Jag har alltid varit svag för att sammanfatta saker.
Det är något jag gärna gör nu när året närmar sig sitt slut. Nu har det blivit dags att börja avrunda saker och sluta den cirkel som jag påbörjade vid nyårsafton för snart ett år sedan. Jag har spenderat större delen av de senaste tolv månaderna i Kalix, och nu är det dags för mig att återvända hem igen för att fira en jul i min hemstad. Det har blivit tradition att varje fjärde månad eller så att åka tillbaka dit och se vad som händer eller inte händer på grusvägarna och asfaltsstigarna i mitt kära norrbotten. Även den här gången, precis som i somras vilket känns som en evighet sedan, tar jag med mig Lotten, min vapendragare och sambo. Vi ska ge året en grande finale de sista veckorna i december genom att återse vänner och familj.
Egentligen borde jag ha lagt mig för att sova nu, imorgon kommer bli en lång dag. Jag kommer att vara tvungen att stiga upp tidigt för att hinna med diverse viktiga ärenden, inklusive att boka biljetter till Bob Dylans konsert i Globen som kommer äga rum i slutet av november. Vid tolvtiden ska vi sedan först ta bussen till Stockholm, och kort därefter tåget därifrån till Luleå. Återigen blir det sittplats andra klass djävulskap, vilket jag de senaste fyra fem gångerna alltid ångrat och svurit att aldrig återupprepa. Men va fan, är det något jag inte är så är det konsekvent.
De två senaste veckorna har varit grymt effektiva. För ovanlighetens skull har jag haft nästan varje kväll uppbokad, och det har blivit en hel del festande. Exempelvis har jag festat två fredagar i rad i Linköping, vilket faktiskt har varit väldigt schysst. Första gången blev det utestället Platens där de spelade Doors och Elvis på dansgolvet. Andra gången var nu i fredags då en arbetskompis hade fest i sitt kollektiv. Typ hundra pers dök upp, och det blev lite av en julavslutningsfest för arbetskamraterna på Greenpeace. Det blev en hel del vansinnig fylledans, åtminstone från min sida. Vi har blivit ett grymt tajt gäng där borta i Linköping, alla gillar varandra och stämningen är helt sjukt bra. Samma dag tidigare hade vi åkt till Stockholm för att gå på en föreläsning med andra värvare från Sverige. The big boss Lennart Daleus snackade lite och man fick skaka hand med folk man bara pratat på telefon med tidigare. Jag drabbades av hybris när jag insåg att jag förmodligen var den yngsta personen i rummet, och ändå var arbetsledare. Hybris (vilket betyder att man får överdrivet bra självförtroende kan jag förklara för alla lowlifes med bristade ordförråd innan ni börjar bläddra i era lexikon) är det värsta som kan drabba mig. Det i kombination med att så fort jag hör någon auktoritär chef eller nåt prata så vill jag ha hans jobb, är ganska farligt. En dag kommer det sätta mig i trubbel. Samtidigt siktar jag på att kunna ta mig an så ansvarsfulla arbetsuppgifter så tidigt som möjligt. Fortsätter jag i den här takten kommer jag inom tio år vara statsminister över Sverige.
Vi hade en trevlig mini-jul hos svärföräldrarna i dag. Det kom en hel del ingifta släktingar som passade på att fira innan alla drog på olika håll. Jag fick en Tom Waits dvd i julklapp av Lotten, det var sjukt roligt att få. Den innehöll det klassiska framförandet där en spelat packad Waits sjunger jullåtarna ”Silent Night” och ”Christmas card from a hooker in minneapolis”. Jag önskar jag kunde få ett sånt julkort nångång.
E- har slutat nu och flyttat till Stockholm. Han var en kille på jobbet som började i höstas och vi har blivit riktigt bra vänner. Eller rättare sagt, han verkar vara en sån där kille som blir bra vän med alla han lär känna. Grymt förtroendeingivande och störtskön humor. Han var norrbottning och kom från Piteå, så det förklarar väl en hel del. I helgen fick han låna min bil för att frakta sina grejer till Stockholm, och tidigare i kväll lämnade jag av honom och hans flickvän på resecentrum nere i stan. Jag har alltid svårt för avsked, och även fast vi lär ses igen försöker jag få det så bra men soft som möjligt. Det slutade mest med att vi sa ”Dö inte” till varandra och jag kastade en halvfull red bull burk åt hans håll. En störtskön lirare.
”Tid är en bristvara för mig” säger jag.
”Nja, jag vet inte… Du sa häromdan att du laddat ner alla sju polisskolan filmerna.”
Det känns som om jag packat väskan allt annat än ordentligt för imorgon, men det lär säkert gå bra ändå. Jag packade inte väskan särskilt bra när jag flyttade till Norpan i april, och det var ju det bästa jag gjort. Det roliga är att när vi kommer tillbaka från Kalixresan så är det exakt ett år sedan jag kom till den här stan för första gången, dagen som jag och Lotten slog våra påsar ihop och blev ett par. Det är väl att sluta en cirkel om något? Jag är som jag antydde tidigare en sucker för dramaturgi här i livet, det blir så mycket lättare för mig att skriva ner det i efterhand då, mer dramatiskt det vill säga. (Å andra sidan: Finns det ingen dramaturgi i livet så hittar jag på en…). Det viktiga är i alla fall att jag känner att jag kommit någonstans sen dess. En rätt lång väg faktiskt. Till och med sen jag senast hade vägarna förbi hemstaden i augusti, så har jag nog förändrats litegrann i alla fall. Okej, jag åker fortfarande andraklass sittplats med Connex om jag ska åka genom Sverige, men man kan väl inte bli en helt ny person bara för att man utvecklas?
Nu är det dags för mig att göra det smarta draget och försöka få lite sömn. Den här lägenheten har bara en tendens att vilja få mig att hoppa över något så oviktigt som att sova, det finns alltid något roligt jag vill passa på att hinna med. Just nu kan jag dock bara tänka på den där kebabpizzan de har i Kalix, hur lustigt det än kan låta. Min svaghet för att sammanfatta saker gör sig påmind, men är det nåt jag lärt mig så är det att påbörja saker istället för att avsluta dem. Skitsamma vad jag menar med det. Imorgon åker jag hem igen.
No comments:
Post a Comment