Det var så kul att skriva tolvtaktsblues i lördagsnatt så jag måste göra det igen. Det finns en otrolig tillfredställelse med att författa såna där fejkade visdomsord som lätt uppstår i såna. Konceptet är enkelt: Först upprepar man en till synes meninglös textrad två gånger innan man skriver ett svar och förlösande tredje rad, som i många fall inte är nåt annat än humbug. Tidigare skrev jag att "Den som hör trumman högst, är han som slår på den". Vad fan betyder det egentligen? Vill man så kan man få det och vara en ganska smart sanning om självcentrering, men man kan likaväl ta det för vad det är: Humor och ordlekar. Hoho, jag älskar verkligen blues. Hela dess mytologi med tåg, döden och "Girl, you've done me wrong". Alltså: Här följer "Blues för måndag, lunchtid"
"Dagens lektion blir nonsens, den kommer inte vara till nån nytta alls
Dagens lektion blir nonsens, den kommer inte vara till nån nytta alls
En gång var jag en grabbhalva, nu skriker jag för full hals
Om två dagar tar jag tåget, and girl then I'm on my way
Om två dagar tar jag tåget, and girl then I'm on my way
Men det kanske inte blir jag som tar tåget, utan tåget som tar mig
Tiden den går långsamt och jag känner rastlösheten nu
Tiden den går långsamt och jag känner rastlösheten nu
Klockan ger mig blues varje dag mellan halv åtta och tio i sju
Nu klämmer vi in en brygga
innan en sista vers
Den som letar efter det trygga
överlever sällan en riktig pärs
Robert Johnson sålde sin själ, jag rear ut mina gympadojor
Robert Johnson sålde sin själ, jag rear ut mina gympadojor
Den som säger sig vara fri, går oftast omkring i handbojor"
No comments:
Post a Comment