A-Changing Times: En avhandling om dåtid, framtid och Sommaren 2009

De sjunger mitt namn när jag går upp på scenen.

" Det var Toooni..." osv. Den där refrängen som någon skrev på en fest för ett tag sedan. Jag vet inte hur många, kanske tjugo pers, sjunger den när jag inför en fullsattt gympasal stiger bakom talarstolen och sätter fast mikrofonen bakom örat. Det är skolavslutning på Molkoms Folkhögskola och jag ska i rollen som skolrådets ordförande hålla det avslutande talet. Jag har varit så nervös inför det här ögonblicket att jag skitit knäck. Jag står där och ser ut över de här människorna i publiken. Min tid på Molkom är över och det här är finalen. Det är här det tar slut. Med det här talet gör jag mitt bästa för att sammanfatta allt under några få minuter. Talet går bättre än jag hade hoppats på. Publiken skrattar. Applåderar. Gråter lite. Innan jag fäller den avgörande punchlinen drar jag efter andan och tänker efter.

Ett av de bästa ögonblicken i mitt liv.

---

När jag sitter på tåget till Helsingborg får jag en massa sms av människor som tackar för tiden i Molkom. Ett sms reciterar Dylans "Times they are a-changing". Ett annat säger "Men Toni! Du glömde din Woody Allen-affisch!"

---

Jag tar en promenad genom Helsingborg. Jag har aldrig varit här förut under sommarmånaderna. Staden lever på ett helt annat sätt nu. När jag passerar kyrkogården ser jag ett bagelställe på vänster sida. Jag minns plötsligt hur jag under mitt senaste besök här, i januari, tog en fika med en tjej där. Vem det var är oviktigt. Det hände en lustig grej där. Caféägaren, en grek i pensionsåldern, kom ut med våra mackor och började prata med oss. Han verkade gå runt och göra det med gästerna.

"Du vet, den här killen kan du lite på. Jag känner på mig hur folk är. Håll fast vi honom. Denna här, han kommer aldrig svika dig", sa han och fick mitt ego att växa. Sedan tystnade han, tittare på tjejen och fortsatte:
"Du däremot. Du är lite...sådär. Du vill ha för mycket på en och samma gång. Dig kan man inte lita på."

Tjejen blev alldeles tyst och röd. Jag borde förstått redan då att denna gamla grek kanske kände detta på sig. Han fortsatta raljera och kom med påståenden som skulle visa sig vara lite väl sanna. Jag minns att jag tittade ut genom fönstret och tänkte att utsikten över kyrkogården var passande.
"Killen måste ha varit synsk", tänkte jag och fortsatte min promenad.

---

I en park i Malmö sitter jag på en gräsmatta med mina nyblivna arbetskamrater och dricker öl. Arbetsveckan är slut. Jag hade återigen hamnat hos Greenpeace. Hade varit på arbetsintervju för ett värvarjobb även hos Amnesty, men det var för miljön mitt hjärta slog.
"Så vad ska du göra efter sommaren?", frågade en kollega på bred skånska.
"Det ser ut såhär. Jag har sökt till en filmarbetarlinje i Trollhättan som jag verkligen vill in på. Alternativet är att läsa strökurser i Karlstad. Ligger det ett mejl i min mejlbox när jag kommer hem ikväll, så har jag kommit in. Annars är det kört."
"Aj, jobbigt läge."
"Absolut. Men konkurrensen är hög så jag förväntar mig inget."

---

Det finns inget mejl i min mejlbox när jag kommer hem

---

Jag, J- och M- står nere i tvättstugan. En av alla de grejer vi som kollektiv måste enas om, nu när vi norrlänningar i exil valt att bo tillsammans under sommaren, är hushållssysslor. Det går sällan bra.
"Vi gör så här", säger jag, "Vi lägger den lätta tvätten i torkskåpet och kör på max effekt, samtidigt som vi kör tungtvätten i tumlaren i en kvart, och sen hänger vi upp den på tork tillsammans med den lätta tvätten. Ok?"
"Det blir ju inte torrt i torktumlaren", säger J-
"Näe. Men om vi lägger den i torkskåpet sen så torkar den ändå fortare", säger jag
"Vi har ju bara torktid i en timme"
"Ja, men vi torkar den ju bara i en kvart"
"Men det blir ju inte torrt på en kvart"
"Nej vi hänger den ju i torkskåpet också", säger jag smått irriterat
"Vad fan är problemet att förstå", flikar M- in.
"Vad fan ska du gå ner om en timme och hänga upp den igen när den bara torkat en kvart?", säger J-
"NEJ VI GÅR NER OM EN KVART!".
Varje diskussion vi har följer detta mönster. Avslutas alltid med att jag sätter händerna i luften och skriker. Jag förstår aldrig vad vi tjafsar om.

---



Jag ser J- och min kollega P- stå på andra sidan sjön på den tretton meter höga klippavsatsen. De har stått där ett tag och tvekat, men nu hoppar de, en efter en. Själv avslutar jag min pissljumma öl, tar av mig glasögonen och hoppar i det azurgröna vattnet. Vi befinner oss i Dalby. Här finns ett gammalt stenbrott som blivit fyllt med vatten. Det är ett paradis. Solen steker. Vattnet blänker klart. Det är alltså jag och J- och två kollegor som åkt ut till detta smultronställe utanför Lund och ägnat en halvdag härute. Jag simmar ut och möter upp P- och J-.
"Sommarens bästa dag hitills?", frågar jag
"Lätt"

---

Eldkvarn spelar "Hunger Hotell". Konsert i Malmö. Sången som var mitt mantra en stor del de där mörka vintermånaderna i Molkom. Jag kunde lyssna på den i vilken sinnesstämning som helst: Om jag så var lycklig som en hund eller krossad som en insekt så gjorde den ständigt samma sak när den kom ur mina högtalare. Lyfte mig. Högt. En gång, under en fest, minns jag att jag klickade igång sången, vred upp volymen och förkunnade: "Detta rum är härmed officiellt Hunger Hotell". Ingen förstod vad jag pratade om.

---

Grabbarna möter mig utanför ICA efter jobbet. De har med sig min bärbara cd-spelare och en ren t-shirt åt mig. Vi går in och köper några snuskigt billiga folköl. Sätter oss i parken utanför biblioteket. I klungor sitter folk i hela parken och gör samma sak. Jag sätter i en skiva som M- bränt ihop way back when. Första låten är Jimi Hendrix version på "All along the watchtower". Vi slår oss ner på gräsmattan. Det är så mycket sommar så att det gör ont.

---

Malmö. 03.00. Nattbuss som färdas mellan fredag natt och lördag morgon. Min telefon ringer. Det är E-. Jag minns endast konturer av samtalet så jag återger det lite oexakt.
"Tjenare! E-", säger jag.
"Toni... Är du vaken! Vad gör du!", säger E-
"Jag sitter på en buss i Skåne med ett fruntimmer bredvid mig. Vi är på väg till... Det är lite olämpligt just nu..."
Tjejen bredvid mig: "Sa du fruntimmer? Haha!"
"Jag var bara tvungen att ringa", säger E-, "jag ligger här på en gräsmatta i Hagfors med S- och stirrar ut i natten"
"Jag känner mig hedrad. Är du full?", svarar jag.
"Ja. Som fan. Du med?"
"Räkna med det."
"Vad händer nu för dig, Toni?"
"Nu? I höst? Det verkar som om det blir Karlstad. Det var inte riktigt det jag ville. Men det är okej. Då ses vi igen. Bussen är framme nu, måste sluta. Peace"
"Ha det", säger E-

---

Sitter på norrlandståget. Igen. Det var ett par månader sen sist, men nu är jag här igen. Det känns som jag spenderat halva mitt liv på den här dygnslånga rutten hattandes fram och tillbaka över Sverige. Den här gången åker J- med mig. Även han ska hem och besöka släkten i Kalix. Vi går till resturangvagnen och tar en öl tillsammans med en stockholmare som delar liggvagn med oss. Han visar sig ha varit med och startat klimatgruppen Klimax, och har nyligen kommit hem till Sverige efter att ha varit i Palestina och volontärarbetat. Ibland möter man intressanta människor på de mest ointressanta platserna.

---

I Kalix är jag antingen hemma hos släkten eller så hos C-. That's it. Alla människor vi kände här är illusioner för mig nu. Några har blivit matematiker, andra fruar till snickare. Jag vet inte hur det blev så för dem eller vad de gör av sina liv.

---

När jag började skriva den här "avhandlingen" (det brukar ta mig två-tre sittningar att slutföra en sån här text) så var jag nyss hemkommen till Kalix. Jag satte mig vid laptopen och såg några avsnitt "The Wire" på dvd innan jag började skriva. Min tanke var att skildra några brottsstycken av denna sommar som alla följde ungefär samma tema. Att vara mitt uppe i en nästan idyllisk sommarupplevelse med den ständiga oron över vad som skulle hända när dessa månader tog slut. Jag hade tänkt avsluta texten med att skriva om hur framtiden skulle bli lika oviss som spännande. Att det här skulle bli en period i mitt liv då jag skulle kasta mig huvudstupa i nåt som kanske inte skulle bli så bra men förmodligen lärorik. Men hur mycket än texten ville likna fiktion var det inte så. Inget happy ending väntade. Ingen avslutande punch som skulle bli en vändpunkt och en räddning. Inga applåder. De sjöng mitt namn men de kommer inte göra det igen. Inget sånt. Bara verkligheten i sin vackra och trasiga skrud.

Trodde jag.

---

Jag står och borstar tänderna på toaletten hos farsan. Samma toalett jag borstat tänderna i gud vet hur många mornar i mitt liv. Plötsligt ringer telefonen. Ett nummer jag inte känner igen.
"Hej, jag ringer från filmarbeterutbildningen i Trollhättan. Vi har fått ett avhopp från den FAD-utbildning du sökt och du står först i kön som reserv. Vill du ha platsen?"

Ja.

Ja.

Ja.

---

Bussen går mot Östersund klockan åtta på morgonen. Jag ska dit och ha en reunion med några grabbar från Molkom. De har samlats där under Storsjöyran för att festa och prata gamla, nya och kommande minnen. Jag kan inte missa en sådan händelse. Så jag sätter mig på bussen, gör mig redo för att resa igen, mot framtiden, ner i Sverige och vidare. Det har blivit naturligt för mig, resandet. Det är en bit av mig, hur pretto det än låter. Jag ska åka dit och sedan vidare till Helsingborg. Sommaren är långt i från över än. Augusti väntar och kommer bli en lika spännande månad som nånsin juni och juli varit. Sätter jag punkt här kan jag dock, hur framtiden än ser ut, säga att det här blev ett happy ending. Att sommaren 2009 blev exakt lika stor och spännande som jag hade hoppats. När jag kom till Helsingborg i början av sommaren skrev jag att jag hoppades på sommarnätter som aldrig tycktes ta slut. Jag hoppades på vänner, öl, kvinnor, musik och minnen för livet. Jag fick det jag ville.

Nu blundar jag när jag sätter mig på bussen och lämnar Kalix bakom mig. Nu blundar jag och tänker på den kommande helgen i Östersund. Nu blundar jag och minns den där stunden på scenen i Molkom när jag höll talet och det blev dags för ett nytt kapitel. En ny tid.

När jag blundar kan jag höra hur de sjunger mitt namn.