Det är inte ett hus... Det är ett hem

På hopptornen lyser det små hängande ljus i form av istappar.

När jag sitter här och skriver, bakom det högst temporära bygget för tangentbord och mus, så slänger jag då och då ut en blick ut genom fönstret. Då ser jag hopptornen och dess vackra utsmyckningar längst deras tak… De torn som jag pratar om är två höghus några hundra meter ifrån vårat hus, de kallas för hopptornen eftersom de råkar vara norrköpings populäraste plats för självmord. Orsaken till det är för att det, åtminstone förut, varit ett tillhåll för folk med rätt kass social standard, och det är väl den misären som fått dem att välja att ta ett djupdyk från trettonde våningen.

Vi har alltså flyttat in i vår egen lilla lägenhet nu i fredags. Det känns helst enkelt väldigt härligt. Nu så har vi också efter några dagars slit lyckats få ordning på stället, och alla kartonger vilar någotsånär tryggt i källarförrådet. Jag har skrivit förr om det här stället, men jag har inte haft en aning tidigare om hur mysigt min och min flickväns första lägenhet skulle bli. Det är snyggt inrett och jag har halva kylskåpet fullt av öl. Nu känns det verkligen som att man börjat luffa runt i utkanterna av vad det innebär att vara vuxen; Jag har körkort, jag har jobb, jag har lägenhet, jag har matchande bordsdekorationer, jag har ett stadigt förhållande och jag har mat på bordet när jag kommer hem efter en lång dag av knegande. Att jag sedan har en chokladkalender förstör lite av helhetsintrycket.

Jag hade haft planer på att sluta jobbet på Greenpeace nu till mitten av december, men efter lite övervägande och en mindre löneförhöjning lät jag det vara. Så praktiskt taget direkt efter årsskiftet är det dags igen för att dra på sig den blåa jackan och ge sig ut i kylan. Inte för att vi har så mycket kyla just nu, det här är nog den varmaste decembermånaden jag någonsin upplevt. Det har inte varit under fem plusgrader dagtid på jag vet inte hur länge. Klimatförändring, javisst, jag vet allt om det bajset och hur viktigt det är att vi gör någonting emot det, men visst är det skönt med lite värme just nu!

Det finns ett grymt citat i Dylans ”The ballad of Frankie Lee and Judas Priest” (Ja, det är där hårdrockbandet fått sitt namn ifrån) som vi tänkt skriva ut och hänga upp på ytterdörren. Om jag ska sammanfatta det viktiga i det citatet så lyder det ”It’s not a house… It’s a home”. Det är ingen lägenhet, det är ett hem. Det är lite så det ska kännas.

Om inte ens två veckor åker vi upp till Kalix. Ruskigt roligt det kommer bli. Innan dess är det mycket som ska hinnas med, några fester, mycket som behöver fixas på jobbet och lite brädspelskvällar med folk man lärt känna. Känns bra att fått upp tempot litegrann igen, det har vart lite slött i några veckor nu. Men nu så är det åka av som gäller. Håll i hatten, nu åker vi, som Harald Treutiger skulle ha sagt.

Vredens Druvor är förövrigt en grymt bra film som jag hade turen att se för ett tag sen. Tom Joad är en sån där kille man inte glömmer.

Så nu får man alltså ställa om sig till ett liv ute i förorten. Ett liv med buss 113 när man ska in till stan (om man inte vill gå den tio minuter långa promenaden), ett liv där man får snåla lite extra för att få ekonomin att räcka till (om man inte sparar på att köpa den LP-spelaren i slutet av månaden vill säga) och ett liv där man kan känna sig helt och hållet ansvarig över sig själv. Det är inget annat än soft...