Apan

Tidigare ikväll var jag på premiären av "Apan", jag och några klasskamrater hade fått gratis biljetter. Regissören och huvudrollen Olle Sarri var där och sade några ord före filmen. Jag trodde att jag visste ungefär vad som väntade. Tyckte att konceptet verkade spännande och att det kunde vara en hyfsat intressant film. Regissören Jesper Ganslandts har alltså inte låtit Olle Sarri läsa manus förrän efter inspelningen, utan har regisserat honom i realtid genom en hörsnäcka i örat. Filmen handlar om en man som vaknar upp i sitt badrum med blodiga händer. Något fruktansvärt har hänt. Nuff' said. Det blev inte vad jag trodde att det skulle bli.

"Apan" är en av de starkaste, värsta och bästa filmupplevelser jag någonsin upplevt. Den går inte att kategorisera i bra eller dåligt, den bara är vad den är och det väldigt mycket. Filmen lämnar många frågor, men för mig så är det egentligen ointressant ifall dessa frågor blir besvarade eller inte. Det vi istället för uppleva är ett expresståg som rör sig från punkt A till punkt B. En hänsynslös historia om skuld och självförnekelse, om människan och besten i oss. Krister, huvudrollen, har upplevt något oåterkalleligt. Det går inte att vända tillbaka, att få sitt öde ogjort. Han måste konfrontera sig själv och det mötet är minst sagt smärtsamt. Olle Sarri gör sitt livs roll.

Under filmen satt jag på helspänn och lät stämningen (för det är i grund och botten mer stämning än story i denna film) föra mig mot den gripande finalen. När filmen sedan klippte till svart, för att låta sluttexterna börja rulla, då kom allt över mig. Känslor vällde upp inom mig och när plötsligt en mycket oväntad sång av Bob började spelas, då slog det till med full kraft. Jag har aldrig blivit så berörd av en film på bio. Jag kanske har sett många bättre filmer, men jag har aldrig drabbats så hårt och skoningslöst som av "Apan". När jag kom ut ur biografen var jag tvungen att gå undan och gråta en skvätt. Min kropp tycktes inte vilja sluta skaka. Det här är ett känslorus som sällan, för att inte säga aldrig, händer mig. Men den här filmen, de här åttio minuterna av rörlig bild, gjorde något med mig. Den öppnade upp känslor jag inte trodde att fiktion kunde väcka hos mig.

Svensk film har haft ett bra år. Först kom "Flickan" och nu "Apan". Två filmer som inte går att jämföra, men som på var sitt håll är makalösa. Jag kan inte göra annat att rekommendera er att se "Apan". Förbered er på att ni inte kan vara förberedda.

(DN's recension är rätt bra)