Nattliga funderingar om färden hem

Nätter som denna känns det som om världen inte är på väg någonstans.

När jag skriver detta rapporterar medier att klimatförhandlingarna i Köpenhamn har strandat. Kanske inte oväntat. Staden jag bor i har drabbats mer omedelbart: Jänkarna har meddelat att de tänker lägga ner SAAB, företaget som håller Trollhättan vid liv. Jag tror personligen att det här är två händelser som kan komma att påverka omvärlden negativt, lokalt och globalt. Naiv som jag är, hoppas jag på att allting ordnar upp sig.

Efter en dag i isolation och ensamhet befinner jag mig i ett limbo. Jag kunde, och borde, befunnit mig i Värmland just nu, men det är en helt annan historia. Bakom mig har jag en filmproduktion som jag kommer att minnas med värme, och framför mig har jag en jul och nyår som blir detta årtiondes sista. Nyårsskiftet kommer jag att fira i Karlstad, bland vänner och bekanta. Det kommer att bli... episkt. Först har jag dock en annan resa att klara av.

På söndag åker jag tillbaka till min hemstad. Det är snart fyra år sen jag flyttade från Kalix, och jag är aldrig så mycket norrlänning som när jag befinner mig söderöver. Att återvända har dock alltid en symbolisk innebörd. Den här gången är symboliken överhängande. Den här gången kommer jag klippa navelsträngen till min uppväxt. I framtiden kommer Kalix vara stället dit jag åker för att besöka min familj. Jag kommer inte längre åka till Kalix för att återuppleva min tonår.

En gång i tiden var vi fem grabbar. "Grabbgänget", som jag fortfarande refererar oss som. En bunt oroliga själar. Högljudda ungdomar med ovett i skallarna och fanskap i kikarna.

En gång satt vi i J's källare. M- knäppte på en gitarr. R- och C- spelade Xbox. J- tittade på.
"Vem av oss tror ni flyttar härifrån först?", frågade C-.
Undertecknad svarade ärligt: "Jag tror det blir jag".
Grabbarna skrattade tills de låg dubbelvikta på golvet.

Idag är gruppen spridd över Sverige. J- och M- bor tillsammans i Helsingborg (det var med dem jag spenderade årets sommar i Skåne). R- har jag tyvärr inte särskilt mycket kontakt med längre. C- blev kvar i Kalix på folkhögskolan. Jag blev den första som lämnade Kalix. Jag drog till Norrköping för att flytta ihop med en tjej. Sånt som händer.

Jag brukar i regel återvända hem två gånger per år. Några veckor över sommaren, och en vecka över jul. Då brukar de som flyttat vara på återbesök, och vi har ofta möts upp i C-s lägenhet för att återuppliva vår gemensamma uppväxt. Vi har druckit öl i en trång lägenhet med alldeles för hög hårdrock i högtalarna. Sånt som brukade hända.

Det går att säga att så länge jag kunnat göra detta, åka ”hem” och ”hänga med grabbarna”, så har jag aldrig riktigt lämnat Kalix. Jag har stått med ena foten i min uppväxt.

Nu ska C- flytta. Han drar efter årsskiftet. Han ska till Stockholm för att satsa på filmkarriären. Detta innebär att det här blir sista gången som en majoritet av ”grabbgänget” träffas på hemmaplan. Sista gången vi kan ta en fest i en stökig lägenhet i Norrbotten och låta allt vara precis som förut. Planen är just densamma. M- kommer följa med upp. R- kommer till och med haka på.

Efter detta besök kommer jag kanske inte återvända till Kalix på ett år. Min studiesituation ser ut så. När jag sedan åker tillbaka till Kalix kommer jag inte ha några vänner att besöka, alla andra som jag kände där förr är idag antingen utflugna, främlingar eller ointressanta bekantskaper. Jag kommer att träffa ”grabbgänget” många gånger till, vi är ju trots allt fortfarande bästa vänner. Vi kommer att ses i Stockholm, Helsingborg, Trollhättan och en massa andra platser som framtiden erbjuder. Men vi kommer inte svettas i de där trånga lägenheterna i Kalix längre. Det är ett naturligt och nyttigt steg. Så när jag tar den där dygns långa resan hem, så gör jag det med glädje. Dags att begrava det förflutna på riktigt.

Nätter som denna är kanske inte världen särskilt mer annorlunda än den var igår. Den kan lika gärna vara totalt förändrad, jag har bara inte förmågan att se detta. Det jag däremot kan se är vad som kommer att förändras, och vad det kan innebära. Jag måste säga att det känns rätt...gött.