Toni sammanfattar 2009

Det finns fler traditioner värda namnet i det här landet än att se Kalle Anka på julafton och att bli dretfull på nyårsafton. För att nämna två exempel.

En av dem, som jag misstänker inte uppmärksammas särskilt mycket av någon annan än undertecknad, är att jag vid nyårskiftet skriver en text som jag kallar "Toni Sammanfattar 200..nånting". Detta har jag gjort sedan 2003, då jag alltså bara var sexton år gammal. Sedan 2005 har jag publicerat denna sammanfattning här på bloggen.

Det är ju lite av en trend just nu att folk inte bara försöker pränta ner deras djupsinniga tankar om 2009. Nej, eftersom det är dags för ett nytt årtionde så ska ju alla förståsigpåare komma med fantastiska insikter om 00-talet. Jag väljer att bara nämnde det i marginalen.

2009 alltså. Det har varit ett dramatiskt år. Myckar har hunnit hända och förändrats. Jag själv, till exempel. Så här skrev jag i förra årets sammanfattning:

Jag vet de facto inte vad jag gör och befinner mig nästa nyårskifte. Min folkhögskoletid har tagit slut. Kommer jag jobba? Studera igen? Vara arbetslös? Och den stora frågan: Var kommer jag bo? Det ska bli otroligt spännande att hur det slutar.

Året började i Helsingborg. På en bänk med J- och M- i centrum av staden såg vi nyårsraketerna gå i skyn. Gatorna var rökfyllda. "Fan grabbar", minns jag att jag sa, "det här kommer bli ett bra år". Sedan åkte jag tillbaka till Molkom Folkhögskola för min sista termin.

Början av terminen blev rätt sunkig. Minst sagt. Var med om lite tråkiga grejer med tråkiga människor. Januari var en tuff månad. Sånt som händer.


Sedan kickade en fin vår igång. Det var slutet på min tid på Molkoms Folkhögskola. Den här våren försvann åt ett projekt som jag snurrade in mig fullständigt i: "Tag Plats"! En kortfilm på åtta minuter som ärligt talat inte blev en femtedel av vad den borde blivit. Jag skyller inte på någon förutom mig själv. Men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Det hela kulminerade under tre dagar i Nora som jag aldrig ska glömma. En fantastisk inspelning med rälsbussar till vänster och gamla stationshus till höger. Där i mitten hittade vi de underbara klasskamrater som följde med och en skön lirare på 60+ som hette L- som spelade vår stins!

I övrigt bestod hösten av ändlösa folkhögskolefester, taskiga raggningsförsök (inte helt fruktlösa dock...) och en viss framtidsångest. Vi får inte heller glömma den där sången, "Det var Toni..." som tycktes följa mig i månader. I juni var jag tvungen att ta farväl till de vänner för livet jag tillskanskat mig i den där värmlänska bondhålan.

"Vad fan ska jag göra av mitt liv!", var nästa tanke. Inte ens själva sommaren hade jag en utarbetad plan att följa. Så jag packade resväskan lätt och drog till Skåne av alla ställen. Det blev en fantastisk sommar ( som ni kan läsa om här).


Jag började arbeta för Greenpeace igen och väckte min inre hippie som hade legat och sovit ett tag. Jag bodde med M- och J- i en kaosartad lägenhet i Helsingborg. Jag hängde i parker i Malmö där det inmundigades både öl och falafel vid jämna mellanrum, ibland i sällskap med nån flicka. En dag som etsat sig fast i mitt minne är en paradisisk dag i Dalby stenbrott. En visit i Kalix, följt av ett par grymma festivaldagar i Östersund, hann jag också med.

När sommaren närmade sig sitt slut fick jag äntligen det besked som jag hoppats på i månader: Jag skulle påbörja en fantastisk utbildning i Trollhättan. Än en gång gick flyttlasset. Nu till västkusten. Bara några mil från staden där jag föddes: Göteborg. Plötsligt gick saker som jag ville.

Jag kom till staden där det aldrig tycktes vilja sluta regna. Jag kastades huvudstupa in i nåt nytt. Lärde känna ett tjugotal nya vänner och klasskamrater som jag generellt kan kalla goda. Jag fick plötsligt en ny och tydlig riktning för var jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit.


En klasskompis beskrev min vårtermin i Trolhättan skämtsamt med orden "En winter utan snö". De två projekt jag spenderat min höst/vinter åt har nämligen varit dessa. En månad var jag på "Kommissarie Winter" på SVT. En otroligt rolig erfarenhet. Resterande tid ägnades åt "Utan Snö". En novellfilm som en ambitiös och skicklig regissör på polska filmskolan valt att göra till sin examensfilm. Jag fick vara med i en ledande roll i inspelningen. Grymt roligt.

Året slutade med det vanliga julfirandet i hemstaden Kalix. Nyår, som ni kanske förstått, är ju för mig en uppskattad högtid. Den här gången ägnar jag den i Karlstad. Än är inte värmland ute ur mitt liv, och jag kan inte se så många bättre ställen att välkommna det nya decceniumet på.

Så här står jag. Igen. Ett år klokare, ett år mer korkad. Jag tog mig hit på nåt sätt och resan var värd biljettpengarna. Jag skulle vilja säga att det var ett av de mer dramatiska åren av mitt liv, men de senaste tio åren har ärligt talat varit lite av en berg och dal-bana, så jag ska inte överdriva. Nästa år kommer jag förmodligen säga detsamma. Nästa år kommer jag vara några filminspelningar rikare, några studieskulder fattigare, några kvinnohistorier fler på hyllan och några fler fester i bagaget. Som det ska vara.

Jag skrev för ett år sedan att det skulle bli spännande att se var det slutade. Det var det också. Men det slutade inte. Det bara fortsatte.

Gott nytt år, vänner. Tack för 2009. Vi ses igen på andra sidan 2010.



---



Nu till den biten då jag tvångsmässigt listar vad som varit bäst i musik och filmväg under året. Jag inleder även med en kort summering av 00-talet:

Bäst på skiva under 2000-2009
Håkan Hellström. (Svårt att avgöra mellan debuten "Känn ingen sorg..." och "Ett kolikbarns bekännelser".) Dylans "Love & Theft" var också majestätisk.

Bäst på film 00-09:
"Sånger från andra våningen". (Lätt! Mästerverk!)

Bäst på tv 00-09:
"Sopranos". Det var under det här decceniet som tv-serier tog ett seriöst kliv från krams till konst. Vita Huset, The Wire, Six Feet Under, The Office, 24, osv osv.



Årets bästa skivor (utan inbördes ordning):
Jag vet inte om det beror på mig (förmodligen), men många av mina favoritskivor i år har en gemmensam nämnare: Den amerikanska södern. En stark trend under 2008/2009 har i mina öron och öron varit områdena kring Texas, Alabama och Mexico. Alltifrån tvs "True Blood" till många av de nedan nämnda skivorna.

Levon Helm "Electric Dirt"
Enligt ett känt citat är Levon Helm "den enda trummis som kan få dig att gråta". "Electric Dirt" är fylld av en äkta, familjär känsla med både nytt och gammalt material. Absolut bäst blir det när Helm sjunger den nyskrivna "Growing Trade". En hjärtslitande historia om en bonde som tvingas börja odla marijuana för att överleva. Trots att jag inte gått en dag bakom en plog, eller ens varit i närheten av den amerikanska södern, så kan jag känna djup sympati för berättaren i sången. Ett bevis på hur fantastiskt musik kan fungera.

Promoe "Kråksånger"
Svensk hiphops starkaste bidrag i år. Promoe rappar med hjärta och hjärna om politik, kärlek och en cynisk omvärld. Bäst är han i "Imperiet", en mästerlig jämförelse mellan blind kärlek och ett babylon som måste rasa. Passande i finanskrisens tider. Dessutom var "Svennebanan" en lysande sommarplåga, "Dekadansen" dansant och gästande PSTQ låter som en svensk Eminem i "Ondska".

Drive By Truckers "Live at Austin, TX"
Den här skarpa liveupptagningen är den enda i år som fått mig att både spela luftgitarr till fingrarna tagit eld ("Marry me"), önska att jag hade polisonger ("Ghost to most") och att kämpa emot tårarna ("18 wheels of love"). Den sistnämnda är en 11 minuter lång monolog om sångaren Patterson Hoods mamma och en lastbilschaufför vid namnet Chester. När monologen nådde sitt slut fick en norrlänning sätta sig ner där han stod och diskade för att han blev så rörd. Det ni!

Bob Dylan "Together trough life".
Inte någon av Bob Dylans bästa skivor, nej. Men ändock en stark uppvisning med det coolaste soundet på länge. Även här doftade sångerna texmex och tequila. 2009 var ett bra, och underligt, år att vara fan av Dylan, med både en julskiva och inofficell comeback som liveartist.




Årets bästa konsert:
Efter många funderingar och ett bra konsertår så säger jag:
1. Thåström på Malmöfestivalen. (Det som på skiva var tråkigt, blev live så suggestivt att luften vibrerade. Hångla fick jag också.)
2. Jenny Almsenius i Karlstad (Ja, den här relativt okända Göteborskan stod för en oförglömlig kväll!)
3. TSOOL i Karlstad med en gästande Sven-Erik Magnusson. (Rock and roll. Punkt.)
4. Promoe på Malmöfestivalen.

Därefter: Bob Hund på Malmöfestivalen & Storsjöyran, Tomas Andersson Wij på Storsjöyran, Dundertåget i Karlstad. Eldkvarn i Malmö.Mycket svenskt!


Årets bästa filmer:
1. "Apan" (En högst personlig upplevelse. Men jag blev så berörd, så påverkad, att ingen annan film kan mäta sig i år med denna.)
2. "Frost/Nixon" (Jag älskar välskrivna kammardraman)
3. "The Wrestler" (Allt som kan sägas är redan sagt)
4. "Flickan" (Även här en fantastisk svensk film. Otroligt förbisedd.)
5. "Eden Lake". (Gastkramande skräck med budskap)
6. "Anvil. The story of Anvil" (Underhållande dokumentär om hårdrocksbandet Anvil)


Årets beståndsdelar: Luftgitarr. Norrland. Värmland. Skåne. Västra Götaland. Festival. Fönster. Falafel. Efterfester. Bastu. Greenpeace. Filminspelningar. Tåg. Klockor. FAD. Trasiga toalettstolar. Rockquiz. Lägenheter. "Det var Toni Savela".

Lonely This Christmas

Näe, särskilt ensam har jag inte varit den här julen. Omgiven av familj och vänner, så har jag haft det fint. Men nu när det bara är några timmar av denna julafton så vill jag dela med mig av detta fantastiska musikstycke. En riktigt bra julsång, som jag skrev för inte så länge sen, handlar om att vara ensam och full på julafton. Roliga frisyrer är även ett måste. Därav denna videon:



Även om julen är överskattad och kommersiell... God Jul allihopa.

Det här är jätteroligt, tycker jag:

http://www.savela.com/

Jag gillar de käcka citaten mest av allt. De beskriver ju trots allt mig på ett sätt, eller hur?

Nattliga funderingar om färden hem

Nätter som denna känns det som om världen inte är på väg någonstans.

När jag skriver detta rapporterar medier att klimatförhandlingarna i Köpenhamn har strandat. Kanske inte oväntat. Staden jag bor i har drabbats mer omedelbart: Jänkarna har meddelat att de tänker lägga ner SAAB, företaget som håller Trollhättan vid liv. Jag tror personligen att det här är två händelser som kan komma att påverka omvärlden negativt, lokalt och globalt. Naiv som jag är, hoppas jag på att allting ordnar upp sig.

Efter en dag i isolation och ensamhet befinner jag mig i ett limbo. Jag kunde, och borde, befunnit mig i Värmland just nu, men det är en helt annan historia. Bakom mig har jag en filmproduktion som jag kommer att minnas med värme, och framför mig har jag en jul och nyår som blir detta årtiondes sista. Nyårsskiftet kommer jag att fira i Karlstad, bland vänner och bekanta. Det kommer att bli... episkt. Först har jag dock en annan resa att klara av.

På söndag åker jag tillbaka till min hemstad. Det är snart fyra år sen jag flyttade från Kalix, och jag är aldrig så mycket norrlänning som när jag befinner mig söderöver. Att återvända har dock alltid en symbolisk innebörd. Den här gången är symboliken överhängande. Den här gången kommer jag klippa navelsträngen till min uppväxt. I framtiden kommer Kalix vara stället dit jag åker för att besöka min familj. Jag kommer inte längre åka till Kalix för att återuppleva min tonår.

En gång i tiden var vi fem grabbar. "Grabbgänget", som jag fortfarande refererar oss som. En bunt oroliga själar. Högljudda ungdomar med ovett i skallarna och fanskap i kikarna.

En gång satt vi i J's källare. M- knäppte på en gitarr. R- och C- spelade Xbox. J- tittade på.
"Vem av oss tror ni flyttar härifrån först?", frågade C-.
Undertecknad svarade ärligt: "Jag tror det blir jag".
Grabbarna skrattade tills de låg dubbelvikta på golvet.

Idag är gruppen spridd över Sverige. J- och M- bor tillsammans i Helsingborg (det var med dem jag spenderade årets sommar i Skåne). R- har jag tyvärr inte särskilt mycket kontakt med längre. C- blev kvar i Kalix på folkhögskolan. Jag blev den första som lämnade Kalix. Jag drog till Norrköping för att flytta ihop med en tjej. Sånt som händer.

Jag brukar i regel återvända hem två gånger per år. Några veckor över sommaren, och en vecka över jul. Då brukar de som flyttat vara på återbesök, och vi har ofta möts upp i C-s lägenhet för att återuppliva vår gemensamma uppväxt. Vi har druckit öl i en trång lägenhet med alldeles för hög hårdrock i högtalarna. Sånt som brukade hända.

Det går att säga att så länge jag kunnat göra detta, åka ”hem” och ”hänga med grabbarna”, så har jag aldrig riktigt lämnat Kalix. Jag har stått med ena foten i min uppväxt.

Nu ska C- flytta. Han drar efter årsskiftet. Han ska till Stockholm för att satsa på filmkarriären. Detta innebär att det här blir sista gången som en majoritet av ”grabbgänget” träffas på hemmaplan. Sista gången vi kan ta en fest i en stökig lägenhet i Norrbotten och låta allt vara precis som förut. Planen är just densamma. M- kommer följa med upp. R- kommer till och med haka på.

Efter detta besök kommer jag kanske inte återvända till Kalix på ett år. Min studiesituation ser ut så. När jag sedan åker tillbaka till Kalix kommer jag inte ha några vänner att besöka, alla andra som jag kände där förr är idag antingen utflugna, främlingar eller ointressanta bekantskaper. Jag kommer att träffa ”grabbgänget” många gånger till, vi är ju trots allt fortfarande bästa vänner. Vi kommer att ses i Stockholm, Helsingborg, Trollhättan och en massa andra platser som framtiden erbjuder. Men vi kommer inte svettas i de där trånga lägenheterna i Kalix längre. Det är ett naturligt och nyttigt steg. Så när jag tar den där dygns långa resan hem, så gör jag det med glädje. Dags att begrava det förflutna på riktigt.

Nätter som denna är kanske inte världen särskilt mer annorlunda än den var igår. Den kan lika gärna vara totalt förändrad, jag har bara inte förmågan att se detta. Det jag däremot kan se är vad som kommer att förändras, och vad det kan innebära. Jag måste säga att det känns rätt...gött.

Mämmilä Rock (Angående finnen i mig)

Just nu handlar mitt liv bara om "Utan snö", den här novellfilmen som jag varit med och både FAD'at och SAD'at på valda dagar. Ett fantastiskt roligt projekt som tar slut på onsdag. Privatlivet blir ju ruskigt lidande, men vad gör man inte för att leka det (inte så) glamorösa livet som filmarbetare.

MEN! Därför vill jag nu ägna några tankar och minuter av mitt liv denna fredagsnatt (ja, jag ska upp och jobba imorgon) till att filosofera över nåt helt annat. Tidigare idag lyssnade jag på en skiva som fallit lite mellan stolarna. Laaksos finska album "Mämmilä rock". Denna finns varken på youtube eller spotify, så jag kan inte dela med mig av denna musikupplevelse. Det enda jag hittat är den taskiga liveupptagningen jag bifogat ovanför. Men jag kan åtminstone berätta om de tankar som detta album väckte hos mig.

"Mämmilla Rock" är i mitt tycke Laaksos bästa prestation. Jag är inte så förtjust i dem vanligtvis, men på den skivan så lyckas de blanda sylvassa refränger med tangodoftande melodier. Ibland gränsar den till vildsint punk, med blandade resultat. Markus Krunegård sjunger skivan igenom på finska. Det är underbart. "Hetkinen Juice Leskinen" borde blivit en hit lika stor som nånsin "Jag är en vampyr".

("Hetkinen Juice Leskinen", en hyllningslåt till diverse finska rockhjältar innehåller ett par rader som översatt lyder "Tack Remu Aaltonen, dina sånger räddade mitt liv". De är alltså riktade till Hurriganes legendariska trummis och ena sångare. Jag kunde själv ha skrivit de raderna utan problem.)

Jag är halvfinne. Det första språket jag talade var finska, men jag slutade tidigt med det och kan idag inte prata det längre. Känns ärligt talat som om jag försakat mitt eget kulturella arv. Jag kan fortfarande många ord och meningar och kan i vissa fall med viss koncentration förstå både det ena och det andra. Men jag klarar mig inte i en konversation längre än några centimeter.

Att lyssna på finska är dock för mig en känsla svår att beskriva. Det känns tryggt och hemmavid, som om att träffa en gammal barndomsvän. Som om finska vore mer kärt för mig än svenska. Det finska kynnet känns även för mig mer passande. Där glädjen är lika stor som melankolin, och den bullriga humorn lika framträdande som den tysta eftertänksamheten. Trots detta kan jag inte tala språket. Dumt, eller hur?

I samma vända har jag funderat över 2010. Det nya decennium som närmar sig med hyfsat tydliga besked. Popmpös som jag är känner jag att jag borde lova mig själv att sätta några mål för dessa kommande tio år. Ge mig själv uppgifter som jag borde genomföra för min egen skull, för min personliga utveckling, för att jag ska vara snäppet mer nöjd med mig själv. I och med att jag skriver detta så slår tanken mig: Jag ska ge mig själv tio mål, ett för varje år! Ett av dem: Lära mig finska. Igen. Innan 2020 blir verklighet (vilket känns som en evighet) så ska jag kunna ha helt okej kunskaper i finska. Jag ska kunna lyssna på "Mämmilä Rock" och förstå varje ord av texten. Det du, Toni. Där har du nåt att pyssla med.

De övriga nio målen ska jag fundera på. Publicera dessa innan nyårsskiftet. Tror redan nu att ett av dem ska bli "resa till USA". Men vi får se. Den 31 december 2009 kommer jag i alla fall sjunga refrängen till "Tu tu tu tulevaisuus":

Tule, tule, tule, tule tulevaisuus
tule, tule, tule, tule tulevaisuus
Mä sua ootan, mä sinuun luotan
Tuo mitä vaan vie mitä vaan

(Översatt till svenska: "Kom, Kom Framtid, jag väntar på dig, jag räknar med dig, ta med vad som helst, ta vad som helst")

Nakenlekar

Såg denna kortfilm på Novemberfestivalen (den kom trea i Tungviktsklassen) och höll på att skratta ihjäl mig. Tyckte först att det var en ganska enkel film, mer som en sketch, men när jag väl tänkte på den i efterhand insåg jag att den på nåt sätt ändå bidrog till könsrollsdebatten. Lyckligtvis fanns den på YouTube.

Nu när november tar slut

Helgen har passerat. En händelserik sådan. Novemberfestivalen 2009 hade jag sett fram emot ända sedan jag flyttade till denna västgötiska småstad som jag nu bor i, och på det stora hela så uppfyllde helgen mina förväntningar. En helg jag kommer minnas länge av många orsaker. Framför allt för att jag fått umgås med så många av mina fina vänner.

Som jag tidigare nämnde så börjar novellfilminspelningen nu på tisdag. Med endast två dagar dit börjar nerverna komma krypandes. De kommande tre veckorna kommer bli intensiva. Även om helgen varit lång så känner jag att mina batterier är laddade inför uppgiften. Nu gäller det.

Den här kvällen avslutades med att jag tog en promenad genom Trollhättekvällen tillsammans med C- som skulle ner till sitt hotell. Han har ju varit här och tävlat med sin film i festivalen och har således fått betald hotellvistelse. När vi sagt våra norrlänska osentimentala hejdån så gick jag hem i regnet och tänkte. Det här året är snart till ända. Inte bara året, utan även decenniet. Från tretton till tjugotre, jo, det finns en viss dramatisk tyngd i de åren. Kanske var det nu dags för mig att ta ett steg vidare. Bryta vanor och våga ta det där steget från uppväxtåren till själva...vuxenlivet. Nästa resa till Kalix kommer bli en symbolisk resa, av orsaker jag ämnar att återvända till senare. Efter den här helgen så känns det som att jag satt punkt för nåt gammalt och kan gå vidare till nåt nytt. Låter det pretentiöst? Det är det kanske också. Men det skiter jag i.

Nu ska jag få mig ett knippe välförtjänt sömn.

Himlen är misstänksamt grå

Regnet faller obönhörligen och visar inga tecken på att upphöra med detta. Livet ser ut som en svensk deckare när himlen ständigt är grå som betong. Jag har haft ett paraply i flera år som varit en trogen tjänare. Det har hållit för många stormar sedan nån glömde kvar den i min lägenhet i Norrköping. Men efter den gångna veckans skyfall och blåst så har det deformerats och är snart otjänligt. Fyfan.

---

Jag klarar mig själv. Det har jag gjort länge. När jag var liten kallades jag för ensamvarg. Men jag måste säga att utan sällskap så är livet värdelöst. Jag älskar att umgås med vänner. Så enkelt är det. Även här i Trollhättan har jag lyckats bygga upp ett socialt nätverk som är måhända hyfsat begränsat men tillräckligt stabilt. Men det är ju likt förbannat så att mycket vill ha mer. I perioder vill jag ständigt ha folk runt omkring mig. Det kanske kallas för att vara sällskapssjuk, jag vet inte. Det hade ju inte heller varit fy skam att ha en kvinna på stadigt basis igen. Å andra sidan vet jag inte om jag hade haft tid och möjligheter för nåt sånt just nu. Skitsamma. Det blir som det blir.

---

I luften ligger en elektricitet. Den säger att snart, djävligt snart, kommer det smälla till. Sen är karusellen igång. Det börjar på fredag. Det vet jag bestämt. Då kommer vänner från hela landet komma till Novemberfestivalen här i staden. Många av dessa kommer bo här i min blygsamma etta. Risken är stor för att det blir vilt, och då menar jag inte "vilt" som i älg och rådjur. Jag ser fram emot att få återse C-, min compadre från Kalix. Mina goda vänner från Molkomtiden är givetvis även de kära återseenden.

Därefter kommer inspelningen av "Utan Snö" sätta igång. Förproduktionen har varit lång och nu är det alltså dags. Det handlar alltså om en novellfilm på 35mm som är ett examensarbete av en regissör på Polska Filmskolan i Lodz. Genom min utbildning ska jag få vara med och vara FAD på tre av de tretton inspelningsdagarna. Jag kommer även vara SAD (statistansvarig) övriga dagar. Jag är väldigt spänd inför detta.

---

Har ingått en pakt med några grabbar i klassen om att inte raka fejjan innan inspelningen är över. "Slutsspelskägg". På nåt sätt får min ansiktsbehåring mig att få se om en uteliggare. Alltid något.

---

Regnet duggar och vattenpölarna reflekterar gatlamporna, där utanför fönstret. Jag tänker på Sibyllas vegetariska burgare. Det kommer regna hela nästa vecka också. Tur att jag har stövlar. Och vänner.

En hommage till luftgitarren

För bara ett par minuter sedan stod Sveriges bästa gitarrist någonsin i min lägenhet och rev av några fantastiska solon. Han satte varje lick, bände varje sträng perfekt och duckwalkade sig från kokvrån till soffan och tillbaka. Svetten rann i nära åtta minuters lång tid och mina fönsterrutor kom till att immas igen efter temperaturhöjningen i min lilla etta på trettionånting kvadrat.

Eller... Det här är kanske lite av en definitionsfråga. Gitarristen ifråga var egentligen undertecknad. Gitarren bestod av ingenting annat än luft, och varje gudabenådat solo var kanske bara charader till redan förinspelad musik. Det gick till såhär:

Jag stod och diskade efter middagen, med en spellista på datorn som soundtrack. Det hade varit en lång och kall dag på en lerig fotbollsplan i Lilla Edet, men det är en helt annan historia. Plötsligt dök en mp3a upp som jag inte hört på mycket länge: Bob Dylans rykande liveversion av "Silvio" från en livespelning i Norge 1998. Jag försökte stå emot, men det gick inte. Jag var tvungen att sätta ifrån mig diskborsten. Sedan gjorde jag det som varje man gör när han är ensam och ingen ser, även om han aldrig skulle erkänna det. Spela luftgitarr med alldeles för mycket allvar.

När jag stod där och lät högerarmen veva medan vänstern tog ackorden så uppfylldes jag den rena och vackra kraften av rock and roll. Dylans dåvarande gitarrcombo Charlie Sexton och Larry Cambell må ha lagt de här samspelta instrumentalbravaderna i verkliga livet för över tio år sen. Men för en liten stund så kändes det som om det var jag som skapade dem. Som om jag inte stod i en stökig lägenhet i Trollhättan utan på en arena i Oslo framför tusentals vilda fans. När sången sedan ebbade ut och stereon tystnade så vaknade jag till. Vad hade just hänt? Svaret var enkelt.

För att parafrasera en gammal ölreklam: Ibland är det skönt att få vara sig själv för en stund. Här är förövrigt en youtubare till tidigare nämnda spår. Tyvärr är inte ljudet lika kristallklart som på mp3, men det får duga. Känner ni hur det rycker i fingrarna?

Politiska bryderier.

Saker som retat mitt politiska tålamod denna vecka:

1) Vattenfalls VD ,Lars G Josefsson, vill sälja av det svenska elnätet. Varför då? För att vi ska kunna köpa in oss i brittisk kärnkraft. Vattenfall, ett statligt bolag, äger redan några av Europas smutsigaste kolkraftverk. Nu vill de utöka sitt ägande i världens farligaste energikälla. Vad stolt jag är över att vara svensk ibland.

2) Stolt över att vara svensk blir man inte heller när man läser att Hököpinge i Vellinge kommun ger främlingsfientligheten i Sverige ett ansikte. Jag har själv, under mina episka resor i Sverige, besökt den här kommunen och är medveten om hur förmögen och verklighetsfrämmande den är. När en så pass ekonomiskt välmående kommun nekar flyktingbarn asyl så börjar man tvivla på om dessa beslutsfattare och ortsbor ens vet vad medmänsklighet innebär. Är det okej om vi lämnar tillbaka valda delar av Skåne till Danmark?

3)Tack vare det förbaskade kapitalistiska systemet som härskar i världen så har vi haft en finanskris som sänkt svenska kronans värde. Tack vare detta har jag alltså inte råd att ta ett sista minuten-flyg till USA och se Bruce Springsteen spela hela sin skiva "The River" live i New York. Inser ni. Hela "The River". Allt från "Jackson Cage" till "Point Blank".

Världen är dum ibland.

November (på Spotify)

Hur kommer det sig att ett av årets osexigaste månader har ett av årets bästa soundtrack? Jo, det är sant. Jag har ställt i ordning en lista för Spotify där månaden November är huvudperson. Den innehåller starka kort som The National, Tom Waits, Echo and the Bunnymen och Sandy Denny. Ja, jag har även slängt in Laleh och Guns'n'roses för att krydda med lite hits.

The Nationals bidrag "Mr. November" kan ni även se ovan på YouTube-fönstret. Sången innehåller den svårslagna refrängen:
"I won't fuck us over, I'm Mr. November/ I'm Mr. November, I won't fuck us over"

Listan hittar ni här:
http://open.spotify.com/user/thetomthumb/playlist/0SQXbKKigrYQimM2S2X5Sx

"(If You're Wondering If I Want You To) I Want You To"

Jag var grymt förtjust i Weezers skiva "Maladroit", men sen dess har de inte gjort mycket jag fastnat för. Den här senaste singeln är dock ruskigt bra poprock. Jag kommer göra mitt bästa för att introducera den på diverse fester de kommande månaderna. Ni som vanligtvis skyr mina YouTube-videos för att ni varken gillar Dylan, hiphop eller jazz: Det här är nåt för er.

Den officiella musikvideon, som inte går att bädda in, kan ni se här:
http://www.youtube.com/watch?v=6dF0GDCgl_Y

Det är så skönt att komma hem

Inspelning, Västra Hamngatan i Göteborg. Ett fint hotell, för att inte säga lyxigt. Jag föser ett gäng statister från ett uppehållsrum till ett annat.
"Är ni snälla och ser till så att ni får med er allt?", ber jag vänligt och statisterna börjar plocka upp sina kaffekoppar och sina jackor.
"Kan ta ett tag", skämtar en av dem, "vi har redan hunnit bygga bo här."
"Såna är vi människor. Bosättare. Där vi lägger vår hatt är vårt hem, bokstavlingen."
Statisten skrattar.

---

Tåget anländer till Trollhättan. Jag är trött, äntligen fredag. Styr stegen från stationen upp mot skyskrapan där jag bor. Elefanten kallas området. Alf Robertson, urgöteborgaren, sjunger med sin strokestämma i mina hörlurar"Det är så skönt att komma hem".
Det är det, tänker jag. Skönt att komma hem efter en lång men god arbetsvecka i Göteborg. Äntligen hemm... Eller?

---

Där jag växte upp i Kalix hade vi älven. Där kunde jag och mina vänner sitta på en bänk när sommarnatten blev lång men ljus. Några grabbar på en bänk. Mygg som surrade irriterande.

I Norrköping, där jag spenderade en väldigt viktig tid i mitt liv, hade jag Backen. Jag hittade den en dag då jag var ute och joggade på det där spåret bakom mitt hus. Jag kom till en backe och när jag tog mig upp på krönet så skådade jag hela Norrköping. Från norr till söder kunde jag se slummen i Navestad till borgarbostäderna i Lindö. Jag brukade ha picknick där uppe och se på utsikten med vänner.

I Molkom... shit. Så många exempel jag kan dra. Det där taket vi i princip bodde på under de sista månaderna. Kommer ni ihåg den där första vårdagen då M- var på besök. Vi drog dit engångsgrillar, drack öl och lyssnade på musik. Oförglömligt.

Till och med i Helsingborg som bara var mitt hem för ett par månader. Jag minns en fredagkväll då jag hade en galen feber men ändå gick ner till den "tropiska stranden" ute på piren. Jag satt där med en söt skånska, vi tog några öl och såg solen gå ner i horisonten. Det var nyckelpigeinvasion och de små krypen fanns överallt.

Där och då. Jag la min hatt på backen och satt mig ner.

Nu bor jag i Trollhättan.

---

Msn-konversation med min namne T- söndag kväll. Det är roligt att läsa dem, man kan tro att jag har ett samtal med mig själv, eftersom vi heter likadant.

Toni säger:
du reser runt du.. Norrköping, Molkom, vart var det i skåne? och så trollhättan på det... Vad beror detta på?

Toni säger:
På grund av att jag är en rastlös själ. Inte på väg hemåt. Som en rullande sten.

Toni säger:
mm.. jag tror jag förstår

Toni säger:
Näe, men när man har så långt till Kalix så blir det ju lätt att man drar runt där man kan fixa boende. Nu i trollhättan hittade jag ju en så grym utbildning att jag var tvungen att dra hit. Om ett år när utbildningen börjar närma sig sitt slut (mars 2011), så är risken/chansen stor att jag hamnar i Göteborg. Priset jag får betala för att få syssla med film är väl just det att jag får vara beredd på att flytta på mig en hel del. Men om ett par år hoppas jag att jag får rota fast mig lite stabilare.

Toni säger:
ok
har du ordnat för dig nu så du har ett fruntimmer i varje hamn?

Toni säger:
Inte riktigt, men jag jobbar på det.

Toni säger:
ok... för det måste väl vara målet?

Toni säger:
Givet-jävla-vis


---

Jag gav mig ut och joggade i duggregnet. White Stripes i hörlurarna. Kom ner till älven och sprang längst den. Korta, huggna, andetag. Det är nåt med vattendrag som är så dramatiskt.

---

Jag började skriva det här för två veckor sedan. Sedan tog det stopp. Jag hittade ingen punch i texten, inget bra sätt att avsluta texten. Jag kände mig mest rotlös. Men jag satt där i min lägenhet som hade varken soffa, gardiner, byrå eller vardagsrumsbord. Jag hade jobbat mycket och inte haft så mycket tid till att umgås med vänner.

Ni vet vad en vändpunkt är? Här kommer den.

---

Jag köpte en soffa. Gick ner till prylboden nere på stan och prutade till mig ett bra pris på en schysst, skabbig soffa. (Ingen överdrift på att den var skabbig. Det både en uteliggare i den. Men när jag tvättade upp den blev den rätt fräsch.). Kort innan detta hade jag hittat en fullt fungerande byrå i mitt soprum. Bingo.

Det gick en vecka, jag åkte till Göteborg och bodde hos släktingar under ännu en praktikvecka. Trivdes. Kom tillbaka till Trollhättan. Tyckte att det var rätt skönt. Åkte med några klasskamrater på loppis i Vänersborg, köpte ett soffbord. Åkte till ett köpcenter och införskaffade gardiner och en del andra husgeråd. Laddade upp inför fest hemma hos mig, visste att det skulle komma ett gäng klasskamrater. Det skulle säkert bli trevligt.

Plötsligt stod jag där i min mysiga lägenhet. Hade Beatles i vinylspelaren, ett skönt gäng runt bordet. Det kändes som om det skulle bli en bra kväll. Då flyger dörren upp. En av festens deltagare D- säger:
"Toni, här kommer ett gäng veteraner".

In genom dörren kommer fyra vänner från Molkomtiden. De hade slängt sig i bilen och åkt från Karlstad när de hört att jag skulle ha fest. Jag kunde knappt tro det. Nu blandades "gamla" och "nya" vänner. Det var liv, rörelse, musik.

Jag var överraskad. Jag var överlycklig. Jag var hemma. Hatten låg på hyllan. Det skulle bli en oförglömlig kväll.

---

Bakfull. Äter gröt. Söndag morgon. Lägenheten är stökig och det står ölburkar överallt. Jag och D- sitter och ser på den episka musikvideon till Meat Loafs "Objects in the rearview mirror may appear closer than they are". Den är bland det mest underhållande jag sett.

D- stannade och sov på min soffa medan de andra molkomiterna stack till en gemensam kompis och sov. De sista gästerna gick vid halv fyra på morgonen. Jag häller upp ett glas cola var till mig och D-. Bakfyllemedicin. Vi spottar ut colan när vi inser att någon spetsat den med sprit kvällen innan. Jag skrattar. Ser ut genom fönstret. Det regnar. Lövträden där ute har blivit helt gula nu.

Apan

Tidigare ikväll var jag på premiären av "Apan", jag och några klasskamrater hade fått gratis biljetter. Regissören och huvudrollen Olle Sarri var där och sade några ord före filmen. Jag trodde att jag visste ungefär vad som väntade. Tyckte att konceptet verkade spännande och att det kunde vara en hyfsat intressant film. Regissören Jesper Ganslandts har alltså inte låtit Olle Sarri läsa manus förrän efter inspelningen, utan har regisserat honom i realtid genom en hörsnäcka i örat. Filmen handlar om en man som vaknar upp i sitt badrum med blodiga händer. Något fruktansvärt har hänt. Nuff' said. Det blev inte vad jag trodde att det skulle bli.

"Apan" är en av de starkaste, värsta och bästa filmupplevelser jag någonsin upplevt. Den går inte att kategorisera i bra eller dåligt, den bara är vad den är och det väldigt mycket. Filmen lämnar många frågor, men för mig så är det egentligen ointressant ifall dessa frågor blir besvarade eller inte. Det vi istället för uppleva är ett expresståg som rör sig från punkt A till punkt B. En hänsynslös historia om skuld och självförnekelse, om människan och besten i oss. Krister, huvudrollen, har upplevt något oåterkalleligt. Det går inte att vända tillbaka, att få sitt öde ogjort. Han måste konfrontera sig själv och det mötet är minst sagt smärtsamt. Olle Sarri gör sitt livs roll.

Under filmen satt jag på helspänn och lät stämningen (för det är i grund och botten mer stämning än story i denna film) föra mig mot den gripande finalen. När filmen sedan klippte till svart, för att låta sluttexterna börja rulla, då kom allt över mig. Känslor vällde upp inom mig och när plötsligt en mycket oväntad sång av Bob började spelas, då slog det till med full kraft. Jag har aldrig blivit så berörd av en film på bio. Jag kanske har sett många bättre filmer, men jag har aldrig drabbats så hårt och skoningslöst som av "Apan". När jag kom ut ur biografen var jag tvungen att gå undan och gråta en skvätt. Min kropp tycktes inte vilja sluta skaka. Det här är ett känslorus som sällan, för att inte säga aldrig, händer mig. Men den här filmen, de här åttio minuterna av rörlig bild, gjorde något med mig. Den öppnade upp känslor jag inte trodde att fiktion kunde väcka hos mig.

Svensk film har haft ett bra år. Först kom "Flickan" och nu "Apan". Två filmer som inte går att jämföra, men som på var sitt håll är makalösa. Jag kan inte göra annat att rekommendera er att se "Apan". Förbered er på att ni inte kan vara förberedda.

(DN's recension är rätt bra)

Christmas in the heart?

Det är några månader kvar till jul, men jag har redan köpt biljetter hem. Norrlandstågen brukar bli snorfulla tidigt, så ska jag få chansen att få sitta och trängas med andra utflugna norrbottningar på en dygnslång resa så gäller det att vara ute i god tid.

Detta leder mig till det där ämnet som jag har försökt undvika, men som jag nu inte kan länge kan ignorera. Speciellt inte med tanke på att halva den här bloggen bygger på en viss persons artisteri:

Bob Dylan släppte en julskiva idag.

"Whut?"

De som har haft nöjet att spendera en vinter med mig vet vad jag anser om julmusik. Jag är oerhört svårflörtad, om man ska uttrycka det milt. Jag minns till och med ett fruntimmer (eller var det två?) som blev förbannad på mig för att jag endast kunde uppskatta julmusik som handlade om att vara ensam och full den 24e december.

Det kanske bara är musiknörden i mig som sätter käppar i hjulet. Men jag har svårt att hitta nöjet i den glättigaste av genres. Att ägna en månad av året till att tvångsmässigt köra samma tröttsamma truddelutter om tomtar och renjävlar på repeat, är inte något jag anser som en vettig sysselsättning. Allvarligt talat, måste jag genomlida ännu en jul till tonerna av Pretenders "Have yourself a merry little christmas" så blir jag muslim.

Då går plötsligt min husgud Bob Dylan och släpper en skiva med enbart tolkningar på mer eller mindre klassiska julsånger. "Christmas in the heart" heter den. Jag visste att Dylan var nyckfull (en av orsakerna till att han kunnat hålla igång så länge), men det här tar priset. Resultatet kan väl bara bli skit?

För att komplicera det ytterligare så skänker han samtliga royalties som han tjänar på skivan (varenda öre) till välgörande ändamål. I detta fall att mätta hungrande barn. Det är svårt att baktala en sån sak om man ens försöker.

Jag har inte hört hela skivan, bara enstaka spår och små smakprov. Hur det låter? Fullkomligt bisarrt. Musiken är sjukt glättig och myspysig. Ibland kommer det in körer som låter mer än lovligt amerikanska. Högst upp på detta ligger Dylans sandpapperstämma. Låtarna handlar inte om att vara ensam och full på julafton (förutom "Christmas Blues" ). Till och med "Have yourself a merry little christmas" finns med här.

Men det låter som om den tomte som sjunger dessa sånger ÄR full. Som om han blandat julwhiskeyn med klorin, och nu har allvarliga problem med matsmältningen. Det här är så bisarrt så jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag kan inte bedöma om detta är bra eller inte. Men det är definitivt intressant. Förmodligen kommer jag spela skivan återkommande gånger mot mitten och slutet av december, i brist på bättre. Men tro inte att jag blivit reformerad i julsångsfrågan bara på grund av detta. Jag fortsätter att hävda att världens bästa låt i genren är Tom Waits "Christmas card from a hooker in Minneapolis".

Betyg på förskolan?

Den här mannen är ond. Punkt slut.
Läs mer: http://www.dn.se/nyheter/sverige/bjorklund-vill-ge-omdomen-fran-forskoleklass-1.970163

Om jag hör Jan Björklund använda ordet "Flummskola" en enda gång till så kommer jag personligen åka till Stockholm och ge han pisk på rumpan.

Lägesuppdatering 4/10

Jag skämmer ju inte bort er med fylliga inlägg nuförtiden, det kan jag ju erkänna. Men så blir det ibland. Jag har helt enkelt inte haft tid.

Det har varit mycket och det har varit bra. Minnesvärda veckor har passerat. Här följer en lista på händelser:

1) Två helger i rad har jag befunnit mig i Karlstad. Den första gången för en överraskningsfest åt min polare A-. Vi är inte bara gamla klasskamrater, vi fyller även år samma dag. Men det var på lördagen som ett dussin människor gömde sig i hans vardagsrum medan han och hans flickvän T- var ute på stan och käkade. När de sedan kom hem hoppade vi alla fram och hans förvåning var obetalbar. En fest värd namnet, blev det också.

2) Jag har påbörjat min praktik på SVT Dramas nya omgång av "Kommissarie Winter". Jag sitter mest på produktionskontoret, men det har fortfarande varit både lärorikt och förbannat roligt. Det tog ett par dagar att komma in i lunken, och nu när jag går in i vecka två (som består av ett gäng kvälls- och nattinspelningar) så hoppas jag att det kommer börja flyta på ordentligt. Vet i dagsläget inte hur exakt många veckor jag blir kvar där. Men ett par stycken i alla fall, hoppas jag och tror. En sak är säker. Sömn kommer jag inte få mycket av.

3) I fredags morgon när jag steg upp 05.50 var det kallt, mörkt och jävligt. Solen hade inte gått upp, och värmen i min lägenhet har de inte skruvat på än. På vägen till tåget som skulle ta mig till Göteborg fick jag plötsligt en historia i huvudet. En skröna från min barndoms vintrar i Kalix. Innan jag nått fram till Göteborg hade jag vävt fram något som väldigt snart ska bli en novell. Jag måste bara hitta tid till att skriva den. Kommer, i sådana fall, förmodligen publicera den här. Var annars...

4) Filmörnen! Den regionala och årliga filmfestivalen i Värmland hade jag sett fram emot länge. Det var inte många timmar sen nu som jag kom hem från den. Lyckat blev det också. Välförtjänt vann min forna klasskamrat S- pris för bästa film med sin lysande kortfilm "Grattis John". Själv vann min kortfilm "Tag Plats" pris för bästa foto, bästa ljud och bästa kvinnliga skådespelerska. Roligt! Men största nöjet med festivalen var dock de två dagarna i Karlstad och Molkom. En helg fylld av kära återseendet och intensivt festande. Jag somnade klockan halv sex nu i morse på soffan hemma hos A- under en långdragen efterfest. Tack alla fina vänner som var där för en helg som åtminstone i mina ögon blev smått legendarisk.

Nu är jag dock för trött för att skriva något mer. Ska ta en välbehövlig dusch innan jag sätter mig ner och ser ett avsnitt av "The Wire". Därefter blir det ett dejt med min huvudkudde. Imorgon fortsätter mitt liv. Det är, för att uttrycka det simpelt, jävligt nice.

Lägesuppdatering 24/9

Nina Simone fullständigt river väggarna i min lägenhet. Jag ser på en livespelning som en klasskamrat brände till mig på dvd i födelsedagspresent: Live at Montreux 1976.

"Have you ever been to Africa?" vrålar hon ut mot publiken. Hon erkänner att hon är "half-high". Sen sätter hon sig vid pianot och sjunger en jazzig "I wish I knew (how it would feel to be free)".

Jag är alltså tjugotre år gammal idag. Det inte så illa pinkat. Det är inte alla som gjort det. Igår så fyllde Bruce Springsteen 60, det är ännu mer av en bedrift. Ett tag funderade jag på om vi skulle ha en gemensam födelsedagsfest, men det blev inget av. Jag har varit upptaget med mitt och han han säkert haft sitt.

Jag har haft fullt upp, det är ingen lögn. Igår höll jag och två klasskamrater i en casting åt en novellfilm som min utbildning organiserar. Vi höll till i Göteborg, ute på Hissingen. Den tredje vi arrangerar på bara två veckor. Vi har avverkat nästan 150 provspelande ungdomar. Snart följer ytterligare. Jag var trött när jag kom hem igår kväll.

Den här dagen, bemärkelsedagen, började med ett studiebesök på Ljudligans kontor i Film i Västs lokaler. Ingen lång promenad, skolan ligger i princip vägg i vägg. Vi fick se exempel på hur de arbetar med ljudläggningen på "Snabba Cash". Mycket spännande. Ännu mer spännande är att jag förmodligen redan nästa vecka drar ut på min första praktik.

Ikväll blir det dock festligare. Middag med klassen. Om en kvart, faktiskt, ska vi mötas på torget. Därefter blir det Rockquiz på en bar som heter Backstage. Det känns som om det kommer bli en lyckad kväll.

Så. Slut på uppdateringen. Måste rusa nu. Vi hörs snart igen, vänner.

Bastuanekdot

Det är torsdag, snart midnatt. Svt2 visar "Serpico". Sidney Lumets mästerverk från 1973, med Al Pacino i en av sina bästa roller. Få gånger har jag sett någon ägna sig åt så fullständigt skådespel som i den filmen: Pacino ÄR Serpico.

Tidigare idag var jag på gym för första gången sedan början av juni. Mina muskler är minst sagt möra. Bortsett från några få joggingturer i somras så har jag de senaste månaderna låtit min kropp förfalla. Det var många år sedan jag var i så dålig form som jag är just nu. Detta trots att den kommande tiden kommer bli den kanske mest strapatsfyllda tiden i mitt liv. Den mängd av arbete som ligger framför mig är massiv. Jag känner därför att det är motiverat att jag börjar sköta om min kropp igen. Det är min plan i alla fall.

Dagens anekdot gäller dock en bastu. Efter dagens fullgjorda träningspass upptäckte jag till min glädje att gymmet i fråga erbjöd en bastu. "Yeah!". Jag skuttade som ett lyckligt barn upp på översta laven i den folktomma bastun och satte mig för att njuta av den omslutande värmen. Men näe, så jävla kul ska man inte få ha det. Nån hink med vatten för att kasta på aggregatet fanns inte. Jag letade, men utan resultat. Jag satt i den kvava värmen i tio minuter innan jag gick därifrån besviken.

"Ni hade ingen hink i bastun", sade jag till personalen när jag var nyduschad och på väg hem.
"Det är för att det inte ska finnas nån", fick jag till svar.
"Ehm.... va?" frågade jag.
"Det är en elektrisk bastu. Den öknar värmen av sig själv, och tillför vattenånga succesivt".
"Skojar du med mig?", sa jag.
"Vi måste ha det så. Annars spricker stenarna och då kan brandlarmet gå", sa han.
Jag trodde inte mina öron. Så vad är meningen med en bastu om man själv inte kan öka värmen och den på sin höjd är pissljummen. Sådana här problem har man inte i Norrbotten. Jag skakade på huvudet och gick därifrån.

Varför?

Listan över saker jag inte förstår mig på är lång. Jag erkänner detta. Det finns många saker och företeelser som jag inte kan få in i min begreppsvärld. Hur mycket jag än anstränger mig. Så är det bara.

Hur en mikrovågsugn egentligen fungerar kan jag inte få in i mitt huvud hur många gånger jag än slår upp detta på wikipedia. Hur kan världsrymden vara oändlig? Fattar inte det. Jag går också bet på hur en abortmotståndare fungerar. Är de ständigt berusade? Ironiska?

Men mest av allt så är det rojalister som retar mig. Vad får en människa, som är vid sina sinnens fulla bruk, att tycka att det är en bra idé att vi har ett kungahus i Sverige? Varför är det en bra idé i en demokrati att man låter sin statschef ärva titeln? Även om han inte har någon formell makt så är det väl egentligen en motsats till just begreppet demokrati?

Jag har sökt efter argument som skulle förklara varför detta är en bra idé. Varför lägger vi varje år ut 87 miljoner kronor av våra skattepengar på att kungafamiljen? 44 miljoner av dessa är Kungens apanage. Det vill säga stålarna som han och hans familj lägger på representation och privata konsumsion. 44 MILJONER! Man kan köpa 66 biljoner paket med ekologisk gröt för de pengarna.

Jag struntar egentligen i själva kungafamiljen. Strunt samma att vår statschef är en dåligt påläst varghatare med unkna jämställdhetsvärderingar. Strunt samma att hans barn använder de där pengarna som skulle kunna bli gröt till bättre behövande till att gassa på lyxbåtar. Strunt samma. Jag hade känt samma sak om kungafamiljen hade bestått av riktigt sköna snubbar och tjejer med dreads. Att vår nation inte är en republik är oförklarligt.

Så snälla. Kan någon förklara varför vi ska ha ett kungahus i Sverige? Ge mig ett argument som jag tycker är vettigt så lovar jag att byta åsikt. Eller åtminstone sluta skriva såna här meningslösa politiska tirader som ändå ingen bryr sig om.

"The night time is the right time"

Första kvällen i lägenheten i Trollhättan var minst sagt underlig. Större delen av tiden pratade jag högt för mig själv.
"Ska jag öppna den här lådan först? Nej, jag tar den istället. Vänta, var la jag skruvmejseln?"
Psychovarning, eller hur?

Jag hade efter en lång period av internatboende, kollektivboende, Norrlandsbesök och andra sorters övernattningar inte upplevt särskilt många nätter utan att ha varit omgiven av människor i åtminstone angränsande rum. Ska sanningen fram så kan jag bara minnas en enda natt sedan åtminstone december. Utan att överdriva kan man säga att jag blivit mer än lovligt sällskapssjuk. De senaste dagarna innan detta hade jag bott hos mina två goda vänner D- och T- i Karlstad. Kvällen jag kom till deras lägenhet bjöd de på hemlagad pizza och paj. Några dagar senare hjälpte de mig med flytten. Deras hjälp var ovärderlig. Jag är oerhört glad över att ha två så pass fina vänner.

I alla fall. När de sedan återvände till Karlstad och lämnade mig ensam med mina flyttkartonger och min nyinköpta 120cm säng så blev jag smått förvirrad. Kopplade in tv'n och lät den skvala så att jag skulle ha något som helst sällskap. Jag insåg ju att jag snart skulle få nya vänner här i stan, men kvällarna skulle dock ändå bli något tystare än vad jag vant mig vid.

Tiden sen dess, nu en och en halv vecka senare, har passerat snabbt och tillfredsställande. De få dagar jag hade innan skolan började hann jag installera mig lagom mycket i lägenheten.Packade upp kartonger och gick långa promenader i området för att lära mig att hitta lite bättre. Jag bor i en skyskrapsliknande fult designad kåk som pryds av en stor stjärna på sin kortsida. Stjärnan är belyst om nätterna. Fulla studenter kan följa den för att hitta vägen hem sena nätter. Känns sådär hyfsat bibliskt. Jag har dragit mer än ett dåligt skämt om hur jag stött på de tre vise männen som följt samma riktmärke.

Det har regnat från och till med få undantag. Ofta börjar det regna när man vill det som minst. Precis när man är hungrig och ska gå och handla på Hemköp, till exempel. Jag har sedan inflytten hunnit med tre utekvällar i varierande storlek. Ironiskt nog har jag de kvällarna hängt med gamla Molkomelever som haft olika anledningar till att befinna sig i Trollhättan.

Skolan satte snart igång med en rivstart. Jag har inte berättat så utförligt om utbildningen här på bloggen, men den är minst sagt FET. KY-utbildningen bygger på tanken att de som vill ha filmarbetarjobb efter utbildningen kommer kunna få det, om man är benägen att jobba så hårt som det krävs. Den inriktning jag läser, FAD, är den som har haft den tuffaste konkurrensen. Under de fyra terminen som utbildningen varar så kommer jag hinna med att praktisera på 6-8 långfilminspelningar. Innan året är slut kommer mitt namn finnas på IMDB.com (en pojkdröm, tjoho!). Vi kommer hålla på med en massa spännande projekt och hela tiden ha ett nära samarbete med branschen. Det kommer inte bli lätt och det bli mycket jobb. Precis som jag vill ha det.

De första dagarna var det något som kändes konstigt. Det här stället kändes så... rätt. Det kändes som om jag var exakt var jag borde befinna mig vid exakt den tidpunkt som krävdes. Hade jag kommit för ett år sedan hade det varit för tidigt, hade jag kommit senare än just nu så hade det varit försent. De där få tvivlen jag haft var nästan bara av gammal vana. När det väl kom till kritan så kändes det konstigt att det inte kändes konstigt. Jag hade kommit fram till en punkt då jag visste att jag var på rätt väg. Är det något jag lärt mig under mina dagar i Sveriges olika län så är det klyschan att målet är vägen.

Rätt plats vid rätt tillfälle. Denna devis fick sitt bevis en sen kväll. Jag hade varit på en filmkväll med några klasskompisar, vi hade sett den underbara "Ed Wood". På vägen hem berättade jag för två av dem som slog följe halva vägen, att jag var i stort behov av en bokhylla. Det stod lite för många kartonger med böcker, skivor och filmer på golvet som behövde packas upp. Jag sa god kväll till dem och gick backen upp till kåken. Jag såg en lastbil utanför porten med texten "Luleå". Jag kunde inte hålla mig från att hälsa på flyttgubbarna. De tycktes vara trötta efter sin långa körtur, men skulle givetvis ändå spela macho. När de hörde att jag hade mitt ursprung i Kalix så slappnade de av.
"Vill du ha en bokhylla", frågade en av dem.

Jag fick baxa upp den själv till lägenheten, vilket var lättare sagt än gjort, men det var det värt. Jag skrattade hela vägen upp.

Nu har jag min bokhylla. Nu har jag min lägenhet. Nu har jag min väg att gå. Jag har inte pratat något mer för mig själv, jag har vant mig vid att somna utan att höra någon snarka i detta rum eller ett närliggande. Det här är det sjätte stället jag bott på under de senaste fem åren. Jag börjar bli van med det här och jag gillar det. Jag ska nu stänga av datorn och lägga mig och bereda mig inför en ny måndag. En ny arbetsvecka. Det känns bra.

Som en rullande lastbilsschaufför

Här följer ett livstecken från Kamrat S-!

Nuförtiden är ju undertecknad boende i Trollhättan, jag har ju hamnat här för vidare filmstudier. En mycket spännande tid väntar mig. Men allt detta orkar jag inte berätta vidare om just nu. Istället tänkte jag komma med lite nördgodis åt er först.

Vad händer när ett av mina absoluta favoritband gör en cover på min absoluta favoritlåt? Det blir bra som fan. Givetvis. Här har ni de gruvligt underskattade Drive-By Truckers där de fyra sångarna turas om kring mikrofonen i Dylans "Like a rolling stone" för att i sista refrängen förenas i allsång. Coverversioner på den här sången brukar ofta bli rätt tråkiga. The Rolling Stones försök på 90-talet att göra sången sin misslyckades fatalt. Bruce Springsteen lyckades hyfsat häromåret när han spelade den live. Jimi Hendrix gjorde den till en skön ballad. Men det mesta bleknar vid originalets energi och ilska. Jag ska inte säga att det här är en av Drive-By Truckers bästa bidrag till musikhistorien, men jag gillar deras insats i den här sången starkt.

Jag hoppas alla redan hört lastbilschaffisarnas yxiga gitarrattack "Where the devil don't stay". Annars ska ni genast göra det här:

Bättre än så här blir inte nutida amerikansk rock.

Blommor på Brinnande Fartyg

Sista kvällen med grabbarna; Jag, M- och J-.

Vi smuttar slött på de snorbilliga trefemmorna från ICA OJ. M- spelar nåt oväsen som kanske kan kallas metal. Det är lördag och ingen har varken råd eller lust att gå ut på stan och göra nåt annat. Vi pratar skit. Ämnen som mördarkvinnor och hardcoresnutar. Det är som vanligt vansinnigt varmt i lägenheten. Svetten lackar i min panna. Det är kvavt. Den här kvällen markerar slutet för det kollektiv -eller vad fan man vill kalla det- som vi upplevt här i sommar. Jag drar på tisdag till Karlstad. På torsdag går flytlasset till Trollhättan. J- drar till sin skola i Roskilde imorgon. Nu när skolan börjat igen bor han bara i Helsingborg på helgerna.
"Kan vi öppna upp ett fönster, kanske?", frågar jag.
"Lite korsdrag vore en bra idé", säger J-.

---

Den sista perioden av sommaren har varit intensiv. Tänkte berätta lite kortfattat om den. Förvänta er inga vassa formuleringar och insikter.

Det började med Storsjöyran. Gatufestivalen som äger rum i Östersund varje sommar. Vi bodde alldeles för många grabbar i en alldeles för liten lägenhet. Det var T- som var vår värd. Nätterna var långa och gav mig nackskott: Det fanns inte mycket plats för att sova och en natt var vi fyra grabbar som snarkade i en säng. Allt för konsten.

Jag såg många bra liveframträdanden. Bob Hund ("Blommor på brinnande fartyg" var mästerlig live). Timbuktu. Tomas Andersson Wij. Love Olzon. Lady Ga Ga fyllde i alla fall stortorget.

Jag sa adjö till Östersund på en måndag. T- drog på tågluff samma dag. Innan jag stack hann jag ta en fika med min kusin som jag inte träffat på nästan 20 år. Det är en lång tid. Bussen gick på kvällen och jag var tvungen att vänta två och en halv timme mitt i natten på ett ställe som heter Bräcke. Det ligger norr om ingenstans. Ett halvt dygn senare nådde jag Trollhättan. Jag tittade på en alldeles för dyr lägenhet. Nybyggt hus. Ett enormt lägenhetkomplex. Kändes fint men lite opersonligt. Jag tog den. Bestämde mig för att börja leta nytt så fort jag flyttat hit och slagit mig till ro. Sedan åkte jag till Göteborg där jag bodde hos min farbror. Jag somnade i en bäddsoffa till Rocky II på VHS.

---

Jag hade tagit med mig en förkylning till Helsingborg. Den däckade mig i flera dagar. Alla jag kände tycktes antyda att jag fått svininfluensan. Så fort jag skakat av mig tillräckligt många baciller drog jag ut i tjänst. Drog på mig Greenpeacetröjan och la pärmen under armen. Trodde att det var slut för den här gången men insåg att jag hade några dagar över och ville passa på att tjäna lite pengar. Givetvis också för att jag tyckte om jobbet: Människorna och gatorna och snacket. Jag var egentligen för sjuk för att arbeta men för frisk för att stanna hemma. Någon måste ju rädda världen, liksom.

---

Jag börjar få slut på bokstäver i alfabetet. Alla människor vars namn börjar på M-, J-, T-, S- och A- har blivit för många och jag måste klura ut ett nytt system. Vill inte skriva ut folks fullständiga namn eftersom... jag vet inte, det känns utelämnande mot dem.

---



Promoe står på scenen. Malmöfestivalen. Jag var där med S-, L- och A-. Den skäggiga rapparen har släppt en av årets bästa skivor: "Kråksången". Jag hoppades på att få höra "Imperiet": En hjärteslitande allegori som jämför ett förhållande med det imperium som styr världen. Den är fylld av självinsikt och har en makalös refräng. Dylan skrev en låt -"Ballad in plan D"- på 60-talet som påminde om denna.

ANYWAY: Den här var andra helgen i rad för mig på Malmöfestivalen. Jag hade hunnit se Bob Hund, Timbuktu, Liberator (lokalt ska-band), Veronica DiMaggio och några till. Dagen före Promoe hade jag sett en fantastisk spelning med Thåström. Den kommer jag sent att glömma. Jag hade hängt mycket med A-. Det tycktes alltid bli långa nätter på Malmös gator i hennes sällskap.

Efter Promoe åkte vi till en fest i Rosengård. Jag förväntade mig se brinnande brandbilar när vi steg av bussen men kvarteret var hur lugnt som helst. Vi var bara där någon timme. Gatorna var lika tysta som nånsin i Kalix. Några dagar senare fick jag veta att det varit en Reclaim the streets-fest dagen efter att vi varit där. De hade bränt bildäck och krossat busskurer.

ÅTERIGEN: ANYWAY: Promoe var magnifik. Uppbackad av ett funkband och en kvinnlig rappare så rev de av både gamla och nya klassiker. Halva publiken var där för hiphopen, andra halvan hade nog bara hört "Svennebanan". Promoe slog plötsligt till med ett medley bestående av svenska hiphopklassiker han medverkat på. Därefter en svettig "Long distance runner". Jag trodde inte mina öron så bra det var. Då vände sig två tonårsflickor sig om framför mig och frågade:
"Har han spelat 'Svennebanan' än?"

Nåja. Han avlutade i alla fall spelningen med att sjunga "Imperiet".

---

Upptäckte ett ställe som hette Falafel Kitchen i Malmö. Vid konserthuset. Hade egentligen varit där redan första veckan i Malmö, precis innan en arbetsintervju för Amnesty. Men då hade jag bara käkat en okej falafel. Nu tog jag och prövade deras vegetariska kebab. Jag blev förälskad i den. Det såg ut och smakade som kebab men innehöll inte en sekund djur. Sojaprotein rakt igenom. Jag kommer sakna falafeln i Skåne. Men jag kommer gråta för vegokebaben.

---

Den där sista kvällen då Jag, M- och J- varken hade pengar eller lust att gå nånstans och stannade hemma med våra snorbilliga trefemmor slutade med att vi gick ut och tog en öl på Tapaz ovanför Knutpunkten. De hade en hyfsat billig kall pilsner vi kunde ha råd med. Vi tog varsin och drack. Sedan gick vi hem och la oss.

Dagen därpå går vi alla ner på stan. J- skulle till tågstationen och jag och M- skulle ner och hyra en film. Jag börjar berätta om en kompis till en kompis som hade utvecklat en vattentätt metod att ragga. Killen -heterosexuell ska tilläggas- satte sig på en gayklubb där han tog kontakt med straighta tjejer som var där med sina bögkompisar. Det är visst många tjejer som gör så för att kunna gå ut och dansa utan att en massa killar stöter på dem, vilket man kan förstå. Metoden fungerade visst varje gång för den här snubben, han fick ragg när det kom fram att han var hetero. Visst var det moraliskt förkastlig, men teoretiskt sett var det väldigt intressant ansåg jag.

Det slutade med att vi tre grabbar hamnade i en eldig diskussion. M- och J- ifrågasatte metodens logiska brister (såsom "vad gör man om en kille kommer fram och stöter på en under tiden?") och jag försökte försvara planens idiotsäkerhet. Plötsligt stod vi och gormade åt varandra utanför videobutiken. Jag viftade med händerna i luften. Med ens tystnade vi plötsligt. Började garva.
"Haha. Ha det bra. Vi hörs." sa J- och gick därifrån efter en tafatt grabbkram.
"Jo. Det gör vi. Tack för i sommar." sa jag.

---

En av mina bästa vänner (Polaren i lilla peking, hennes blogg kan ni läsa här intill) har flyttat till Holland. Det är coolt. På torsdag flyttar jag själv till Trollhättan. Om någon månad börjar alla fåglar flyga söderut. Det är väl den tiden på året då folk rör på sig. Det var en bra sommar. Tack för mig Skåne. Skriv snart tillbaka. Vi hörs snart igen.

MvH: Kamrat Savela

Om att läsa och skriva

Har läst ut Bob Dylan "Chronicles volume 1" för tredje eller fjärde gången. Den har varit min bäste vän de senaste dagarna. Läste den för första gången på engelska. Fantastisk bok, den har ett sprakande språk där varje mening tycks mullra hur meningslös den än är. Den är stundtals lika kryptisk som hans bästa 60-tals sånger och ibland lika öppenhjärtlig som hans 70-tals epos. Den är personlig men aldrig privat.

Har läst mycket i sommar. Jag läser nästan bara på sommaren och vintern. Hinner sällan den andra månaderna. Läste Hjalmar Söderbergs "Dr. Glas". Den var fet. Fick en galen idé om att skriva en långnovell, där jag parafraserar hela historien men lägger den i nutid på en filmskola. Dr. As skulle den heta. Men alla skulle bara tro att den handlade om mig, och jag känner mig i alla fall inte som en sexuellt oerfaren mördare med livskris. Blev i alla fall sugen på att se Thorsten Flinks uppsättning av Söderbergs bok.

Jag har även läst otaliga volymer av Rocky. (Serien den här gången -inte boxaren). Han var mycket bättre och råare i början slog det mig, då det faktiskt kändes att han mitt i alla brustna förhållanden och arbetslöshet faktiskt hade rätt att vara grinig. Tolv volymer senare sitter han på Thailand i en stadsjeep och gnäller lika mycket för det.

Började läsa en "ny" Steinbeck men tog mig inte förbi första sidan. Kände mig inte sugen på hans stil just då, trots att han är en av mina favoritförfattare. Är dock sugen på att läsa om Jack Kerouacs "På Drift", på engelska den här gången. Även den en av mina favoritböcker. Kerouac har inspirerat mig mer än någon annan författare tror jag. Skulle vara Håkan Nesser då. I alla fall. Det finns ett stycke i "På Drift" (orig. titel: "On the Road") jag aldrig glömmer:

"I like too many things and get all confused and hung-up running from one falling star to another till I drop. This is the night, what it does to you. I had nothing to offer anybody except my own confusion."

Det slår mig att jag borde skriva något annat än blogg snart. Skrev faktiskt ett manus till en manustävling Molkom anordnade, men jag hade bara två kvällar på mig och det blev skitdåligt. Skickade in det ändå. När jag tog en promenad med en vän tidigare idag berättade hon en historia från sin barndom som var otroligt visuell. Jag insåg att jag kunde ha börjat manuset med en scen som liknande den och sedan byggt om historien ytterligare. Det hade kunnat bli bra. Jag funderade på att skriva om manuset till en novell, det hade kanske fungerat bättre då, med bättre strukturering av storyn. Äh, det lär jag aldrig få tid till.

Sommaren 2009 del II: Soundtracket

Jag vet att jag här sist bespottade musiktjänsten Spotify, och har ända sedan det utfallet börjat höra fler negativa röster. Min namne och vän Toni V- beskrev Spottan som en "knölig bitch till älskarinna". Detta tyckte jag var väldigt roligt formulerat. Nu har även Magnus Uggla gått ut i Aftonbladet och sagt att han drar tillbaka sin musik från programmet eftersom han tjänar för lite pengar på det. Personligen vill jag dra tillbaka hans musik från public service som bekostat hans tv-program med mina skattepengar!

Trots detta tänkte jag dela med mig en playlist jag knepat ihop. Temat är alltså sommaren 2009. Se det som ett soundtrack till mitt liv, till de händelser jag beskrivit i den här bloggen under sommaren. Vissa sånger har jag skrivit, länkat och bifogat till på sistone. Andra har jag hållit för mig själv, i mina hörlurar. Andra har jag bevittnat live. Vissa sånger som inte finns på Spotify har fått stryka på foten. Hade gärna haft med Jenny Almsenius "Floden". Jag upplevde även en väldigt intressant scen till Dylans "If you ever go to Houston" som jag får spara till mina memoarer. Listan ser i alla fall ut såhär:

Öppna playlist: "Sommaren 2009: the soundtrack"

*The Soundtrack of our Lives - "Lost Prophets in Vain" Såhär började sommaren. Precis som sången och sångaren börjar försiktigt börjar våren för att sedan eskalera med värmen och solen och allt som hör till.

*Tomas Andersson Wij - Du skulle tagit det helt fel" A) En konsert på Storsjöyran. Vacker och intim. B) En annan sommar än den här sa någon samma sak som hon i sången säger i ett flickrum ingen vuxen sett. C) Har även snackat mycket om Wijs musik med en god vän och kollega!

*Promoe - "Svennebanan" Jag förutspådde tidigt att detta skulle bli en sommarplåga. Ingen avancerad gissning kanske. Även om jag föredrar den mästerliga "Imperiet" från Promoes första skiva på svenska, så har "Svennebanan" varit synonymt med sommaren 2009. En av sommarens första dagar, när Molkom drog sig mot sitt slut, så hade en viss trio en oförglömlig natt när vi väckte hela internatet till våra misslyckade försök att hänga med i texten. Våra dåliga groggar i plastmuggar och alldeles för högljudda diskussioner kunde lika gärna hört hemma i textraderna.

*Elvis Costello - "(What's so funny 'bout) Peace, Love and Understanding" Dedikerad sommarens upplevelser kring Greenpeace.

*Dr. Dog - "Die, die, die" Favoritlåt i början av juni.

*Eldkvarn - "Lördagkväll, söndagmorgon" Läs här.

*Counting Crowes - "Mr. Jones". Ytterligare sent Molkomminne: Jag körde in skådespelarna till klasskompisen B-s filminspelning. Spontan allsång utbrast när denna sång dök upp. Jag och J- utbytte lovord om de där textraderna om att "She's looking at you. Ah, no, no, she's looking at me". Vid ett annat tillfälle satt jag med en helt annan J- i en park med en bärbar cd-spelare. Det var fredagkväll och vi hade ingenstans att gå.

*Tant Strul - "Slicka mig ren". Läs här

*Frida Hyvönen - "Dirty Dancing". Läs här. Malmö, live, pildammsparken.

*Jesus and the Mary Chain - "Darklands". När jag styrt stegen hem från jobbet på Greenpeace mot lägenheten på Söder: Då har jag sjungit dumdumdum.

*Conor Oberst & Gillian Welch - "Lua" När natten sjunker över Helsingborg och jag sitter vid laptopen och skriver så är det Gillian Welch jag lyssnar på. De där nätterna då vi tog taxi och tåg och försökte hålla oss vakna? Jo, jag minns dem också.

*Jazmine Sullivan - Bust your windows. Läs här.

*Bob Hund - "Tinnitus i hjärtat". Dubbla liveupplevelser. Röj med G.G i Östersund. Dock mer laddat när jag såg dem på hemmaplan i Malmö omgiven av alla dessa härliga skåningar jag lärt känna i sommar Denna landsände har gjort ett starkt intryck på mig i sommar. Det finns nog inget som kan representera detta bättre än de vildsinta skåningarna i Bob Hund.

*Love Olzon & Plura Jonsson - "Alla själars aveny". Liveupplevelse Storsjöyran. Underbart underskattad artist, Love Olzon.

*Timbuktu & Damn - "Strö lite socker" - Även här dubbla liveupplevelser från Storsjöyran och Malmöfestivalen. Sommarens svängigaste ögonblick. Denna version är dock från Helsingborg!

*The National - "Apartment Story". Dedikerad M-s lägenhet där jag, han och J- har bott i sommar. Vet inte hur många som börjat älska The National efter mina rekommendationer, men de är en del.

*Leonard Cohen - "Take this waltz". Läs här

*Bob Dylan - "The times they are a-changing". Läs här

*Steve Forbert - Get Well Soon. Återkommande i mp3-spelaren.

*Sophie Zelmani - "Love on my mind". Liveupplevelse i Malmö. Sångens crescendo har alltid fått mitt hjärta att slå dubbla slag.

*Totta Näslund - "Bara månen är full". Jag önskar att jag aldrig kommer sitta i en bar med denna monolog i min mun. Risken är rätt liten. Men jag har sett ett par barer i sommar, ett par parker och ett gäng lägenheter. Den här sången har ackompanjerat dem. Totta har varit en god vän sommaren 2009.

*Bruce Springsteen & Tom Morello - "The Ghost of Tom Joad". Ett gitarrsolo har ekat i mitt huvud hela sommaren; Tom Morellos gitarrsträngsslakt i denna episka sång om sökandet efter frihet, rättivisa och ett hem att kalla sitt eget. Fler än Tom Joad har letat efter detta. Den här liveversionen är OBESKRIVLIGT bra.

*Jan Johansson - "Ack, Värmeland du sköna". Vi slutar där det började. Värmland. Denna dedikerar jag till dig. Jazzsveriges finest klinkar en melodi om en del av Sveriga jag aldrig kommer att glömma.

Ett falnande förhållande

Min senaste kärlek, Spotify, är i en svacka. Eftersom jag för närvarande varken har tillgång den personliga vinylsamlingen, cd-skivorna eller mitt mp3-bibliotek så är jag smått beroende av Spottifajen för att få i mig min dagliga dos av bra musik. Men efter att ha väntat förgäves på att de ska utöka utbudet med exempelvis Drive By Truckers eller Levon Helm så börjar jag få andra tankar. Den stora besvikelsen kom när de bestämde sig för att plocka bort alla Dylans studioalbum häromveckan. Nu känns den här musiktjänsten mindre och mindre komplett. Vi har kommit till den punkten i vår relation då jag börjat fundera på om det finns bättre alternativ. Det finns fortfarande mycket som jag uppskattar och gillar, men vi har börjat glida ifrån varandra. När jag får tillgång till min skivsamling igen kommer kanske sprickan bli djupare. Jag är tacksam för den tiden som varit och hoppas på att vi kan fortsätta vara vänner... Men jag är rädd för att det som jag och Spotify har haft tillsammans aldrig kan bli det samma igen.

Den här dedikerar jag till dig, Spottan: http://www.youtube.com/watch?v=XDgbGA_VVSs. "Once I had a pretty girl, but she did me wrong"

The Wire

Tv-serien "The Wire" har slagit sina klor omkring mig. Är för närvarande halvvägs genom säsong 1. Här följer ett klipp från säsongens sjunde avsnitt. Varning för "spoilers". Men jag kan inte låta er gå miste om den stenhårda dialogen från McNulty, Bunk, Kima, Omar och de andra poliserna och knarklangarna i världens bästa kriminalserie (efter "Sopranos").

"...Every man needs a code"
Bunk

A-Changing Times: En avhandling om dåtid, framtid och Sommaren 2009

De sjunger mitt namn när jag går upp på scenen.

" Det var Toooni..." osv. Den där refrängen som någon skrev på en fest för ett tag sedan. Jag vet inte hur många, kanske tjugo pers, sjunger den när jag inför en fullsattt gympasal stiger bakom talarstolen och sätter fast mikrofonen bakom örat. Det är skolavslutning på Molkoms Folkhögskola och jag ska i rollen som skolrådets ordförande hålla det avslutande talet. Jag har varit så nervös inför det här ögonblicket att jag skitit knäck. Jag står där och ser ut över de här människorna i publiken. Min tid på Molkom är över och det här är finalen. Det är här det tar slut. Med det här talet gör jag mitt bästa för att sammanfatta allt under några få minuter. Talet går bättre än jag hade hoppats på. Publiken skrattar. Applåderar. Gråter lite. Innan jag fäller den avgörande punchlinen drar jag efter andan och tänker efter.

Ett av de bästa ögonblicken i mitt liv.

---

När jag sitter på tåget till Helsingborg får jag en massa sms av människor som tackar för tiden i Molkom. Ett sms reciterar Dylans "Times they are a-changing". Ett annat säger "Men Toni! Du glömde din Woody Allen-affisch!"

---

Jag tar en promenad genom Helsingborg. Jag har aldrig varit här förut under sommarmånaderna. Staden lever på ett helt annat sätt nu. När jag passerar kyrkogården ser jag ett bagelställe på vänster sida. Jag minns plötsligt hur jag under mitt senaste besök här, i januari, tog en fika med en tjej där. Vem det var är oviktigt. Det hände en lustig grej där. Caféägaren, en grek i pensionsåldern, kom ut med våra mackor och började prata med oss. Han verkade gå runt och göra det med gästerna.

"Du vet, den här killen kan du lite på. Jag känner på mig hur folk är. Håll fast vi honom. Denna här, han kommer aldrig svika dig", sa han och fick mitt ego att växa. Sedan tystnade han, tittare på tjejen och fortsatte:
"Du däremot. Du är lite...sådär. Du vill ha för mycket på en och samma gång. Dig kan man inte lita på."

Tjejen blev alldeles tyst och röd. Jag borde förstått redan då att denna gamla grek kanske kände detta på sig. Han fortsatta raljera och kom med påståenden som skulle visa sig vara lite väl sanna. Jag minns att jag tittade ut genom fönstret och tänkte att utsikten över kyrkogården var passande.
"Killen måste ha varit synsk", tänkte jag och fortsatte min promenad.

---

I en park i Malmö sitter jag på en gräsmatta med mina nyblivna arbetskamrater och dricker öl. Arbetsveckan är slut. Jag hade återigen hamnat hos Greenpeace. Hade varit på arbetsintervju för ett värvarjobb även hos Amnesty, men det var för miljön mitt hjärta slog.
"Så vad ska du göra efter sommaren?", frågade en kollega på bred skånska.
"Det ser ut såhär. Jag har sökt till en filmarbetarlinje i Trollhättan som jag verkligen vill in på. Alternativet är att läsa strökurser i Karlstad. Ligger det ett mejl i min mejlbox när jag kommer hem ikväll, så har jag kommit in. Annars är det kört."
"Aj, jobbigt läge."
"Absolut. Men konkurrensen är hög så jag förväntar mig inget."

---

Det finns inget mejl i min mejlbox när jag kommer hem

---

Jag, J- och M- står nere i tvättstugan. En av alla de grejer vi som kollektiv måste enas om, nu när vi norrlänningar i exil valt att bo tillsammans under sommaren, är hushållssysslor. Det går sällan bra.
"Vi gör så här", säger jag, "Vi lägger den lätta tvätten i torkskåpet och kör på max effekt, samtidigt som vi kör tungtvätten i tumlaren i en kvart, och sen hänger vi upp den på tork tillsammans med den lätta tvätten. Ok?"
"Det blir ju inte torrt i torktumlaren", säger J-
"Näe. Men om vi lägger den i torkskåpet sen så torkar den ändå fortare", säger jag
"Vi har ju bara torktid i en timme"
"Ja, men vi torkar den ju bara i en kvart"
"Men det blir ju inte torrt på en kvart"
"Nej vi hänger den ju i torkskåpet också", säger jag smått irriterat
"Vad fan är problemet att förstå", flikar M- in.
"Vad fan ska du gå ner om en timme och hänga upp den igen när den bara torkat en kvart?", säger J-
"NEJ VI GÅR NER OM EN KVART!".
Varje diskussion vi har följer detta mönster. Avslutas alltid med att jag sätter händerna i luften och skriker. Jag förstår aldrig vad vi tjafsar om.

---



Jag ser J- och min kollega P- stå på andra sidan sjön på den tretton meter höga klippavsatsen. De har stått där ett tag och tvekat, men nu hoppar de, en efter en. Själv avslutar jag min pissljumma öl, tar av mig glasögonen och hoppar i det azurgröna vattnet. Vi befinner oss i Dalby. Här finns ett gammalt stenbrott som blivit fyllt med vatten. Det är ett paradis. Solen steker. Vattnet blänker klart. Det är alltså jag och J- och två kollegor som åkt ut till detta smultronställe utanför Lund och ägnat en halvdag härute. Jag simmar ut och möter upp P- och J-.
"Sommarens bästa dag hitills?", frågar jag
"Lätt"

---

Eldkvarn spelar "Hunger Hotell". Konsert i Malmö. Sången som var mitt mantra en stor del de där mörka vintermånaderna i Molkom. Jag kunde lyssna på den i vilken sinnesstämning som helst: Om jag så var lycklig som en hund eller krossad som en insekt så gjorde den ständigt samma sak när den kom ur mina högtalare. Lyfte mig. Högt. En gång, under en fest, minns jag att jag klickade igång sången, vred upp volymen och förkunnade: "Detta rum är härmed officiellt Hunger Hotell". Ingen förstod vad jag pratade om.

---

Grabbarna möter mig utanför ICA efter jobbet. De har med sig min bärbara cd-spelare och en ren t-shirt åt mig. Vi går in och köper några snuskigt billiga folköl. Sätter oss i parken utanför biblioteket. I klungor sitter folk i hela parken och gör samma sak. Jag sätter i en skiva som M- bränt ihop way back when. Första låten är Jimi Hendrix version på "All along the watchtower". Vi slår oss ner på gräsmattan. Det är så mycket sommar så att det gör ont.

---

Malmö. 03.00. Nattbuss som färdas mellan fredag natt och lördag morgon. Min telefon ringer. Det är E-. Jag minns endast konturer av samtalet så jag återger det lite oexakt.
"Tjenare! E-", säger jag.
"Toni... Är du vaken! Vad gör du!", säger E-
"Jag sitter på en buss i Skåne med ett fruntimmer bredvid mig. Vi är på väg till... Det är lite olämpligt just nu..."
Tjejen bredvid mig: "Sa du fruntimmer? Haha!"
"Jag var bara tvungen att ringa", säger E-, "jag ligger här på en gräsmatta i Hagfors med S- och stirrar ut i natten"
"Jag känner mig hedrad. Är du full?", svarar jag.
"Ja. Som fan. Du med?"
"Räkna med det."
"Vad händer nu för dig, Toni?"
"Nu? I höst? Det verkar som om det blir Karlstad. Det var inte riktigt det jag ville. Men det är okej. Då ses vi igen. Bussen är framme nu, måste sluta. Peace"
"Ha det", säger E-

---

Sitter på norrlandståget. Igen. Det var ett par månader sen sist, men nu är jag här igen. Det känns som jag spenderat halva mitt liv på den här dygnslånga rutten hattandes fram och tillbaka över Sverige. Den här gången åker J- med mig. Även han ska hem och besöka släkten i Kalix. Vi går till resturangvagnen och tar en öl tillsammans med en stockholmare som delar liggvagn med oss. Han visar sig ha varit med och startat klimatgruppen Klimax, och har nyligen kommit hem till Sverige efter att ha varit i Palestina och volontärarbetat. Ibland möter man intressanta människor på de mest ointressanta platserna.

---

I Kalix är jag antingen hemma hos släkten eller så hos C-. That's it. Alla människor vi kände här är illusioner för mig nu. Några har blivit matematiker, andra fruar till snickare. Jag vet inte hur det blev så för dem eller vad de gör av sina liv.

---

När jag började skriva den här "avhandlingen" (det brukar ta mig två-tre sittningar att slutföra en sån här text) så var jag nyss hemkommen till Kalix. Jag satte mig vid laptopen och såg några avsnitt "The Wire" på dvd innan jag började skriva. Min tanke var att skildra några brottsstycken av denna sommar som alla följde ungefär samma tema. Att vara mitt uppe i en nästan idyllisk sommarupplevelse med den ständiga oron över vad som skulle hända när dessa månader tog slut. Jag hade tänkt avsluta texten med att skriva om hur framtiden skulle bli lika oviss som spännande. Att det här skulle bli en period i mitt liv då jag skulle kasta mig huvudstupa i nåt som kanske inte skulle bli så bra men förmodligen lärorik. Men hur mycket än texten ville likna fiktion var det inte så. Inget happy ending väntade. Ingen avslutande punch som skulle bli en vändpunkt och en räddning. Inga applåder. De sjöng mitt namn men de kommer inte göra det igen. Inget sånt. Bara verkligheten i sin vackra och trasiga skrud.

Trodde jag.

---

Jag står och borstar tänderna på toaletten hos farsan. Samma toalett jag borstat tänderna i gud vet hur många mornar i mitt liv. Plötsligt ringer telefonen. Ett nummer jag inte känner igen.
"Hej, jag ringer från filmarbeterutbildningen i Trollhättan. Vi har fått ett avhopp från den FAD-utbildning du sökt och du står först i kön som reserv. Vill du ha platsen?"

Ja.

Ja.

Ja.

---

Bussen går mot Östersund klockan åtta på morgonen. Jag ska dit och ha en reunion med några grabbar från Molkom. De har samlats där under Storsjöyran för att festa och prata gamla, nya och kommande minnen. Jag kan inte missa en sådan händelse. Så jag sätter mig på bussen, gör mig redo för att resa igen, mot framtiden, ner i Sverige och vidare. Det har blivit naturligt för mig, resandet. Det är en bit av mig, hur pretto det än låter. Jag ska åka dit och sedan vidare till Helsingborg. Sommaren är långt i från över än. Augusti väntar och kommer bli en lika spännande månad som nånsin juni och juli varit. Sätter jag punkt här kan jag dock, hur framtiden än ser ut, säga att det här blev ett happy ending. Att sommaren 2009 blev exakt lika stor och spännande som jag hade hoppats. När jag kom till Helsingborg i början av sommaren skrev jag att jag hoppades på sommarnätter som aldrig tycktes ta slut. Jag hoppades på vänner, öl, kvinnor, musik och minnen för livet. Jag fick det jag ville.

Nu blundar jag när jag sätter mig på bussen och lämnar Kalix bakom mig. Nu blundar jag och tänker på den kommande helgen i Östersund. Nu blundar jag och minns den där stunden på scenen i Molkom när jag höll talet och det blev dags för ett nytt kapitel. En ny tid.

När jag blundar kan jag höra hur de sjunger mitt namn.