Modern Times -En recension

Ska jag säga något tråkigt om Modern Times -Bob Dylans första skiva på fem år och allt det där ni redan vet- så är det att den är nästan precis som jag väntat mig efter att ha hört förhandsnacket. En skiva med några countrybluesrökare, ingen lika rivig som nåt från "Love & Theft", ballader att croona med i, vissa med samma mörka allvar som det på "Time out of mind" och andra med samma lätta swingtempo som på tidigare nämna skiva om kärlek och stöld. Bob Dylan är tröttare och äldre nu, han sjunger inte ut lika högt som han gjort på dessa två föregående skivor som är de enda jag kan jämföra med, och tempot blir aldrig riktigt högt.

Men det här är bara om man vill kritisera någonting, för när allting kommer till kritan är "Modern Times" Dylans tredje mästerverk på rad. En blivande klassiker i hans imponerade diskografi. En rent ut sagt cool skiva, cool på det där sättet man inte trodde att skivor var längre.

Den till första anblick reaktionära titeln säger mycket om "Modern Times". Inte är det bara en lite ironisk titel eftersom utformandet bakom låtarna har mer att göra med 50-talet än dagens tidsåldrar, men det tyder också på en av låtskrivarens mest samhällskommenterade album på ett bra tag. Vissa tycker om att analysera Dylans låtar textrad för textrad. Jag tror att det är farligt och vill hellre sugas in i den atmosfär som här uppstår.

Det går verkligen att säga att det här är den avslutande delen i Bob Dylan triologi som påbörjades med tidigare nämnda "Time Out of Mind" och med "Modern Times" så avslutas nu den här sagan som mer än nåt annat arbetat emot begreppet "Tid". Jag vet aldrig när en låt utspelar sig på "Modern Times", vem det här historien berättas av eller om, men det känns ändå inte så viktigt. Musikaliskt sett tas svängarna ut så mycket att man inte riktigt bryr sig i slutändan. Det här är en av de Dylanskivorna där jag lyssnat nästan mer på musiken än texterna, på rytmiken i sångarens brustna röst, och ändå hela tiden slagits av den ena magnifika forumeleringen efter den andra. Det är nästan som om man inte kan kontrollera sitt eget lyssnade med en sådan här skiva, det är svårt att hinna analysera när man sveps in i historierna, pianona och refrängerna på det här sättet.

Jag ska försöka kommentera skivan spår en efter en, det är svårt att utelämna någon av dem:


Thunder On The Mountain
Det här med att stampa av med en klappa-händerna-blues, det är något som Dylan har koll på. Den här låtens entre påminner mycket, inte bara musikaliskt, om hur han inleder sina spelningar med "Maggies Farm" nuförtiden, du hinner inte förbereda dig innan han rabblar orden i ditt öra och du vet inte om du ska dansa till musiken eller lyssna på hans redogörelse om världens tillstånd. Så här ska äkta bluesrock låta.

Sprit on the water
Som en "Bye and Bye", fast åtta minuter lång och med ett munspelssolo som låter som nåt han spelar live nuförtiden. Smeker öronen. Jag känner att den här låten kommer växa och melodin är jättemysig, men än så länge är den inte någon av skivans starkaste spår.

Rollin' and Thumblin'
Låten känns som den heter. En sex minuters doktoravhandling i hur Dylan får det att svänga. Jag trodde inte att någon skulle skriva en tolvtaksblues igen värd namnet. Jag är överbevisad. Skivans roligaste låt: This woman so crazy, I swear I ain't gonna touch another one for years

When the deal goes down
Tja... Balladerna på den här skivan behöver växa, och de gör de lyssning för lyssning, och jag tror ändå helt klart att den här låten i slutändan kommer bli mer än mysig musik att valsa till med flickvännen i vardagsrummet.

Someday baby
Skivans rocklåt. Mycket uppåtsång, men det hinner du inte höra. Jag har inte hunnit lyssna på texten nånting, jag har varit fullt upptagen med att digga rock and rollen. Men ärligt talat är låten en väntan på:

Workingmans Blues #2.
Skivans första riktiga mästerverk. Det här är stort. Jag pendlar mellan att höra den politiska Dylan i "North Country Blues" och historieberättaren i "Cross' The Green Mountain" och en ny Dylan som sjunger över oöverträffliga melodier, som för en gång skull strävat efter perfektion. Den här låten är bland hans 10 bästa från de senaste 15 åren.

Beyond The Horizon
Swingballad igen, skivans svagaste sådan. Men det är i alla fall bland det mest romantiska denna har skrivit på ett bra tag. Beyond the horizon, at the end of the game/ Every step that you take, I'm walking the same

Nettie Moore
Det andra mästerverket. Jag blv helt paff när jag hörde låten första gången. Den fångar ens uppmärksamhet till 100%, det är svårt att föreställa sig var låten är på väg... Och sen kommer refrängen. Sedan är du fast. Det här känns som en outtake från "Time out of mind" som inte kom med på grund av att den hade för mycket hopp i sig. Min slutgiltiga känsla när jag hört stråkarna i bakgrunden och bastrumman är att jag vill fälla en tår. Det är så vackert.

The Leeve's Gonna Break
Ska man vara sån kan man säga att det här är en "High Water" att dansa till. Jag tror inte på folk som säger att detta skulle handla om orkaner i New Orleans, jag lutar mer mot en klassisk blues med undergångskänsla, rockabillygitarrsolon och samhällskritiska kommentarer. Tolvtaksverser här återigen, och Dylan är alltid lika rolig i dessa.

Nu närmar vi oss avslutningen på skivan. Om undergången var ett åtminstone textmässigt tema i förra låten så kommer det slå till med full kraft snart.

Aint' Talkin'
Tja, var ska man börja? Det är svårt att beskriva en djupdykning ner i skiten. Bob Dylan har skrivit många episka avslutande låtar, men det här är nånting speciellt. Jag glömmer bort alla tidigare låtar på skivan när jag hör detta...

The human heart an evil spirit can dwell
I am a-tryin' to love my neighbor and do good unto others
But oh, mother, things ain't going well

Det här är så apokalyptiskt det bara kan bli. Det är mörkt, jag blir nästan paranoid. Kraften i raderna, musiken och det där tredje som uppstår är överallt. Du kan inte undfly det. Tankarna går till "Highlands", för här fortsätter Dylan traska runt i världen och berätta om djävulskapet han ser. Men han färdas inte på trygga stadsgator längre, han beställer inte kokta ägg på ett café. Istället stirrar han ner i helvetets eldar. Det här är en Bob Dylan som slaktar sina fiender om han hittar dem sovandes, som hämnas sin far innan han tar ett steg bakåt och som fortsätter vandra djupare in i vansinnet. När låten slutar brinna, bränna hål och lemlästa den sista gnistan ljus, då är du utmattad. Så fort högtalarna tystnar sitter du kvar i förskräckelse och med förvirrade tankar. Du skakar på huvudet och trycker på "Play" igen. Du vill befinna dig vid världens slut tillsammans med Mr.Dylan igen och igen och igen.