Jag föreställer mig en person. Han klipper ut dödsannonser från tidningen och hänger upp dem på sitt kylskåp. Inte för den skull att han är självmordsbenägen eller morbid, han bara gillar att titta på dem. Mycket på grund av att de sätter lite perspektiv på hans liv; Det finns alltid de som har det värre. Eller, som han tänker när han är cynisk, att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
23.51
Lugna låtar passar bäst nattetid då man sitter halvnaken, halvfrusen, halvvaken vid datorn i ett kolsvart rum. I bakgrunden hör jag Hennes sovande andetag, en metronom utöver allt förstånd. Lugna låtar, som ofta råkar bli deppiga låtar. Leonard Cohens "One of us cannot be wrong". Detta stillsamma mästerverk, en dekadent viskning av trånad, ett desperat skrik av ångest, suddiga bilder av eskimåer och vansinniga doktorer, ett foto i oskärpa. Bruce Springsteen "Sad Eyes": En besviken refräng i falsett. Jag känner en värme av den där orgeln och den där rösten, en filt. Låten lämnar inga bestående intryck i mig, den är bara en tröst jag inte behöver. Bob Dylan "To make you feel my love": För en gångs skull lite kärlek, ett löfte jag inte vill svika. De där andetagen jag hör från andra sidan rummet ger ett svar på den bön vi alla ber.
00.03
Det är söndag nu. Huvudets spretar inte lika mycket nu, intrycken börjar lägga sig nu. Det är något med sena nätter i mörkret som ger mig ett behov att uttrycka sig. Någon sorts melankoli, en rätt lycklig melankoli. En kreativ höjdpunkt. Jag tror många kan känna samma sak. Det är väl vid den här tidpunkten på dygnet poeter skriver dikter, låtskrivare sånger och konstnären gör skisser. Jag har en vän som tecknar seriefigurs liknande saker, arga ankor med vapen och hundar med muskler. Jag minns alla sidor med figurer som legat på hans skrivbord efter sena nätter. Just nu förstår jag den totala tillfredställningen i en sån produkt. Själv skriver jag. Jag måste skriva för att inte rosta, ju mindre jag skriver desto svårare är det hitta orden och lusten att skriva igen. Men när jag väl glider in i den här känslan igen, känner orden under mina fingrar och behärskar dem så är det som portar som öppnas. Ut flödar en massa skitprat, men fan vad det känns skönt.
00.20
John Prine "Angel from Montgomery", från skivan Souveniers, är som bomull. Jag har inte gjort nånting sen jag steg upp i morse, sjunger han.
00.21
Det har gått ungefär en halvtimme sedan jag började skriva. Jag ska gå och lägga mig nu. Polaroidbilderna i mitt huvud har bleknat till den grad nu att det är onödigt för mig att fortsätta skriva ner dem. Jag sr framför mig en allé jag gick nedför idag. Kvällssol. April. En kyss under träden, en hand på hatten när det blåser och jag skäms för att jag under en kort sekund distanserar mig från allt det här och ser världen i 16:9, widescreen. Men ibland blir livet så vackert att du måste se det med fiktionens ögon för att förstå att det är verkligt. Som när vi gick med hundarna på de där stora fälten, såna där stora fält som vi inte har i K-, i granskogens land. Allting tycks som hämtat ur "Twin Peaks", en hund stirrar ut över landskapet. Jag håller hennes hand hårt. Nu kan ni spela bomullslåtar hur mycket ni vill. Jag ska lägga mig och sova nu. Jag behöver inte sorgefilten i "Sad eyes", eller Leonard Cohens mörka scenerier. Jag har natten och jag har den bästa melodin, den finns på andra sidan rummet. Jag ska lägga mig och lyssa så noggrannt jag kan, lyssna på hennes andetag.
No comments:
Post a Comment