Dirty Dancing: En avhandling om det musikaliska navelskådandet som dominerat mitt liv den gångna helgen

Jag ska avslöja en hemlighet. Det kanske kommer förvåna många. De som känner mig, och ni som läst vissa av de texter jag skrivit här, har kanske haft en aning om detta. Bered er på en överdrivet lång text om detta avslöjande:

Jag älskar musik.

En kort redogörelse för detta fenomen. Jag råkade se en musikvideo av någon modern RnB artist: Jazmine Sullivan med "Bust your windows". Videon handlar om den bedragna kvinnan som hämnas på sin man genom att förstöra hans ägodelar, och det är halvvägs in i filmen jag tycker att hon går alldeles för långt. Hon börjar slå sönder sin killes vinylskivor! Jag inser själv att det är sjukt att jag reagerar på sättet jag gör: Otrohet är ju klart värre än att trasha nåns skivsamling, så jag borde ju ha sympati för tjejen. Men någonting inne i mig säger: "Det får ju faktiskt finnas gränser!"

---

När jag vaknade på lördag morgon tyckte mitt huvud inte om mig. Anledningen hette bakfylla. Gårdagens äventyr hade tagit ut sin rätt. Det kändes som om jag var tillbaka i Molkom; Under min exil här i Helsingborg hade jag hitills lyckats hålla mig undan alla urspårade eskapader som resulterade i en sån här bakfylla. Men nu var jag där igen.

"Vilken perfekt dag att se Eldkvarn", tänkte jag.

---

Låt mig börja från början. Denna musikaliskt sett episka helg började efter avslutad arbetsvecka. Jag lämnade in formulären för dagen och satte punkt för en ganska lyckad radda dagar. Nu var det dags för en konsert i Pildammsparken här i Malmö: Umeås stolthet Frida Hyvönen gav en gratis föreställning för de som ville och kunde. Tillsammans med några kollegor -ett skönt gäng vill jag nämna- begav vi oss dit utrustade med ekologisk öl.

Det var en lysande konsert. Jag hade sett Hyvönen en gång tidigare, men det var så länge sedan att jag endast hade flyktiga minnen. Hur så än haver så var denna konsert klart bättre än mina förhoppningar. Vi satt längst fram vid den amfiteaterliknande scenen. Hyvönen blev plötsligt så uppenbart en av Sveriges mest intressanta låtskrivare. Den vrickade, på nåt sätt feministiska, utstrålningen kändes intakt ända från tremannabandets scenutstyrsel till de delikata sångerna om livet ur Frida Hyvönens synvinkel. Jag bifogar högst upp en liveupptagning av kvällens största stund: "Dirty Dancing".

"En bra start på helgen!", hann jag tänka. Ja, och inte mer än en uppvärmning för kvällen skulle det visa sig. Några öl i en malmöisk lägenhet senare hände nåt jag inte upplevt på veckors tid: Håkan Hellström! När man bor med två norrlänska grabbar så blir man något svältfödd på att få festa till bra pop; så detta uppskattade jag. Minnen väcktes om de där fredagsnätterna på rum 53 -Hunger Hotell- då "För en lång lång tid" kördes på repeat och varenda jävel på internatet tycktes göra sitt bästa för att klämma in sig och dansa sig svettiga på vinfläckarna som skvättes över golvet. Tillbaka till Skåne: Kvällen avslutades med en improviserad tur till Helsingborg och dess uteställe Tivoli. Natten fortsatte till gryningen.

---

Det som slår mig är att när jag skriver om musik, eller för den delen tänker på musik, eller lyssnar på musik, så är det inte alltid själva musikupplevelsen som är central. Nej, det är människorna och händelserna som jag kopplar till dem. Jag har börjat väva på en teori om att det är min personliga kompass här i livet. Det kanske låter konstigt, men jag har svårt att ta in livet ibland. Den här världen är så komplicerad, så dåligt organiserad och så svår att få grepp om, att jag måste använda något jag har koll på (musik) för att navigera mig i områden där jag känner att jag har sämre koll (livet). Förstår ni alls vad jag menar? Det gör jag knappt själv. Jag borde sluta med det här resonemanget innan det går för långt. Äsch... Försent.

Det jag ville få sagt i alla fall var att för att försöka förklara varför jag ens skriver den här texten. Det är egentligen inte för att jag vill berätta om ett gäng schyssta konserter jag sett i helgen. EGENTLIGEN tror jag att mina verkliga motiv är att berätta om en period i mitt liv som skiljer sig markant från det mesta jag upplevt tidigare. För första gången sedan tidigare högstadiet har jag ingen aning om var jag är på väg, hur jag ska ta mig dit eller var det här stället ligger.

Det är då jag känner behovet av att skriva om nåt jag kan utantill i sömnen. Exempelvis Eldkvarns skivor från 2000-talet eller att delta i en allsång till Håkan Hellström.
---

Meningen var att jag skulle få sällskap på den dubbelkonsert som utspelade sig på lördagkvällen i Folkets Park, även denna i Malmö. En kort historia senare så fick jag dock klara mig själv, och begav mig dit mol allena. Detta hade jag inga större problem med. Har jag tågluffat en månad utan resande sällskap genom Östeuropa så klarar jag mig nog en kväll i parkernas stad. På programmet för kvällen stod i alla fall Sophie Zelmani och Eldkvan som gav var sin konsert på samma scen med en timmes mellanrum. Båda är stora favoriter för undertecknad. Jag har sett dem båda två gånger var tidigare, vilket bara gett mig blodad tand. Speciellt Eldkvarn har jag tjajat om hutlöst många gånger i sammanhang som denna blogg, och det tröttnar jag aldrig på. Jag vill inte tänka på hur många timmar jag spenderat med deras musik i mina högtalare eller hörlurar. Eldkvarn har varit soundtracket för alla mina kärlekshistorier, alla mina heartbreaks, alla mina fantastiska fredagskvällar och alla mina molninga måndagar.

Sophie Zelmani öppnade kvällen. Ett set som märkligt nog inte berörde mig särskilt. Ibland brände det verkligen till: När Sophie viskar sig igenom "Love on my mind" och bandet därefter bygger upp till ett mäktigt crescendo så slog mitt hjärta dubbelslag. Avslutande "Oh Dear" verkar de inte heller kunna misslyckas med. Zelmani var lika vacker och integritetsfylld som vanligt. Lars Halapi var en lika lysande förstagitarrist som vanligt. Ändå kändes det lite bagatellartat. Jag vet inte; Jag kanske bara har blivit bortskämd.

Eldkvarn däremot! Visst kunde jag ha önskar mer av låtlistan (var är alla klassiker? "Alice"?) och visst kunde publiken ha varit både större och vildare (var är alla högljudda Eldkvarnfans när man behöver dem?). Men på det stora hela bevisade Eldkvarn sin plats som Sveriges bästa band. Plura började med att sjnga hjärtat ur sig i "Bröllopssång":

Dom döda har rummet under mig
ibland ser jag dom i nån korridor
Och dom jag älskade och dom som bedrog mig
lever alla på våning två

Sedan kom resten av bandet upp på scenen och körde av ett rivigt set med betoning på det nya materialet. Höjdpunkten var helt klart "Fulla för kärlekens skull", en sång som jag allvarligt talat älskar. Raderna om att sätta sig i bilen bredvid brodern som liknar Don Quijote, att vara av den sorten som inte gör allt rätt, gav mig gåshud ända in i cellstrukturen av min kropp. Efter konserten gled jag fram till augtografsigneringen och fick omslaget till "Atlantis" prytt med bandets namnteckningar. "Gött!"

---

Vid midnatt satte jag mig på tåget tillbaka till Helsingborg för att möta upp M- och J- och bege oss ut på stadens gator. I hörlurarna hade jag Jenny Almsenius som sjöng "In the mood for love". Jag tror aldrig jag hört en 80-talist sjunga så bra blues. Hon verkar ha förstått hur den här sortens musik ska låta. Blues ska inte vara vacker och välputsad. Den här sortens blues ska vara sensuell och smutsig. Gitarrerna ska bröla och stånka. Munspelet ska be om nåd. Det är då det blir minnesvärt.

Även denna natt blev lång. M- försvann åt sitt håll: Jag och J- blev sittandes på Charles Dickens med en kalla drycker. En hjälte från Molkom, den videostuderande B- med rötterna här i Helsingborg, kikade förbi och berättade om sina äventyr i Roskilde. Han försvann snabbt igen efter det goda återseende och grabbarna grus återvände till lägenheten på Söder. Jag behöver ingen karta eller kompass för att hitta vägen hem en natt som denna. Detta känns det som jag kan utan och innan. Jag trivs med det. Men det jag inser, i samma sekund jag har dessa tankegångar, är hur jag trivs med att inte veta. Att få leva med spänningen och vådan över att uppleva något totalt främmande. Lite som känslan när jag för första gången hörde jazz eller hiphop. "Det här är nånting bra, jag vet bara inte om det än". Så även denna sommar. Så även denna helg.

Textrader av Plura ringde i mitt huvud när vi gick hemåt i lördagsnatten:

Lördagkväll, lördagkväll
Med hjärtat fullt av sånger
Solen har gått ner
men det är långt till söndagmorgon