om Blind Willie, och texten till den underbara tolvtaktaren i fråga:
"Tombstones is my pillow, cold grounds is my bed
Tombstones is my pillow, cold grounds is my bed
The blue skies is my blanket, and the moonlight is my spread
Early one morning, death walked into my room
Early one morning, death walked into my room
Oh well it took my dear mother, early one morning soon
She left me moanin' and cryin', moanin' like a turtledove
She left me moanin' and cryin', moanin' like a turtledove
Death walked in and got my dear mother, and the only friend I loved
Mmmm..... eehh....
Cryin' Lord have mercy, and she was the only friend I loved
Ever since my mother died and left me all alone
Ever since my mother died and left me all alone
All my friends have forsake me, people I haven't even got no home
Mmmm... feel like moanin' and cryin'
Mmmm... feel like moanin' and cryin'
Death walked in a got my mother, and that was the only dear friend of mine"
http://www.blindwillie.com/
"Tombstones is my pillow, cold grounds is my bed
Tombstones is my pillow, cold grounds is my bed
The blue skies is my blanket, and the moonlight is my spread
Early one morning, death walked into my room
Early one morning, death walked into my room
Oh well it took my dear mother, early one morning soon
She left me moanin' and cryin', moanin' like a turtledove
She left me moanin' and cryin', moanin' like a turtledove
Death walked in and got my dear mother, and the only friend I loved
Mmmm..... eehh....
Cryin' Lord have mercy, and she was the only friend I loved
Ever since my mother died and left me all alone
Ever since my mother died and left me all alone
All my friends have forsake me, people I haven't even got no home
Mmmm... feel like moanin' and cryin'
Mmmm... feel like moanin' and cryin'
Death walked in a got my mother, and that was the only dear friend of mine"
http://www.blindwillie.com/
Subscribe to:
Posts (Atom)