Tell Ol' Bill

Det händer då och då att jag lyssnar på den, Bob Dylans "Tell Ol' Bill", i dagsläget fortfrande hans senaste singel. Jag sitter just nu och söker jobb, en helt omöjlig uppgift by the way, och då dyker den upp i spellistan. "Tell Ol' Bill" är en rätt mysig låt utan några värst utstickande gitarrsolon eller arga vrål. Den kan väldigt lätt passera i bakgrunden som en soft och enkel låt, vilket den egentligen är. Men när man väl tar tid att sätta sig ner och lyssna på den växer den. Det kan ta ett tag att få grepp om hur bra den är. Dylan har gått och blivit mer naturromantisk än nånsin förr, och allt från "your clouds go floatin' by" till "the threes are bare" ger en nostalgisk känsla över det hela. När han sjunger om snöflingor i sitt hår så undrar man inte om det inte är samma Dylan som Joan Baez sjöng om i "Diamonds and Rust".

Som vanligt förklär Dylan gärna texten till en blues om en kvinna, men i slutändan handlar den om samma sak som alla hans låtar nuförtiden: Hans egen sinnesstämning. Dylan är gammal och sjuk, men till skillnad från dödsångesten i "Time out of mind" så har den begynnande nostalgin i "Love and Theft" som sedan resulterat i diverse självbiografier och dokumentärer börjat ge en optimistisk och lägereldsdoftande känsla av gamla goda tider.

Musiken gör sitt. Den sticker som sagt inte ut, men det känns rätt tryggt. När Bob vill göra rocka röven-rock så gör han det, matar oss med ett bluesriff i typ sex minuter och det funkar. Men när han är ute efter det där good ol' timey-känslan från hans barndoms favoritlåtar, tro fan om han inte lyckas skaka fram det.

Minst lika bra som nånsin tidigare lyckas Bob Dylan förena musik och text till en helhet. Läser man texten för sig eller lyssnar på musiken för sig tror jag inte man blir allför imponerad. Försökt citera de där raderna om att "the enemy is at the gate" och plötsligt känns det inte lika kraftfullt. Allt detta fungerar i en symbios. Och vad folk än säger om den där skrovliga rösten, de här låtarna fungerar så bra som de gör tack vare uttalet, fraseringen och skådespelaren/narren som ryms i de där stämbanden.

Ni vet alla att ingen kan sjunga blues som Blind Willie McTell, det börjar bli en klysha i Dylansammanhang. Men lika gärna kan man säga att ingen kan sjunga om hjärtat, om det förgångna eller om ren och skär coolness på samma sätt som Bob Dylan.