"The night time is the right time"

Första kvällen i lägenheten i Trollhättan var minst sagt underlig. Större delen av tiden pratade jag högt för mig själv.
"Ska jag öppna den här lådan först? Nej, jag tar den istället. Vänta, var la jag skruvmejseln?"
Psychovarning, eller hur?

Jag hade efter en lång period av internatboende, kollektivboende, Norrlandsbesök och andra sorters övernattningar inte upplevt särskilt många nätter utan att ha varit omgiven av människor i åtminstone angränsande rum. Ska sanningen fram så kan jag bara minnas en enda natt sedan åtminstone december. Utan att överdriva kan man säga att jag blivit mer än lovligt sällskapssjuk. De senaste dagarna innan detta hade jag bott hos mina två goda vänner D- och T- i Karlstad. Kvällen jag kom till deras lägenhet bjöd de på hemlagad pizza och paj. Några dagar senare hjälpte de mig med flytten. Deras hjälp var ovärderlig. Jag är oerhört glad över att ha två så pass fina vänner.

I alla fall. När de sedan återvände till Karlstad och lämnade mig ensam med mina flyttkartonger och min nyinköpta 120cm säng så blev jag smått förvirrad. Kopplade in tv'n och lät den skvala så att jag skulle ha något som helst sällskap. Jag insåg ju att jag snart skulle få nya vänner här i stan, men kvällarna skulle dock ändå bli något tystare än vad jag vant mig vid.

Tiden sen dess, nu en och en halv vecka senare, har passerat snabbt och tillfredsställande. De få dagar jag hade innan skolan började hann jag installera mig lagom mycket i lägenheten.Packade upp kartonger och gick långa promenader i området för att lära mig att hitta lite bättre. Jag bor i en skyskrapsliknande fult designad kåk som pryds av en stor stjärna på sin kortsida. Stjärnan är belyst om nätterna. Fulla studenter kan följa den för att hitta vägen hem sena nätter. Känns sådär hyfsat bibliskt. Jag har dragit mer än ett dåligt skämt om hur jag stött på de tre vise männen som följt samma riktmärke.

Det har regnat från och till med få undantag. Ofta börjar det regna när man vill det som minst. Precis när man är hungrig och ska gå och handla på Hemköp, till exempel. Jag har sedan inflytten hunnit med tre utekvällar i varierande storlek. Ironiskt nog har jag de kvällarna hängt med gamla Molkomelever som haft olika anledningar till att befinna sig i Trollhättan.

Skolan satte snart igång med en rivstart. Jag har inte berättat så utförligt om utbildningen här på bloggen, men den är minst sagt FET. KY-utbildningen bygger på tanken att de som vill ha filmarbetarjobb efter utbildningen kommer kunna få det, om man är benägen att jobba så hårt som det krävs. Den inriktning jag läser, FAD, är den som har haft den tuffaste konkurrensen. Under de fyra terminen som utbildningen varar så kommer jag hinna med att praktisera på 6-8 långfilminspelningar. Innan året är slut kommer mitt namn finnas på IMDB.com (en pojkdröm, tjoho!). Vi kommer hålla på med en massa spännande projekt och hela tiden ha ett nära samarbete med branschen. Det kommer inte bli lätt och det bli mycket jobb. Precis som jag vill ha det.

De första dagarna var det något som kändes konstigt. Det här stället kändes så... rätt. Det kändes som om jag var exakt var jag borde befinna mig vid exakt den tidpunkt som krävdes. Hade jag kommit för ett år sedan hade det varit för tidigt, hade jag kommit senare än just nu så hade det varit försent. De där få tvivlen jag haft var nästan bara av gammal vana. När det väl kom till kritan så kändes det konstigt att det inte kändes konstigt. Jag hade kommit fram till en punkt då jag visste att jag var på rätt väg. Är det något jag lärt mig under mina dagar i Sveriges olika län så är det klyschan att målet är vägen.

Rätt plats vid rätt tillfälle. Denna devis fick sitt bevis en sen kväll. Jag hade varit på en filmkväll med några klasskompisar, vi hade sett den underbara "Ed Wood". På vägen hem berättade jag för två av dem som slog följe halva vägen, att jag var i stort behov av en bokhylla. Det stod lite för många kartonger med böcker, skivor och filmer på golvet som behövde packas upp. Jag sa god kväll till dem och gick backen upp till kåken. Jag såg en lastbil utanför porten med texten "Luleå". Jag kunde inte hålla mig från att hälsa på flyttgubbarna. De tycktes vara trötta efter sin långa körtur, men skulle givetvis ändå spela macho. När de hörde att jag hade mitt ursprung i Kalix så slappnade de av.
"Vill du ha en bokhylla", frågade en av dem.

Jag fick baxa upp den själv till lägenheten, vilket var lättare sagt än gjort, men det var det värt. Jag skrattade hela vägen upp.

Nu har jag min bokhylla. Nu har jag min lägenhet. Nu har jag min väg att gå. Jag har inte pratat något mer för mig själv, jag har vant mig vid att somna utan att höra någon snarka i detta rum eller ett närliggande. Det här är det sjätte stället jag bott på under de senaste fem åren. Jag börjar bli van med det här och jag gillar det. Jag ska nu stänga av datorn och lägga mig och bereda mig inför en ny måndag. En ny arbetsvecka. Det känns bra.