Prine, John Prine!

Jag har återupptagit bekantskapen med en av de mest förbisedda låtskrivarna i modern tid: John Prine. Killen har visst hållit ett stadigt tempo sedan 70-talet men har ändå aldrig fått sitt namn omnämnt bland de andra snubbarna som lyckats blanda en nypa country med det som nu förtiden kallas singer/songwriter och gjort underverk. Prine är i klass med Johnny Cash i fråga om låtskrivare, fast utan bom chicka-bommet, han är en Kriss Krisstofferson med högre lägsta nivå. Jag har bara hunnit lyssna in mig på John Prine, men jag blir bara mer och mer imponerad. Som lyrisist är han fantastisk, en Warren Zevon med mindre spejsade texter. Som sångare är han inte världens största begåvning men han har en mysig och rund ton man gärna sjunker in i.

Bästa inkörsporten till Prine verkar vara hans skiva "Souvenirs" från milleniumskiftet. Det kan säkerligen vara det bästa verket han gjort ifrån sig, även om det handlar om en samling covers av sina gamla låtar. Ungefär som när den sentida Cash spelade in sina klassiker med en ökad dignitet och livserfarenhet, med en äldre ärrad röst. Plötsligt kändes allting mycket mer... verkligt. John Prines låtar är total verklighet.

"Angel from Montgomery" verkar vara John Prines mästerverk. En krypa-in-under-skinnet-ballad som alltid verkar gå hem. 17-åriga flickor till medelålders män kan lyssna på versionen från "Souveniers" och börja längta efter sin Ängel från Mongomery. Det finns otaliga coversversioner på nätet men ingen sjunger den som upphivsmannen... Svärtan, hoppet, historien; Allt tar tag i en och lämnar en omöjligen oberörd. Läs dessa rader, eller allra helst, lyssna på dem:

I ain't done nothing since I woke up today
But how the hell can a person
go on to work in the morning
to come home in the evening
and have nothing to say

Inte en person som nånsin varit fast i att jobba 9-5 tillvaron kan värja sig från dem.

Det finns många andra låtar som han kan skylta med, pricksäkra skildringar av vår värld och samtid. "People puttin' people down" är ingen politisk hymn, men den bekräftar ändå varför världen ser ut som den gör på det enklaste möjligaste sättet. "Sam Stone" är den mest personliga skildringen av Vietnam som jag hört, om den hemvändande Sam Stone som tar till morfinet för att döva smärtan. Refrängen är det mest kraftfulla jag hört på länge!

En sak som slår mig till sist nu när jag lyssnar igenom diverse material av mannen är hans förmåga att använda religiös symbolik utan att lägga fokus på det. Det amerikanska låtskrivandet har alltid brottats med religionen. Bob Dylan har alltid haft bilderna i förgrunden och bakgrunden från bibeln, och var de tydliga så hörde man dem verkligen. När den tydligen icke-religiösa Springsteen ska skildra relationer mellan barn och förälder så har det hetat allt mellan "Adam Raised a Cain" och "Jesus was an only son". Prine låter symboliken komma i en handvändning, hans ängel från Montgomery behöver nödvändigtvis inte vara en av guds änglar, och när han i refrängen till "Sam Stone" suckar att "Jesus Christ died for nothin' I suppose" så gör det fysiskt ont i en. Det blir mer en nån tråkig gudstro, det blir en hint om att världen gått åt helvete, och ett höjt ögonbryn om denna Jesus existerade överhuvudtaget.

Så jag hoppas att ni kollar upp Prine, eller kommenterar om era åsikter om mannen i fråga. Här är några tips på låtar ni bör ha i mp3-mappen förutom tidigare nämna:

"Christmas in Prison"
"The Sound of the speed of loneliness"
"Donald And Lydia"
"Souveniers"
"Blue Umbrella"
"Illegal Smile"