Om nattskyar och falafel

Nattskyarna över Skåne är lika oändliga som någonsin. Speciellt här där havet möter himmelen, där mörkret faller tidigare än det borde och här där du inte kan se en granskog i fjärran om du så ens fantiserar.

Jag sitter ensam i lägenheten i Helsingborg. Klockan närmar sig midnatt. Mätt efter en falafel. De tycks inte kosta nånting nånstans i de här krokarna. Återigen en exotisk upplevelse för er ständiga norrlänning. I natt är han på en promenad nerför memory lane. Minns saker, personer och händelser från detta liv som passerat i en häpnadsväckande hastighet och som förhoppningsvis kommer fortsätta göra det i åtminstone några decennium till.

Arbetsveckan passerade fort. Jag har värvat igen och det har gått under omständigheterna helt okej. Kommer att fortsätta göra det i åtminstone några veckor. Efter att torsdagens arbetspass tagit slut satte sig nästan hela Skånes Greenpeacegänget i en park och drack öl. Det var mysigt, verkar vara ett härligt gäng jag ska jobba med. Det blev en sen dag, jag är trött nu. Men det är det kanske värt. Antar jag.

Det kanske ligger ett mejl i min inbox just nu som berättar att jag kommit in på utbildningen i Trollhättan. Men förmodligen gör det inte det. Jag har inte vågat se efter. Men jag jobbar hårt på att ställa in mig mentalt på att det inte blev nåt. Besvikelsen -och paniken inför framtiden- blir inte lika intensiv då.

Imorgon står midsommar för dörren. Jag har aldrig firat denna dag med någon särskild tyngd. Första, och kanske enda gången, jag deltagit i ett svennigt midsommarfirande var förra sommaren, då jag lustigt nog befann mig i Skåne även då. Det var väl helt okej antar jag, men ingen upplevelse jag suktar efter att återuppleva. Meningslösa traditioner som uppehålls av en verklighetsfrånvänd övre medelklass; Näe det är inte riktigt min grej.

Förra året, vid just denna tid, var det också bara några dagar innan jag gav mig ut på den Långa Färden. När jag åkte ut på den där tågluffen med mig själv som enda sällskap och korsade den östra halvan av Europa. Mitt livs resa. På ett långsamt tåg, långsamt, långt och länge. Det är inte utan att man ibland längtar tillbaka. Eller ser fram emot nästa resa. Jag minns hur jag i Wien kunde höra Leonard Cohen sjunga "Take this Waltz" i mitt huvud var jag än gick. Jag tycktes känna igen platserna från sången i varje gathörn. Drömmarna om Ungern hade även jag, och jag fick en ny melodi på huvudet när jag satte mig på tåget till just detta land.

Här sitter jag och smälter min falafel i en skinnsoffa med en laptop i knät. Här sitter jag och lyssnar på Allan Edwall. Här sitter jag och funderar strongt på att placera skallen på huvudkudden och sova tills dess att jag vaknar. Det har poppat upp många uppslag på sistona som jag känner vore passande att föreviga på detta digitala medium. Låt oss se vad framtiden bär med sig.

Tills dess. Följ Leonard Cohens råd och ta denna vals som är det enda som finns. Med dessa oändliga skyar som vakar utanför fönstret har jag svårt att se mig själv göra så mycket annat.