Angående Modern Times

Jag fick ett mejl angående min recension på Modern Times från en kille som kallar sig "Master of my domain". Det här är mitt svar till honom.


Jag hade tänkt besvara ett så här välskrivet och reflekterande brev ordentligt, men med allt jobb och all icke existerande fritid så går det lite som det går... Jag tar därför och besvarar ditt brev lite sådär punkt för punkt, så missar jag inte trådar i ditt resonemang heller

Jag sitter på jobbet och känner precis så håglös som man kan förvänta sig då man säljer sin arbetskraft.

Workingmans blues, aye?

För att få tiden att gå tänka jag kommentera din den där Modern Times recensionen som jag
hittade via (Jävla) DylanClub. Inte för att jag inte håller med dig utan mest för att klockan går så långsamt.
Jag tänkte då närmast på förhållandet Time Out of Mind - Love and Theft - Modern Times. Dessa tre känns helt riktigt lite så där som de tre musketörerna tre ganska olika typer som ändå drar åt samma
håll (Jag tänker inte här på den litterära förlagan utan på den där Disney filmatiseringen). Frågan är dock: När man om trettio år ser tillbaks på Dylans Diskografi. Hur kommer det hela te sig då?
Det är ju som bekannt ännu för tidigt att uttala sig om den franska revolutionens historiska betydelse.


Helt klart: Att prata om Dylans senaste skivor som historiska är lite farligt. Det verkar som man har gjort det ända sedan urminnestider, varje ny skiva sedan -66 är en comeback för honom. De har de kanske också varit många gånger, men det är nog lätt att hamna i samma fälla som med Rolling Stones. Varje ny skiva är enligt kritikernas deras bästa sedan "Tattoo You"! Men när det kommer till det här fallet är det kanske inte för tidigt att ropa hej innan vi kommit över brunnen?


Time Out of Mind skiljer sig ju rent ytligt genom Daniel Lanois som producent, Dylans ältande av sig själv och sin dödlighet och kanske framförallt genom att det var en s k Comeback skiva.
Nittiotalet var lite som åttiotalet fast lite värre. Förutom Good as I been to You och Worlds Gone Wrong var det mest strunt med Unplugged skivan som crescendo. Dylan var ovan vid studion och satt
tydligen och tjura mest. Kanske kommer Historien istället se Time Out of Mind och Polticial World som syskon, förmodligen inte. Faktum är att jag inte kommer på mer argument för det än att Daniel
Lanois var producent och det känns ganska ohållbart. Time out of Mind var beviset på att Dylan är en av de riktigt stora Blues artisterna, skivan kändes som en helhet med nån bergmansk
postmoderninsm som röd tråd.


Jag vill själv inte kalla Time out of mind för en av Dylans bästa skivor som många gör, men jag tycker absolut att det är ett mästerverk. Textmässigt i förstahand, Dylan gjorde verkligen en sammanhållen skiva, vilket egentligen hade varit hans största problem sedan Slow Train Coming, lyckats sätta ihop skivor som känns som en helhet. Något han sedan lyckats med i denna triologi, om vi vågar kalla den det. Egentligen är hela skivan en och samma låt upplever jag. Visst finns det låtar som sticker ut, men ibland när du tänker efter är det svårt att skilja spår som "Can't Wait", "Million Miles" eller "Till I fell in love with you" från varandra. Är det en dålig sak? Jag vet inte. I slutändan är det här en skiva du fick en sinnesstämning av mer än någonting annat.


Love and Theft därimot sprettade åt alla möjliga håll. Dylan och Chaplin brukar ju jämföras, men nån skarpögd rescensent anmärkte på att Chaplin var en mästerlig regisör emedan Dylan som producent
som bäst var medelmåttig. Love and Theft är det tydligaste beviset på detta. Dylan sa själv om jag inte minns helt fel någonting i stil med: "Its like a Greatest hits album without any
hits...(Konstpaus) Yet". Och lite så känns den det finns många bra spår men som skiva...Man vet helt enkelt aldrig riktigt var man ska ta vägen.



Jag tillhör det släkte som gillar L&T. Det är en greatest hits skiva utan hits, men inte över Dylans karriär utan amerikansk musikhistoria. Den här skivan har ALLT! I alla fall allt som gjordes den första halvan avv 1900-talet. Den har blues, country, swing, rock, pop, sån musik som dog ut ungefär när Dylan återuppfan rock and roll 1965... Sedan är det en skiva gjord för att spelas live. Stabila låtbyggen som du kan dansa till eller sjunga med i. Visst spretar den i väg, men den håller åtminstone sig till ett tema textmässigt. Det är liksom Dylanland vi färdas i (dyLand?). Samma ställe vi var på i "Desalation Row", där allt går åt helvete, där karaktärena från Shakespears värld gör saker de absolut inte borde, och där obegripliga livsomsord delas ut till höger och vänster. Parrarellt med det här besöker vi också Dylans barndom, eller rättare sagt en barndom han påstår sig ha haft, en där fiske och att hoppa mellan tågvagnarna var vardag.


Där har du kanske utvecklingen i de olika skivorna. "Time out of mind" var en resa i Dylans inre. Ältande, javisst, men som en äkta bluesmusiker hade han åtminstone humor och snodde hälften från andra blueslåtar. Men man ser hela världen genom hans ögon, det är en Dylan som förstått att "Shit, my time of dyin kanske kommer snart". I "Love & Theft" är vi i en annan värld, dyLandet som sagt, det där stället som kanske speglar vår egen, men som vi i slutändan aldrig kommer förstå. "Modern Times" är dock verkligen verkligheten som de är. Dylan kommenterar inte vad han berättar, sina kärlekshistorier och vansinniga kvinnor beskriver han till höger om vänster, men samhället får bara ett kallsinnigt bekräftande om dess undergång. Allt har gått åt helvete får vi veta.


Modern times därimot är lika skickligt regisserad som någonsin Chaplin. Spåren avlöser varandra på det mest rytmiska vis och dom där sextio nånting minuterna tuffar förbi utan att man en endaste
gång trycker på skip. Det som utmärker detta album är förutom den redan nämnda lysande produktionen (Jag vet att vissa tjatar om soundet och att låtarna inte känns repade men vad väntar dom sig) av
Dylan att han så tydligt söker sig till sina rötter med Rollin' and Tumblin' och Nettie Moore (för att inte nämna Workingman Blues) alla gamla låtar från tiden då Alan Lomax var kung.

Jag tycker skivan är lysande producerad och samspelad. Den har ett mjukt, sammanhållet sound, väldigt live och äkta. "Love and Theft" var en skiva med låtar att SPELA live, medan "Modern Times" låter som Dylan SPELAR live. I slutändan tror jag också att Dylan kommenterar samtiden på det bästa sätt han kan, genom att berätta om det som det vore dåtiden. Ett beprövat trick, men va fan, det fungerar.


Vad mitt resonemang går ut på har jag glömt då jag mellan varje mening varit tvungen att springa iväg för att utföra nån tillsynes menlös syssla, jag kan dock säga att jag aldrig kommer vara tvungen
att ge mig på en rescension av skivan utan kommer helt enkelt länka till din blogg. Den kanske inte är i Allmusic.com:s klass men nog nära Mojo och Rolling Stones. Hästlängder förbi Aftonbladet.


Jag tackar och bugar. Mitt ständiga problem är att kunna begränsa mig, och att sluta diskutera. Så därför är Dylananalyserandet ett perfekt hobby. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Jag lyssnar på den nya skivan varje dag och hela tiden poppar nya saker upp. Nya vinklar, nya självklarheter. Vissa människor nöjer sig inte förrän de löst gåtan. Vi vill hitta svaret, förstå, låta pusselbitarna falla samman. Men i slutändan skapar vi bara två nya gåtor för varje nytt svar. Där någonstans är jag fången just nu. Okej, jag skulle kunna ägna mig mer åt världsproblem, politik eller miljöpolitik (jag jobbar trots allt åt Greenpeace), men i slutändan ägnar jag mig åt något mycket "obetydligare", men desto mer oändligt. För när allt kommer omkring, så finns det nog inga svar. För i helvete... Vad var ens frågan?

By the way, den här diskussion hamnar på min blogg....