Håkan Hellström, Live i Norrköping 06-11-02

Jag såg mitt livs första konsert med Håkan Hellström igår. Jag har tidigare bara sett honom framföra två låtar akustiskt på Storsjöyran förra året, då jag också fick tillfälle att skaka hand med honom och utbyta några ord då jag upplyste honom om min åsikt som den bästa just nu svenska artisten, för att inte säga låtskrivare. Men hel konsert var någonting annat, någonting jag väntat på ända sedan jag hörde debutalbumet när den kom ut på skiva sent 90-tal. Ända sedan dess har jag varit fast i hans musik, inhandlat varje studioskiva och EP. Jag älskade debutskivans vansinnestempo och crazy lyrik, men uppskattar lika mycket hans sentida mer mogna äventyr där han nått oanade poetiska höjder. Hellströms rykte som liveartist har alltid varit väl ansett, och igår fick jag detta bevisat för mig.

Det var helt otroligt, det är den bästa sammanfattning jag kan göra. En extatisk fest med djup, dans och underbar livemusik. Hans band är så otroligt samspelta och kan åstakomma alltifrån bluesig soul till rasande pop. Jag är nästan glad över att Håkan slängt sjömanströjan och istället exprimenterat med Evert Taubes 30-tals garderob. Hans skjorta går sönder och blir genomskinlig av svett redan i öppningslåten, en energisk "Klubbland" med lika mängder synth som samba. Sedan fortsatte setlisten med klassiker och åter klassiker, alltifrån hjärtskärande vackra "Gårdakvarnar och Skit" till ett medley av svettiga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Ramlar". Det var svårt att inte jubla före och efter varje låt, topparna var oräkneliga.

Extranummrena var resa stegvis bakåt i tiden där varje ny låt toppade den ena om än inte framförandemässigt så åtminstone vad gäller kvantiten av gåshud. Efter att publiken ropat upp grabbarna på scen igen så tog Håkan upp gitarren och kickade in i "Hurricane Gilbert". Blickarna som han utbytte i en gitarrduell med gitarristen Gilbert som låten handlar om skar som eld och fyllde hela lokalen. Därefter bjöd han på kvällens sista riviga låt; "Kom igen Lena" som nästan blivit synonym med hans namn. Så när publiken fått dansa lös för sista gången den här kvällen så satte sig sångaren, en svettig segrare, och berättar en lång monolog om mellanstadiekåthet. Det må ha varit förutsägbart, men ändå fruktansvärt vackert då han avslutar endast ackompanjerad av ett piano, sjunger "Nu kan du få mig så lätt". När vi börjar stappla ut från konserten efteråt så känns konserten redan som en legendarisk musikhändelse i Norrköpings historia, i alla fall för nyivigda konsertlokalen Flygeln.

Publiken bestod till hälften av popflickor som förmodligen lyssnade på Spice Girls när Hellström släppte sin första singel, för att inte säga alla poppojkar, och det känns som de missat mognadsprocessen som sångaren själv gått igenom på senare år och själva fastnat i träsket av mascara, randiga tröjor och en framtvingad aura av missförståddhet. Dessa personer i fråga var nog förmodligen konsertens enda nackdel, men då är jag en legitimerad cyniker också....

Om ni frågar mig vad som var konsertens höjdpunkt var det odiskutabelt den undangömda "Det är så jag säger det". Kvällen till ära blev den här pianoballaden så episk den bara kan bli, och i det mest sorgsna av saxofonsolon så börjar Hellström gråta ut "Tala till mig! Tala till mig" in i saxofonen, och då plötsligt förvandlas låten till en balladversion av Eldkvarns "Kärlekens tunga". Det är så att hjärtat börjar dunka i en annan takt.... Plötsligt bryter han tillbaka in i "Det är så jag säger det" och låten är fullbordad.

Efteråt tvekar jag på om detta inte är DEN bästa konserten jag sett i mitt liv, den brottats helt klart med Dylans insats i Göteborg förra året. I vilket fall som helst: En underbar kväll i mitt liv.